Våren 1848
Kommentaari
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt [1848]. Dikten trycktes i HT 13 maj 1848 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten speglar februarirevolutionens framfart, och ingick i HT samma dag som universitetet höll sin majfest (se komm. till »Finlands Namn»). Yrjö Hirn förmodar att dikten stegrade »de ungdomliga sinnenas mottaglighet för alla de fosterländska intryck dagen bjöd dem» och som kulminerade i majfesten samma år (1951, s. 181).
I dikten återupptar Topelius motiven från »Morgonstormen i våren» och »Den blåa randen på hafvet» där våren, stormen och floden symboliserar de revolutionära strömningar som spred sig i Europa. Dikten är tudelad, både till form och innehåll: första delen beskriver med framdrivande anapester den revolutionära stormens framfart, den senare delen målar med jämna jambiska femtaktiga verser ett fridfullt och vårligt uppvaknande i Finland (komm. till metern, Castrén 1918, s. 238 f.).
Verserna 1–42 är jambisk-anapestiska med taktschemat 4–3–4–3–3–3 och rimflätningen ababXb, v. 43–70 jambiska, femtaktiga och korsrimmade ABAB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
8 Zephirersfrån Zéfyros: grekernas namn på västanvinden.
11 ånga doft.
29 Allsvåldigeallsmäktige.
37 Jag står uppå klippans grå granit; Jfr perspektivet ovanifrån i »Morgonstormen i våren» (v. 1) och »Den blåa randen på hafvet» (v. 1).
37 klippans grå granitd.v.s. Finlands strand.
43 Men skön som förrFörutom bytet av versmått markerar det disjunktiva »Men» övergången från den europeiska scenen till fridfulla inhemska förhållanden.
53–54 Jag ser det jern, som smidts till fordna fejder, / I plog förbytt, en stilla lycka reda. Odlarens perspektiv är centralt hos Topelius. Omvandlingen av järn från svärd till plog (Mika 4:3) är dock reversibel: i »Veteranerne» understryks beredskapen att strida för fosterlandet: plogen kan åter bli svärd (v. 28). Jfr Geijers »Manhem», vars odalbonde har både svärd och plog (SS II, s. 21 ff.).
63 du gamla Suomi moder!Jfr »min ädla, höga Suomimoder» i »Islossningen i Uleå elf» (v. 81).
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 101; Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 352; »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 238 f.; »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 184 f.; Hirn, »Finlands namn» 1951, s. 181; Klinge, Idyll och hot 2000, s. 134 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 220 f.; Vasenius III, s. 331 f. och IV, s. 26; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 154 f.; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324
Våren 1848.
Han kommer, han kommer, den starka storm,
Han kommer med dystert gny;
De bäfvande molnen byta form,
De darrande skuggor fly;
5Hans ande omhvälfver verlden –
Som blod är himmelens hy.
|155|Han brusar från vestan och sunnanfrån,
Zephirernas smekning är bytt i hån
10Och dofternas lek i brand.
I ruset af rosors
ånga
Han tumlar från strand till strand.
|132|De falla som rö, som rök, som stoft,
De furor i jätteprakt;
15Den väldige aktar ej färg, ej doft,
Ej ålder, ej glans, ej makt.
Vid sidan af skogens furstar
Han liken af blommor lagt.
Nu slår han sin klo uti vågens bild,
20Som gamen slår ned ur skyn;
Hon våndas, hon ryter, hon krossar vild
Sitt hufvud mot klippans bryn.
Han strör hennes skum i rymden –
Af skimrande färg en syn.
25Väl hör du hans röst, ty vidt den når,
Väl ser du hans härjartåg;
Men hvadan han kommer och hvart han går,
Ej hörde du och ej såg.
30Vet väl hvar hans vagga låg.
Verldsstormare, der under qvalm och tryck
|133|Du plötsligt till lif blef väckt,
Säg är du ett barn af slumpens nyck?
Är du Herrens andedrägt,
35För hvilken till stoft de falla,
De verk utaf menskors slägt?
Hon skälfver under min fot;
I fjerran reser sig vågen hvit
|156|40Och nalkas hitåt med hot.
Det blänker i mörka skyar;
Då ryster sig klippans rot …
Den unga våren nalkas Suomis stränder;
45Frid andas öfver alla friska lunder,
Och svalka bor i höga nordanländer.
Frid? Är det lifvets, är det dödens hvila?
Och svalka? Är det polens frost jag andas?
O jag vill fråga himlens moln, som ila,
50Och lundens fläktar, som med dofter blandas.
|134|Jag ser det dagas i de mörka nejder,
Ser ödemarkerna sig gröna kläda;
I plog förbytt, en stilla lycka reda.
55Jag ser i lifvets tusen pulsar alla
De friska starka ådror mäktigt svälla;
De brusa upp, de lugna sig, de falla,
Kaskader lika, i sin moderkälla.
Ty nu är vår ej blott i lund och dalar,
60Men andens verldar vidga sig och knoppas;
Om framtid ren hvar stämma ljudligt talar,
Och hvarje hjerta äger kraft att hoppas.
Stå upp i frid,
du gamla Suomi moder!
Du är ej död; du vaknar ung i våren.
65Stå upp! Lös bojan bort af dina floder
Och från ditt öga lös den fordna tåren!
Ty du är stark; hvi skulle stundens skyar,
Om än så grå, ditt fasta hopp förgöra?
|135|Den storm, som verlden rundt kring dig förnyar,
70Hvi skulle han din vakna frid förstöra?
|157|