Miranda
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten upptar flera komponenter från folksagans värld: tretalet, prinsessan och friarna, exotismen, den sanna kärleken personifierad av en enkel yngling. Namnet Miranda anspelar på Prosperos dotter i Shakespeares drama Stormen, där faderns trollstav lär Miranda att allt kan fås. Den serie av blomsterkransar Miranda kastar ut – myrten, ros, vattenlilja och till sist, litotetiskt, ljung – har sin motsvarighet i Köpmannen från Venedig, där i en liknande tävlan ett skrin av tenn visar sig vara förmer än skrin av ädelmetall.
I ett brev till Runeberg 1855 uppger Topelius att han uppgjort en plan till två nya libretton åt Pacius, »Marmorhjertat» och »Miranda» (skisser i NB 244.168), »båda mystiskt romantiska» (14 mars 1855).
Dikten är skriven på versifierad prosa. Varje stycke har fyra jambiska, femtaktiga fraser med parrim, aabb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ myrtenkranssymbol för kärleken.
⬥ jag ock ett rike har [...] hoppets rike utan gräns,Jfr »Studentvisa» v. 13 f.
⬥ rartsällsamt, sällsynt.
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 239 f.; Vasenius V, s. 101 f., 129, 332, 420; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 182
Miranda.
Det var Miranda, skön och stolt och ung. Den mig vill ha skall vara mer än kung. Och han skall ha ett rike mera stort, än man förut på hela jorden sport.
Hon for i gyllne vagn och perlors glans. Nu vill jag binda mig en myrtenkrans, och kasta den i vida verlden ut och skåda hvem som finner den till slut.
Så kom der kejsaren af österland, fann kransen, tog den vackra i sin hand och lade den för stolta flickans fot och sade: tag mitt kejsardöme mot.
Omäteligt det är, mitt vida land, oräkneligt mitt folk som hafvets sand, och mina gyllne slott sig fylla ren från golf till tak med guld och ädelsten.
|33|Miranda sade: alltför litet är ditt kejsardöme; större jag begär. För ringa, alltför ringa är din makt, och alltför arm är dina skatters prakt.
I vrede och förvåning bort han drog, den höge fursten. Dock Miranda log och slungade en krans af rosor ut. Nu vill jag se hvem finner den till slut.
Så kom der jättestor med tunga fjät de höga bergens kung i majestät, tog kransen, lade den för flickans fot och sade: tag mitt kungarike mot.
Mitt rike har sin like ej en gång från solens uppgång till dess nedergång. Jag råder öfver berg och skog och dal och dvergars skatt i diamanters sal.
Miranda sade: alltför ringa är ditt rike, herre kung, ty jag begär långt mer än fattiga juvelers tal och några tusen mil af berg och dal.
Förtörnad drog så bergakungen bort. Miranda log och knöt sig innan kort en krans af vattenliljor som förut. Nu vill jag se hvem finner den till slut.
Då steg ur hafvets bottenlösa djup dess jättekonung uti snäckans slup, tog kransen, lade den för flickans fot och sade: tag mitt stolta rike mot.
|34| |195|Så långt som solen ser och vinden når, den blåa ocean i vågor går. Kom, blif dess drottning, tag dess rikdom all, i perlors skrud på thronen af korall.
Miranda sade: icke är jag van vid slika tvättfat som din ocean, och mer än fattiga korallers skrud skall den bestå, som mig begär till brud.
Förgrymmad hafvens konung dök igen i blåa djupen. Dock Miranda än log stolt som förr och knöt en krans af ljung åt verldens rikaste och störste kung.
Då kom en yngling, arm på glans och gull, men med en barm af kraft och kärlek full, tog kransen, lade den för flickans fot och sade: tag mitt varma hjerta mot.
Miranda sade: österlandets prakt och bergens skatt och oceanens makt och kronor alla har jag stolt försmått, och du, du bjuder mig ditt hjerta blott!
Då sade ynglingen så stolt som hon: jag ock ett rike har med gyllne thron, och det är hoppets rike utan gräns, det är en thron så hög som himmelens.
Allt, allt hvad jorden äger skönt och rart, och himlen högt och hafvet underbart, och mer än kronors och juvelers prakt, det äger den som äger hoppets makt.
|35|Då slog Miranda blyg sitt öga ner, besegrad, ej den spotska sköna mer, och hon, som stolt all verldens glans försmått, hon nöjdes med ett ädelt hjerta blott.
1854.