Lukuteksti

|105|

Två englar.

I tysta nattens timma, när lampan slocknat ren

Och alla lifvets röster äro stumma,

Då rinner opp ett stilla, ett strålande sken

Igenom verldens skuggor de skumma.

5Det vexer, det tätnar, det tager form och lemma start hamn kommentar ,

Och sist der står ett litet barn med skinande famn

Och klara stjerneögon så lemma start fromma kommentar .

Det stiger fram till bädden, det lilla sköna barn,

Och lägger handen tyst på mitt hjerta;

10Der bodde lifvets lemma start äflan kommentar med snärjande garn

Och alla lifvets strider de bjerta.

|106|

Men alla, alla vika för liten barnahand:

Hvar grumlig fröjd försvinner, och slö blir qvalets tand,

Och söt blir all min bittraste smärta.

15Och ja, jag känner dig, du Guds milda englabud;

Hur kunde jag dig nånsin förglömma!

Hvar dag så lånar Sorgen din ljufva barnaskrud

Och dina drag de vackra och ömma.

Hon sitter på mitt knä, der du fordom satt också,original: ochså,

|142|

20Och med små runda armar hon ömt mig famnar då

Och torkar mina tårar som strömma.

Och ja, jag älskar Sorgen, liksom jag älskar dig;

Så har jag tvenne englar så kära:

Den ena följer troget om dagen min stig,

25Den andra står om natten mig nära.

Och båda andas svalka i lifvets heta brand,

Och båda söfva qvalen med liten barnahand,

Och båda vill i hjertat jag bära.

1850.

Kommentaari

Kommentar

Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen, 1888 i reviderad form och med ny titel.

Dikten är skriven med anledning av den tvååriga sonen Michaels död den 3 september 1850. I Familjekrönikan beskriver Topelius sjukdomsförloppet och sorgen (se »En liten pilt» med komm.). Michael liknas vid en ängel: »[...] aldrig i hela lifvet förgäter jag hans förklarade blick, der hela himmelens oskuld och salighet såg på mig. Hvarken förr eller sedan har jag sett något så öfverjordiskt herrligt. Men sedan dess vet jag huru de saliga Guds englar se uppå menniskans synd och sorg» (1850, s. 64). Om dikten sägs följande: »Far och mor hafva lärt sig älska hans begråtna minne, likasom honom sjelf (Härom finns ett stycke i Ljungblommornas andra samling, benämndt ’Två englar’) och denna kärlek har förslöat smärtans udd» (ibid., s. 65). Samma år, 19 mars 1850, hade Emilie Topelius nedkommit med en dödfödd flicka.

Topelius har i diktens sista redaktion 1888 genom de två nyskrivna slutstroferna sammansmält de två änglarna till en och försett dikten med ny titel.

Versen är jambisk-anapestisk med versschemat 6–5–5–4–6–6–4 och rimflätningen aBaBccB. Rimflätningen är densamma som i föregående dikt, likaså rimbanden hamn-famn, hjerta-bjerta-smärta, samt anaforen »Och».

Punktkommentarer

5 hamngestalt.

7 frommas.k. tyskt rim (skumma-stumma-fromma).

10 äflan ivrig strävan.

Bibliografi

Lagus, »Sagan om björken och stjärnan» 1918, s. 271; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 236 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 58; Vasenius III, s. 6; V, s. 75, 78; om änglamotivet hos Topelius, se Maija Lehtonen, »Topeliuksen enkeleitä», Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita. Näkökulmia Topeliukseen 2002, s. 50–67

Två englar