Berättelse om mördaren Carl Granroth och barnamordet i Pirilö by af Pedersöre socken den 15 Oktober 1859.
1 För att komplettera föregående berättelser om dessa bedröfligt ryktbara ogerningar, anse vi oss skyldiga att redogöra för hvad derom stått att inhemta af ransakningen i målet, hvaraf ett sammandrag läses i tidningen Suometar för d. 16 och 23 Mars. På grund af äldre bekantskap med trakten och folket, må vi förutskicka den anmärkning, att dylika upprörande brott icke i mannaminne varit hörda i Pedersöre, hvarföre ock dessa väckt den allmännaste och djupaste afsky der uppå orten. Pedersörebon är fördelaktigt känd öfver hela Finland som trädslöjdare och skeppsbyggare. Han är, liksom den svenska österbottningen i allmänhet, till lynnet något ostadig, trifs icke alltför länge vid en sak, förifrar sig lätt och blir stundom, under bränvinets inflytande, oregerlig. Till hans lyten hör äfven en böjelse för vällefnad och en lust att hellre syssla med hvarjehanda annat, än sitt ofta försummade jordbruk. Men för öfrigt är han klok, duglig och rättskaffens, driftig och företagsam. I nykterhet och god sed står han icke efter sina grannar, i kunskap öfver dem; men det kringvandrande lifvet, och isynnerhet marknaderna, ha på honom verkat ofördelaktigt. I hans hemlif förrättar ofta qvinnan de tyngsta arbetena och det mesta af jordbruket. Barnen vårdslösas mycket; ej heller är det sällsynt att finna drag af hårdhet mot qvinnor, barn och djur. Religionsundervisningen har icke alltid varit den bästa; dock ha de sednare femton åren dugliga prester verkat mycket godt; och särskildt må icke den verkliga andliga väckelsen skyllas för någon andel i mördarens grufliga skrymteri. Detta bevisar endast att han ville dermed vända alla misstankar ifrån sig; men icke handlade han af något fanatiskt trosnit. Tvärtom tyckas alla hans brott varit kallblodigt öfverlagda och härflytande från lättja, vällefnad, sinnlig begärelse och lust att spela herreman, hvilken sistnämnde lust icke heller är ovanlig i dessa bygder.
2 Trakten är flack, stenig, med gles och ringa skog, men behaglig för ögat genom välbyggda gårdar, ypperliga vägar och vacker skärgård; jorden föga bördig, men af ålder väl odlad, ehuru odlingen sedan en mansålder snarare gått tillbaka.
3 Efter dessa allmänna drag öfvergå vi nu till den egentliga berättelsen.
4 Carl Henriksson Granroth är född den 7 Febr. 1821, af medellängd, starkt byggd, med mörka ögon, ögonbryn och hår, men låg panna. Bland sina fäder räknar han män med anseende. Hans farfarsfar, som var kapellan i Pedersöre i medlet af förra århundradet, lemnade efter sig fyra söner, af hvilka en ingick i fadrens stånd, en blef handlande och tvenne blefvo bönder. Den yngre af dessa, Henrik vid namn, åtnjöt i i tiden mycken aktning och förtroende. Under svenska tiden var han utsedd till riksdagsman, och äfven för Borgå landtdag fick han af sitt härad samma uppdrag. En sonson till denne är ifrågavårande Carl Henrikson, hvilken, jemte en yngre bror Gustaf, gemensamt bebrukade ett hemman om ⁷⁄₁₈ mantal i Pedersöre socken och Pirilö by, ungefär 4 verst från Jakobstad. Båda bröderne voro gifta: Carl med Catharina Westersund, med hvilken han hade tvenne söner, Gustaf 15 år och Johan 13, samt tvenne döttrar, Sofia 9 och Johanna 8 år gamla. Den yngre brodern Gustaf var gift med en bonddotter, Brita Catharina Johansdotter från Pedersöre, och hade med henne en son Henrik, 9 år, och en dotter Augusta, 5 år gammal. Utom dessa fanns ännu på hemmanet brödernes mor, Anna Greta Andersdotter, som ingått ett nytt gifte med en statdräng Hesselius, samt en dräng och tvenne pigor.
5 I December månad 1854 afled Carls hustru och kort derefter, eller sjelfva nyårsdagen 1855, hans bror. Den öfverlefvande svågern och svägerskan gifte sig nu med hvarandra efter sorgeårets slut och ägde med hvarandra en nu tvåårig son. I början af sitt äktenskap lefde de nygifta i välstånd och endrägt; men då Granroth förlorade ett fartyg om 2 000konsekvensändrat/normaliserat rubels värde, som under en sjöresa förliste, började affärerna gå dåligt, och både mannen och hustrun sökte nu sin tröst i glaset samt kommo ofta under ruset i tvist med hvarandra. Då emellertid förmögenheten allt mera minskades, sökte hustrun förmyndare för sina barn af förra giftet, och denne beslöt att sälja deras andel i hemmanet, då Carl Granroth och hans hustru äfven blefvo tvungna att sälja sin.
