1 De band, hvilka till ett helt förbinda ett rikes skilda beståndsdelar, äro af skiljaktig art, än fastare, än lösare. En fullständig statsenhet exsisterar blott såvida statens samtliga delar i hvarje hänseende regeras efter samma lagar och former och af samma myndigheter. En sådan statsenhet absorberar hvarje sjelfständighet hos de enskilda beståndsdelarne, hvilka forsvinna i det hela. När en sådan stat upptar i sig heterogena beståndsdelar, assimilerar den dessa så noga, att deras möjligen nationela, tillochmed språkliga egenheter uppoffras för det helas enhet. Detta är det väsendtliga begreppet af en incorporation, och en sådan incorporation medför utan tvifvel det, att ena nationaliteten, med fara att förtryckas och förstöras, underordnas den andra. Ett exempel härpå lemnar Frankrike, der statsenheten starkast och fullständigast utbildat sig; man erinre sig det tyska Elsas och det Cataloniska Roussillon.
2 En sådan statsenhet äger nu icke rum mellan konungariket Danmark och hertigdömena Slesvig och Holstein: ingen supremati för den ena delen, intet underordnande för den andra. Att åstadkomma en sådan enhet har heller aldrig varit hvarken danska ständernas eller regeringens afsigt.
3 Det gifves emellertid ett annat slags statsenhet, hvilken, mindre absolut, mindre fullständig, väl innefattar ett nära och oskiljeligt samband mellan rikets beståndsdelar, dock så, att en eller flera af dessa är berättigad till ett viss sjelfständighet för sina inre angelägenheter. Denna statsenhet är den vanliga, och lika rättvis, som naturenlig, emedan statens under olika tider tillkomna beståndsdelar sålunda bevara sina lagar, seder och folkegendomligheter, der dessa icke stå i strid med statens ändamål. I en sådan stat äro beståndsdelarne sinsemellan coordinerade; en incorporation eller ett undertryckande af den olikartade delen kommer här aldrig i fråga. Sådant är förhållandet med vissa delar af den preussiska, likasom af den österrikiska monarckin, äfvensom med Finland. Dessa länder äro tillförsäkrade om sin egen skilda förvaltning och styrelse, de hafva sin egen ekonomiska och juridiska lagstiftning, äfven som sina egna landtdagar. Gemensama, med hela riket hafva de monarken, alla relationer till utrikes makter, myntenheten, högsta militärstyrelsen m. fl. intressen af flerfaldig art. Med detta slags statsenhet får ej förvexlas det statsförbund, som äger runt mellan tvenne hvar för sig politiskt sjelfständiga stater, såsom Sverige och Norige, hvilka äga samma monark, samma förhållanden till utlandet och en unionsflagg, men för öfrigt i hvarje hänseende äga frihet att handla hvar och en oberoende af dem andra.
4 Hertigdömena Slesvigs och Holsteins förhållande till konungariket Danmark är ett coordineradt, ehuru icke i ordets fulla bemärkelse. Med konungariket hafva hertigdömena monarken, armén, flottan, statsrådet, finanserna och statsskulden gemensama; åtskilda äro deremot lagarne och den inre förvaltningen samt landtständerne. Den tyska nationaliten i hertigdömena framträder som fullt berättigad bredvid, icke under, den danska; universitetet i Kiel är en helt och hållet tysk läroanstalt. Danska regeringen har ock flerfaldigt visat sin välvilja mot de tyska folkelementerna: inrättat ett tyskt skollärareseminarium, utfärdat allmänna förordningar på tyska språket m. m.
5 Det är detta förhållande separatisterne i hertigdömena misskänna. Göres något för den tyska nationaliteten, så söker man deri ett erkännande, att hertigdömena förhålla sig till Danmark som Hannover till England. Erinrar regeringen åter om statens enhet, med afseende å thronföljden, så ser man deri ett förnärmande af folkrättigheterna och tyska förbundet. Vissa regeringens steg hafva stegrat denna spänning, som för öfrigt icke daterar sig från gårdagen.
Notisen/artikeln ingår i HT 3/10 1846:|77 1|
Danmark och »Slesvig-Holstein».konsekvensändrat/normaliserat
II.
(Se N:o 75.)
