1 Romagna hotar att lösrycka sig från Kyrkostaten och Österbottniska ångfartygsbolaget från sitt centrum i söder. H:fors Tidningar ha vågat yttra kätterska villomeningar mot den rättrogna ångbåtsläran i Åbo Underrättelser och hade alltså att vänta en exkommunikation. Den inträffade också riktigt i sistsagde tidning N:o 17, och bullan var för bättre verkan affattad på svenska, finska och latinska tungomålen. Quousque tandem, Catilina, abutere patientia nostra?
2 Fetstilspolemiken här i landet har sin gifna tabulatur. Den anser det alltför simpelt att – i likhet med bruket i andra länder – säga till en motståndare: tit.titulus har misstagit sig; tit. har missförstått oss; tit. mening är grundfalsk, och saken förhåller sig så eller så. Den inhemska tabulaturen anser sig derutöfver behöfva krydda anrättningen med litet attiskt salt, såsom »osanningar»,konsekvensändrat/normaliserat »oblyghet»,konsekvensändrat/normaliserat »egoistiska intressen» etc. etc. etc. – älskvärda bevis på pressens nuvarande ståndpunkt af humanitet.
3 Sedan Åbo Und.r med en konseqvens, som vi sägas sakna, beträdt denna bana, borde väl H:fors Tidngr, enligt vedertagen sed, slunga dessa tillmälen med ränta tillbaka. Derpå skulle då Åbo Und:r – efter tabulaturen – vända sig till någon viss hr N. N. i H:fors Tidngr med förklaring att denne hr N. N. vore en kättare, en hedning, en gjaur och hvarjehanda annat, som man ej så noga ville specificera. Vidare borde då H. T. i deras tur – allt efter tabulaturen – vända sig till någon viss hr X. X. i Å. U. och bedyra att denne hrr X. X. vore en äkta krabat, för att ej säga värre, på hvilken det icke lönar mödan att kosta ett skott krut. Härpå skulle naturligtvis Å. U. ytterligare – allt efter tabulaturen – gifva sig böfveln i våld på att solen ännu aldrig har skinat på en så komplett erkerackare, som hr N. N. i H. T. Och så skulle man hålla på, till allmän uppbyggelse, – och så skulle man kalla detta en diskussion.
4 Men då vi icke känna oss hugade att fortsätta den af Å. U. beträdda banan, ej heller kunna begripa hvad saken egentligen skulle vinna derpå, torde Å. U. medgifva oss att, efter annan tabulatur, besvara glatta laget från deras bredsida med några icke förgiftade små falkonettkulor.
5 Å. U. förebrå oss att under vårt sjökrig ha varit i åratal döfva för deras grofva artilleri. Så stendöfva måste vi icke ha varit, efter Å. U. sjelfva citera några fall, der vi hörsamast strukit bovenbramstängerna för deras kartescher. Men sannt är det att vi icke anse oss ha fått grundskott, följaktligen icke heller strukit flaggen. Bådas våra segel äro ungefär lika kända på finska vestkusten, hvilken varit stridens närmaste valplats, och således kunna vi der ungefär lika hålla hvarandra stången. Hvartill skulle det tjena att lasta våra skråf med hvarandras förflugna kulor? Å. U. ha lika noga aktat sig derför som vi.
6 Låt oss lemna alla skrämskott, de må då sedan afskjutas i form af brochyrer eller tidningsartiklar; med sådant skrämmer man barn. Låt oss erkänna att ordet bör vara fritt – att det ena kan uppväga det andra – att villomeningar kunna bekämpas med förnuftiga skäl – att åsigter »tagna ur luften»,konsekvensändrat/normaliserat som Å. U. säga om våra, måste fördunsta som oskadliga väderbubblor – att ännu aldrig något verk på solid grund har ramlat för »lösliga» anfall, och att således, om H. T:s hela polemik varit idel dunst, Österb. bolaget ganska obekymradt kan fortfara såsom det börjat, utan att det ringaste fråga efter våra förmenanden.
7 Låt oss derföre också lemna allt det öfverflödiga talet om »systematiska förföljelser»,konsekvensändrat/normaliserat som H. T. skulle ha anställt emot besagde bolag, och den »oreda» de skulle ha stiftat deri. Bolagsstämmorna ha ju, som Å. U. sjelfva medgifva, förfarit ganska oberoende af våra försök att »beröfva bolaget dess fulla frihet att handla efter godtfinnande».konsekvensändrat/normaliserat Icke ett enda af våra förslager har härtills der gått igenom. Hvilken »oreda» ha vi då tillställt? Kanske den att försöka splittra bolaget? Men denna tanke var äldre än bolaget sjelf och är grundad i förhållanden, hvaröfver vi lika litet äga någon makt, som det står i vår förmåga att ändra landets geografi. Å. U., som ligga inne i affärerna, borde veta, att när Österb. bolaget stiftades, var redan förslag å bane om två eller tre bolag, hvilka ombuden från Björneborg och de nordliga städerna då ansågo lämpligast, ehuru de ändrade mening under förhandlingarnas gång. Oss lägges nu till last, att vi beklagat denna utgång af saken; men om separationen för närvarande, och innan bolaget hunnit afbörda någon del af sin sedan åsamkade skuld, ha vi yttrat att den synes vådlig.