6 Lördagen den 16 Oktober 1859 kl. 3–4 på eftermiddagen försvunno de ifrågavarande barnen Henrik och Augusta. Följande dag började man söka dem i gårdens granskap, och om måndagen hittades de i en liten bäck, som utflyter ur en liten damm 730 alnar sydost om boningshusen. I öfra ändan af bäcken, der vattnet ej är mer än en half aln djupt, men bottnen består af lös dy, vid en stor, till hälften på land uppdragen båt, funnos båda barnen instuckna i dyn. Flickans hufvud var djupare nedstoppadt och hennes fötter uppåt, men gossen låg mera på sida; deras kläder och skodon voro rena, ehuru bådas hufvuden mycket nedsölade af dy. Dessutom var flickans halsduk ovanligt hårdt tilldragen. Läkareundersökningen, som den 5 Nov. verkställdes af provincialläkaren assessor Fontell, gaf tillkänna, att ingendera barnet omkommit i vattnet, utan att båda aflidit genom halsknotornas förryckning (luxatio) och genom slag (apoplexia) samt att de först efteråt blifvit stoppade i vattnet.
7 Allmänna rösten beskyllde stjuffadren Carl Granroth för mordet, och laglig ransakning förrättades af hr domhafvanden W. Lindbom vid tvenne urtima ting den 5 och följ. December 1859 samt den 19 och följ. Januari 1860. Redan första rättegångsdagen blefvo omständigheterna så besvärande för Granroth, att han fängslades. Ännu voro dock vittnesmålenoriginal: vitttnesmålen mycket ofullständiga, och först på andra dagen af följande ting uppträdde en qvinsperson, Kajsa Klippholm, hvilken samtidigt med barnens försvinnande plockat bär på andra sidan om dammen och nu blef ett svårt vittne mot Granroth. I sammanhang härmed beskylldes nu Granroth att äfven hafva afdagatagit sin förra hustru och sin bror. Deras längesedan begrafna kroppar, hvilka befunnos i ett förtorkadt, mumielikt tillstånd, blefvo derföre upptagna ur kyrkogården, och den kemiska undersökningen utvisade, att i deras inelfvor fanns arsenik i ofantlig mängd.
8 Så stodo sakerna, då målet återigen företogs vid ordinarie vårtinget den 9 Mars, der Holländer uppträdde. Om hans vittnesmål är förut berättadt. Här blott ett kort sammandrag af hvad undersökningen utredt om sjelfva tillgången vid barnens mord.
9 Fredagen d. 14 Oktober hade pigan Anna Jakobsdotter på värdinnans befallning hemtat rhum ifrån staden. Båda makarne hade då lagt sig i sin kammare och legat der i fylla ända till middagstiden följande dag.
10 Lördagen d. 15 Oktober kl. 3 e. m. kom värdinnan Brita Catharina ur kammaren, tog nyssnämnda piga med sig och for med båt till ett torp på en holme, dit hon hade ärende. Hemma voro då den andra pigan Maja Lena Salmi, svärmodren i sitt eget rum, mannen Carl Granroth i husbondfolkets rum samt de ifrågavarande barnen, Henrik och Augusta. Drängen plöjde på en närbelägen åker, hvarifrån man dock, för en mellanliggande kulle och skog, ej kunde se öfra ändan af bäcken. Hesselius hade ända från morgonen varit borta på arbete och kom först i mörkret hem. Kl. 6 på aftonen kom värdinnan med sin piga tillbaka från torpet och lade sig genast.
|37 3|
11 Omkring klockan 3, efter det värdinnan gått bort, kom värden Carl Granroth ut från kammaren i stugan och bad pigan Maja Lena Salmi gå i samma kammare att bränna och koka åt honom kaffe; sjelf lofvade han emellertid gå att såga takved.
