1 Ett fadermord ansågs i forntiden så oerhördt, så stridande mot menniskohjertats heligaste känslor, att Solon underlät i sin lag stadga något straff för detta brott, såsom för något otänkbart. Senare kom man i en bedröflig erfarenhet om behofvet af slika stadganden och man hastade då att belägga fadermord med skärpt dödsstraff. Om vi ej misstage oss, insydde Romarne en fadermördare i säck och dränkte honom i Tibern; i Frankrike, der man icke längesedan sett fem eller sex konungamördare straffas såsom för fadermord, utfördes dessa gående i blotta skjortan till afrättsplatsen, för att halshuggas. Så vidt vi känne, har svensk och finsk lag ingen annan straffbestämmelse för detta brott, än den vanliga, visserligen ganska skarpa: »mista högra hand sina, halshuggas, steglas och af skarprättaren afsides begrafvas». Och hvar skulle väl det verkliga dödsstraffet lämpligare statueras, än uppå en förhärdad mördares skuldtyngda hufvud!
|67 2|
2 Lyckligtvis äro brott af denna ohyggliga beskaffenhet sällsynta i vårt land. Dock har ett sådant blifvit föröfvadt den 26 April detta år i AlaHärmä kapell af Lappo socken och Österbottens medledels nedre domsaga.
3 Vi omförmäle icke denna händelse, för att möjligen pikera somlige läsares förskämda smak för det rysliga. Tvärtom har detta brott för dess lömskhet något högeligen vidrigt och saknar derjemte all den pikanta retelse, som en förvecklad intrig och energiska passioner stundom gifva åt sjelfva missdådet. Men vi anföre händelsen egentligen derföre att en gammal, en tusen gånger, men aldrig för ofta, påpekad erfarenhet deraf bestyrkes, nemligen att okunnighet, lättja och fylleri äro de rätta källorna till de brott, som tid efter annan bloda äfven vårt land. Och specielt ville vi fästa uppmärksamheten på vådan af försummad bokläsning, och derigenom religionsundervisning, ty den olycklige mördaren, hvarom här är fråga, – märkom det väl, – han kunde icke läsa!
4 AlaHärmä kapell utgör en enformig slätt, genomfluten af den i många krokar och forsar bugtande Lappojoki, hvilken här på sina ställen är ganska djup och icke obetydligt bred. Gles barrskog, förödd genom skogseldar och tjärbränning, omvexlar med vilda moraser och stenbunden mark, hvarest ögat förgäfves söker en leende grönska att hvila uppå. Men hvad naturen icke godvilligt gifvit, har menniskan aflockat henne. Bördiga åkerfält vagga för vinden sin gulnande skörd och gräsrika lindor inbjuda boskapen. Ty äfven i Härmä har åkerbruket tagit en god fart de sednare åren, sedan skogen ej mera vill räcka till för tjärdalarna. Folket, som för det mesta tillhör den brunetta, kraftiga och sköna, men derjemte vildsinta Lappo-racen, är härdigt och idogt, samt vore det ännu mer, derest icke tjärtransporterna och Ny-Carleby krogar gjort bränvinet till en alltför omtyckt vara. Detta, i förening med den ursprungliga vildheten i lynnet, gör Härmäboerne, för deras ständiga knifvande och påkbataljer, till provincial-läkarens bästa kunder, och endast pietismen har med någon framgång motarbetat de ständiga utbrotten af dessa barbariska dåd.