8 Medan Å. U. ladda sina kanoner med drufhagel till den förskräckliga utlofvade brochyren, bedja vi dem för en stund lägga å sido deras klyftiga uträkningar om egoistiska intressen och benäget tänka sig en situation, som kanske är för enkel för att begripas af diplomater, men som i verkligheten är ungefär så:
9 Någon eller några – ty vi äro icke ensame om vår mening – fäste sig, jemte större delen af landet, med synnerligt hopp och förkärlek vid Österb. bolaget allt från dess första upprinnelse, i förväntan att deraf se ett djupt kändt behof varaktigt afhjelpt. Vi – dessa några – prisade det patriotiska företaget och regeringens ovanligt storartade frikostighet att understöda detsamma. Vi sade till oss sjelfva: det ena ångfartygsbolaget efter det andra i vårt land har gått under; ändtligen skola vi få ett, som fotas på solida grunder och drager nytta af fordna lärpenningar. Och efter ödet så fogat, att dessa skeppsbrutna bolag, börjande från ångfartyget Uleåborg, sedermera »Unionen» benämndt, haft sitt stamhåll i Åbo, sade vi: Åbo har erfarenhet, Åbo har praktisk skicklighet; Åbo framför andra skall undvika de misstag, som ruinerat de förra bolagen.
10 Kom så underrättelsen om bolagets stiftande, först till ett, hvarigenom söndringens frö var likaså gifvet, som de 88 svenska mil, hvilka skilde Åbo från Torneå; dernäst kontraktet att, utan kännedom af behofvet, bygga fyra fartyg, hvaraf två de dyraste olämpliga för det egentliga ändamålet; ytterligare kontraherandet om byggnaden af alla fyra med en firma, som genast från början visade utmärkta anlag för skojeri och icke heller underlät att uppskörta bolaget; slutligen skuldsättningen och det envisa fasthållandet af en främmande linie, som, i vår tanke, endast kunde gifva förlust, men ingen behållning. Allt detta gjorde att våra illusioner ganska snart blefvo svikna och vår tro på den ledande styrelsens i Åbo praktiska förutseende icke så litet rubbades.
11 Dessa våra betänkligheter, som läto oss befara att detta bolag en dag kunde dela de förra Åbobolagens öde, ha vi frimodigt uttalat utan hat eller nit; men väl kan hända att under hettan af skärmytslingen ett och annat blindskott undfallit oss och kommit att träffa annat än sak; och detta bedja vi må ursäktas oss, ty det har sannerligen icke varit illa menadt.
12 Å. U. stöda sig vid kontraktet med kronan. Det hade stått ombuden fritt att, med solide affärsmäns fasthet, genast i början stipulera andra vilkor; men derom må vi ej tvifla; gjordt är gjordt. Det som vi sedan påyrkat är förnämligast det, att man, såsnart misstaget insågs, bordt söka rätta detsamma i tid, och helst genom att försälja dessa olämpliga fartyg, som belasta bolaget med skulder och risk.
13 Vi vilja icke heller vidare förspilla vårt krut på en strid om bolagets »ändamål, berättigande och sanna intresse».konsekvensändrat/normaliserat Det allt synes oss temligen klart. Något annat än Finlands kommunikationer kan, i vår tanke, ej komma i fråga. Och likaså säkert som att bolaget legalt och enligt kontrakt är berättigadt att segla på Rigalinien, likaså säkert är det att denna linie, ur synpunkten af bolagets ursprungliga mening och ändamål, skjuter målet förbi.
14 Planen var välment. När engång fyra fartyg skulle byggas, ville man icke hafva en konkurens med Åbofartygen på linien Stockholm – Petersburg, och så upptäckte man Rigalinien. Afsigten dermed klandra vi icke. Vi respektera fullkomligt Åbos önskan att hålla dess äldsta linie för sig, som den då betjenades; vi önska lika litet som Å. U. att i otid uppväcka en menlig konkurens på egna vatten, än mindre att göra det driftiga Åbo något förfång. Vi påstå endast att de dyra fartygen och den dermed följande Rigalinjen voro från början illa beräknade och blefvo det än mer genom konkurrensen med Rigabolaget, hvilken ehuru okänd i början, utan stor siareförmåga bordt kunna förutses.
