I Topelius resumé över 1852 återklingar samma budskap (HT 5 januari 1853): »O trötthet, som icke förstår det rastlösa arbetet i naturens, hjertats och historiens verkstäder, huru det ständigt arbetar att göra verlden ny! Sjukliga missmod, som förnekar hjertats hela innersta lif, såsom vore det ett gyckel af toma drömmar, och ser icke huru dess sanning evigt bevisas genom att evigt åter upplefva i nya väsenden!

Nu är det mörka vintern, och de som säga till oss att det enda sanna i lifvet är döden, de kunde ju säga: hvar är nu eder vår? Men de säga det icke, de veta att våren kommer. De säga endast: efter den skall åter komma en höst. Ja väl. Naturen skall hafva sin natt, när hon sofver; menniskans ande skall hafva sin natt, när hon hvilar i döden; men bådas sanning är icke att sofva och dö, utan att uppstå och lefva.»

»Höstens segervinning» av Fredrik Cygnæus ingick i HT 9 oktober 1852:

Der ute vidgas hafvets vreda bröst
Och guldet ryckes bort från trädens krona.
Förstummad är hvar sommarfogels röst;
Kring landet ryter endast din, du Höst,
Som har urminnesrätt att intet skona.

Sin hela kraft låt nu din härjarhand
Församla, att hon komme ej till korta.
Hvad kan väl hon slå ned i detta land,
Som liknar det, som föll för eld och brand
Och Dödens karla-tag, då du var borta?

Du känner stranden vid Lappvikens brus?
Se på de gårdar, dem sig Döden redde!
De blifvit trängre, medan Lifvets hus
Utrymme fått till ökadt sus och dus,
Med hvilket Lifvet dödens magter hädde.

Bland hundra nya grafvar fanns ock en,
Oprydd, lik vågen, hvilken i sig gömmer,
En namnlös drunknad. Der bor nu Castrén.
Vräk några lösa blad derpå, och sen – – – ?
Far längre, glömmande, som Finland glömmer.

Om landet mister sina stora män,
Ej den förlusten fattiga oss görer.
På ärestoder här ej slöses. – Men
Brandstoden måste gäldas prompt, och den,
Som bygger städer, städerna förstörer.

Men de förstörts af annat förr. Ett bål
Mer väldigt än Herakles’ bål på Oeta
Förtärde, rofdjurshungrigt i ett mål,
Hvad tidens rost och krigens heta stål
I hela sekler icke hunnit fräta.

Och Döden log medlidsamt åt den låt,
Som steg på askan utaf våra städer:
Ditt skryt, o Lif, behöft en bonings ståt, –
Så visst som äkta perlan, kallad gråt.
Men Döden nöjs med fyra slitna bräder.

Och hans herberge gästfritt öppet stått,
Som hvarje hydda under juleqvällen.
Från rikligt hem dit mången gäst nu gått.
Vid sidan af en husvill, hvilkens slott
Haft grus till golf, till tak blott stjerneqvällen.

Bra trång är grafvens borg och lång dess natt.
Men bra om julen ljusen snart bli tända,
Och platsen, hvarest barnen lekte gladt,
Syns tom, – då brinna hyddans ljus ock matt
Och julens qväll vill aldrig taga ända.

Uti din svarta skrud då, Höst, stig fram
Och vinn det öfvertag, du hann förlora!
Gör menskan hård, som ulfven mot ett lamm;
Lös från hvar tunga tygeln af all skam;
På nästans fel sätt glas, som allt förstora.

När du sålunda härjat hjertats frid,
All heder kränkt och hvarje ära skändat,
Och fostrat tvedrägt, upptändt brödrastrid
Ur afgrundslågan, – vid den elden smid!
Du mer än vårn och sommarn så fulländat.

Hvad kan från menskan tagas af en brand?
Blott det, som byggdes utaf menskohänder.
Hvarpå kan Döden fälla ned sin hand?
På det, som, adlat blott från stoft och sand
Till lif af Gud, till stoftet återvänder.

Men den, åt hatet tempel bygger opp
Uppå all kärleks sörjande ruiner;
Som mördar sanning, qväfver ofödt hopp
Och för till helvetet vårt lefnadslopp,
Är stark, som intet, hvarpå solen skiner.

F. C.