|139|

Första Maj.

Mig syntes jag stod på ett högt berg och såg bort öfver ett skönt land. Vida under min fot sågos sjöarna blåna, skogarna grönska och slätterna kläda sig i brokiga blommor. Men ännu hade icke sommaren andats varmt öfver dem, det var såsom under en tidig vår; isstycken simmade likt glänsande svanor omkring i sjöarna, förvissningens minnen vexlade om med det gröna, omätliga ljunghedar begränsade fälten, och skälfvande stodo de späda blomsterslägten, med hvilka små barn i oskuld lekte. Visserligen, tänkte jag, är det hoppets första Maj i dag.

|140|

Tätt invid mig i skrofliga klyftor hade mörka högstammiga furor trängt sina rötter in i bergsremnorna. Förbi ilade snabbt en landsflyktig|159| vind, om från öster eller vester, jag vet det icke, och for genom furornas kronor med ett sus, som liknade väldiga forsars dån, när det en sommarnatt höres på långt afstånd. Dess tal var ej menniskotal, det var det som de dödas själar tala i de eviga rymder på hinsidan stjernorna.

»Se, sade rösten, våren är när och allt det unga vill lefva. Hvad månne det blifva af dessa vårliga bäckar, som nu så lustigt slinta från höjderna, troende att de vältra berg, när de lyckas bortskölja småstenarna i sin väg, – ack, de faderlöse piltar, förgråtna drifvans barn, hvad månde det blifva af dem? Skall, innan månen skiftar, solen förtorka dem, sanden uppsluka dem och hafvet svälja deras sista sinande rest, liksom menskotårar spårlöst förrinna i tidens bölja?»

»Och de späda blommor i dalen, vårens oskuldstankar, i hvilka ingen synd och ingen sorg är, hvad månde det blifva af dem? Skall dagen som kommer gäcka deras tro, kärleken svika dem, hoppet förskjuta|141| dem och nattens första svidande frost andas öfver deras veka hjertan döden?»

»Och de små värnlösa barn, som födas i denna vexlingens tid, de älskliga ljufva små, som le mot fader och moder och gå in i lifvet utan aning om dess mödor och strider, hvad månde det blifva af dem? Skall deras lefnadsdag blifva stormig kanske, deras väsens oskuld fläckas och qvällen finna dem trötta, förslappade, redo att med brustna hjertan söka hvilan i deras fäders jord, som aldrig nekar denna sista bön?»

»Och det sköna, det herrliga landet, som breder sig här för vår syn, i sin täckhet så allvarligt och i sitt allvar dock så huldt, hvad månde blifva af det? Skall det slägte, som jollrar nu med lekarnas dockor, se dess vår bli sommar en dag, eller skall en frostnatt byta dess fält till is, innan skördaren bergat sin teg och frukterna insamlats för evig tid?»

»Se våren är när, och allt det unga vill lefva. Nytt kommer och gammalt går. Hvad månde blifva af det unga hopp?»

Vid dessa ord afsomnade furornas sus och en|142| vindstilla kom öfver rymderna. Ett töcken hade bredt sig öfver skog, fält och sjö: det tätnade, det svartnade, det gick i vågor, det steg; det syntes, som flydde jorden undan mina fötter och dignade bort i ett okändt, omäteligt djup. Men berget der jag stod, det vek icke, det skälfde icke; jag tyckte mig stå som den förliste på klippan i en svindlande fors, hvars otaliga vattenmassor ila förbi med tankens hastighet ...

Om en stund skingrades töcknen, en sakta vind aflyftade slöjan, som betäckte landskapet, och oöfverskådliga bredde sig åter sjö, fält och skog nedanför bergets fot. Men allt stod nu i friskare färg än förr, vattnen blå|160|are, lunderna grönare, slätterna besådda med blommor och gula skördar. Borta voro isen och förvissningen, hedarnas bruna ljung var öfverallt genombruten af täcka odlingar, och små röda hus med hvita fönsterposter framskymtade mellan löfven af slokande björk. Män och qvinnor bergade hö på ängarna under berget, deras drag voro allvarsama och lugna, men utan tvärhet. Jag tyckte mig känna dem: för en stund sedan hade jag sett dem leka som små barn. Jag nedsteg från berget och närmade mig de arbe|143|tande, de sågo mig icke; jag talade till dem, de hörde mig icke. Då grep en hastig aning min själ, jag såg på mig sjelf och fann mig vara ett väsen utan kropp. Jag begrep nu att jag var död och att femtio år förrunnit. Outsägelig var min känsla, när jag såg mig omkring ...original: omkring ..,.

 

1847.