15 Granska vi litet närmare »ändamålet» med ångf. Alexander II och Grefve Berg? Det är, enligt Å. U., att, »genom de större intrader dessa fartyg hafva på andra linier, understöda den österbottniska, som i början icke i ochoriginal: oeh för sig kan bära sig». Godt. Detta är således det egentliga skälet, den slående bevisningen för det så envist vidhållna arrangementet. Vi gå så långt Å. U. kunna önska. Vi hissa hvit flagg och taga argumentet för banko. Vi antaga med Å. U. att denna utmärkta Rigabalsam skall omplåstra den österbottniska liniens svaga sida.
16 Låt oss då undersöka huru denna balsam bekommer bolagets kassa; huru denna linie ställer sig som affär.
17 På det att man icke skall beskylla oss för en förutfattad mening, lemna vi alldeles ur sigte ångf. Grefve Berg, som gjort dålig marknad, och hålla oss endast till Alexander II. Vi antaga de lyckligaste konjunkturer. Vi antaga att A. II skall än vidare, utan olyckor, utan hafveri, utan strandrätt, segla på denna linie med samma framgång som 1859, då Rigabolagets konkurrens var förlamad af strandningar, och derunder årligen insegla den af Å. U. sist uppgifna ungefärliga brutto inkomsten 43 000konsekvensändrat/normaliseratrub. s:rrubel silfver.*)Protokollet säger ungefär 40 000konsekvensändrat/normaliserat. Intraderne för resor från och till Riga 1859 beräknas deri till 20 832konsekvensändrat/normaliserat: 22. Vi antaga – ehuru hvarken ränta eller amortissement synas ha ingått i räkningen – att fartyget för närvarande står bolaget till 129 000konsekvensändrat/normaliserat rubel och att deraf endast 80 000konsekvensändrat/normaliserat löpa med 6 procents ränta, men resten, såsom andel af första statslånet, räntefri. Slutligen antaga vi fartygets slitning (amortissement af kapitalet) till lägsta möjliga belopp, eller 6 procent.
18 Vi finna då att ångf. Alexander II balanserar i räkenskaperna, enligt 1859 års kalkyl, med följande årliga utgiftskonto:
Seglationskostnad m. m. enl. protokoll**)Upptages approximativt och utan specifikation i protokollet för d. 14 Sept. under rubriken »Omkostnader». Skulle möjligen någon mindre del deraf utgöra af tillfälliga utgifter, verkar detta intet på det hela.
S:r Rub.
20 000konsekvensändrat/normaliserat:
–
Utrustning och reparation ungefär
3 000konsekvensändrat/normaliserat:
–
Assuranspremie 3 ¾ proc.***)För fartygets hela värde. Härtills synes man endast ha försäkrat beloppet af första statslånet.
4 837konsekvensändrat/normaliserat:
50.
Ränta à 6 % på 80 000konsekvensändrat/normaliserat rub.
4 800konsekvensändrat/normaliserat:
–
Amortissement à 6 % på kapitalet
7 740konsekvensändrat/normaliserat:
–
Summa
40 377konsekvensändrat/normaliserat:
50.
Verklig nettobehållning
2 622konsekvensändrat/normaliserat:
50.
Summa
43 000konsekvensändrat/normaliserat:
–
19 Det är således med denna nettobehållning af 2 622konsekvensändrat/normaliserat: 50 under den möjligast lyckliga konjunktur, som Å. U. vilja bota den österbottniska liniens refvor och underkasta bolaget all den risk som följer med denna Rigalinie? Med hvilka medel skola då möjliga förluster betäckas? Med hvilka resurser vilja Å. U. möta Rigabolagets förnyade konkurrens? Och om Österb. bolaget icke lefver och brassar för dagen, utan har den naturliga önskan att erhålla ränta på sina penningar och amortera kapitalet, hvilken rimlig utsigt kunna Å. U. erbjuda bolaget att realisera dessa förhoppningar med ångf. Alexander II på Rigalinien?
20 A. II är dock ett dugligt fartyg. Vi tala icke om den andra kamraten. Gifva de större fartygen lika ringa balsam på andra linier; nåväl, – sälj bort dem!
21 Som affärsman borde Å. U. inse att den verkliga behållningen gestaltar sig helt annorlunda på finska linier, än på utländska. Vestfinska linien t. ex. kan gifva direkt förlust, och den indirekta vinsten blir likväl ganska stor, äfven för flertalet af delägarne, genom den regelbundna kommunikationen, som gagnar alla intressen. Hvad som der kan synas vara en uppoffring, är ofta i sjelfva verket en vinst. Men på utländska linier kommer den indirekta behållningen icke i fråga; der äro ziffrorna ensame herrar. Var god och bevisa oss att äfven detta skäl är en blå dunst!
