Första Maj
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Prosadikten trycktes i HT 1 maj 1847. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. I Ljungblommor III ingår en dikt med samma titel.
När prosadikten trycktes i HT ingick den i serien »Laterna Magica», som introducerades med en betraktelse över barndomens skuggspel, ett nöje som senare ersattes av en laterna magica. Han fortsätter:
Sedan såg jag i lifvet bilder nog, som gingo förbi mitt öga, somliga i konturer blott, såsom skuggspelets, men somliga i färg och ljus, såsom laternans vackra väsenden. Ack, jag älskade färgen högt, vida högre än både skugga och obrutet ljus. Jag kunde i timtal betrakta skyarnas skuggspel och vågskimret i sjön, men i solskenet stod jag bländad och förströdd, likasom man i lifvet ofta älskar en ljuf ovisshet framför sällhetens fulla verklighet. En qväll hade molnen i vester antagit så sällsama skepnader, de visade sig så underbart kantade med guld och randade med oupphörligt skiftande strimmor af purpur och azur ända in i violett, att jag tyckte mig se flikarna af en cherubs mantel, beströdda med rosor, rubiner och ametister. Stilla stod jag och såg; då sade tätt bakom mig en röst:
F–n anamma blir det inte regn i morgon, jag var ett nöt, som lät slå korslindan i dag.
O hvad jag djupt föraktade den mannen jag då såg bakom mig; och likväl var det en ärans man, som råkade tänka på sina ängar, i stället för på mina englar och rubiner. Men vid handen ledde han sin flicka, som var fyra år gammal, och det är möjligt att hon såg något barnsligt i mina ögon, ty i förbigåendet nickade hon ett par gånger förtroligt och sade: såg du den lilla gossen i molnet? jo, sade jag; huru kunde du se honom? Det är ingen konst, sade hon; man skall först lägga handen på sitt hjerta, så länge det klappar tre gånger, och sedan skall man se genom handen, så ser man med hjertats ögon.
Hvem har lärt dig det? frågade jag, förundrad öfver att höra detta af ett så litet barn. Jag drömde det i natt, svarade flickan skälmaktigt och kastade mig en slängkyss till afsked.
»Man skall lägga handen på sitt hjerta, så länge det klappar tre gånger, och sedan skall man se genom handen, så ser man med hjertats ögon». Jag upprepade tankfull dessa ord, jag mindes huru sällsama ingifvelser man stundom hör af små barn, jag gjorde som flickan lärde, och jag såg … det var en laterna magica, skönare än en jordisk konst kan frambringa den. Ofta såg jag sedan ’med hjertats ögon’, och jag fann att bilderna blefvo klarare eller grumligare allteftersom mitt hjerta var varmt eller ljumt för det vackra i verlden. Jag beslöt att afmåla några …» (HT 14 april 1847)
Presenterad i denna serie framstår »Första Maj» som en personlig livsreflexion, men placeringen i diktsamlingens del med samtidsdikter understryker draget av allegorisk, visionär betraktelse över det politiska uppvaknandet och framtiden. Sagostilen blir ett sätt att maskera budskapet.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ Mig syntes jag [...] ett skönt landBerget som en plats för visioner och uppenbarelser återkommer i Ljungblommor, jfr Matt. 17:1–15. Se inledningsverserna till »På Hoppets Dag», »Den blåa randen på hafvet» och »Morgonstormen i våren» samt v. 37 i »Våren 1848», även i Topelius första fosterländska dikt »Våra julidagar» (6 september 1840; SS 1, s. 50–53).
⬥ isstycken simmade likt glänsande svanorSvanmetaforen används på ett liknande sätt i »Vid Tjugu år» (v. 1–2).
⬥ hoppets första MajJfr titeln »På Hoppets Dag», skriven 1 maj 1844.
⬥ en vindstillalugnt väder.
⬥ femtio årEtt av Topelius favoriserat tidsintervall för återblick och reflexion, senare använt i berättelsen Gamla baron på Rautakylä (1849), dramatiserad 1851 (Efter femtio år).
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 57 f.
Första Maj.
