Lukuteksti

[131]

4. Tårarnas makt.

Leo kom hem från vida verlden och satte sig på tufvan vid stranden der han ofta lekt som barn. Elin sade: hvad tänker Leo uppå i dag?

Leo sade: Mins du ännu en morgon då vi voro mycket små och vår mor hade gått till staden för att köpa kläder och band, men Elin var gången ut till sina lam i lunderna? Och Leo, som ej hörde sin mors spinnrock surra, sprang upp från den lilla bädden och fann dörren obevakad. Då smög han ut på den vackra ängen vid stugan och var mycket glad. Ty öfver honom var himlen och fjärlarne och under honom var jorden och blommorna, han såg det täcka och det glada af dem alla. Alla löf på grenen, alla strån på marken, alla klippor vid stranden hade en röst och en tunga, de sade honom sina hjertans tankar, han förstod dem alla, fåglarnas qvitter och humlornas sakta surrande på lemma start johannisblomstren kommentar , alla, alla förstod han, som hade de ägt en själ lik hans själ och ett hjerta likt hans hjerta. Ett enda förstod han ej, det var de silfverklara perlor, som glimmade mot da|132|gen i convaljernas hvita kalkar. Hvad månne perlorna betyda? frågade han, och convaljerna sade: tårar. Tårar? det enda förstod ej Leo då. Men i detsamma sken solen klart öfver topparna i lunden och convaljernas tårar doftade bort i lunderna.

Åter efter många år gick Leo ut ur stugan en qväll närrättelse i originalet solen rann ned, och sitter nu på tufvan under tallen och ser mot hafvet der vågorna gå. Och åter glimma perlorna i convaljernas kalkar, men blommorna hafva numera ingen|77| röst att tala. lemma start Flor kommentar har fallit öfver all naturens barndomsglädje, de vackra örter, de glada fåglar tala ett främmande språk, de ha inga tårar för Leos sorg och för hans glädje ha de inga löjen mer, de äro stumma, hemlighetsfulla och det är slut med den förtroliga leken mellan honom och dem. lemma start Nu förstår dock Leo hvad tårarna äro, lifvet har gjort honom förtrolig med dem, sorg och glädje hafva lärt honom att älska dem; deras makt är stor. kommentar Ty vindarna kasta mycket stoft i blommornas kalkar; deraf förtvinar deras skönhet och deras glädje dör. Tåliga stå de med sin rot i jorden; de få ej gå bort att bada sig i källan. Men himlen gråter öfver dem sitt regn och sin dagg, för att bortskölja stoftet; så blifva de rena genom tårar, blifva glada och ljufva intill dess de vissna.

Tårarna, o Elin, äro himlens välsignade gåfva ofvanefter åt jordens sorg. I menniskoögat glimma de vid lifvets morgon, och vid dess afton klarast; middagen för|133|torkar dem ofta, de försvinna under lemma start dagens tunga och hetta. kommentar Äfven menniskan står med sin rot i jorden, hon får ej rycka sig lös från den och gå bort till källan att två sig hvit. Utan källan kommer till henne ofvanefter i tårar; så blir hon utan sin förskyllan ren.

1840.

Kommentaari

Kommentar

Ett manuskript är känt, daterat 1840 Mars, med samma titel och tematik som den tryckta dikten, men i övrigt avvikande. Parabeln trycktes i HT den 26 november 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

Parabeln illustrerar hur människan förlorat sin barndoms oskuld, sitt paradis. Barnets förtrolighet med naturens språk går med åren förlorad (jfr »En verld i spillror», och komm.; se inledn.) Genom tårarna står människan i kontakt med sitt himmelska ursprung. Tårarna är en välsignelse från ovan, liksom daggen och regnet för blommorna. Föreställningen att naturen, här blommorna, speglar själen, är gängse inom romantiken.

Leo nämns också i dikten »I natten» från samma år. Namnet ersätter i båda dikterna Zona, ett annat alter ego, i ms och HT.

Pettersson jämför denna parabel med Topelius dikt »Bilder» från 1835 och Franzéns »Edvins dröm». I »Bilder» för diktens jag en dialog med naturen: »Ja, jag förstår ditt språk fast ej mitt öra / det fatta kan». I »Edvind dröm» lyssnar Leo till blommorna som har tunga och lövet som har röst. Jfr Topelius »Lärkröster i Maj och »Aminas sång till Maria». Se komm. till dessa.

Topelius ser likheter mellan människa och natur på ett sätt som var vanligt under romantiken, bl.a. hos Atterbom. I »Tillegnan» som inleder diktcykeln Blommorna svarar blommorna på människans frågor: »Och för varje urbild af vårt hjerta buren, / En motbild föds ur hjertat af Naturen» (Atterbom, Samlade Dikter I, 1937, s. 5, se även Engdahl 1986, s. 144). I »Tårarnas makt» sägs det om »johannisblomstren» att »alla, alla förstod han, som hade de ägt en själ lik hans själ och ett hjerta likt hans».

Punktkommentarer

⬥ johannisblomstrentrol. älggräs (Spiraea ulmaria); här metonymiskt.

⬥ Florslöja som tecken på sorg; sorgflor.

⬥ löjenleenden.

⬥ Nu förstår dock Leo [...] deras makt är stor.Jfr »Flickan» v. 19 ff.

⬥ dagens tunga och hetta.dagens bördor, jfr Matt. 20:12.

⬥ källanJfr källan med livets vatten, Upp. 21:6.

⬥ förskyllanförtjänst.

Bibliografi

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 43

Parablerna

Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.

Parabeln är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.

Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.

På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).

Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).

Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).

De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).

Tårarnas makt