22 Och efter vi åter kommo att sticka upp krigsflaggan, så fira vi den ånyo ett ögonblick och erkänna gerna, på grund af Å. U:s upplysningar, att de mindre aktieägarnes rätt vid omröstningar synes genom både gällande och föreslagna stadgar de jure tillfyllest betryggad. De facto gestaltar sig åter förhållandet så, att på en kuststräcka af 88 mil måste flertalet af delägarne förena sig många om samma ombud. Komma då, som sist, endast tre ombud från orter utom Åbo tillstädes, så är det ju klart att dessa ombud, enligt nya stadgarna, ej kunna rösta för mer än tre sjettedelar af de vid bolagsstämman representerade aktierna, och följaktligen rösta Åbo aktionärer för de andra tre sjettedelarna. Med andra ord: i fall alla vore representerade, rösta då 643 aktier lika med 1 364konsekvensändrat/normaliserat.
23 Tvisten om Åbos supremati må gerna anses till en god del imaginär. Vi förmoda att, om stadgarne lem|20 3|nade valet af direktionsort fritt, skulle de flesta aktionärer i alla fall utse Åbo dertill, på grund af dess större erfarenhet och sakkännedom. Men en sådan frihet bör finnas: först som nödig kontroll att ej ett lokalintresse må erhålla öfvervigt; dernäst emedan bolagets frihet att välja bestyrelse är illusorisk och half, sålänge bestyrelsen måste väljas bland Åbo aktionärer; slutligen emedan berörde inskränkning måste vara en ständig källa till många ogrundadeoriginal: , misstankar. Ingen ort kan hafva större intresse än Åbo sjelf att undanrödja denna stötesten för bolagets endrägt.*)Å. U. upplysa att cirkuläret i separationsfrågan berott af protokollernas utlemnande, och att detta ej förr kunnat ske.
24 Å. U. fråga hvarföre H. T. ej nagelfarit med Sydfinska bolagets angelägenheter. Svar: emedan detta bolag blifvit af andras skada vist och 1) koncentrerat sig inom trängre gränser med mera likartade intressen; 2) icke lagt sig för vidt ut, utan byggt endast två fartyg, tilldess behofvet påkallat flera; 3) icke fördjupat sig i skuld för att vidhålla ett omöjligt system, samt 4) icke spekulerat på för landet helt och hållet främmande linier. Såvidt vi känna, är belåtenheten dermed temligen allmän och ställningen fördelaktig.
25 Slutligen bestrida Å. U. att Helsingfors blifvit uteslutet från första aktieteckningen. Vi kunna upplysa att Å. U. äro derom illa underrättade. Medan teckningslistor cirkulerade i alla vestra Finlands städer, t. o. m. Tammerfors, cirkulerade ingen enda lista i Helsingfors, och dess få (30) aktier äro tecknade underhand.
26 Och härmed kasta vi ankar i den lugna förväntans hamn, vid tålamodets klippa och under det fria ordets strandbatterier. En och annan stång eller rå har strukit för Å. U:s eld; men för resten äro våra läckor icke svåra att bota. Må Å. U. kunna fägna sig åt en lika god hamn. Och skulle vårt lätta artilleri – efter vi sägas skjuta med dunst – ha händelsevis gjort något grundskott i Å. U:s vattengång, så ha de ju strax sin ypperliga Rigabalsam till hands och kunna med den kalfatra sina läckor efter behag.
27 Utom protokollet. Vi anhålla att Å. U. ville i sina spalter benäget införa nedanstående
28 Reservation.
29 Med någon förundran finna vi i Åbo Underrättelser N:o 17, bland polemiken om Österbottniska ångfartygsbolaget, en lätt genomskådlig häntydning på ett poetiskt stycke, benämndt »Den första blodsdroppen» och infördt i Helsingfors Tidningar 1854 N:o 40. Då detta stycke åtnjutit ära och smälek lika oförtjenta och Å. U. synas till den sednare vilja lägga en kastad småsten, böra vi erinra att stycket är dateradt den 19 Maj 1854. Denna dag var striden vid Ekenäs, der fienden kom för att borttaga ur hamnen saltlastade barkskeppet Augusta från Helsingfors, och samtidigt inlupo från alla håll underrättelser att fiendens mäktiga flotta borttog, hvar de anträffades, fredliga och värnlösa finska handelsfartyg. Ingen opartisk läsare skall i poemet »Den första blodsdroppen» finna annat än uttrycket af en innerlig sorg deröfver, att en nation, som Finland framför andra ärat och älskat, denna tid uppträdde som röfvare vid dess kuster. Samma sorg uttalades kort derpå af den främmande maktens egna ädlaste talare inom dess eget land; och att vi gjorde det här, derföre stå vi, nu som då, med upprätt panna inför samvete och fosterland.
30 När Å. U. framdragit dessa strider, hvilka hellre bordt öfverlemnas åt glömskan, hafva de förgätit, att deras ort och de sjelfva helt nyligen uppträdt som förste målsmän i Finland för Bremer petitionen om handelsfartygs skydd under krigstid, och att denna petition stämplar ett förfarande mot handelsfartyg, sådant som det 1854, såsom ovärdigt en civiliserad tidsålder. Vi kunna icke tänka oss att det finnes en dubbeltungad moral, hvilken efter omständigheterna målar samma sak svart eller hvit; – att det, som 1860 uttalas i civilisationens namn och för verlden, var ett brott att uttala 1854, när det gällde finsk egendom.
