Necken
Kommentaari
Kommentar
Två manuskript är kända: ms 1 är odaterat och ms 2 daterat 1835 aprill – 1841 aug. Parabeln publicerades i HT 1 juli 1843. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Topelius parabel följer myten om näcken, med ursprung i nordisk mytologi: Näcken, som älskar sång och musik, är förtvivlad över att han är utesluten från de saliga, men både sagan och parabeln slutar hoppfullt i och med att näcken får tröst och löfte om frälsning (jfr Stagnelius romans »Necken»). – Pettersson noterar att det i Topelius dikt är kärleken till naturens skönhet som frälser näcken, samtidigt som naturen, skapelsen, framställs som en avspegling av det gudomliga (1952, s. 64 f.).
Liksom i parabeln »Vågen» är det vattenelementet som längtar från det jordiska till det himmelska, och befrias från sina bojor. I »Necken» sker detta genom att vattnet får återspegla det himmelska. Båda parablerna åskådliggör kontrasten mellan det jordiska och det himmelska, en motsättning relaterad till den platonska idealismen.
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 64 f.; Vasenius V, s. 52
Parablerna
Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.
Parabeln är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.
Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.
På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).
Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).
Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).
De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).
6. Necken.
I dessa längesedan förflutna dagar då jorden var barn och tiden var yngling ännu och allt var så ungt, så ostadigt och så börjande än, i de dagar då menniskans första synd kastat sin dystra skugga öfver all naturens barndomsglädje och höjderna bleknade och djupen svartnade af bäfvan för hämnande Guds vrede, i dessa dagar af jordens första sorg satt en stjernklar afton Necken ensam på sin klippiga strand. I hans lockar susade aftonvinden, som vestanifrån flydde hän öfver strändernas grönska, och den blåa himlen såg med kärlek in i hans klara ögon. Ty äfven Necken var en blomstrande yngling då ännu, kyliga vågor hade ej än med is omstelnat hans hjertas brand och sorgen höjde endast hans ögas svärmande glans. I höjden var ljust, de eviga stjernorna brunno der i högtidlig prakt, och under dem blomstrade vår i jordens lunder.
Och hvarföre sörjer då Necken och hvarföre griper hans hand så längtansfullt i harpans strängar?
I natten ljuder hans sång, hvem tyder dess ljud?
|139|Eviga herrliga höga andar af ljus, som deruppe bon; förnimmen sången, den vemodsfulla, som går öfver gullharpans strängar och med brustna toner suckande upp mot höjden flyr. Jag satt uti böljornas sal, på korallernas glimmande grund och rörde i glädje min harpas strängar. Min sång var böljornas lof, hur de mäktiga vandra kring jordens rund och aldrig tröttna att sjungande gå kring hafvets omätliga slätter. Men strängarna ljödo så dåft i den vågombrusade salen, de ville ej klinga i dunkla borgen, – i djupet var skymmande natt och perlorna lyste så matt i mitt tak af christall. Då blef|80| mitt hjerta så trångt, jag ville dit ofvan till ljusets verld från de skuggor, bland hvilka en boning mig ödet gaf. Jag ville dit ofvan till himlens sol, till stjernornas ljus, till lundernas grönska, till allt det herrliga, som jag älskar så högt och i djupet ej ser. O hur förutan dem min dag är lång och min qväll är mörk i perlornas sal! Blott när midnatt på fästet står och med tusen förklarade ögon blickar på jord och haf – på alla, blott ej på sorgernas son i det tysta djupet – blott då får jag lyfta ur dunklet mitt öga och sorgsen betrakta den sällhet, som aldrig, aldrig blir min.
Eviga, herrliga, höga andar af ljus, som deruppe bon, o hvarför blef höjden så klar och djupet så mörkt och mitt längtande bröst så evinnerligt utan tröst?
Detta förnummo stjernorna i sin blåa himmel och andarna lyssnade i lundernas tystnad på den sällsamma|140| sången. Och de bådo verldarnes Herre och sade: Fader,original: Fader gif honom ditt ljus!
Och Herren i höjden sade: hvarföre bedjen J det?
Sade stjernorna och andarna: emedan han älskar ditt ljus, emedan verldens skönhet fått makt öfver honom och fyllt med längtan hans håg. O Herre, är det ett brott att älska på jorden?
Sade Herren: himmel och höjd stråla af mitt ljus, men öfver jorden och djupen har fallit mörker och natt för menniskans synds skull. Ljus och mörker i hvarandras famn, strålen bruten mot dunkla speglar, det är jordens skönhet. Den kärlek, som dyrkar spegeln allena, är icke ren.
Sade de himmelska: huru skall man älska på jorden?
Herren sade: odeladt det enda i allt. Icke tillbedja det brutna. Icke gifva sig bort åt ett lånadt ljus. Men de kunna ej annat dernere. Och derföre omhuldar nåden dem, som älska det sköna rent efter deras sätt. Och derföre skänker jag ynglingen i djupet den tröst han begär.
Så talade Herren och det suckade tungt i de låga dälder af sorg deröfver att kärleken till den brutna strålen icke är ren. Men öfver hafven drog en försonande fläkt och vågorna nedlade sina lockiga hufvuden att sofva i djupen. Se, då sken plötsligt en himmelsk stråle i de innersta klyftorna af vattnens natt, stjernorna sågo med sina tusende ögon dit ned och lunderna böjde sina blom|141|mor och grenar ned öfver stränderna för att för första gången spegla deras skönhet i böljornas klarhet. Herren hade gjort vattnen genomskinliga och lofsånger ljödo längst ned i de fordom dunkla djup, i perlornas sal och korallernas glimmande grund.
Sedan dess har mycket förändrats på denna jordering och Necken har blifvit gammal och grå, men sorg går icke mer öfver hans strängars gull, ty|81| han skådar i djupet höjdernas skönhet. Den glädjen fick han ändå för sin kärleks skull.
1836.