1 Man skulle likväl högeligen misstaga sig, om man ansåge den nu uppkomna spänningen mellan hertigdömena och det egentliga Danmark såsom ett verk å ena sidan af några orostiftares uppviglingar och å andra sidan af danska regeringens framtidsplaner. Tvärtom – och det är detta som ger frågan ett så högt intresse äfven för utlandet – har man här den storartade anblicken af en egent|77 2|ligtillagt av utgivarenfolkstrid, till dato förd med fredliga vapen, men tillika af den vigt och den värma, att dess utgång, äfvensom stridssättet, icke så lätt kunna förutsägas ens för den närmaste framtiden. Danska regeringen är i denna fråga utan gensägelse det danska folkets organ, uppbäres och understödes af folkets sympathier. I så måtto står i striden folk mot folk: den tyska nationaliteten emot den danska eller, allmännare taget, den Skandinaviska. Besinnar man, att i sjelfva verket ett af den nyare tidens högsta medvetna sträfvanden på politikens gebit går ut uppå att bereda hvarje folk utrymme och trygghet för dess nationalitet i bredd med andra, finner man lätt i hvad mån den pågående tvisten mellan Danmark och hertigdömena måste äga en europeisk betydelse. Den hastighet åter, med hvilken striden föres, har sin grund i de stridiga intressenas nyhet, ty den reaktion, hvilken samtidigt sträfvar att lyfta det danska och det tyska folkmedvetandet ur dess långvariga förslappning, är jemförelsevis ganska ung.
2 Betraktom först reaktionen i Danmark.
3 Ännu för mindre än 100 år sedan var Danmark långtifrån myndigt i nationelt hänseende. Det tyska inflytandet var der i hög grad öfvermäktigt, tysk literatur företrädde den inhemskas ställe, tyska seder och tyskt språk voro i bruk hos alla Köpenhamns bildade klasser; vid hofvet blygdes man att tala danska; vid hela armén brukades tyska kommandoord, och slutligen (år 1779) gick man så långt, att landets gällande författningar utfärdades på tyska språket. För ett land med 20 eller 30 millioner innevånare kan sådant betraktas som en öfvergående skefhet i tidsriktningen, ett skum af främmande beståndsdelar, som simmar på ytan af folket, utan att deri intränga. Högst vådligt är deremot ett sådant förhållande för ett litet af främmande nationaliteter omslutet land med föga mer än en million innevånare, som Danmark den tiden ägde. Historien har flera exempel på folk, som sålunda gått under eller åtminstone tagit röta i sin innersta kärna. En reaktion mot detta öfverhandtagande tyskeri, – hvari Danmark råkat genom sin långa fiendtlighet mot Sverige och sitt deraf föranledda närmande till Tyskland – var derföre lika nödvändig, som rättvis och naturlig. Den uteblef icke heller.
4 Det återlifvade studium af den isländska sagan och Danmarks forntid, jemte den ungdomligt uppspirande national-literatur, som dermed stod i sammanhang, gaf första impulsen till ett motstånd mot det tyska inflytandet. Redan mot slutet af 1700-konsekvensändrat/normaliserattalet visade sig härutinnan en märkelig omsvängning i allmänna tänkesättet, hvaraf följden blef, att danska språket hos de högre klasserna och vid hofvet undanträngde det tyska samt att de danska konungabarnen icke mera erhöllo en tysk, utan en med nationela intressen mera öfverensstämmande uppfostran. Tre månader efter sin thronbestigning 1808 började Konung Fredrik VI, i stället för det dittills brukliga tyska skrifsättet »Friederich», skrifva, enligt det danska, »Frederik».konsekvensändrat/normaliserat 1807 förordnades, att alla författningar skulle samtidigt publiceras på danska och tyska språket; 1809, att alla tjenstefullmakter skulle utfärdas på danska; 1813, att hela rikets militär skulle kommenderas på danska o. s. v.
5 Att emellertid denna reaktion af det danska i sin första hetsighet skulle gå på offensiven mot den i hertigdömena rådande tyska nationaliteten, är något som ligger i naturen af alla såbeskaffade rörelser. I Köpenhamn bildade sig ett parti, som åsyftade ingenting mindre än statens absoluta enhet förmedelst hertigdömenas incorporation, och åtskilliga regeringsåtgärder syntes verkligen åsyfta något dylikt. Man nedsatte nemligen en kommission för att göra Christian V:s lagbok gällande äfven för hertigdömena. Det i Rendsburg befintliga Slesvig-Holsteinska militärinstitutet förflyttades till Köpenhamn och krigsrätterna i hertigdömena föreskrefvos att döma efter dansk lag. Åtskilliga machinationer synas äfven ha varit å bane för att utbreda danska språket i hertigdömena; åtminstone påstås detta af Tyskarne*)Nyligen utspredo några spefåglar i Altona att brandvakterne fått ordres att ropa klockslagen på danska i stället för på tyska. Hela den patriotiska staden råkade i alarm, men lugnade sig kl. 10 på qvällen, då det gamla välbekanta »zehn Uhr» rätt ljudeligen förnams på gatorna.. Härtill torde man dock ej få räkna inrättandet af en lärostol för danska språket vid universitetet i Kiel och föreskriften att alla tjenstemän borde vara danska språket mäktiga. Om således ock åtskillige ifrige Danskar hyst planer emot hertigdömenas nationalitet, befinnes densama dock hafva förblifvit väsendtligen oantastad, i så måtto att tyska språket der bibehållit sina vigtigaste företrädesrättigheter (såsom kurial- och undervisningsspråk m. m.) äfvensom hertigdömenas egna lagar okränkta vidmakthållits, sedan man insett det rättsvidriga i den förenämnda kommissionen. Slesvigs och Holsteins förhållande till Danmark fortfar alltså att vara ett coordineradt, om äfven icke i fullständig grad, dock så att de flesta deri förekommande inskränkningar tillkommit före den danska reaktionen. Emellertid gäller härutinnan för båda hertigdömena en väsendtlig olikhet.