31 Red. för H:fors Tidningar.
*)Protokollet säger ungefär 40 000konsekvensändrat/normaliserat. Intraderne för resor från och till Riga 1859 beräknas deri till 20 832konsekvensändrat/normaliserat: 22.
**)Upptages approximativt och utan specifikation i protokollet för d. 14 Sept. under rubriken »Omkostnader». Skulle möjligen någon mindre del deraf utgöra af tillfälliga utgifter, verkar detta intet på det hela.
***)För fartygets hela värde. Härtills synes man endast ha försäkrat beloppet af första statslånet.
*)Å. U. upplysa att cirkuläret i separationsfrågan berott af protokollernas utlemnande, och att detta ej förr kunnat ske.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Sjökriget med Åbo Underrättelser.
(I ångbåtsfrågan.)
1 Romagna hotar att lösrycka sig från Kyrkostaten och Österbottniska ångfartygsbolaget från sitt centrum i söder. H:fors Tidningar ha vågat yttra kätterska villomeningar mot den rättrogna ångbåtsläran i Åbo Underrättelser och hade alltså att vänta en exkommunikation. Den inträffade också riktigt i sistsagde tidning N:o 17, och bullan var för bättre verkan affattad på svenska, finska och latinska tungomålen. Quousque tandem, Catilina, abutere patientia nostra?
2 Fetstilspolemiken här i landet har sin gifna tabulatur. Den anser det alltför simpelt att – i likhet med bruket i andra länder – säga till en motståndare: tit.titulus har misstagit sig; tit. har missförstått oss; tit. mening är grundfalsk, och saken förhåller sig så eller så. Den inhemska tabulaturen anser sig derutöfver behöfva krydda anrättningen med litet attiskt salt, såsom »osanningar»,konsekvensändrat/normaliserat »oblyghet»,konsekvensändrat/normaliserat »egoistiska intressen» etc. etc. etc. – älskvärda bevis på pressens nuvarande ståndpunkt af humanitet.
3 Sedan Åbo Und.r med en konseqvens, som vi sägas sakna, beträdt denna bana, borde väl H:fors Tidngr, enligt vedertagen sed, slunga dessa tillmälen med ränta tillbaka. Derpå skulle då Åbo Und:r – efter tabulaturen – vända sig till någon viss hr N. N. i H:fors Tidngr med förklaring att denne hr N. N. vore en kättare, en hedning, en gjaur och hvarjehanda annat, som man ej så noga ville specificera. Vidare borde då H. T. i deras tur – allt efter tabulaturen – vända sig till någon viss hr X. X. i Å. U. och bedyra att denne hrr X. X. vore en äkta krabat, för att ej säga värre, på hvilken det icke lönar mödan att kosta ett skott krut. Härpå skulle naturligtvis Å. U. ytterligare – allt efter tabulaturen – gifva sig böfveln i våld på att solen ännu aldrig har skinat på en så komplett erkerackare, som hr N. N. i H. T. Och så skulle man hålla på, till allmän uppbyggelse, – och så skulle man kalla detta en diskussion.
4 Men då vi icke känna oss hugade att fortsätta den af Å. U. beträdda banan, ej heller kunna begripa hvad saken egentligen skulle vinna derpå, torde Å. U. medgifva oss att, efter annan tabulatur, besvara glatta laget från deras bredsida med några icke förgiftade små falkonettkulor.
5 Å. U. förebrå oss att under vårt sjökrig ha varit i åratal döfva för deras grofva artilleri. Så stendöfva måste vi icke ha varit, efter Å. U. sjelfva citera några fall, der vi hörsamast strukit bovenbramstängerna för deras kartescher. Men sannt är det att vi icke anse oss ha fått grundskott, följaktligen icke heller strukit flaggen. Bådas våra segel äro ungefär lika kända på finska vestkusten, hvilken varit stridens närmaste valplats, och således kunna vi der ungefär lika hålla hvarandra stången. Hvartill skulle det tjena att lasta våra skråf med hvarandras förflugna kulor? Å. U. ha lika noga aktat sig derför som vi.
6 Låt oss lemna alla skrämskott, de må då sedan afskjutas i form af brochyrer eller tidningsartiklar; med sådant skrämmer man barn. Låt oss erkänna att ordet bör vara fritt – att det ena kan uppväga det andra – att villomeningar kunna bekämpas med förnuftiga skäl – att åsigter »tagna ur luften»,konsekvensändrat/normaliserat som Å. U. säga om våra, måste fördunsta som oskadliga väderbubblor – att ännu aldrig något verk på solid grund har ramlat för »lösliga» anfall, och att således, om H. T:s hela polemik varit idel dunst, Österb. bolaget ganska obekymradt kan fortfara såsom det börjat, utan att det ringaste fråga efter våra förmenanden.
