1 Ofta är det sagdt och ofta glömmes det ändå, att om mannen är mensklighetens hufvud och hand, är quinnan dess varma hjerta, i hvilket hvarje känsla födes. Bör ej mannen vara rättvis och säga: När jag var värnlös och svag i min späda ålder, närde mig min moder och hennes kärlek gjorde mig stark. Men under hennes vård vexte ej blott min yttre menniska; hon lade sin själ i min själ, hon gaf mig det bästa af sitt väsende och genom henne vexte jag till i hjertats visdom. Hon väckte hos mig den första tanken på en Gud och en odödlighet, den första föreställningen om bildning och sed. Hvad jag sedan blef i botten af min själ, det blef jag genom henne, min moder, som lade i mitt väsende den onämnbara, dunkla grund, på hvilken sedan alla lifvets bilder trycktes af. Hvad helst jag sedan lärde, och hvad jag gjorde, och hvart jag gick, så blef det tysta arfvet från min moder quar, om ock en annan kärlek gaf mitt lif en annan färg, och hvad jag än förspillt, det arfvet kunde jag ej slösa bort...
2 Så måste mannen tala, när han ej förblindas af sin stolta sjelftillräcklighet. Men äran uppbär ensam han. Om honom talar historien, hans tankar och hans gerningar bilda utsidan af verlden. Då glömmer man likväl, att moderskärleken har skapat slägtets sed, att quinnoögat är den varma sol, förutan hvilken ingen tidsblomma haft makt att veckla ut sina hjertblad i häfderna. Och derföre må hvar och en tala först till quinnan, när han säger: uppfostra mitt folk!
3 I Finlands mödrar, som uppfostren det slägte, hvilket tjugu till trettio härefter skall besitta detta landet! huru uppfyllen I edert sköna, edert heliga kall?
4 Till eder af de bildade klasserna – ty de flesta andra förstå ej det språk jag talar – till eder vågar jag denna fråga, när det nya året går in. Skolen I förtörnas öfver några enkla ord af en onämnd? Säger icke den välvilliga manande rösten i edert hjerta: tala fritt!
5 När vi betrakte det slägte, som nu går ur barnkamrarna in i verlden och lifvet, huru orätt gjorde vi ej, om vi misskände eder hulda moderliga vård! Sjelfva uppfostrade till gudsfruktan, sedlighet och husliga dygder, hafven I sökt gifva dessa dygder i mödernearf åt edra kära. Tiden, som pröfvar allt, skall afgöra om I deruti lyckats. I hafven derutinnan gjort hvad eder tillkommer. Afräknar man de undantag, hvilka här, som annorstädes, falla offer för flärden, fåfängan och lättsinnet, skall ingen säga om nu blomstrande finska flickor och ynglingar, att de äro mindre anspråkslösa och sedligt bildade, än hvar som helst i andra länder. I veten det nog, och I erkännen det gerna, att många brister vidlåda undervisingen. Detta är emellertid ett fel, som ej kan läggas eder till last, och hvilket samtiden småningom söker att rätta.
6 Men! denna nu vuxna och vexande ungdom lider af en stor och väsendtlig brist, hvilken ingen bildning kan öfverskyla och allt sedligt värde ej godtgöra: det brister henne ett hjerta för det finska fosterlandet.
7 Låtom oss bekänna sanningen, om vi ock måste blygas för bekännelsen. Hela ståndspersonsklassen i landet, nio tiondedelar af städernas borgerskap och handtverkare samt en talrik allmoge invid kusterna, äro till språk och bildning svenskar. En stor del af ungdomen inom de bildade klasserna hör sällan eller aldrig ett finskt ord i fädernehuset och uppvexer okunnig derom, att ett finskt folk finnes. Mogen för skolan, inhämtar gossen allehanda främmande språk och läser många främmande länders historie och geografi; men sitt lands tungomål och utseende anser han onödigt att inhämta. Att t. ex. detta folk sannolikt är det äldsta här i norden och har en underbart vacker sång och saga, det har ej fallit någon in att berätta honom. Dagligen får han höra, att en Finne är detsamma som en obildad bonde och allt finskt liktydigt med ohyfsadt. Kommer han sedan ut i verlden och förvärfvar ett brödstycke, så betraktar han med all möjlig likgiltighet den råa, finska folkmassan, som står så långt under honom. Spörjes han då hvad landsman han är, så säger han visserligen: Finne; men blott emedan något annat namn ej är tillhands och emedan han händelsevis bor här i landet. Det klingar som en saga, men det är dock sannt, att finska ynglingar och flickor, på tillfrågan om de talade finska, nekat dertill af blygsel, ehuru de genom någon slump i barndomen lärt sig språket.