6 Att nemligen sammanställa båda under benämningen »Slesvig-Holstein», såsom Tyskarne ej utan afsigt ha för sed att göra, är oegentligt och oriktigt. Holstein, det gamla Nordalbingien, är fullkomligt tyskt och medlem af tyska förbundet, i hvilket Konungen af Danmark såsom holsteinsk hertig äger säte och stämma. Såsom grefskap tillföll det 1106 grefvarne af Schaumburg och, efter deras utslocknande 1459, konungarne af Danmark, hvarvid det 1474 blef hertigdöme. Sedan 1580 exsistera tvenne holsteinska linjer: den ena den kungliga danska, den andra den Holstein-Gottorpska, från hvilken Rysslands Kejsare härstamma. Mellan båda kom 1773 ett fördrag till stånd, enligt hvilket Danmark emot Gottorp utbytte Delmenhorst och Oldenburg, hvilket åter dåvarande Storfursten Paul afträdde till den yngre linien af sitt hus. Till Holstein fogades 1816 det fordom Chur-Braunschveigiskahertigdömet Lauenburg, en ringa ersättning för det två år förut förlorade Norige. – Slesvig åter, hvars danska benämning rätteligen är »Sönderjylland», och som under Henrik Fågelfängarens tid har titel af ett tyskt markgrefskap, men 1388 tillföll hertigarne af Holstein och 1720 åter söndrades från detta land, räknas icke till tyska förbundet, ej heller är den tyska befolkningen der ens den öfvervägande. Redan en flyktig blick på kartan visar att de flesta ortsnamn i detta hertigdöme äro af danskt ursprung, en omständighet, hvilken, sammanlagd med hvad man vet om det tyska elementets långvariga öfvertag i riket, tillräckligt styrker Danskarnes påstående, att det i långliga tider varit Tyskarne, som undanträngt och nedtryckt Danskarne i Slesvig, icke tvärtom. Är dertill, såsom man påstår, ännu i dag mer än hälften af Slesvigs befolkning till börd och tungomål dansk, så kan den opartiske|77 3| icke annat än erkänna rättmätigheten af det danska valspråket: »Danmark alltintill Eidern, till EidernTyskland»,konsekvensändrat/normaliserat – förutsatt att Danskarne respektera Slesvigs garanterade författningar och betrygga den tyska nationalitetens okränkta bestånd, der den förefinnes. Deremot är det säkert, hvad äfven valspråket utsäger, att de mest upplyste danskar, bekymrade öfver den splittring, som nu så häftigt uttalar sig mellan de båda nationaliteterna, gerna såge Holstein alldeles afsöndradt från danska riket.
7 Må vi nu kasta en blick på den tyska reaktionen.
8 »Den som opartiskt betraktar Tyskland» – säger det i Upsala utkommande Studentbladet – »kan icke annat än medgifva, att nationalandan der utvecklat sig med förvånande kraft; men i stället för att tills vidare vända denna kraft inåt, söka vinna sig sjelfva och sålunda genom nationalenhet blifva en betydelsefull verldsmakt, vända sig Tyskarne utåt; hemma tryckt och besvärad af många hämmande band, går tyska nationalandan utåt på eröfringar och, om man så kan säga, söker sig ett slags revanche samt tillika äggelse och näring för sitt eget lif genom att i sin ordning undertrycka och besvära alla svagare angränsande nationaliteter (såsom Skandinaverne i Slesvig, Polackerne i Posen, Czecherne i Böhmen, Magyarerne i Ungern o. s. v.). Men Tyskarne inskränka sig icke till sådana andliga eröfringar; äfven det politiska statsförbundets gränser vilja de utvidga. Skall Tyskland någonsin blifva en verldsmakt, förmena de, så måste det blifva sjöstat och skaffa sig en handels- och krigsflotta. Men skall man grunda en sjömakt på Nordsjön och Östersjön, i hvilka Tysklands mest befarna floder utlöpa, då måste man »hafva Danmark». Ty om Kiel skulle göras till hufvudstation för en tysk förbundsflotta, så vore denna ej säker derigenom att man toge Slesvig; man måste »åtminstone» hafva Danmarks hela fastland, som eljest kunde begagnas mot Tyskland; ja man vore ej rätt säker förrän man kommit i besittning af hela den danska arkipelagen, af hvilken förbindelsen med Nordsjön och Östersjön beherrskas. Danmark bör derföre dragas från Skandinavien och till tyska förbundet. Denna åsigt, som ofta fullständigt uttalats i Augsb. Allgem. Zeitung, Deutsche Viertel-Jahrsschrift o. s. v., ligger till grund för de tyska opinionsyttringarne i den Slesvigska nationalitetsstriden; det var den, som föresväfvade den gamle Arndt, då han förlidet år i sitt bekanta fejdebref så eftertryckligen försäkrade »att de Tyske nog skulle jaga de galne Danske ut i vattnet och i alla händelser finna vägen till deras öar».konsekvensändrat/normaliserat Först Slesvig och sedan Danmark skall in under det tyska förbundet. – Men om Danmark icke vill? Derpå har föga tänkts; ty hvarföre skulle ej Danmark vilja? Det skulle ju såsom Tysklands amiralstat komma i ära och anseende, dess säkerhet skulle vara betryggad, dess materiela välstånd snarare ökas än aftaga och man skulle få allting långt bättre och makligare. Visserligen finnes det någonting, som kallas nationaliteten, hvilken kunde taga dödsskada; men nationaliteten är ju blott och bart en idé, som man hvarken kan äta eller dricka; visserligen skulle kanske några brushufvuden, sådana som gamle Grundtvig och Barfod och Poulsen ropa ack och ve! Men några skrifvelser från Frankfurt skulle snart komma dem att tystna; allt skulle sedermera gå som förr, bonden plöja, regeringen regera och solen gå upp och ned och om ett par år vore danskheten i all stillhet bortglömd och allt mycket godt....»