7 Låt oss derföre också lemna allt det öfverflödiga talet om »systematiska förföljelser»,konsekvensändrat/normaliserat som H. T. skulle ha anställt emot besagde bolag, och den »oreda» de skulle ha stiftat deri. Bolagsstämmorna ha ju, som Å. U. sjelfva medgifva, förfarit ganska oberoende af våra försök att »beröfva bolaget dess fulla frihet att handla efter godtfinnande».konsekvensändrat/normaliserat Icke ett enda af våra förslager har härtills der gått igenom. Hvilken »oreda» ha vi då tillställt? Kanske den att försöka splittra bolaget? Men denna tanke var äldre än bolaget sjelf och är grundad i förhållanden, hvaröfver vi lika litet äga någon makt, som det står i vår förmåga att ändra landets geografi. Å. U., som ligga inne i affärerna, borde veta, att när Österb. bolaget stiftades, var redan förslag å bane om två eller tre bolag, hvilka ombuden från Björneborg och de nordliga städerna då ansågo lämpligast, ehuru de ändrade mening under förhandlingarnas gång. Oss lägges nu till last, att vi beklagat denna utgång af saken; men om separationen för närvarande, och innan bolaget hunnit afbörda någon del af sin sedan åsamkade skuld, ha vi yttrat att den synes vådlig.
8 Medan Å. U. ladda sina kanoner med drufhagel till den förskräckliga utlofvade brochyren, bedja vi dem för en stund lägga å sido deras klyftiga uträkningar om egoistiska intressen och benäget tänka sig en situation, som kanske är för enkel för att begripas af diplomater, men som i verkligheten är ungefär så:
9 Någon eller några – ty vi äro icke ensame om vår mening – fäste sig, jemte större delen af landet, med synnerligt hopp och förkärlek vid Österb. bolaget allt från dess första upprinnelse, i förväntan att deraf se ett djupt kändt behof varaktigt afhjelpt. Vi – dessa några – prisade det patriotiska företaget och regeringens ovanligt storartade frikostighet att understöda detsamma. Vi sade till oss sjelfva: det ena ångfartygsbolaget efter det andra i vårt land har gått under; ändtligen skola vi få ett, som fotas på solida grunder och drager nytta af fordna lärpenningar. Och efter ödet så fogat, att dessa skeppsbrutna bolag, börjande från ångfartyget Uleåborg, sedermera »Unionen» benämndt, haft sitt stamhåll i Åbo, sade vi: Åbo har erfarenhet, Åbo har praktisk skicklighet; Åbo framför andra skall undvika de misstag, som ruinerat de förra bolagen.
10 Kom så underrättelsen om bolagets stiftande, först till ett, hvarigenom söndringens frö var likaså gifvet, som de 88 svenska mil, hvilka skilde Åbo från Torneå; dernäst kontraktet att, utan kännedom af behofvet, bygga fyra fartyg, hvaraf två de dyraste olämpliga för det egentliga ändamålet; ytterligare kontraherandet om byggnaden af alla fyra med en firma, som genast från början visade utmärkta anlag för skojeri och icke heller underlät att uppskörta bolaget; slutligen skuldsättningen och det envisa fasthållandet af en främmande linie, som, i vår tanke, endast kunde gifva förlust, men ingen behållning. Allt detta gjorde att våra illusioner ganska snart blefvo svikna och vår tro på den ledande styrelsens i Åbo praktiska förutseende icke så litet rubbades.
11 Dessa våra betänkligheter, som läto oss befara att detta bolag en dag kunde dela de förra Åbobolagens öde, ha vi frimodigt uttalat utan hat eller nit; men väl kan hända att under hettan af skärmytslingen ett och annat blindskott undfallit oss och kommit att träffa annat än sak; och detta bedja vi må ursäktas oss, ty det har sannerligen icke varit illa menadt.
12 Å. U. stöda sig vid kontraktet med kronan. Det hade stått ombuden fritt att, med solide affärsmäns fasthet, genast i början stipulera andra vilkor; men derom må vi ej tvifla; gjordt är gjordt. Det som vi sedan påyrkat är förnämligast det, att man, såsnart misstaget insågs, bordt söka rätta detsamma i tid, och helst genom att försälja dessa olämpliga fartyg, som belasta bolaget med skulder och risk.
13 Vi vilja icke heller vidare förspilla vårt krut på en strid om bolagets »ändamål, berättigande och sanna intresse».konsekvensändrat/normaliserat Det allt synes oss temligen klart. Något annat än Finlands kommunikationer kan, i vår tanke, ej komma i fråga. Och likaså säkert som att bolaget legalt och enligt kontrakt är berättigadt att segla på Rigalinien, likaså säkert är det att denna linie, ur synpunkten af bolagets ursprungliga mening och ändamål, skjuter målet förbi.