5 Några verst norrom AlaHärmä kyrka ligger Vuoskoski by, hvars stora vältimrade hus med sina höga fönster, väl stundom ock med sina oljemålade väggar vitna om invånarnes förmögenhet och drift. I denna by, på Knuttila hemman bodde bonden Maths Johanson jemte sin hustru Anna Johansdotter samt sönerne Johan och Maths. Förhållandet inom denna familj synes icke varit det bästa, och får man af barnens vanart sluta till föräldrarnas vårdslöshet, är det sannolikt, att Maths Johanson och hans hustru icke med den eftersyn som vederbordt vakat öfver sönernes uppfostran. Grymt återföll detta fel på den olycklige fadren. Sonen Johan visade sig nemligen allt från de första ynglingaåren böjd för all slags vanart, var ytterst lättjefull, kringdref under många utsväfningar i byalaget och hemkom då ofta drucken och bullersam. Denne odugling förenade med sin håglöshet och sina laster en hög grad af herrsklystnad och öfvermod, hvarföre han, ännu icke tjugu år gammal, redan gjorde anspråk på husbondeväldet i gården. Då detta vägrades honom och fadren understundom förehöll honom hans liderliga lefnadssätt, utbröt Johans vilda lynne i den gröfsta sidvördnad, otidighet, hotelser och misshandlingar mot fadren, som, ehuru sjelf i full mannakraft, 44 år gammal, i sin svaghet flydde för den onaturlige sonens raseri och yttrade att han väl slutligen måste rymma hus och hem, för att slippa honom. Talrika vitnen intygade att Johan än skuffat sin fader, än hotat slå honom med en spade i hufvudet, än med en gödselgrepe, än med en knif, och fadren hade engång vid dessa uppträden nödgats med yxan i högsta hugg utdrifva sonen. Engång förliden vinter hade modren i vänliga ordalag förmanat samme sin son, hvilken var högst okunnig i bokläsning, att begifva sig till AlaHärmä kyrka för att lära sig läsning och kristendom hos sokneadjunkten Malmberg, men detta behagade icke synnerligen Johan, som yttrade »att han hellre ville begifva sig till Korsholms häkte», och när fadren förenade sina föreställningar med modren, rusade Johan upp för att slå fadren samt utbrast, när han i detta onda uppsåt hindrades: »vänta, din djefvul, jag träffar dig väl ännu på tumanhand!»
6 Detta onaturliga förhållande bar slutligen sin frukt.
7 Den 26 sistl. April på morgonen begåfvo sig Maths Johanson Knuttila jemte sönerna Johan och Maths till en nära gården belägen skog, för att »kata», som det kallas, när man delvis afbarkar de träd man följande år vill bränna till tjära. Dit ankomne, skickade Johan sin tolfårige broder Maths att köpa ett qvarter bränvin, hvaraf han sjelf förtärde det mesta, men äfven gaf en del åt fadren, om hvilken det heter, att han »icke särdeles» var begifven på missbruk af starka drycker, och som vid tillfället ej heller var öfverlastad. Snart var buteljen tömd, och nu skickade Johan sin broder för andra gången efter bränvin. Men då denne återkom, möttes han på en åker invid skogen af Johan, som ville hindra honom att gå längre, föregifvande att fadren gått till Ojanperä hemman för att supa. Maths anade likväl oråd, blef enträgen, och Johan brukade våld. Detta sågo tvenne i närheten arbetande drängar och skyndade fram till gossens hjelp, hvarpå Johan släppte denne lös och kastade sitt medförda katjern långt inpå åkern. Gossen och drängarne begåfvo sig nu inåt skogen, hvarest de funno Maths Johanson död utsträckt på marken i sitt blod, afdagatagen med 6 stora sår af dels hvasst, dels trubbigt vapen i bakre delen af hufvudet.
8 Blek och darrande, oaktadt han var drucken, hade Johan Mathsson medföljt. När han såg fadren liggande med halfskjortan dragen öfver hufvudet, låtsade han tro att fadren sof. Men när man strax fann att denna sömn var döden och gossen Maths genast gråtande anklagade honom för detta ohyggliga brott, skrek Johan i sin vildhet: »tig, det är du, din djefvul, som har gjort det.»konsekvensändrat/normaliserat Snart blef händelsen bekant, folk samlades till stället, den döde hemfördes och Johan begagnade förvirringen att ömsa kläder. Denna försigtighet kom för sent; man hade redan märkt att hans byxor och piexor voro blodiga, man hade funnit katjernet och äfven det var med blod besudlat. Johan Mathsson häktades.
9 Under bedyrandet af sin oskuld syntes han inför rätta, men utan den fräcka förslagenhet, som ofta gör den öfvade brottslingen så svåråtkomlig, voro hans förvirrade lögner endast feghetens förtviflade nödvärn i det yttersta. Han hade, berättade han, katat med sin fader, då en okänd mansperson infunnit sig på stället och kräft hans fader för 2 Rubel silfver, men fadren påstod sig blott vara skyldig 1½ rubel. Under deras ordvexling hade han, Jo|67 3|han aflägsnat sig för att stänga ett gärde och efter någon stund jemte de andra funnit fadren död. Sin broder Maths hade han velat hemskicka »för att läsa», blodet på kläderna och katjernet hade åter kommit deraf att Johan, vid klifvandet öfver en gärdsgård, fallit och stött sin näsa. För resten hade han aldrig lefvat i oenighet med sin fader, utan sökt i godo stilla utbrotten af dennes våldsama lynne m. m.
