Månkartan
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är en av de fyra kosmiska dikter där de älskande på ett eller annat sätt möts i himlarymden (»Orions bälte», »Odödliga kyssar» och »Vintergatan»). I »Månkartan» är anslaget mer lättsamt; de latinska namnen på månens ’hav’ (slätter) blir här semantiskt återaktiverade genom att försvenskas och tas i poetiskt bruk.
Dikten är skriven på versifierad prosa. Varje stycke har fyra trokeiska, åttataktiga och parrimmade fraser (aabb).
Incitamentet till dikten kan härledas till en händelse som Topelius påminner Emilie Lindqvist om i ett brev i maj 1843: »Minns du Milla en kväll, när du öfver min axel såg genom skeppskikaren på den hulda Selene?» En reflexion om den episod han sannolikt syftar på är antecknad 5 augusti [1839]:
Finns något i werlden vackrare än fullmånen då den riktigt silfverhvit glänser mellan de täta löfven en augustiquäll?
Och då det ljufva englabarnet, flickan med det milda ögat, stöder kikarn mot din axel och en sakta vind från hennes läppar smeker lätt din kind? Och vid stranden vakar silfverböljan och en ensam fläkt i skogen hviskar i den hvita björkens blad? Och det unga hjertat slår så fort af längtan efter något som är nära – nära – och ändå mer fjerran bort än aftonskyn och mera högt än månan bakom skyn?
Är det ej så? Då blir ett månsken i din själ, en skiftning mellan lust och ve – der himlen glänser mellan höga skuggors skymning och hoppet strålar silfverhvitt i jordens natt?
Var det ej så – ? Ditåt ack ja! men huru – ? wet jag ej. (NB 244.148)
En anteckning där överbryggandet mellan himmel och jord formuleras är »I Augustimånskenet» 1845: »Bort har han fallit, den skarpa randen mellan himmel och jord, mellan grönskan och det blåa, båda ha flutit till ett, och tanken öfverspringer skiljemuren så lätt som gossen halkar på stålskon öfver den förut så strida elfvens fåra från strand till strand.» (Zonas Bok, NB 244.150)
Vasenius ser de återgivna manuskripten som förarbeten till »Månkartan», och som exempel på att en upplevelse hos Topelius kan återuppväcka minnen från likartade upplevelser, som sedan sammanslingras till nya litterära motiv. Detta är »ett rätt egendomligt drag» i Topelius författarskap, menar Vasenius (V, s. 122 ff.). Han uppger att utkastet till »Månkartan» från 1839 försvunnit (ibid. 124).
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 156; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 126; Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1949, s. 155 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 81 f.; Vasenius V, s. 122 ff.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 58
Månkartan.
Finns uti naturens riken någon älskligare syn, än Augustimånens öga, glimmande vid skogens bryn, när en pelare af silfver darrar i den klara sjön och en sakta dyning gungar mot den blomsterklädda ön?
Kom, min flicka, kom, du ljufva vandrerska i qvällens stund, stöd emot min axel kikarn och betrakta månens rund. Låt din tankes oskuld flyga bort till|41| evighetens ro; der så skola våra andar fjerran i en framtid bo.
Bort från köldens oceaner1)Mare frigoris. –språk: latin, stormarnes och regnens fejd2)Mare nubium, M. humorum, M. imbricum, oceanus procellarum. –språk: latin, skall vår lätta julle segla till en evigt solklar nejd3)Mare serenitatis. –språk: latin, der i fridens stilla vikar4)Mare tranquillitatis. –språk: latin böljor utaf nektar5)Mare nectaris. –original: nectaris, – språk: latin slå och mot ymnighetens stränder6)Mare foecunditatis. –språk: latin alla jordens qval förgå.
Ser du sjön derborta, dödens djupa underbara sjö7)Lacus mortis. –språk: latin? Der så skola lifvets sorger som de lätta vågor dö. Och i drömmens spegelbölja8)Lacus somniorum.språk: latin borta der vid bergets bryn vålnader af jordens minnen skola skämta för vår syn.
Sen så stiga vi på bergen, glimmande i solens sken, nämnda efter jordens|199| vise, hvilkas andar bo der ren, och med onämnbara känslor se vi på vårt fordna hem uti jordens mörka dalar, älska och välsigna dem.
|42|Men du vill ej mera skåda, du betäcker kikarns rör. Syns så dyster evigheten, räds du, arma barn, derför? O så lef, du jordens blomma, lef din korta blomstertid; och din oförvissneliga kärlek göm för stjernors frid.
1838.