Nattvardsbarnen.

De stodo för Gud i sin helgedagsskrud,

Så hvita som liljor i blomma;

De stodo så rena för renhetens Gud,

Som stjernor i qvällen den skumma;

5De stodo betagna af psalmernas ljud,

Förklarade, blida och fromma.

Kring dem sjöng den heliga orgelens röst,

Som englar i himmelen sjunga;

Kring dem slog af sällhet föräldrarnas bröst,

10Till lof höjdes syskonens tunga;

De stodo som barn inför Gud, och hans tröst

Nedstrålade rik på de unga.

De gingo med barmen af kärlek så full

Det heliga löftet att svära;

15Hur ringa för dem var all verldenes gull,

All verldenes nöjen och ära!

Allt gåfvo de gladt för sin frälsares skull,

Hans kors ville troget de bära.

De drucko hans vin och de åto hans bröd;

20De svuro att bedja och vaka;

De svuro att komma i glädje och nöd

Till Christus, sin herre, tillbaka;

De svuro med gråt att i lif och i död

Allt annat för honom försaka.

25Men ack hur förtorkade snart deras gråt,

Som hedarnas rinnande vatten;

Hur snart uppå lefnadens larmande stråt

Förspilldes den himmelska skatten;

Än unga de föllo i syndens försåt,

30Som stjernorna falla i natten.

Så gingo de vilse i verldenes kif

Och glömde sin herre, den kära;

De glömde för ömkliga tidsfördrif

Att korset med frälsaren bära;

35De glömde att helga åt honom sitt lif

Och gifva åt honom sin ära.

Sist när alla lefnadens fröjder och qval

Med fridlösa hjertan de njutit,

De minnas hur hvita som liljor i dal

40De fordom till korset sig slutit,

Och ångra det falska, det sorgliga val,

Att Christus, sin vän, de förskjutit.

1845.