10 Den ganska vidlyftiga ransakningen, som förevar vid tvenne urtima ting, beslog emellertid den fege uslingen med så talrika och bindande bevis, att häradsrätten, enligt lagens bokstaf och 1 §. 14 kap. Missg. B.Missgärningsbalken, den 16 nästlidne Juni dömde Johan Mathsson Knuttila, att, för dråp å dess fader, »efter föregången beredelse till döden, å vanlig rätteplats i orten mista högra hand, halshuggas och steglas», i hvilket straff äfven ansvar för fylleri och faders oqvädande jemväl vore inbegripet. Kommande detta utslag att, som vanligt, underställas Kejs. Hofrättens i Vasa närmare pröfning.
11 Denne unge bof, som sålunda med tigerns lömskhet bakifrån öfverfallit och dödat sin fader, – medan denne, bedragen af sonens för tillfället medgörliga lynne och visade frikostighet att traktera, utan misstankar fortfor med arbetet – är endast 22 år gammal, af vanlig karllängd, men späd kroppsbyggnad och ett frånstötande uttryck af dolskhet och ilvilja i anletsdragen. Oaktadt både domares och presters allvarliga förmaningar att uppriktigt bekänna och ångra sitt rysliga brott, fortfor Johan Mathsson i sitt nekande ända till slutet. Motiverna till hans ogerning äro af det föregående lätta att inse. Sjelf hade han ock gifvit en vink derom, i det han vid vitnet Johan Mattilas förebråelser för mordet, enskildt yttrat till denne: »det har jag ock tänkt, på det jag måtte vara fri att supa.»konsekvensändrat/normaliserat
12 Äfven denna tilldragelse utgör således ett af de många med blod skrifna kapitlen i lättjans, okunnighetens och bränvinets historia. Man kunde tillägga: i den vårdslösade uppfostran. I Österbotten herskar mångenstädes den högst fördömliga sed att, vid vissa tillfällen, traktera äfven vexande barn med bränvin, som vore det namnam. Vi hafva sett oförnuftiga föräldrar truga denna vara i barn, som deråt grinat och spottat då, – ack, för att snart desto begärligare gripa efter den förledande drycken. Vi skulle mycket misstaga oss, om icke Johan Mathsson Knuttilas tidiga utsväfningar och brott till en stor del härrörde af samma afskyvärda traktamenter, medan han var barn.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ett fadermord.
1 Ett fadermord ansågs i forntiden så oerhördt, så stridande mot menniskohjertats heligaste känslor, att Solon underlät i sin lag stadga något straff för detta brott, såsom för något otänkbart. Senare kom man i en bedröflig erfarenhet om behofvet af slika stadganden och man hastade då att belägga fadermord med skärpt dödsstraff. Om vi ej misstage oss, insydde Romarne en fadermördare i säck och dränkte honom i Tibern; i Frankrike, der man icke längesedan sett fem eller sex konungamördare straffas såsom för fadermord, utfördes dessa gående i blotta skjortan till afrättsplatsen, för att halshuggas. Så vidt vi känne, har svensk och finsk lag ingen annan straffbestämmelse för detta brott, än den vanliga, visserligen ganska skarpa: »mista högra hand sina, halshuggas, steglas och af skarprättaren afsides begrafvas». Och hvar skulle väl det verkliga dödsstraffet lämpligare statueras, än uppå en förhärdad mördares skuldtyngda hufvud!
|67 2|2 Lyckligtvis äro brott af denna ohyggliga beskaffenhet sällsynta i vårt land. Dock har ett sådant blifvit föröfvadt den 26 April detta år i AlaHärmä kapell af Lappo socken och Österbottens medledels nedre domsaga.
3 Vi omförmäle icke denna händelse, för att möjligen pikera somlige läsares förskämda smak för det rysliga. Tvärtom har detta brott för dess lömskhet något högeligen vidrigt och saknar derjemte all den pikanta retelse, som en förvecklad intrig och energiska passioner stundom gifva åt sjelfva missdådet. Men vi anföre händelsen egentligen derföre att en gammal, en tusen gånger, men aldrig för ofta, påpekad erfarenhet deraf bestyrkes, nemligen att okunnighet, lättja och fylleri äro de rätta källorna till de brott, som tid efter annan bloda äfven vårt land. Och specielt ville vi fästa uppmärksamheten på vådan af försummad bokläsning, och derigenom religionsundervisning, ty den olycklige mördaren, hvarom här är fråga, – märkom det väl, – han kunde icke läsa!
