Lukuteksti

[121]

Lönnrot, Castrén.

Den store andens verk på jorden alla

Igenom sekler långsamt framåt skrida;

De nötta verktyg sakta undanfalla,

Men verken sjelfva rastlöst framåt lemma start lida. kommentar

5Säll den sig valt ett verk, som ej kan falla,

För hvilket det är värdt till döden strida.

|72|

lemma start Den store anden väckts i Suomis hjerta;

Sin kallelse vill han förstå och fylla;

Vill bära egna färger, friska, bjerta,

10Ej mer med lånadt glitter sig förgylla;

Sig sjelf han vara vill i lust och smärta,

Och skapa sjelf den visdom, han vill hylla. kommentar

Men han är ung, – han måste lemma start gå tillbaka

I ödemarken, kommentar att sig sjelf der finna;

15 lemma start Allt utländskt slagg kommentar han måste af sig skaka;

Sig sjelf med strid han måste återvinna.

|122|

Må han med klarhet ut sin bana staka!

Må han med manlig kamp sitt mål upphinna!

Vi som i hembygds salar trygge gästa,

20Som i godt mak beqväma pligter sköta,

Vi sände ut de starkaste och bästa

Att strid lemma start pro aris et pro focisspråk: latin kommentar möta.

Ej annan lön vi för de ädle fästa,

Än folkets kärlek, som ej tid skall nöta.

25Gån ut med mod! Ert verk skall icke falla!

Det är ej ert – det är ett folks, som beder. –

Om nånsin trofast bön kan seger kalla,

Om redligt arbete till målet leder –

Gån ut med mod – ert verk skall icke falla!

30Vi skole bedja, bröder, här för eder!

Sjelf skolen J er mödas frukt ej skörda –

Ej J och ej det slägte, som nu andas –

lemma start Men engång blifva folkets böner hörda,

Och när en morgon ny för Suomi randas,

35 lemma start En fjerran framtid skall ert minne vörda kommentar

Och edra namn i sång och saga blandas. kommentar

1845.

Kommentaari

Kommentar

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 1 mars 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

Topelius läste upp dikten vid en fest på Kajsaniemi värdshus 26 februari 1845, arrangerad av Österbottniska avdelningen, där Topelius som tillförordnad kurator hade en framträdande roll. Festföremål var Elias Lönnrot, nyss hemkommen från en insamlingsresa i Estland, och M. A. Castrén, som efter några månader i Helsingfors skulle återvända till Sibirien, för att fortsätta utforskningen av de olika uraliska folkgrupperna och språken tillsammans med J. R. Bergstadi. Avsikten var att lokalisera det finska språkets urhem, ett mål som väckte stark genklang bland studenterna. Till fästmön skriver Topelius att Castrén »reser för att söka rätt på finska folkets barndomshem och hoppas kunna bevisa att vi äro nära släkt med nionde delen av människosläktet. För ett sådant mål, är det värt att offra hälsa och liv […]» (ZT–EL 27–28 februari 1845).

Första strofens högstämda deklaration genomsyrar hela dikten. De inledande verserna uttrycker en återkommande tanke hos Topelius: att idén är evig och verket odödligt, i motsats till verktygen, d.v.s. individerna (se Nyberg s. 210 f.; Vest 1905, s. 110 f.). Formuleringen den »store anden» (v. 1, 7) anknyter till den hegelianska tanken att individen är andens och idéernas tjänare.

Dikten är skriven under Topelius mest fosterländska år, 1842–1845, och är den sista av Topelius dikter som så explicit uttrycker finsknationella strävanden (Castrén 1918, s. 232 f.). I dikten återklingar det patos som präglar promotionsdikten från 1844, där Lönnrot och Castrén också får sin hyllning:

Hvi Lönnrot gick att slocknande sånger samla,
Hvi gick Castrén att teckna förvridna dragen
Av fjerran hedars sorgsna Suomi-fränder,
Om ej för ljudande ord: ett folk! en stam!

Topelius tillägnade senare Lönnrot och Castrén varsin minnesdikt: »Mathias Alexander Castrén» och »Elias Lönnrot», Ljung 1889. Se även Topelius hyllning »Finska Studentkårens Album tillegnadt Elias Lönnrot på 80:de årsdagen af hans födelse 18 9/IV 82».

Versen är jambisk pentameter med korsrim, ABABAB.

Dikten föregås i HT (1 mars 1845) av följande rapport:

Förleden Thorsdag afreste Doktor Castrén, åtföljd af Candidaten Bergstadi till Siberiens vildmarker och finska folkets fränder fjerran öfver. Afsigten med detta på mödor och uppoffringar så rika företag är känd: finska folkets vagga, finska språkets förvandtskaper och, utom dessa nationela intressen, flera för philologin och ethnologin i allmänhet högst vigtiga forskningar skola blifva resultater af denna resa, om försynen unnar de modige vandringsmännen krafter, lif och helsa. Hvarje fosterlandsvän skall med uppriktigaste deltagande önska företaget den bästa framgång.

S. d. afreste Doktor Lönnrot till Kuopio. För sina der företagande arbeten äger D:r Lönnrot en nitisk medhjelpare i en yngre Studerande, som med framgång vinlagt sig om finskan samt till detta språk nyligen öfversatt första boken af Euklides.

Punktkommentarer

4 lida.skrider.

7–12 Den store anden väckts [...] han vill hylla.Castrén uppfattar strofen som »tydlig hegelsk filosofi på vers» (1918, s. 248).

13–14 gå tillbaka / I ödemarken,Återspeglar föreställningen om att finska språkets rötter fanns i Sibirien. ödemarken – Betecknar både den karelska ödemarken och Sibiriens tundror.

15 Allt utländskt slaggVarianten i HT, »Germaniskt slagg», syftar på den gammaltyska idévärlden som hade vunnit inflytande bland studenterna, vilket också syntes i en bestämd klädsel, jfr v. 10. Castrén förmodar att det är Snellmans vid tiden »gälla stridsfanfarer» som påverkat Topelius (1918, s. 351). Uttrycket har emellertid i forskningen tolkats som kritik mot det svenska inflytandet (Topelius 1970, s. 75). Jfr verser i dikten »Det går ett rop kring nord, kring söder», från hösten 1844: »Två makter Suomis ande döma till träldom smädefull: / om Sveriges bildning vi förglömma, / så sker det ej för Rysslands skull» (inget ms känt; dikten endast tryckt i Vasenius III, s. 282 f.).

22 pro aris et pro focis(lat.) för fädernesland och familj (eg.: för altaren och härdar); sentensen tillskrivs Sallustius (86–35 f. Kr.).

33–35 Men engång blifva folkets böner hörda, [...] skall ert minne vördaResultaten av mödorna skall komma efterföljande generationer till del. Klinge påpekar att Topelius i verserna föregriper »Vårt land» följande år (1989, s. 161).

35–36 En fjerran framtid [...] sång och saga blandas.Jfr verser i ovan nämnda dikt »Det går ett rop»: »för Suomis folk han offra vill / sitt lif i styrkans dar. / Hans namn, hans bragd hör sagan till, / i sången lefver kvar (1844; Vasenius III, s. 283).

Bibliografi

Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 351; »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 232; Castrén, »Topelius’ politiska diktning» 1958,s. 177; Klinge, »Omvälvningens decennium» 1989, s. 161; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 66 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 210 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 74 f., 360; Finland framställdt i teckningar 2011, s. 14; Vasenius III, s. 282 f., 289 ff.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 110 f.

Lönnrot, Castrén