Hon går förbi
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Topelius framställer här en genrebild som får sin verkan genom romantisk ironi: berättelsen växlar mellan patos och lekfullhet. I dikten ackompanjerar versens dansanta rytm diktens scen, en maskeradbal.
Versen är en variant av nystev, med betoning på fjärde stavelsen, aggregering (halverade verser) i v. 4–7 och rimflätningen aaBccBc. Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre prominenta (betonade) stavelser varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» från 1819 (SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i 14 dikter (»Fotspåret i klippan», »Eden», »Stockholm», »Hon går förbi», »Den resande studenten», »Försakelsen», »Landet törstar», »Den blåa randen på hafvet», »Stoftets förtviflan», »Dämonen», »Naturens skönhet», »Snöflingorna», »Två konungar» och »Stockholm»).
Hon går förbi.
Jag stod så nära mitt hjertas ro,
Min enda kära och ljufva tro;
Jag stod förklädd uti salens hvimmel,
Och varm i håg
5Jag henne såg,
Min vackra himmel,
Min klara våg.
Jag stackars tok, jag då tänkte så:
Hon skall mig känna och mig förstå!
10Hvar är den mask, som förmår att dölja
För älskad vän
|33|Ett drag af den,
Hvars hand att följa
Man längtar än!
15O hennes väsen det kände jag,
Om än hon gömde de ljufva drag
I dalens dunklaste morgondimma,
I nattens famn,
I vågens hamn,
20I molnets strimma,
Bland tusen namn.
Nu genom salen ett skimmer går.
Hon nalkas – och hvad mitt hjerta slår!
Är det väl mig hennes blickar känna?
25Hvad trolleri,
|108|Hvad glans uti
En blick som denna! ...
Hon går förbi.
Hon går förbi lik en frusen fläkt,
30Som ingen blomma till lif har väckt,
|34|Hon går förbi lik ett vintertöcken,
En kylig vår,
Uti hvars spår
Ack ingen öken
35I grönska slår.
Så fly, du irrsken uppå min stig!
Du aldrig, aldrig har älskat mig.
Så fly, du leende morgonstrimma,
Min lyckas knopp,
40Mitt hjertas hopp
I dagens timma
Och nattens lopp!
Min vän, den kloke, som stod bredvid,
Han log så godt åt mitt hjertas strid:
45Låt bli din flicka på prof att sätta;
I sådan fart
Man halkar snart
Förbi den rätta,
Det är ju klart.
|35|50Jag sade intet. Jag var så blek,
Jag tog på allvar den grymma lek.
Der låg en frost öfver balens hvimmel;
Jag i min håg
Förlorad såg
55Min vackra himmel,
Min klara våg.
1839.