8 Den fattigaste Svensk är stolt öfver sitt folk, Irländaren i trasor berömmer sig af sin börd; men de yppersta bland Finlands ungdom blygas vid sitt fädernesland. Huru, om edra egna barn sade om eder till främlingen: »denna är icke min moder, hennes språk är icke mitt språk och hennes hjerta är icke mitt hjerta; hon är en vanbördig och obildad under mitt stånd, jag känner henne icke!» Skullen I ej deröfver djupt bedröfvas? Och tron I ej, att det finska folket äger ett hjerta, som i tysthet lider af det oförtjenta, det onaturliga förakt, hvarmed det ensamt i verlden behandlas af sina egna, af dem på hvilka det så gerna ville se med varmt förtroende? I Finlands mödrar, det är dock hårdt, och edra modershjertan förstå det bäst, hvad det vill säga att förskjutas af sina egna. Viljen I ömt och redligt lofva att göra hvad I kunnen, på det att icke Finlands vexande ungdom händanefter må genom otack och förakt bereda sin egen moder den bittraste sorg?
9 Ty af eder beror ändock det första och mesta härutinnan. Hvad hjelper det, att skrifva och tala till de vuxna i landet, att arbeta för språk och literatur, att göra sitt bästa för folkets bildning, hvad hjelper det allt, om från barnkamrarna ständigt utgår en ny ungdom lika okunnig om sitt land, sitt folk och sitt språk, lika van att missakta dem och beredd att bortbyta dem mot det första främmande, som lofvar några fördelar? Här, i familjerna, här i de finaste rötter, genom hvilka folkets blomma suger sin ädlaste must ur fosterjorden , här ligger det skefva och förbildade, som aflägsnar landets korade ungdom från massan af nationen. Viljen I göra hvad I kunnen, för att icke åtskilja hvad Gud hafver sammanfogat: medborgare, folk och fädernesland?
10 Kanske skall man säga eder, att allt detta är en fantasi. Och när I tänken tillbaka på edra egna vexande år, på den uppfostran edra egna fäder och mödrar gifvit eder, huru I sjelfva ej från ungdomen vuxit tillsamman med edert finska folk, men ändock sedan blifvit goda menniskor och medborgarinnor, kanske tron äfven I, att det nya talet om det finska är ett onyttigt och oberättigadt tal. Men det är sannerligen ingen fantasi, att en menniska måste hafva ett folk och ett fädernesland, liksom en moder och|1 3| ett hem, på jorden. Och intetdera äger den, som står en främling bland sina egna, utan att älska hvad de älska, känna hvad de känna, och finna sitt väsendes innersta önskningar af dem besvarade.
11 Tron derföre ej dem, hvilka säga till eder, att allt detta är hjernspöken. Tron ej heller dem, som mena, att det endast är en skadlig ytterlighet af en i sig sjelf god sak. Det begär ju ingen, att I skolen förbjuda edra barn det svenska språket; den svenska bildningen får vara dem och eder dyrbar, liksom hitintills, och allt godt och nyttigt, som I finnen hos andra folk, det mån I använda och lära opåtaldt som förr. Endast det enda, enkla och naturliga begär man af eder: lären edra barn att älska sitt folk framför andra folk, sitt språk framför andra språk och sitt land framför alla andra land på jorden!
12 Huru I härutinnan bören handla, det är lättare att känna, än att med ord utsäga. I veten det bättre än jag. Fosterlandskärleken läres aldrig som en utanlexa; en lexa glömmes kanske andra dagen, medan en enkel visa, en vacker saga stadnar outplånligt quar i barnets minne. Låten edra barn från späda åldern lära finska språket. Vänjen dem tidigt vid aktning och kärlek för sitt folk och sitt land. På det att, när I sedan sänden dem ut i verlden, de må från barndomshemmet medtaga ett sådant finskt och flärdlöst sinne, som består i alla frestelser och en dag skall göra dem redobogna att älska och tjena sitt land, likasom sin Gud, »af all sin håg, af all sin kraft och af all sin själ».konsekvensändrat/normaliserat
13 Se det kunnen I göra, I finska mödrar af de bildade klasserna! Det är den enkla, men heliga fordran samtiden gör af eder i denna stund. Ty vi som nu lefve fångne under ett förflutet, dock tacksame för hvad detta förflutna gifvit oss, vi skåde bort mot ett kommande slägte, som skall fullkomna försoningen mellan bildning och folk. Detta slägte skolen I uppfostra; låten det ej förfaras! Återgifven det åt det finska moderland och läggen framför allt på dess hjerta det varnande budet: hedra din fader och din moder, på det att dig må väl gå och du må länge lefva på jorden!