9 Vi lämne derhän, huruvida en landvinning af det omfång Studentbladet förutsätter någonsin blifvit uttalad af Tyskarne eller ens på fullt allvar legat i deras plan; visst är emellertid att fikandet efter vidsträcktare kustbesittningar med thy åtföljande utsigter om en framtida tysk sjömakt har sin stora del i ifvern för vinnandet af Slesvig och dettas, äfvensom Holsteins, totala afsöndring från Danmark. En annan fråga är, huruvida den europeiska politiken, som garanterat Danmarks integritet, kan tillåta en så betydlig styckning af detta rikes område, hvilket äfven i dess nuvarande omfång är inskränkt nog. Fullkomligt grundad är Studentbladets anmärkning om den tyska nationalitetens lystnad att oroa och nedtrycka mindre utbildade folkelementet i dess granskap. Det kan ej gifvas något vidrigare, ja rent af äckligare, än att höra samma tyska tidningar, som med så mycken pomp deklamera om »das verletzte Nationalgefühl» i Slesvig och Holstein, med ogenerad fräckhet tala om nödvändigheten att förtyska Posen, medan de förhåna Böhmarnes och Ungrarnes ädla sträfvanden för sitt modersmål, sin nationalitet. Och när man besinnar hvad det t. ex. blifvit af östersjöprovinserna under tyskt öfverherrskap, kan man ej annat än se en historiens Nemesis i det öde, som drabbade Elsas och Lothringen och som, efter Tyskarnes förmenande, nu hotar äfven Slesvig och Holstein.
10 Närmaste anledningen till de nu uppkomna stridigheterna är den befarade möjligheten att den äldre (kungliga) Oldenburgska linien skall utgå på manssidan, i hvilket fall en olika thronföljd skulle uppkomma i Holstein (Tyskarne tillägga Slesvig), der thronen är ärftlig endast på manliga sidan, då deremot i det egentliga Danmark ett sådant undantag ej äger rum. I anledning häraf gjordes i Roeskildska ständerförsamlingen förl.förlidet år den bekanta »Aalgrén-Ussingska propositionen» om hertigdömenas likställande, för att bereda möjligheten af riksständer, och d. 8 Juli detta år utfärdade Konung Christian VIII sitt så ryktbart vordna »öppna bref», hvilket i danskt intresse lugnade invånarnes farhåga för en framtida delning af riket, med den förklaring, att för den lika thronföljden i Slesvig inga betänkligheter förefunnos samt att H. M. hoppades kunna aflägsna äfven dem, hvilka mötte med afseende å Holstein. Följden häraf blef en stark gäsning icke blott i Holstein och bland Slesvigs tyska befolkning, utan jemväl samtidigt i de flesta delar af Tyskland, medan alla danskt sinnades sympathier efter detta steg slöto sig nära till Konungen. Gäsningen fortfar i detta ögonblick och har sednast föranledt flera otillständiga demonstrationer under Konungens resa i Slesvig. Från Tyskland inskickas till »Slesvig-Holstein» den ena uppmuntrande adressen efter den andra med valspråk »Kein Deutschland ohne die Herzogthumer», såsom motsats till det nämnda danska. Tyska förbundsdagen lärer svårligen kunna undvika att upptaga frågan; de stora makterna tros härutinnan vara af delade tänkesätt.