4 AlaHärmä kapell utgör en enformig slätt, genomfluten af den i många krokar och forsar bugtande Lappojoki, hvilken här på sina ställen är ganska djup och icke obetydligt bred. Gles barrskog, förödd genom skogseldar och tjärbränning, omvexlar med vilda moraser och stenbunden mark, hvarest ögat förgäfves söker en leende grönska att hvila uppå. Men hvad naturen icke godvilligt gifvit, har menniskan aflockat henne. Bördiga åkerfält vagga för vinden sin gulnande skörd och gräsrika lindor inbjuda boskapen. Ty äfven i Härmä har åkerbruket tagit en god fart de sednare åren, sedan skogen ej mera vill räcka till för tjärdalarna. Folket, som för det mesta tillhör den brunetta, kraftiga och sköna, men derjemte vildsinta Lappo-racen, är härdigt och idogt, samt vore det ännu mer, derest icke tjärtransporterna och Ny-Carleby krogar gjort bränvinet till en alltför omtyckt vara. Detta, i förening med den ursprungliga vildheten i lynnet, gör Härmäboerne, för deras ständiga knifvande och påkbataljer, till provincial-läkarens bästa kunder, och endast pietismen har med någon framgång motarbetat de ständiga utbrotten af dessa barbariska dåd.
5 Några verst norrom AlaHärmä kyrka ligger Vuoskoski by, hvars stora vältimrade hus med sina höga fönster, väl stundom ock med sina oljemålade väggar vitna om invånarnes förmögenhet och drift. I denna by, på Knuttila hemman bodde bonden Maths Johanson jemte sin hustru Anna Johansdotter samt sönerne Johan och Maths. Förhållandet inom denna familj synes icke varit det bästa, och får man af barnens vanart sluta till föräldrarnas vårdslöshet, är det sannolikt, att Maths Johanson och hans hustru icke med den eftersyn som vederbordt vakat öfver sönernes uppfostran. Grymt återföll detta fel på den olycklige fadren. Sonen Johan visade sig nemligen allt från de första ynglingaåren böjd för all slags vanart, var ytterst lättjefull, kringdref under många utsväfningar i byalaget och hemkom då ofta drucken och bullersam. Denne odugling förenade med sin håglöshet och sina laster en hög grad af herrsklystnad och öfvermod, hvarföre han, ännu icke tjugu år gammal, redan gjorde anspråk på husbondeväldet i gården. Då detta vägrades honom och fadren understundom förehöll honom hans liderliga lefnadssätt, utbröt Johans vilda lynne i den gröfsta sidvördnad, otidighet, hotelser och misshandlingar mot fadren, som, ehuru sjelf i full mannakraft, 44 år gammal, i sin svaghet flydde för den onaturlige sonens raseri och yttrade att han väl slutligen måste rymma hus och hem, för att slippa honom. Talrika vitnen intygade att Johan än skuffat sin fader, än hotat slå honom med en spade i hufvudet, än med en gödselgrepe, än med en knif, och fadren hade engång vid dessa uppträden nödgats med yxan i högsta hugg utdrifva sonen. Engång förliden vinter hade modren i vänliga ordalag förmanat samme sin son, hvilken var högst okunnig i bokläsning, att begifva sig till AlaHärmä kyrka för att lära sig läsning och kristendom hos sokneadjunkten Malmberg, men detta behagade icke synnerligen Johan, som yttrade »att han hellre ville begifva sig till Korsholms häkte», och när fadren förenade sina föreställningar med modren, rusade Johan upp för att slå fadren samt utbrast, när han i detta onda uppsåt hindrades: »vänta, din djefvul, jag träffar dig väl ännu på tumanhand!»
6 Detta onaturliga förhållande bar slutligen sin frukt.
7 Den 26 sistl. April på morgonen begåfvo sig Maths Johanson Knuttila jemte sönerna Johan och Maths till en nära gården belägen skog, för att »kata», som det kallas, när man delvis afbarkar de träd man följande år vill bränna till tjära. Dit ankomne, skickade Johan sin tolfårige broder Maths att köpa ett qvarter bränvin, hvaraf han sjelf förtärde det mesta, men äfven gaf en del åt fadren, om hvilken det heter, att han »icke särdeles» var begifven på missbruk af starka drycker, och som vid tillfället ej heller var öfverlastad. Snart var buteljen tömd, och nu skickade Johan sin broder för andra gången efter bränvin. Men då denne återkom, möttes han på en åker invid skogen af Johan, som ville hindra honom att gå längre, föregifvande att fadren gått till Ojanperä hemman för att supa. Maths anade likväl oråd, blef enträgen, och Johan brukade våld. Detta sågo tvenne i närheten arbetande drängar och skyndade fram till gossens hjelp, hvarpå Johan släppte denne lös och kastade sitt medförda katjern långt inpå åkern. Gossen och drängarne begåfvo sig nu inåt skogen, hvarest de funno Maths Johanson död utsträckt på marken i sitt blod, afdagatagen med 6 stora sår af dels hvasst, dels trubbigt vapen i bakre delen af hufvudet.