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Till Finlands Mödrar.
1 Ofta är det sagdt och ofta glömmes det ändå, att om mannen är mensklighetens hufvud och hand, är quinnan dess varma hjerta, i hvilket hvarje känsla födes. Bör ej mannen vara rättvis och säga: När jag var värnlös och svag i min späda ålder, närde mig min moder och hennes kärlek gjorde mig stark. Men under hennes vård vexte ej blott min yttre menniska; hon lade sin själ i min själ, hon gaf mig det bästa af sitt väsende och genom henne vexte jag till i hjertats visdom. Hon väckte hos mig den första tanken på en Gud och en odödlighet, den första föreställningen om bildning och sed. Hvad jag sedan blef i botten af min själ, det blef jag genom henne, min moder, som lade i mitt väsende den onämnbara, dunkla grund, på hvilken sedan alla lifvets bilder trycktes af. Hvad helst jag sedan lärde, och hvad jag gjorde, och hvart jag gick, så blef det tysta arfvet från min moder quar, om ock en annan kärlek gaf mitt lif en annan färg, och hvad jag än förspillt, det arfvet kunde jag ej slösa bort...
2 Så måste mannen tala, när han ej förblindas af sin stolta sjelftillräcklighet. Men äran uppbär ensam han. Om honom talar historien, hans tankar och hans gerningar bilda utsidan af verlden. Då glömmer man likväl, att moderskärleken har skapat slägtets sed, att quinnoögat är den varma sol, förutan hvilken ingen tidsblomma haft makt att veckla ut sina hjertblad i häfderna. Och derföre må hvar och en tala först till quinnan, när han säger: uppfostra mitt folk!
3 I Finlands mödrar, som uppfostren det slägte, hvilket tjugu till trettio härefter skall besitta detta landet! huru uppfyllen I edert sköna, edert heliga kall?
4 Till eder af de bildade klasserna – ty de flesta andra förstå ej det språk jag talar – till eder vågar jag denna fråga, när det nya året går in. Skolen I förtörnas öfver några enkla ord af en onämnd? Säger icke den välvilliga manande rösten i edert hjerta: tala fritt!
5 När vi betrakte det slägte, som nu går ur barnkamrarna in i verlden och lifvet, huru orätt gjorde vi ej, om vi misskände eder hulda moderliga vård! Sjelfva uppfostrade till gudsfruktan, sedlighet och husliga dygder, hafven I sökt gifva dessa dygder i mödernearf åt edra kära. Tiden, som pröfvar allt, skall afgöra om I deruti lyckats. I hafven derutinnan gjort hvad eder tillkommer. Afräknar man de undantag, hvilka här, som annorstädes, falla offer för flärden, fåfängan och lättsinnet, skall ingen säga om nu blomstrande finska flickor och ynglingar, att de äro mindre anspråkslösa och sedligt bildade, än hvar som helst i andra länder. I veten det nog, och I erkännen det gerna, att många brister vidlåda undervisingen. Detta är emellertid ett fel, som ej kan läggas eder till last, och hvilket samtiden småningom söker att rätta.
6 Men! denna nu vuxna och vexande ungdom lider af en stor och väsendtlig brist, hvilken ingen bildning kan öfverskyla och allt sedligt värde ej godtgöra: det brister henne ett hjerta för det finska fosterlandet.
7 Låtom oss bekänna sanningen, om vi ock måste blygas för bekännelsen. Hela ståndspersonsklassen i landet, nio tiondedelar af städernas borgerskap och handtverkare samt en talrik allmoge invid kusterna, äro till språk och bildning svenskar. En stor del af ungdomen inom de bildade klasserna hör sällan eller aldrig ett finskt ord i fädernehuset och uppvexer okunnig derom, att ett finskt folk finnes. Mogen för skolan, inhämtar gossen allehanda främmande språk och läser många främmande länders historie och geografi; men sitt lands tungomål och utseende anser han onödigt att inhämta. Att t. ex. detta folk sannolikt är det äldsta här i norden och har en underbart vacker sång och saga, det har ej fallit någon in att berätta honom. Dagligen får han höra, att en Finne är detsamma som en obildad bonde och allt finskt liktydigt med ohyfsadt. Kommer han sedan ut i verlden och förvärfvar ett brödstycke, så betraktar han med all möjlig likgiltighet den råa, finska folkmassan, som står så långt under honom. Spörjes han då hvad landsman han är, så säger han visserligen: Finne; men blott emedan något annat namn ej är tillhands och emedan han händelsevis bor här i landet. Det klingar som en saga, men det är dock sannt, att finska ynglingar och flickor, på tillfrågan om de talade finska, nekat dertill af blygsel, ehuru de genom någon slump i barndomen lärt sig språket.
