Kung Carls jagt
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten publicerades i HT 27 november 1852 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Den 24 mars 1852 hade operan Kung Carls jagt urpremiär i Helsingfors. Denna Finlands första opera, med libretto av Topelius och musik av Fredrik Pacius, var en stor händelse och involverade många unga deltagare. Med mer än femtusen sålda biljetter, ett för tiden enastående publikrekord, gav operan planerna på ett nytt teaterhus en avgörande knuff framåt.
Åtta månader senare publicerades dikten med samma namn i HT. Här förflyttas en av de medverkande femtio år framåt i tiden. Kompositören och sångarna är borta, men sången lever oförändrad kvar.
Paralleller finns till dikten »Sångens minne» (1852), där Topelius uttrycker sin tacksamhet till de unga amatörer som medverkade i uppsättningen av Kung Carls jagt. Sista strofen lyder:
När kindens blommor efter långa år
Förblekts och många dagens toner tystna,
Då blommar Sången än i evig vår,
Då skolen J till samma toner lyssna
Och tänka gladt: Det var dock Vi en gång
Som räddade åt Finland denna Sång!
År 1883 erinrar sig Topelius det entusiastiska mottagande operan fick, och han konstaterar: »Mer än trettio år äro nu förgångna sedan denna oförgätliga kväll, efter vilken operan ännu uppfördes 8 gånger å rad: alla solisterna, utom kungen och drottningen, och en stor del av den då så blomstrande kören äro för alltid stumma; kompositören och textens författare kvarstå gamla och grå; men ännu känna de en fläkt av ungdomens doft och värme vid minnet av denna kväll. En sådan krans av ungdom och behag, förenad under sex månaders täta möten till en sällsynt ensemble, en sådan endräkt och ett sådant stort, ädelt musikverk, upprunnet på inhemsk grund och utfört av inhemska krafter, ha Finland och dess huvudstad varken förr eller senare bevittnat.» (Självbiografiska anteckningar 1922, s. 128)
I »Romantiskt äfventyr» ger Topelius en parodisk version av uppsättningen, se komm. till dikten.
När dikten publicerades i HT hade v. 16, »Farväl, o vårt fosterland!», strukits av censorn. Att en versrad saknades var uppenbart för läsarna, likaså att versslutet rimmade på »mästarhand».
Versen är jambisk-anapestisk, tretaktig och har rimflätningen XaXaXbXb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
16 »Farväl, o vårt fosterland!»De avslutande raderna i Kung Carls jagt lyder: »’Högt stige vår bön mot himmelens rand / för dig, för dig, o vårt fosterland!’ Kungen: ’Ett högt farväl åt Finland!’ Alla: ’Hurra!’ Kör: ’Farväl, farväl!’»
17 Och femtio år försvunnitEtt av Topelius favoriserat tidsintervall för återblick och reflexion, senare använt i berättelsen Gamla baron på Rautakylä 1849, dramatiserad 1851 (Efter femtio år). Jfr »Första Maj» (L II).
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 252; Topelius,»Sångens minne. Tillegnadt Helsingfors’ bildade Ungdom, som deltagit i ’Kung Carls jagt’. Den 19 april 1852» [separattryck]; Vasenius III, s. 382 f., 552; V, s. 80 f.
Kung Carls jagt.
Långt bort uppå tidens vågor
Der sväfvade fram en syn;
Det var en gammal gumma
Med många rynkor i hyn.
5Hon satt bland det unga slägtet,
Ett lefvande minne qvar
Från länge försvunna tider,
Från sångens flyktade dar.
|28|Då ljöd bland de nya toner
10En gammal visa också;
Den kände hon nog sen fordom,
Den hade hon sjungit då.
Det var den kungliga jagten
Af Pacii mästarhand;
15Det var dess hymn till Finland:
»Farväl, o vårt fosterland!»
|192|Allt sedan den först skrefs ned,
Och mästaren han var borta,
20Och sångarne voro med.
Och mycket var annorlunda,
Men sången var allt sig lik,
Som förr så frisk och så mäktig,
Så evigt ung och så rik.
25I gamla gummans hjerta
Det kändes så underbart,
Der väcktes slumrande minnen
Igen till lif så klart.
|29|Der sprang en ton af vemod
30Och känslor förutan namn,
Allt som den sorlande källan
Ur hårda klippans famn.
En tår af stolthet och glädje
På vissnade kinden rann;
35Hon lade sin hand på hjertat:
Ännu det klappa kan!
Det klappar ännu som fordom
Vid sångens kända röst;
Det sköna föråldras aldrig
40I ädla menniskobröst.
Dock … strålande vårsol skådar
På täckta rutan ner;
Upp slår den gamla sitt öga
Och häpen omkring sig ser.
45Hon ilar med hast till spegeln –
Förlåt henne det, min vän! –
Hon knappt har mod att kasta
En bäfvande blick i den.
|30|Det grånade hår har mörknat,
50Den vissnade kind är röd;
|193|Der står en blomstrande flicka,
En vår uti rosors glöd.
De femtio flydda åren,
Dem hade ju drömmen bragt,
55När, varm af tjusande glädje,
Hon kom ifrån »Kungens jagt».
1852.