[11]

Grafven i Karttula*)Har afseende på en den 13 Sept. 1841 i Karttula Kapell af Kuopio socken passerad händelse..

Hvarför skälfver björkens skugga

Borta der på kyrkogården,

På den kända, kära kullen?

Hvarför skiner der så sorgligt

5Månen genom brustna skyar?

Hvilka visor hvisslar vinden,

När han smäktande sig smyger

|10|

Genom gröna granens grenar?

Hvad berätta blåa böljors

10Bleka vålnader på viken

Af den fjerran sedda fjärden,

Af det klara Kuivajärvi?

Det är qval i björkens qvistar,

Grämelse i granens grenar,

15Tårars sky kring månens skimmer,

Vemod öfver vikens vågor.

|12|

Sörjande och sakta susar

Sången öfver sund och sjöar:

Vågen tog vår vän, den väna,

20Djupet gömt vårt ljus, det ljufva,

Natten stal vår morgonstråle,

Uti glömska sjönk vår glädje

Och vår saknad evigt sörjer.

Ute der vid björkars udde,

25Der sig djupast vågen hvälfver,

Sam en båt i aftonsolen.

Båten bar en brud på brådjup,

Bruden bar ett brustet hjerta;

Båten bar bedragen yngling,

30Ynglingen bar bröst, som brände.

Böljan slog och bröstet brände,

Solen sken och tåren skymde;

Två par ögons ömhet möttes,

Två par armars bojor bundos,

35Två par läppar lätt berördes,

Tvenne hjertan sammangjötos,

Och från verldens ve och våda

Tog det tysta djup dem båda.

Det var bleka Karttu-blomman,

40Bruden med det brustna hjertat;

Det var skogens stam, den starke

Savolaxarn Kolehmainen.

|13| |11|

Natten om de stilla sofvo

I den vilda vågens vagga;

45Skum var deras skira täcke,

Klippan deras kalla kudde;

Vinden hven och vågen hvälfdes,

Vattnen våndades i vemod;

Onda orons orm de ungas

50Stilla frid ej mer fick stjäla;

Fast omslutna, sammangjutna,

De i dödens slummer slocknat

Ljufvare än brud i brand vid

Brudgums bröst i brölloppsqvällen ....

55Karttunen, förkrossad fader,

Tog i sorg den döda dottren

Der vid udden upp ur vågen;

Tog ock käcke Kolehmainenrättelse i originalet,

Bäddade i blommor båda

60Borta der i kyrkogården,

I den kända, kära kullen,

Under björkens skumma skugga,

Evigt gröna granens grenar.

Hög en hamn på kullen höjes,

65Vålnad dväljs på kyrkovallen,

Andar gå i aftonsvalkan,

Suckar genom löfven susa;

|14|

Dagas det i dödens dimmor?

Gifver jordens djup den gömda

70Gäst åt lifvets åtrå åter?

Dag ej gryr i grafvens dimmor,

Jorden gömmer sina gäster;

Tirikainens tysta tår i

Gråt på grafvens grönska faller,

75Öfvergifven brudgums ömma

Klagan sig i toner kläder:

|12|

»Satt en ensam sparf i grenen

Af en gran på Kuiva-udden,

Ensam flög en flyktig mås i

80Kretsar öfver Kuivajärvi.

Hvad må späda sparfven spörja?

Måsens spända spejaröga,

Hvad må det i vågen spana?

Tirikainens, Tirikainens

85Sjunkna sällhet söker måsen

Uti fjärdens fjerran vågor;

Tirikainens, Tirikainens

Flydda lyckas lust begabbar

Sparfven, som på qvisten qvittrar.»

90»Det var unga Karttu-bruden,

Bruden med det brustna hjertat;

Ömma ögat smallt i tårar,

Tårarna som bäckar runno,

|15|

Bäckarna som elfvar flöto

95Ur den dimomhöljda källan,

Ur det töckenblåa ögat.

Talade då Tirikainen,

Henne bad bedröfvad brudgum:

Säg, hvi sörjer nu min sällhet,

100Glimmar uti gråt min glädje?

Morgondagg och jungfrutårar,

Brudars gråt och majdags drifvor,

Lätt som doft i dal fördunsta.

Dagas, du min morgondimma!

105Klara sjö, i skönhet skimra!

Skära sky i purpur skifta!

Glimma, du mitt guld, i glädje,

Att din älskling ej må ängslas,

Att din make sällhet smake!

110Men om tysta tårekällan

Djupt ur hjertats qval uppqväller,

Om en annan du allena

All ditt hjertas ljufhet gifvit, –

|13|

Tag din frihet, fångna fågel!

115Siska skön ur garnet skynda,

Fri som våg i viken vandrar,

Svan i aftonsvalkan svärmar!»

»Det var unga Karttu-bruden,

Bruden med det brustna hjertat;

120Välja ville hon, den väna:

|16|

En var hennes vän, den ende,

Och den andre hennes brudgum,

Fläckad hennes älsklings ära.

Välja kunde ej den kära,

125Svor sin tro åt Tirikainen,

Svor sitt lif åt Kolehmainenrättelse i originalet,

Gick så bort och kom ej mera,

Sjönk i natt och sågs ej mera,

Gret en gång och sen ej mera,

130Flydde som för fläkten molnet

Tårögdt öfver nejden hastar,

För att aldrig återvända ...»

1841.

 

 

1. *)Har afseende på en den 13 Sept. 1841 i Karttula Kapell af Kuopio socken passerad händelse.