*)Nyligen utspredo några spefåglar i Altona att brandvakterne fått ordres att ropa klockslagen på danska i stället för på tyska. Hela den patriotiska staden råkade i alarm, men lugnade sig kl. 10 på qvällen, då det gamla välbekanta »zehn Uhr» rätt ljudeligen förnams på gatorna.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ögonkast
11. Danmark och Slesvig-Holstein.
1.
1 De band, hvilka till ett helt förbinda ett rikes skilda beståndsdelar, äro af skiljaktig art, än fastare, än lösare. En fullständig statsenhet exsisterar blott såvida statens samtliga delar i hvarje hänseende regeras efter samma lagar och former och af samma myndigheter. En sådan statsenhet absorberar hvarje sjelfständighet hos de enskilda beståndsdelarne, hvilka forsvinna i det hela. När en sådan stat upptar i sig heterogena beståndsdelar, assimilerar den dessa så noga, att deras möjligen nationela, tillochmed språkliga egenheter uppoffras för det helas enhet. Detta är det väsendtliga begreppet af en incorporation, och en sådan incorporation medför utan tvifvel det, att ena nationaliteten, med fara att förtryckas och förstöras, underordnas den andra. Ett exempel härpå lemnar Frankrike, der statsenheten starkast och fullständigast utbildat sig; man erinre sig det tyska Elsas och det Cataloniska Roussillon.
2 En sådan statsenhet äger nu icke rum mellan konungariket Danmark och hertigdömena Slesvig och Holstein: ingen supremati för den ena delen, intet underordnande för den andra. Att åstadkomma en sådan enhet har heller aldrig varit hvarken danska ständernas eller regeringens afsigt.
3 Det gifves emellertid ett annat slags statsenhet, hvilken, mindre absolut, mindre fullständig, väl innefattar ett nära och oskiljeligt samband mellan rikets beståndsdelar, dock så, att en eller flera af dessa är berättigad till ett viss sjelfständighet för sina inre angelägenheter. Denna statsenhet är den vanliga, och lika rättvis, som naturenlig, emedan statens under olika tider tillkomna beståndsdelar sålunda bevara sina lagar, seder och folkegendomligheter, der dessa icke stå i strid med statens ändamål. I en sådan stat äro beståndsdelarne sinsemellan coordinerade; en incorporation eller ett undertryckande af den olikartade delen kommer här aldrig i fråga. Sådant är förhållandet med vissa delar af den preussiska, likasom af den österrikiska monarckin, äfvensom med Finland. Dessa länder äro tillförsäkrade om sin egen skilda förvaltning och styrelse, de hafva sin egen ekonomiska och juridiska lagstiftning, äfven som sina egna landtdagar. Gemensama, med hela riket hafva de monarken, alla relationer till utrikes makter, myntenheten, högsta militärstyrelsen m. fl. intressen af flerfaldig art. Med detta slags statsenhet får ej förvexlas det statsförbund, som äger runt mellan tvenne hvar för sig politiskt sjelfständiga stater, såsom Sverige och Norige, hvilka äga samma monark, samma förhållanden till utlandet och en unionsflagg, men för öfrigt i hvarje hänseende äga frihet att handla hvar och en oberoende af dem andra.
4 Hertigdömena Slesvigs och Holsteins förhållande till konungariket Danmark är ett coordineradt, ehuru icke i ordets fulla bemärkelse. Med konungariket hafva hertigdömena monarken, armén, flottan, statsrådet, finanserna och statsskulden gemensama; åtskilda äro deremot lagarne och den inre förvaltningen samt landtständerne. Den tyska nationaliten i hertigdömena framträder som fullt berättigad bredvid, icke under, den danska; universitetet i Kiel är en helt och hållet tysk läroanstalt. Danska regeringen har ock flerfaldigt visat sin välvilja mot de tyska folkelementerna: inrättat ett tyskt skollärareseminarium, utfärdat allmänna förordningar på tyska språket m. m.
5 Det är detta förhållande separatisterne i hertigdömena misskänna. Göres något för den tyska nationaliteten, så söker man deri ett erkännande, att hertigdömena förhålla sig till Danmark som Hannover till England. Erinrar regeringen åter om statens enhet, med afseende å thronföljden, så ser man deri ett förnärmande af folkrättigheterna och tyska förbundet. Vissa regeringens steg hafva stegrat denna spänning, som för öfrigt icke daterar sig från gårdagen.
Notisen/artikeln ingår i HT 3/10 1846:|77 1|Danmark och »Slesvig-Holstein».konsekvensändrat/normaliserat
II.
(Se N:o 75.)
