Åbo domkyrka
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat d. 26 okt. 1845. Topelius läste upp dikten vid Österbottniska avdelningens möte 4 november samma år. Den trycktes i Necken. Poetisk kalender för 1846 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Hösten 1845, efter att ha sökt lektoratet i historia vid Vasa gymnasium, vistades Topelius i Åbo för att speciminera inför domkapitlet, med anledning av att han hade sökt lektoratet i historia vid Vasa gymnasium. Här besökte han domkyrkan, och beskriver de starka intrycken i ett brev till sin fästmö Emilie Lindqvist 1 oktober 1845. I sidokapellens gravvalv betraktade han »det förgängliga af all mensklig herrlighet – det var ett hemskt, men djupt intresse deri» (ibid., jfr v. 59).
I Finland framställdt i teckningar (1845) betecknar Topelius Åbo domkyrka, invigd 1300, som Finlands mest vördnadsbjudande minnesmärke. För den samtida publiken presenterade han från 1840-talet Finlands byggnadsminnen systematiskt, och använde olika genrer för att återupptäcka de medeltida biskoparna, Karin Månsdotter och 1600-talets härförare, vilkas gravar finns i domkyrkan. Det är till stor del Topelius förtjänst att de införlivades i den nationella histroricismens uppsättning av minnesvärda personer.
Mauri Noro påpekar att Topelius trots sin annars så optimistiska framtidssyn, här skisserar ett möjligt framtidsscenario där Finlands folk utplånas och faller i glömska (1968, s. 92).
De övernaturliga inslagen och katedralen som skådeplats anknyter dikten till den gotiska genren (t.ex. Scott, Hugo). De gotiska dragen uppträder redan i hans novell »S:t Henrik och Qvinnan» som utspelar sig i Åbo domkyrka (HT 15 mars 1843).
Selma Lagerlöf konstruerar utgående från de scenarier och stämningar som uppmålas i dikten ett koncipieringsögonblick för Fältskärns berättelser (Lagerlöf 1920, s. 255–272; Nyberg 1949, s. 417 ff.).
Domkyrkan ödelades vid Åbo brand 1827. Vid återuppbyggnaden fick kyrkan bl.a. ett delvis nytt torn i nygotisk stil, nytt koppartak, ny orgel, predikstol och altartavla.
Versen är orimmad. V. 1–5 är jambisk-anapestiska med taktschemat 5–5–5–5–3, v. 6 f. trokeisk-daktyliska med takterna 5–2. Femte och sjätte verserna sammanbinds av överklivning. Aggregering (halverad vers) i v. 5 och 7.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
11 tornets fjädrade svarta skarorkajorna i kyrktornet.
17 Finlands forntidNamnet Finland nämner Topelius först i Ljungblommor II. I Ljungblommor I använder han »Suomi».
19 Brynjlösautan rustning.
19 hjeltarDe fältherrar från 1600-talet som är gravlagda i kyrkan: Evert Horn, Åke Tott och Torsten Stålhandske.
20–21 kyrkans män / Utan skrud.Anspelar på de katolska biskoparna.
32 hamnarnaandeskepnaderna.
36–42 »Förgånget, o förgånget [...] Dör i natt?»Jfr verser i »Sanct Henrik» från 1841 (v. 37–40), och Topelius årskrönika över 1837: »Och du, vårt älskade Finska fosterland, som i resens armar slumrar en okänd framtid till möte! hvilket skall väl ditt öde blifva i dessa framtidens töckniga dagar?»
45 drottningenKarin Månsdotter (1550–1612).
57 förklarad Christus på altartaflanAltartavlan, målad 1834 av Fredrik Westin, avbildar Kristus på förklaringsberget.
Bibliografi
Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 221; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 255–272; Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 92; Nyberg, »Selma Lagerlöf och Zacharias Topelius» 1947, s. 417 ff.; Zachris Topelius 1949, s. 399–425; Topelius, Finland framställdt i teckningar 2011, s. 105–108; Vasenius V, s. 120
Åbo domkyrka.
En höstlig qväll, när månen ur molnet skrider
Och bleka norrsken sprakande fly kring fästet,
På kyrkans höga spetsiga fönsterbågar
Ett rörligt skimmer fram och tillbaka flämtar,
5Ur okänd källa flytande,
Döende, åter lefvande, lampan likt,
Som dör ut.
Då glimmar spetsen af kopparklädda tornet,
Blåhvita flammor, aflägsna stjernor lika,
10Kring gyllne korset skina i nattens mörker,
Och
tornets fjädrade svarta skaror
flykta.
|108|Men nederst rundt kring murarna
Skuggorna tätna samlade, svarta likt
Menskosorg.
15Inom de höga bugtiga hvita hvalfven
Förgångna dagar rufva på sina minnen.
Här ligger
Finlands forntid
i natt begrafven;
Här sofva under hällarna halfförgätna
20Drottningar utan rike och
kyrkans män
Utan skrud.
Ej andas här ett lefvande dödligt väsen,
Ej hand för ögat ses och ej ljud förnimmes.
Blodlösa skuggor, formlösa spöken sitta
25På egna grafvar, stilla i sig försjunkna,
Och stundom stiga dimlika
Vålnader upp mot orgelens höjd och slå
En ackord.
|144|När då, likt suckar stigna ur sorgsna hjertan,
30I vemod susande toners stilla fläktar
|109|Från hvalf och pelare kastas fram och åter,
Då glädas
hamnarna
, deras själar lyssna.
Hvem tyder anderösterna,
Susande som af forsen ett nattligt brus
35Fjerran hörs?
Likt höstlig måne minnet på grifter vakar.
Sol sjönk i vester; – skall hon i öster stiga?
Hvad bådar skyarnas bleka purpurstrimma?
40En morgonrodnad? ve, eller
Aftonens sista flämtande skimmer, som
Dör i natt?»
Då spritta skälfvande hamnar i hast tillsamman,
Som rökmoln skingrade af ett plötsligt luftdrag.
45Sin krona söker
drottningen
, men förgäfves;
Sitt svärd vill hjelten gripa och griper marmorn;
Och kyrkans furstar söka sin
Ljungande bannblixt; – tiden den tärt, dess makt
Är ej mer ……
|110|50En stund derefter dag genom fönstrenrättelse i originalet strömmar,
Högtidligt ringa till gudstjenst kyrkans klockor,
Den gyllne orgeln höjer sin englastämma,
Klar, mild och mäktig, att lofva Gud i andakt,
Och menskohjertan saliga
55Klappa i helig glömska af jordens qval
Och betryck.
Sen från
förklarad Christus på altartaflan
Sin blick har vandraren vändt till kyrkans grifter
Och stigit under hällarna till de döde,
60En liten tid innan sjelf till dem han samlats.
Då har han funnit storheten
|145|Fallen i stoft, sett häfderna gnagas bort
Utaf mask.
1845.