Mig syntes jag stod på ett högt berg och såg bort öfver ett skönt land. Vida under min fot sågos sjöarna blåna, skogarna grönska och slätterna kläda sig i brokiga blommor. Men ännu hade icke sommaren andats varmt öfver dem, det var såsom under en tidig vår; isstycken simmade likt glänsande svanor omkring i sjöarna, förvissningens minnen vexlade om med det gröna, omätliga ljunghedar begränsade fälten, och skälfvande stodo de späda blomsterslägten, med hvilka små barn i oskuld lekte. Visserligen, tänkte jag, är det hoppets första Maj i dag.
|140|Tätt invid mig i skrofliga klyftor hade mörka högstammiga furor trängt sina rötter in i bergsremnorna. Förbi ilade snabbt en landsflyktig|159| vind, om från öster eller vester, jag vet det icke, och for genom furornas kronor med ett sus, som liknade väldiga forsars dån, när det en sommarnatt höres på långt afstånd. Dess tal var ej menniskotal, det var det som de dödas själar tala i de eviga rymder på hinsidan stjernorna.
»Se, sade rösten, våren är när och allt det unga vill lefva. Hvad månne det blifva af dessa vårliga bäckar, som nu så lustigt slinta från höjderna, troende att de vältra berg, när de lyckas bortskölja småstenarna i sin väg, – ack, de faderlöse piltar, förgråtna drifvans barn, hvad månde det blifva af dem? Skall, innan månen skiftar, solen förtorka dem, sanden uppsluka dem och hafvet svälja deras sista sinande rest, liksom menskotårar spårlöst förrinna i tidens bölja?»
»Och de späda blommor i dalen, vårens oskuldstankar, i hvilka ingen synd och ingen sorg är, hvad månde det blifva af dem? Skall dagen som kommer gäcka deras tro, kärleken svika dem, hoppet förskjuta|141| dem och nattens första svidande frost andas öfver deras veka hjertan döden?»
»Och de små värnlösa barn, som födas i denna vexlingens tid, de älskliga ljufva små, som le mot fader och moder och gå in i lifvet utan aning om dess mödor och strider, hvad månde det blifva af dem? Skall deras lefnadsdag blifva stormig kanske, deras väsens oskuld fläckas och qvällen finna dem trötta, förslappade, redo att med brustna hjertan söka hvilan i deras fäders jord, som aldrig nekar denna sista bön?»
»Och det sköna, det herrliga landet, som breder sig här för vår syn, i sin täckhet så allvarligt och i sitt allvar dock så huldt, hvad månde blifva af det? Skall det slägte, som jollrar nu med lekarnas dockor, se dess vår bli sommar en dag, eller skall en frostnatt byta dess fält till is, innan skördaren bergat sin teg och frukterna insamlats för evig tid?»
»Se våren är när, och allt det unga vill lefva. Nytt kommer och gammalt går. Hvad månde blifva af det unga hopp?»
Vid dessa ord afsomnade furornas sus och en|142| vindstilla kom öfver rymderna. Ett töcken hade bredt sig öfver skog, fält och sjö: det tätnade, det svartnade, det gick i vågor, det steg; det syntes, som flydde jorden undan mina fötter och dignade bort i ett okändt, omäteligt djup. Men berget der jag stod, det vek icke, det skälfde icke; jag tyckte mig stå som den förliste på klippan i en svindlande fors, hvars otaliga vattenmassor ila förbi med tankens hastighet ...
Om en stund skingrades töcknen, en sakta vind aflyftade slöjan, som betäckte landskapet, och oöfverskådliga bredde sig åter sjö, fält och skog nedanför bergets fot. Men allt stod nu i friskare färg än förr, vattnen blå|160|are, lunderna grönare, slätterna besådda med blommor och gula skördar. Borta voro isen och förvissningen, hedarnas bruna ljung var öfverallt genombruten af täcka odlingar, och små röda hus med hvita fönsterposter framskymtade mellan löfven af slokande björk. Män och qvinnor bergade hö på ängarna under berget, deras drag voro allvarsama och lugna, men utan tvärhet. Jag tyckte mig känna dem: för en stund sedan hade jag sett dem leka som små barn. Jag nedsteg från berget och närmade mig de arbe|143|tande, de sågo mig icke; jag talade till dem, de hörde mig icke. Då grep en hastig aning min själ, jag såg på mig sjelf och fann mig vara ett väsen utan kropp. Jag begrep nu att jag var död och att femtio år förrunnit. Outsägelig var min känsla, när jag såg mig omkring ...original: omkring ..,.
1847.