Lukuteksti

[26]

Vid Elfmynningen.

Kom, vackra silfverbölja,

Kom bort till blåa hafvet,

Att der ditt flöde dölja,

Förgätet och begrafvet,

5Och glömma bort dig sjelf –

Kom, sköna, klara elf!

Din himmelsblåa moder,

Den ljusa höjdens källa,

Hvars svala perlefloder

10Ur bergens klyftor välla,

Och i hvars spegel ner

Den klara stjernan ser,

Hon sände ut ditt flöde,

Att sjelf en väg sig bana,

15Att skapa sjelf sitt öde

Och sjelf ett mål sig dana;

|19|

Hon gaf dig lifvets lott:

Att strida, strida blott.

|27|

I klippans hårda vagga

20Du vexte upp så herrligt,

Du slog din hvita fragga

Mot fjällens lemma start dam kommentar förfärligt,

Och för din makt med hast

Den starka klyftan brast.

25Hvar vår, när öfver jorden

Den sorgsna drifvan gråtit,

Du, plötsligt lemma start jätte kommentar vorden,

Din lugna brädd lemma start förlåtit kommentar

Och brottats vildt ibland

30Med furan på din strand.

Sen har du, långt från fjällen,

I stilla dalar susat,

Blott svanens färd i qvällen

Din spegelyta krusat,

35Och strandens blommor tyst

Din vackra hvirfvel kysst.

Och i ditt lemma start blåa öga kommentar

Sig lundens fägring målat,

Och ur din barm den höga

40Azuren återstrålat,

Och lifvets skönhet all

Har lett i din christall.

|28|

Nu skynda att ditt flöde

I hafvets sköte dölja!

45Hur lik ett menskoöde

Din saga är, o bölja,

Hur lik i nöd och strid,

I skönhet och i frid!

|20|

Säll den, lik dig, lemma start förklarad kommentar ,

50Med himlen i sitt sköte

Och spegelns glans bevarad,

Sitt öde går till möte

lemma start Och sjunker ljus och blid

I evighetens frid. kommentar

1842.

Kommentaari

Kommentar

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 19 oktober 1842, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.

Diktens sista strof står som motto på titelbladet i Ljungblommor I, tillsammans med vinjetten som avbildar en älvmynning i solnedgången. Titelbladet illustrerar det idylliska landskap där samlingens diktare rör sig (se Söderhjelm 1931, s. 57; jfr den likartade vinjetten i Runebergs debutsamling Dikter, 1830).

Om Topelius förkärlek för vattenmotiv, se inledn. Älven som utmynnar i havet blir här en bild av människolivet och evigheten (v. 49–54). Pettersson noterar att de naturföreteelser som Topelius oftast och utförligast har personifierat är floden och havet. I dem såg han naturens dynamiska urkrafter, som i dikterna gestaltar människolivets oro och kamp (1952, s. 23 f.; se även komm. till »De tvenne fåglarna i dalen»).

Dikten har ingen uppenbar fosterländsk symbolik, men utformningen av stroferna 3–5 närmar sig tonfallet i den patriotiska dikten »Islossningen i Uleå elf» från 1856.

Versen är jambisk och tretaktig med rimflätningen ABABcc.

Punktkommentarer

22 damdamm, här: fördämning.

27 jättepersonifikation av floden och havet, jfr »Den blåa randen på hafvet», »Finlands höjning» (Pettersson 1952, s. 24).

28 förlåtitövergivit.

37 blåa ögaI »Anderöster på hafvets strand» talas om »källans öga» (v. 6). I Sylviavisan »En sommardag i Kangasala» besjungs insjön i orden »blå som en älsklings öga» (v. 9), likaså i »Finlands vinter»: »Ditt blåa öga skådar gladt / Ur tusen sjöar upp» (1863). – Jfr v. 7: himmelsblåa moder se Pettersson 1952, s. 95; Topelius 1970, s. 156.

49 förklarad(bildl.) renad, omvandlad.

53–54 Och sjunker ljus och blid / I evighetens frid. Jfr slutverserna i Tegnérs dikt »Floden»: »Och hastar oupphörligt, tills han kastar / Sig i sin faders famn och dör däri.» Tegnér omtalar också floden som »himlabarnet» (Tegnér SS I, s. 447 f.; se Pettersson 1952, s. 27 f.).

Bibliografi

Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 242; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 23–28, 61; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 57, 46 ff., 156; Topelius, 120 dikter 1970, s. 156; Vasenius I, s. 18; II, s. 515

Vid Elfmynningen