1 Man skulle likväl högeligen misstaga sig, om man ansåge den nu uppkomna spänningen mellan hertigdömena och det egentliga Danmark såsom ett verk å ena sidan af några orostiftares uppviglingar och å andra sidan af danska regeringens framtidsplaner. Tvärtom – och det är detta som ger frågan ett så högt intresse äfven för utlandet – har man här den storartade anblicken af en egent|77 2|ligtillagt av utgivaren folkstrid, till dato förd med fredliga vapen, men tillika af den vigt och den värma, att dess utgång, äfvensom stridssättet, icke så lätt kunna förutsägas ens för den närmaste framtiden. Danska regeringen är i denna fråga utan gensägelse det danska folkets organ, uppbäres och understödes af folkets sympathier. I så måtto står i striden folk mot folk: den tyska nationaliteten emot den danska eller, allmännare taget, den Skandinaviska. Besinnar man, att i sjelfva verket ett af den nyare tidens högsta medvetna sträfvanden på politikens gebit går ut uppå att bereda hvarje folk utrymme och trygghet för dess nationalitet i bredd med andra, finner man lätt i hvad mån den pågående tvisten mellan Danmark och hertigdömena måste äga en europeisk betydelse. Den hastighet åter, med hvilken striden föres, har sin grund i de stridiga intressenas nyhet, ty den reaktion, hvilken samtidigt sträfvar att lyfta det danska och det tyska folkmedvetandet ur dess långvariga förslappning, är jemförelsevis ganska ung.
2 Betraktom först reaktionen i Danmark.
3 Ännu för mindre än 100 år sedan var Danmark långtifrån myndigt i nationelt hänseende. Det tyska inflytandet var der i hög grad öfvermäktigt, tysk literatur företrädde den inhemskas ställe, tyska seder och tyskt språk voro i bruk hos alla Köpenhamns bildade klasser; vid hofvet blygdes man att tala danska; vid hela armén brukades tyska kommandoord, och slutligen (år 1779) gick man så långt, att landets gällande författningar utfärdades på tyska språket. För ett land med 20 eller 30 millioner innevånare kan sådant betraktas som en öfvergående skefhet i tidsriktningen, ett skum af främmande beståndsdelar, som simmar på ytan af folket, utan att deri intränga. Högst vådligt är deremot ett sådant förhållande för ett litet af främmande nationaliteter omslutet land med föga mer än en million innevånare, som Danmark den tiden ägde. Historien har flera exempel på folk, som sålunda gått under eller åtminstone tagit röta i sin innersta kärna. En reaktion mot detta öfverhandtagande tyskeri, – hvari Danmark råkat genom sin långa fiendtlighet mot Sverige och sitt deraf föranledda närmande till Tyskland – var derföre lika nödvändig, som rättvis och naturlig. Den uteblef icke heller.
4 Det återlifvade studium af den isländska sagan och Danmarks forntid, jemte den ungdomligt uppspirande national-literatur, som dermed stod i sammanhang, gaf första impulsen till ett motstånd mot det tyska inflytandet. Redan mot slutet af 1700-konsekvensändrat/normaliserattalet visade sig härutinnan en märkelig omsvängning i allmänna tänkesättet, hvaraf följden blef, att danska språket hos de högre klasserna och vid hofvet undanträngde det tyska samt att de danska konungabarnen icke mera erhöllo en tysk, utan en med nationela intressen mera öfverensstämmande uppfostran. Tre månader efter sin thronbestigning 1808 började Konung Fredrik VI, i stället för det dittills brukliga tyska skrifsättet »Friederich», skrifva, enligt det danska, »Frederik».konsekvensändrat/normaliserat 1807 förordnades, att alla författningar skulle samtidigt publiceras på danska och tyska språket; 1809, att alla tjenstefullmakter skulle utfärdas på danska; 1813, att hela rikets militär skulle kommenderas på danska o. s. v.
5 Att emellertid denna reaktion af det danska i sin första hetsighet skulle gå på offensiven mot den i hertigdömena rådande tyska nationaliteten, är något som ligger i naturen af alla såbeskaffade rörelser. I Köpenhamn bildade sig ett parti, som åsyftade ingenting mindre än statens absoluta enhet förmedelst hertigdömenas incorporation, och åtskilliga regeringsåtgärder syntes verkligen åsyfta något dylikt. Man nedsatte nemligen en kommission för att göra Christian V:s lagbok gällande äfven för hertigdömena. Det i Rendsburg befintliga Slesvig-Holsteinska militärinstitutet förflyttades till Köpenhamn och krigsrätterna i hertigdömena föreskrefvos att döma efter dansk lag. Åtskilliga machinationer synas äfven ha varit å bane för att utbreda danska språket i hertigdömena; åtminstone påstås detta af Tyskarne*)Nyligen utspredo några spefåglar i Altona att brandvakterne fått ordres att ropa klockslagen på danska i stället för på tyska. Hela den patriotiska staden råkade i alarm, men lugnade sig kl. 10 på qvällen, då det gamla välbekanta »zehn Uhr» rätt ljudeligen förnams på gatorna.. Härtill torde man dock ej få räkna inrättandet af en lärostol för danska språket vid universitetet i Kiel och föreskriften att alla tjenstemän borde vara danska språket mäktiga. Om således ock åtskillige ifrige Danskar hyst planer emot hertigdömenas nationalitet, befinnes densama dock hafva förblifvit väsendtligen oantastad, i så måtto att tyska språket der bibehållit sina vigtigaste företrädesrättigheter (såsom kurial- och undervisningsspråk m. m.) äfvensom hertigdömenas egna lagar okränkta vidmakthållits, sedan man insett det rättsvidriga i den förenämnda kommissionen. Slesvigs och Holsteins förhållande till Danmark fortfar alltså att vara ett coordineradt, om äfven icke i fullständig grad, dock så att de flesta deri förekommande inskränkningar tillkommit före den danska reaktionen. Emellertid gäller härutinnan för båda hertigdömena en väsendtlig olikhet.