14 Planen var välment. När engång fyra fartyg skulle byggas, ville man icke hafva en konkurens med Åbofartygen på linien Stockholm – Petersburg, och så upptäckte man Rigalinien. Afsigten dermed klandra vi icke. Vi respektera fullkomligt Åbos önskan att hålla dess äldsta linie för sig, som den då betjenades; vi önska lika litet som Å. U. att i otid uppväcka en menlig konkurens på egna vatten, än mindre att göra det driftiga Åbo något förfång. Vi påstå endast att de dyra fartygen och den dermed följande Rigalinjen voro från början illa beräknade och blefvo det än mer genom konkurrensen med Rigabolaget, hvilken ehuru okänd i början, utan stor siareförmåga bordt kunna förutses.
15 Granska vi litet närmare »ändamålet» med ångf. Alexander II och Grefve Berg? Det är, enligt Å. U., att, »genom de större intrader dessa fartyg hafva på andra linier, understöda den österbottniska, som i början icke i ochoriginal: oeh för sig kan bära sig». Godt. Detta är således det egentliga skälet, den slående bevisningen för det så envist vidhållna arrangementet. Vi gå så långt Å. U. kunna önska. Vi hissa hvit flagg och taga argumentet för banko. Vi antaga med Å. U. att denna utmärkta Rigabalsam skall omplåstra den österbottniska liniens svaga sida.
16 Låt oss då undersöka huru denna balsam bekommer bolagets kassa; huru denna linie ställer sig som affär.
17 På det att man icke skall beskylla oss för en förutfattad mening, lemna vi alldeles ur sigte ångf. Grefve Berg, som gjort dålig marknad, och hålla oss endast till Alexander II. Vi antaga de lyckligaste konjunkturer. Vi antaga att A. II skall än vidare, utan olyckor, utan hafveri, utan strandrätt, segla på denna linie med samma framgång som 1859, då Rigabolagets konkurrens var förlamad af strandningar, och derunder årligen insegla den af Å. U. sist uppgifna ungefärliga brutto inkomsten 43 000konsekvensändrat/normaliserat rub. s:rrubel silfver.*)Protokollet säger ungefär 40 000konsekvensändrat/normaliserat. Intraderne för resor från och till Riga 1859 beräknas deri till 20 832konsekvensändrat/normaliserat: 22. Vi antaga – ehuru hvarken ränta eller amortissement synas ha ingått i räkningen – att fartyget för närvarande står bolaget till 129 000konsekvensändrat/normaliserat rubel och att deraf endast 80 000konsekvensändrat/normaliserat löpa med 6 procents ränta, men resten, såsom andel af första statslånet, räntefri. Slutligen antaga vi fartygets slitning (amortissement af kapitalet) till lägsta möjliga belopp, eller 6 procent.
18 Vi finna då att ångf. Alexander II balanserar i räkenskaperna, enligt 1859 års kalkyl, med följande årliga utgiftskonto:
19 Det är således med denna nettobehållning af 2 622konsekvensändrat/normaliserat: 50 under den möjligast lyckliga konjunktur, som Å. U. vilja bota den österbottniska liniens refvor och underkasta bolaget all den risk som följer med denna Rigalinie? Med hvilka medel skola då möjliga förluster betäckas? Med hvilka resurser vilja Å. U. möta Rigabolagets förnyade konkurrens? Och om Österb. bolaget icke lefver och brassar för dagen, utan har den naturliga önskan att erhålla ränta på sina penningar och amortera kapitalet, hvilken rimlig utsigt kunna Å. U. erbjuda bolaget att realisera dessa förhoppningar med ångf. Alexander II på Rigalinien?
20 A. II är dock ett dugligt fartyg. Vi tala icke om den andra kamraten. Gifva de större fartygen lika ringa balsam på andra linier; nåväl, – sälj bort dem!
21 Som affärsman borde Å. U. inse att den verkliga behållningen gestaltar sig helt annorlunda på finska linier, än på utländska. Vestfinska linien t. ex. kan gifva direkt förlust, och den indirekta vinsten blir likväl ganska stor, äfven för flertalet af delägarne, genom den regelbundna kommunikationen, som gagnar alla intressen. Hvad som der kan synas vara en uppoffring, är ofta i sjelfva verket en vinst. Men på utländska linier kommer den indirekta behållningen icke i fråga; der äro ziffrorna ensame herrar. Var god och bevisa oss att äfven detta skäl är en blå dunst!
22 Och efter vi åter kommo att sticka upp krigsflaggan, så fira vi den ånyo ett ögonblick och erkänna gerna, på grund af Å. U:s upplysningar, att de mindre aktieägarnes rätt vid omröstningar synes genom både gällande och föreslagna stadgar de jure tillfyllest betryggad. De facto gestaltar sig åter förhållandet så, att på en kuststräcka af 88 mil måste flertalet af delägarne förena sig många om samma ombud. Komma då, som sist, endast tre ombud från orter utom Åbo tillstädes, så är det ju klart att dessa ombud, enligt nya stadgarna, ej kunna rösta för mer än tre sjettedelar af de vid bolagsstämman representerade aktierna, och följaktligen rösta Åbo aktionärer för de andra tre sjettedelarna. Med andra ord: i fall alla vore representerade, rösta då 643 aktier lika med 1 364konsekvensändrat/normaliserat.