8 Blek och darrande, oaktadt han var drucken, hade Johan Mathsson medföljt. När han såg fadren liggande med halfskjortan dragen öfver hufvudet, låtsade han tro att fadren sof. Men när man strax fann att denna sömn var döden och gossen Maths genast gråtande anklagade honom för detta ohyggliga brott, skrek Johan i sin vildhet: »tig, det är du, din djefvul, som har gjort det.»konsekvensändrat/normaliserat Snart blef händelsen bekant, folk samlades till stället, den döde hemfördes och Johan begagnade förvirringen att ömsa kläder. Denna försigtighet kom för sent; man hade redan märkt att hans byxor och piexor voro blodiga, man hade funnit katjernet och äfven det var med blod besudlat. Johan Mathsson häktades.
9 Under bedyrandet af sin oskuld syntes han inför rätta, men utan den fräcka förslagenhet, som ofta gör den öfvade brottslingen så svåråtkomlig, voro hans förvirrade lögner endast feghetens förtviflade nödvärn i det yttersta. Han hade, berättade han, katat med sin fader, då en okänd mansperson infunnit sig på stället och kräft hans fader för 2 Rubel silfver, men fadren påstod sig blott vara skyldig 1½ rubel. Under deras ordvexling hade han, Jo|67 3|han aflägsnat sig för att stänga ett gärde och efter någon stund jemte de andra funnit fadren död. Sin broder Maths hade han velat hemskicka »för att läsa», blodet på kläderna och katjernet hade åter kommit deraf att Johan, vid klifvandet öfver en gärdsgård, fallit och stött sin näsa. För resten hade han aldrig lefvat i oenighet med sin fader, utan sökt i godo stilla utbrotten af dennes våldsama lynne m. m.
10 Den ganska vidlyftiga ransakningen, som förevar vid tvenne urtima ting, beslog emellertid den fege uslingen med så talrika och bindande bevis, att häradsrätten, enligt lagens bokstaf och 1 §. 14 kap. Missg. B.Missgärningsbalken, den 16 nästlidne Juni dömde Johan Mathsson Knuttila, att, för dråp å dess fader, »efter föregången beredelse till döden, å vanlig rätteplats i orten mista högra hand, halshuggas och steglas», i hvilket straff äfven ansvar för fylleri och faders oqvädande jemväl vore inbegripet. Kommande detta utslag att, som vanligt, underställas Kejs. Hofrättens i Vasa närmare pröfning.
11 Denne unge bof, som sålunda med tigerns lömskhet bakifrån öfverfallit och dödat sin fader, – medan denne, bedragen af sonens för tillfället medgörliga lynne och visade frikostighet att traktera, utan misstankar fortfor med arbetet – är endast 22 år gammal, af vanlig karllängd, men späd kroppsbyggnad och ett frånstötande uttryck af dolskhet och ilvilja i anletsdragen. Oaktadt både domares och presters allvarliga förmaningar att uppriktigt bekänna och ångra sitt rysliga brott, fortfor Johan Mathsson i sitt nekande ända till slutet. Motiverna till hans ogerning äro af det föregående lätta att inse. Sjelf hade han ock gifvit en vink derom, i det han vid vitnet Johan Mattilas förebråelser för mordet, enskildt yttrat till denne: »det har jag ock tänkt, på det jag måtte vara fri att supa.»konsekvensändrat/normaliserat
12 Äfven denna tilldragelse utgör således ett af de många med blod skrifna kapitlen i lättjans, okunnighetens och bränvinets historia. Man kunde tillägga: i den vårdslösade uppfostran. I Österbotten herskar mångenstädes den högst fördömliga sed att, vid vissa tillfällen, traktera äfven vexande barn med bränvin, som vore det namnam. Vi hafva sett oförnuftiga föräldrar truga denna vara i barn, som deråt grinat och spottat då, – ack, för att snart desto begärligare gripa efter den förledande drycken. Vi skulle mycket misstaga oss, om icke Johan Mathsson Knuttilas tidiga utsväfningar och brott till en stor del härrörde af samma afskyvärda traktamenter, medan han var barn.