6 Att nemligen sammanställa båda under benämningen »Slesvig-Holstein», såsom Tyskarne ej utan afsigt ha för sed att göra, är oegentligt och oriktigt. Holstein, det gamla Nordalbingien, är fullkomligt tyskt och medlem af tyska förbundet, i hvilket Konungen af Danmark såsom holsteinsk hertig äger säte och stämma. Såsom grefskap tillföll det 1106 grefvarne af Schaumburg och, efter deras utslocknande 1459, konungarne af Danmark, hvarvid det 1474 blef hertigdöme. Sedan 1580 exsistera tvenne holsteinska linjer: den ena den kungliga danska, den andra den Holstein-Gottorpska, från hvilken Rysslands Kejsare härstamma. Mellan båda kom 1773 ett fördrag till stånd, enligt hvilket Danmark emot Gottorp utbytte Delmenhorst och Oldenburg, hvilket åter dåvarande Storfursten Paul afträdde till den yngre linien af sitt hus. Till Holstein fogades 1816 det fordom Chur-Braunschveigiska hertigdömet Lauenburg, en ringa ersättning för det två år förut förlorade Norige. – Slesvig åter, hvars danska benämning rätteligen är »Sönderjylland», och som under Henrik Fågelfängarens tid har titel af ett tyskt markgrefskap, men 1388 tillföll hertigarne af Holstein och 1720 åter söndrades från detta land, räknas icke till tyska förbundet, ej heller är den tyska befolkningen der ens den öfvervägande. Redan en flyktig blick på kartan visar att de flesta ortsnamn i detta hertigdöme äro af danskt ursprung, en omständighet, hvilken, sammanlagd med hvad man vet om det tyska elementets långvariga öfvertag i riket, tillräckligt styrker Danskarnes påstående, att det i långliga tider varit Tyskarne, som undanträngt och nedtryckt Danskarne i Slesvig, icke tvärtom. Är dertill, såsom man påstår, ännu i dag mer än hälften af Slesvigs befolkning till börd och tungomål dansk, så kan den opartiske|77 3| icke annat än erkänna rättmätigheten af det danska valspråket: »Danmark alltintill Eidern, till Eidern Tyskland»,konsekvensändrat/normaliserat – förutsatt att Danskarne respektera Slesvigs garanterade författningar och betrygga den tyska nationalitetens okränkta bestånd, der den förefinnes. Deremot är det säkert, hvad äfven valspråket utsäger, att de mest upplyste danskar, bekymrade öfver den splittring, som nu så häftigt uttalar sig mellan de båda nationaliteterna, gerna såge Holstein alldeles afsöndradt från danska riket.
7 Må vi nu kasta en blick på den tyska reaktionen.
8 »Den som opartiskt betraktar Tyskland» – säger det i Upsala utkommande Studentbladet – »kan icke annat än medgifva, att nationalandan der utvecklat sig med förvånande kraft; men i stället för att tills vidare vända denna kraft inåt, söka vinna sig sjelfva och sålunda genom nationalenhet blifva en betydelsefull verldsmakt, vända sig Tyskarne utåt; hemma tryckt och besvärad af många hämmande band, går tyska nationalandan utåt på eröfringar och, om man så kan säga, söker sig ett slags revanche samt tillika äggelse och näring för sitt eget lif genom att i sin ordning undertrycka och besvära alla svagare angränsande nationaliteter (såsom Skandinaverne i Slesvig, Polackerne i Posen, Czecherne i Böhmen, Magyarerne i Ungern o. s. v.). Men Tyskarne inskränka sig icke till sådana andliga eröfringar; äfven det politiska statsförbundets gränser vilja de utvidga. Skall Tyskland någonsin blifva en verldsmakt, förmena de, så måste det blifva sjöstat och skaffa sig en handels- och krigsflotta. Men skall man grunda en sjömakt på Nordsjön och Östersjön, i hvilka Tysklands mest befarna floder utlöpa, då måste man »hafva Danmark». Ty om Kiel skulle göras till hufvudstation för en tysk förbundsflotta, så vore denna ej säker derigenom att man toge Slesvig; man måste »åtminstone» hafva Danmarks hela fastland, som eljest kunde begagnas mot Tyskland; ja man vore ej rätt säker förrän man kommit i besittning af hela den danska arkipelagen, af hvilken förbindelsen med Nordsjön och Östersjön beherrskas. Danmark bör derföre dragas från Skandinavien och till tyska förbundet. Denna åsigt, som ofta fullständigt uttalats i Augsb. Allgem. Zeitung, Deutsche Viertel-Jahrsschrift o. s. v., ligger till grund för de tyska opinionsyttringarne i den Slesvigska nationalitetsstriden; det