23 Tvisten om Åbos supremati må gerna anses till en god del imaginär. Vi förmoda att, om stadgarne lem|20 3|nade valet af direktionsort fritt, skulle de flesta aktionärer i alla fall utse Åbo dertill, på grund af dess större erfarenhet och sakkännedom. Men en sådan frihet bör finnas: först som nödig kontroll att ej ett lokalintresse må erhålla öfvervigt; dernäst emedan bolagets frihet att välja bestyrelse är illusorisk och half, sålänge bestyrelsen måste väljas bland Åbo aktionärer; slutligen emedan berörde inskränkning måste vara en ständig källa till många ogrundadeoriginal: , misstankar. Ingen ort kan hafva större intresse än Åbo sjelf att undanrödja denna stötesten för bolagets endrägt.*)Å. U. upplysa att cirkuläret i separationsfrågan berott af protokollernas utlemnande, och att detta ej förr kunnat ske.
24 Å. U. fråga hvarföre H. T. ej nagelfarit med Sydfinska bolagets angelägenheter. Svar: emedan detta bolag blifvit af andras skada vist och 1) koncentrerat sig inom trängre gränser med mera likartade intressen; 2) icke lagt sig för vidt ut, utan byggt endast två fartyg, tilldess behofvet påkallat flera; 3) icke fördjupat sig i skuld för att vidhålla ett omöjligt system, samt 4) icke spekulerat på för landet helt och hållet främmande linier. Såvidt vi känna, är belåtenheten dermed temligen allmän och ställningen fördelaktig.
25 Slutligen bestrida Å. U. att Helsingfors blifvit uteslutet från första aktieteckningen. Vi kunna upplysa att Å. U. äro derom illa underrättade. Medan teckningslistor cirkulerade i alla vestra Finlands städer, t. o. m. Tammerfors, cirkulerade ingen enda lista i Helsingfors, och dess få (30) aktier äro tecknade underhand.
26 Och härmed kasta vi ankar i den lugna förväntans hamn, vid tålamodets klippa och under det fria ordets strandbatterier. En och annan stång eller rå har strukit för Å. U:s eld; men för resten äro våra läckor icke svåra att bota. Må Å. U. kunna fägna sig åt en lika god hamn. Och skulle vårt lätta artilleri – efter vi sägas skjuta med dunst – ha händelsevis gjort något grundskott i Å. U:s vattengång, så ha de ju strax sin ypperliga Rigabalsam till hands och kunna med den kalfatra sina läckor efter behag.
27 Utom protokollet. Vi anhålla att Å. U. ville i sina spalter benäget införa nedanstående
28 Reservation.
29 Med någon förundran finna vi i Åbo Underrättelser N:o 17, bland polemiken om Österbottniska ångfartygsbolaget, en lätt genomskådlig häntydning på ett poetiskt stycke, benämndt »Den första blodsdroppen» och infördt i Helsingfors Tidningar 1854 N:o 40. Då detta stycke åtnjutit ära och smälek lika oförtjenta och Å. U. synas till den sednare vilja lägga en kastad småsten, böra vi erinra att stycket är dateradt den 19 Maj 1854. Denna dag var striden vid Ekenäs, der fienden kom för att borttaga ur hamnen saltlastade barkskeppet Augusta från Helsingfors, och samtidigt inlupo från alla håll underrättelser att fiendens mäktiga flotta borttog, hvar de anträffades, fredliga och värnlösa finska handelsfartyg. Ingen opartisk läsare skall i poemet »Den första blodsdroppen» finna annat än uttrycket af en innerlig sorg deröfver, att en nation, som Finland framför andra ärat och älskat, denna tid uppträdde som röfvare vid dess kuster. Samma sorg uttalades kort derpå af den främmande maktens egna ädlaste talare inom dess eget land; och att vi gjorde det här, derföre stå vi, nu som då, med upprätt panna inför samvete och fosterland.
30 När Å. U. framdragit dessa strider, hvilka hellre bordt öfverlemnas åt glömskan, hafva de förgätit, att deras ort och de sjelfva helt nyligen uppträdt som förste målsmän i Finland för Bremer petitionen om handelsfartygs skydd under krigstid, och att denna petition stämplar ett förfarande mot handelsfartyg, sådant som det 1854, såsom ovärdigt en civiliserad tidsålder. Vi kunna icke tänka oss att det finnes en dubbeltungad moral, hvilken efter omständigheterna målar samma sak svart eller hvit; – att det, som 1860 uttalas i civilisationens namn och för verlden, var ett brott att uttala 1854, när det gällde finsk egendom.
31 Red. för H:fors Tidningar.