Dämonen.

Ha, står duoriginal: dH åter invid min sida, du mörka flicka, min dämon du! I dystra natten, af qvalen jagad, förblödd, förlorad och söndersliten, jag flydde dig som man flyr för döden, jag flydde dig som man flyr ett samvet, jag velat fly ifrån sjelfva lifvet, och dock du står vid min sida än!

Förskjut mig icke, du vilda gosse, o mins vår kärleks mörksköna dröm! O mins de glödande ljufva rosor i nattens dofter och stilla tystnad, o mins de heta, de sälla tårar, och mins den brännande längtans suckar i ödemarkernas aftonstorm!

Hör upp att mana ur det förgångna den mörka synd, som min frid förödde! De rosor alla, och alla tårar, och all min rysande längtans suckar, jag dem begrafvit i Lethes böljor, jag plånat dem ur min lefnad ut.

Det är förgäfves, du fåfängt strider, den fordna kärleks eldröda minnen, de sköna spöken du ej utrotar, de följa dig genom lifvets stigar, i sjelfva grafven med dig de stiga, och bort i rymden af evigheter de klänga sig vid din ande fast.

O om du älskat, om, som du säger, du mig allena ditt hjerta gifvit, jag dig anropar: vik bort ifrån mig, ej mana mera den eld, som bränner till aska hela min lefnads frid!

Förgäfves ber du, förgäfves hotar! Min är du, min i det varma lifvet, min är du in i den dystra döden. För längesedan med heta kyssar jag vigde dig till mitt väsens make, jag fast dig fjettrar, jag ej dig släpper, förrän ditt väsen i mitt förgås.

Ha, skall jag krökas som mask i stoftet för dig, du dämon med mörka ögon! Och vor’ du skön som en fallen engel, och bjöd du mig uti dina armar Mahomas eden, vet, dig hatar och dig jag afskyr i evighet!

Förgäfves ber du, förgäfves hatar! I djupa botten utaf ditt hjerta, der bor den makt dig åt mig förråder. Krök dig i stoftet, du viljelöse, fall ned i vanmakt för mina fötter, fall ned och tillbed din herrskarinna, tigg som en nåd mina läppars kyss!

Tillbedja dig … o du gräsligt sköna, du fina dödande stoft och gift!

Är jag ett stoft, så är jag det skönsta; är jag ett gift, så är döden ljuf.

Nej aldrig, rysliga syndens spöke! Vik bort från mig, jag befaller dig!

Kom, dränk ditt grubbel i mina armar; se lifvets blixt den förgår … o kom!

Jag är förlorad, …

– Kom, rus af sällhet …

– Mig döden snärjer …

– Kom, ljufva kärlek! …

– O Herre Christus, mig hjelp och värna!

– Hvad ord! Ve dig, om du än det nämner!

– O Herre Christus, stå vid min sida!

– Hör upp! O vill du mig sönderslita!

– O Herre Christus, jag dig anropar!

– För sista gången min famn jag bjuder …

– O Herre Christus, din famn mig skydde!

– Ve! ve! ve! …

Hon flyr, den frestande nattens dämon, hon flyr för hot ej och ej för böner, för Herrens namn blott den djerfva skyggar. O Herre Christus, min enda starkhet, se jag är svag lik ett rö som svigtar; i djupa botten utaf mitt hjerta, der bor en makt, som mig städs’ förråder. Så lär mig bygga på dig allena, i dig allena mitt vapen söka! Då för ditt namn skall hvar dämon vika; om än hon nalkas så hvit som dagen, en ljusens engel i anletsdragen, så med ditt namn vill jag henne pröfva, all makt beröfva, och slåss för frid uti lifvets strid.

 

1844.