var den, som föresväfvade den gamle Arndt, då han förlidet år i sitt bekanta fejdebref så eftertryckligen försäkrade »att de Tyske nog skulle jaga de galne Danske ut i vattnet och i alla händelser finna vägen till deras öar».konsekvensändrat/normaliserat Först Slesvig och sedan Danmark skall in under det tyska förbundet. – Men om Danmark icke vill? Derpå har föga tänkts; ty hvarföre skulle ej Danmark vilja? Det skulle ju såsom Tysklands amiralstat komma i ära och anseende, dess säkerhet skulle vara betryggad, dess materiela välstånd snarare ökas än aftaga och man skulle få allting långt bättre och makligare. Visserligen finnes det någonting, som kallas nationaliteten, hvilken kunde taga dödsskada; men nationaliteten är ju blott och bart en idé, som man hvarken kan äta eller dricka; visserligen skulle kanske några brushufvuden, sådana som gamle Grundtvig och Barfod och Poulsen ropa ack och ve! Men några skrifvelser från Frankfurt skulle snart komma dem att tystna; allt skulle sedermera gå som förr, bonden plöja, regeringen regera och solen gå upp och ned och om ett par år vore danskheten i all stillhet bortglömd och allt mycket godt....»
9 Vi lämne derhän, huruvida en landvinning af det omfång Studentbladet förutsätter någonsin blifvit uttalad af Tyskarne eller ens på fullt allvar legat i deras plan; visst är emellertid att fikandet efter vidsträcktare kustbesittningar med thy åtföljande utsigter om en framtida tysk sjömakt har sin stora del i ifvern för vinnandet af Slesvig och dettas, äfvensom Holsteins, totala afsöndring från Danmark. En annan fråga är, huruvida den europeiska politiken, som garanterat Danmarks integritet, kan tillåta en så betydlig styckning af detta rikes område, hvilket äfven i dess nuvarande omfång är inskränkt nog. Fullkomligt grundad är Studentbladets anmärkning om den tyska nationalitetens lystnad att oroa och nedtrycka mindre utbildade folkelementet i dess granskap. Det kan ej gifvas något vidrigare, ja rent af äckligare, än att höra samma tyska tidningar, som med så mycken pomp deklamera om »das verletzte Nationalgefühl» i Slesvig och Holstein, med ogenerad fräckhet tala om nödvändigheten att förtyska Posen, medan de förhåna Böhmarnes och Ungrarnes ädla sträfvanden för sitt modersmål, sin nationalitet. Och när man besinnar hvad det t. ex. blifvit af östersjöprovinserna under tyskt öfverherrskap, kan man ej annat än se en historiens Nemesis i det öde, som drabbade Elsas och Lothringen och som, efter Tyskarnes förmenande, nu hotar äfven Slesvig och Holstein.
10 Närmaste anledningen till de nu uppkomna stridigheterna är den befarade möjligheten att den äldre (kungliga) Oldenburgska linien skall utgå på manssidan, i hvilket fall en olika thronföljd skulle uppkomma i Holstein (Tyskarne tillägga Slesvig), der thronen är ärftlig endast på manliga sidan, då deremot i det egentliga Danmark ett sådant undantag ej äger rum. I anledning häraf gjordes i Roeskildska ständerförsamlingen förl.förlidet år den bekanta »Aalgrén-Ussingska propositionen» om hertigdömenas likställande, för att bereda möjligheten af riksständer, och d. 8 Juli detta år utfärdade Konung Christian VIII sitt så ryktbart vordna »öppna bref», hvilket i danskt intresse lugnade invånarnes farhåga för en framtida delning af riket, med den förklaring, att för den lika thronföljden i Slesvig inga betänkligheter förefunnos samt att H. M. hoppades kunna aflägsna äfven dem, hvilka mötte med afseende å Holstein. Följden häraf blef en stark gäsning icke blott i Holstein och bland Slesvigs tyska befolkning, utan jemväl samtidigt i de flesta delar af Tyskland, medan alla danskt sinnades sympathier efter detta steg slöto sig nära till Konungen. Gäsningen fortfar i detta ögonblick och har sednast föranledt flera otillständiga demonstrationer under Konungens resa i Slesvig. Från Tyskland inskickas till »Slesvig-Holstein» den ena uppmuntrande adressen efter den andra med valspråk »Kein Deutschland ohne die Herzogthumer», såsom motsats till det nämnda danska. Tyska förbundsdagen lärer svårligen kunna undvika att upptaga frågan; de stora makterna tros härutinnan vara af delade tänkesätt.