8 Den fattigaste Svensk är stolt öfver sitt folk, Irländaren i trasor berömmer sig af sin börd; men de yppersta bland Finlands ungdom blygas vid sitt fädernesland. Huru, om edra egna barn sade om eder till främlingen: »denna är icke min moder, hennes språk är icke mitt språk och hennes hjerta är icke mitt hjerta; hon är en vanbördig och obildad under mitt stånd, jag känner henne icke!» Skullen I ej deröfver djupt bedröfvas? Och tron I ej, att det finska folket äger ett hjerta, som i tysthet lider af det oförtjenta, det onaturliga förakt, hvarmed det ensamt i verlden behandlas af sina egna, af dem på hvilka det så gerna ville se med varmt förtroende? I Finlands mödrar, det är dock hårdt, och edra modershjertan förstå det bäst, hvad det vill säga att förskjutas af sina egna. Viljen I ömt och redligt lofva att göra hvad I kunnen, på det att icke Finlands vexande ungdom händanefter må genom otack och förakt bereda sin egen moder den bittraste sorg?
9 Ty af eder beror ändock det första och mesta härutinnan. Hvad hjelper det, att skrifva och tala till de vuxna i landet, att arbeta för språk och literatur, att göra sitt bästa för folkets bildning, hvad hjelper det allt, om från barnkamrarna ständigt utgår en ny ungdom lika okunnig om sitt land, sitt folk och sitt språk, lika van att missakta dem och beredd att bortbyta dem mot det första främmande, som lofvar några fördelar? Här, i familjerna, här i de finaste rötter, genom hvilka folkets blomma suger sin ädlaste must ur fosterjorden , här ligger det skefva och förbildade, som aflägsnar landets korade ungdom från massan af nationen. Viljen I göra hvad I kunnen, för att icke åtskilja hvad Gud hafver sammanfogat: medborgare, folk och fädernesland?
10 Kanske skall man säga eder, att allt detta är en fantasi. Och när I tänken tillbaka på edra egna vexande år, på den uppfostran edra egna fäder och mödrar gifvit eder, huru I sjelfva ej från ungdomen vuxit tillsamman med edert finska folk, men ändock sedan blifvit goda menniskor och medborgarinnor, kanske tron äfven I, att det nya talet om det finska är ett onyttigt och oberättigadt tal. Men det är sannerligen ingen fantasi, att en menniska måste hafva ett folk och ett fädernesland, liksom en moder och|1 3| ett hem, på jorden. Och intetdera äger den, som står en främling bland sina egna, utan att älska hvad de älska, känna hvad de känna, och finna sitt väsendes innersta önskningar af dem besvarade.
11 Tron derföre ej dem, hvilka säga till eder, att allt detta är hjernspöken. Tron ej heller dem, som mena, att det endast är en skadlig ytterlighet af en i sig sjelf god sak. Det begär ju ingen, att I skolen förbjuda edra barn det svenska språket; den svenska bildningen får vara dem och eder dyrbar, liksom hitintills, och allt godt och nyttigt, som I finnen hos andra folk, det mån I använda och lära opåtaldt som förr. Endast det enda, enkla och naturliga begär man af eder: lären edra barn att älska sitt folk framför andra folk, sitt språk framför andra språk och sitt land framför alla andra land på jorden!
12 Huru I härutinnan bören handla, det är lättare att känna, än att med ord utsäga. I veten det bättre än jag. Fosterlandskärleken läres aldrig som en utanlexa; en lexa glömmes kanske andra dagen, medan en enkel visa, en vacker saga stadnar outplånligt quar i barnets minne. Låten edra barn från späda åldern lära finska språket. Vänjen dem tidigt vid aktning och kärlek för sitt folk och sitt land. På det att, när I sedan sänden dem ut i verlden, de må från barndomshemmet medtaga ett sådant finskt och flärdlöst sinne, som består i alla frestelser och en dag skall göra dem redobogna att älska och tjena sitt land, likasom sin Gud, »af all sin håg, af all sin kraft och af all sin själ».konsekvensändrat/normaliserat
13 Se det kunnen I göra, I finska mödrar af de bildade klasserna! Det är den enkla, men heliga fordran samtiden gör af eder i denna stund. Ty vi som nu lefve fångne under ett förflutet, dock tacksame för hvad detta förflutna gifvit oss, vi skåde bort mot ett kommande slägte, som skall fullkomna försoningen mellan bildning och folk. Detta slägte skolen I uppfostra; låten det ej förfaras! Återgifven det åt det finska moderland och läggen framför allt på dess hjerta det varnande budet: hedra din fader och din moder, på det att dig må väl gå och du må länge lefva på jorden!