Notisen/artikeln ingår i HT 14/4 1849:|29 2|

Om den kristliga idén af Hr Ekmans altartafla till nya kyrkan i Helsingfors.

1 Omgifven af folianter, belyst af dagern från ett kupolfönster i höjden, står Hr Ekmans altartafla i lokalen för Kejserliga Senatens arkiv. Taflan har gjort denna lokal till en slags vallfartsort; dageligen ditströmma nyfikne betraktare, och det harmlösa, stilla arkivet med sina tysta, fast mycket menande folianter har plötsligen blifvit vitne till undran och beundran, förtjusningens utrop och kritikens anmärkningar.

2 Ganska få äro de som ha rätt att våga ett omdöme om taflans konstnärliga förtjenst; men sitt tycke har enhvar, nyckfullt kanhända, omotiveradt, fördomsfullt, vilseledt ibland, men ofta framgånget ur en oresonerad känsla, som instinktlikt säger en: detta är det rätta, det sköna! Är denna känsla ogrumlad, så får dess vitsord icke ens af konstkännaren missaktas. Det finnes oändligt mycket, som ett barnaöga ser, men ett allt vägande förstånd förbiser. Och sådana skapelser som Hr Ekmans altartafla måste man betrakta i viss mening med barnaögon. Har man icke hvad Almqvist kallar »oskuldsblicken öfver lifvet»,konsekvensändrat/normaliserat så skall det mest utbildade kritiska omdöme väl kunna afväga techniska förtjenster och brister, men anden och sanningen undfly dess uppfattning.

3 Lemnom då det konstnärliga åsido!

4 Mången har funnit mera behag i Hr Ekmans första modell. Frälsaren står der vid templets pelare, omgifven af sina lärjungar och folkets qvinnor, som räcka honom sina barn; han utsträcker välsignande sin hand och hans blick är himmelskt mild; det är det ögonblick då han säger: »låter barnen komma till mig och förmener dem icke, ty sådane höra himmelriket till!» På den utförda taflan åter står han på det fria palmbevuxna fältet utanför staden, med den slingrande Jordan och bergen i bakgrunden; hans blick och hela hållning äro majestätiska, nästan stränga, och han tyckes säga till de kringstående: »Sannerligen sannerligen säger jag eder, utan att I varden såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike!»

5 Man finner lätt att skilnaden mellan båda dessa uttryck och dessa båda ställningar är stor. Det är evangelium och det är lagen. Det första är idel nåd och kärlek, återskenet af Guds förlorade beläte i barnahjerta, friden före syndens ankomst; det andra är dom och varning, sedan synden förgiftat menniskans frid: ve den som icke nalkas Gud med den barnsliga förtröstan, med ett barns fullkomliga förgätande af sig sjelf och sin egen klokhet, sin egen rättfärdighet! – Det har berott uppå hvilken af dessa situationer man ansett värdigast – ty båda äro det – och konstnären har först valt den förra, men sedan slagit om och föredragit den sednare. Om det riktiga häri kunna meningarna vara delade. Man kan anmärka, att den förra, den evangeliska situationen talar mera till hjertat, är ljufvare, mera himmelsk, och dertill äfven mera harmonierande med hela omgifningen, i synnerhet med dessa älskeliga barnagestalter, som luta sig mot frälsarens bröst, kyssa hans klädningsfåll, sträcka mot honom sina armar och blicka på honom så innerligt tillitsfullt. Till försvar åter för den sednare situationen kan anföras, att vår tid ännu mångenstädes är den andliga försoffningens, att mången prest så länge framhållit endast evangelium, tills den stora mängden af deras åhörare kommit på den tanken att man, för att komma i himmelriket, i förlitan på frälsarens förtjenst, alldeles icke behöfver afskudda sig den fåfänglighet, det grummel och den orenlighet, hvarmed menniskohjertat är besmittadt här på jorden, för hvilken orsak man väl behöfver vid altaret erinras om det stränga språk, som kräfver ett barnsligt hjerta såsom det första vilkor för saligheten.

6 Emellertid, man må nu uppfatta saken från hvilken synpunkt som helst, så är det dock visst, att ett skönare,|29 3| ett värdigare ämne för en altartafla omöjligen kunnat väljas. Kristendomens hela lära genomandas af en sådan barnslig tillit, ett sådant lutande mot frälsarens bröst, som denna tafla framställer, ett bortkastande af alla andra stöd, ett förnekande af sig sjelf, som innebär den eviga sanning, att den högsta oskuld tillika är den högsta vishet. Icke utan afsigt kallar bibeln de troende »Guds barn».konsekvensändrat/normaliserat Utan alla förbehåll, likt dessa barn, hängifver sig den kristne åt frälsarens nåd och stötes aldrig tillbaka. Trons enkla hemlighet, som dock för mången är en oupplöslig gåta, ses symboliskt uttryckt hos dessa barn och gör att denna altartafla värdigt framställer det kristliga lifvets kärna och medelpunkt.

7 Alltför mångens öga halkar likväl öfver taflan och dess ämne, utan aning om hvad de innebära.

8 »Det är en barnkammare!» hörde vi en af de bespottare säga. Javäl, det är en barnkammare i samma mening som hela den kristna kyrkan är en barnkammare, en hägnande fristad för dem, hvilka inför Guds rättfärdighet erkänna sig vara lika värnlösa och vanmäktiga som en af dessa små, men ändå, likt dem, trygga sig utan tvekan till frälsarens nåd. Visserligen torde det vara föga utsigt för en sådan anmärkare att få entrée i denna barnkammare, om det nemligen är sannt hvad Luc. kap. 17 v. 2 säger.

9 Men taflans och ämnets värde är för upphöjdt, för att ens ett ögonblick kunna ifrågasättas genom omdömen af den art som dessa. Vi tvifla också icke, att ju flertalet af dess betraktare i den erkänna ett af de mest rörande drag ur frälsarens lif och tillika ett af de betydelsefullaste.