12 Troligen strax derefter hade Carl Granroth bedt sin egen dotter Sofia gå med sin halfbror Henrik att plocka åt honom lingon; men då hans äldste son Gustaf menade att det vore kallt, blef saken dervid. Strax derpå bad han sina söner gå till det en verst derifrån belägna varfvet att hämta spånor, och gossarne gingo. Derefter hade gossen Henrik gått in i en kall stuga, belägen på andra sidan om farstun, och täljde der något. Sofia hade följt honom och äfven Carl Granroth sjelf kommit dit. Fadren började nu tala om huru uti dammen vexte mycket neckrosor (Nymphea lutea, i dervarande allmoges språk »pumpor»). Sofia, som var barfotad, gick in i boningsstugan för att värma sig. Litet derefter kom äfven Henrik dit och begärde af Sofia låna kängor, sägande: »pappa säger att i dammen finns mycket pumpor.» När nu Granroth i detsamma kom in och Sofia för honom berättade Henriks ord och begärde att få följa honom, befallde han henne i sträng ton tiga. Då gick Sofia in i farmors kammare och såg och hörde ingenting mer.
13 Under tiden hade barnen Johanna Carlsdotter och Augusta Gustafsdotter lekt med spånor bakom huset. Augusta hade ledsnat dervid och gått bort, men strax kommit tillbaka och frågat Johanna om hon ej ville följa sig och Henrik för att plocka neckrosor. Johanna gick ej in härpå, utan begaf sig till grannskapet, då Augusta blef i stugan. Annat såg Johanna icke. Klockan half 5 kommo gossarne från varfvet. Fadren var då ej hemma, men sågs strax derefter komma från Gäddviks torp, som ligger åt söder från gården vid stranden af en vik, på andra sidan om bäcken och ungefär 5 till 600 alnar vesterut från det ställe, der barnen sedermera hittades. Gossarna gingo nu andra gången för att hämta spånor.
14 Dessa voro barnens berättelser; på ed blefvo de ej hörda.
15 Klockan omkring 4 syntes Granroth i Gäddviks torp; man visste ej hvarifrån han kom. Han gick till en stuga, utan att dock stiga in; öppnade blott dörren och frågade af en dervarande sjöman, Peter Cederlund, om denne redan hämtat tillbaka hans täljyxe, som han af Granroth haft till låns. Cederlund svarade, att han redan för några dagar sedan hämtat yxen hem och dervid tackat för lånet, så att äfven Granroth hört det. Då Granroth fått detta svar, begaf han sig genast bort och gick öfver bäcken hemåt, med armarne i kors öfver bröstet.
16 Emellertid hade pigan Salmi i kammaren brännt och kokat kaffet. Gossen Johan Carlsson, som kommit tillbaka från varfvet och gått in i kammaren, skickades nu att be fadren till kaffe, men återkom med det svar, att far ej sågs till. Strax derefter sågo de från fönstret huru Granroth kom stigande från Gäddvik. En kort stund derpå hörde de steg på stugans vind. Det var Granroth, som gick i en klädkammare, der vanligtvis äfven hans skjortor förvarades, ehuru sådana då ej funnos der. Gossen Johan gick då att söka honom der; men Granroth hade redan gått ned och gick nu öfver gården åt stallet, då gossen ropade honom till kaffe, hvilket han äfven kom för att dricka. Då han druckit kaffet, gick han att såga takved, hvilket arbete räckte med ens ända till kl. 7. Uti ett bredvidliggande lider höllo mellan kl., 2–½ 6 en Johan Jansson och hans hustru på att mangla kläder. De vittna, att Granroths arbete började ungefär kl. 4 eller närmare 5 på eft.midd. och att han strax i början uti samma lider tog en borr, för att göra hål i träden. Emedan Granroth under senare tiden synts sällan i arbete, hade de förundrat sig öfver hans flit. När hustrun Brita Cathrina kom hem, såg hon honom i detta arbete; sammaledes äfven drängen, då han kom hem ifrån åkern. Drängen och husbonden gingo tillsammans till stugan, der de kl. 7 åto qvällsvard. Nu började pigorna undra hvar barnen voro. Då svarade husbonden Granroth: »hvem kan veta hvar de löpa; man hör ju barn stoja på gården.» Det var äfven sannt att Granroths egna gossar och andra barn lekte på gården. Kl. ½ 8 lade sig Granroth till sängs i sin kammare och var der hela natten.
17 Först följande morgon kl. ½ 6, då Granroths gamla mor kom ut ur sin kammare, saknade hon barnen och skickade att söka dem i granskapet, i händelse de blifvit någonstädes öfver natten. Man anade emellertid ingenting ondt, utan den gamla gumman jemte sin man och ena pigan gingo till kyrkan. Före middagen började dock barnens egen mor, Granroth sjelf, den andra pigan och ännu en fjerde person söka dem i skogen och omgifningarne. Sedan tillkommo än flera personer för att ytterligare söka barnen, tilldess att de om måndagen hittades, såsom redan är omtaladt. Att misstankarna genast föllo på Granroth, är äfven nämndt. – Han hade under sökandet flera gånger uppmanat att noga se åt vid dammens och bäckens stränder, ifall barnen möjligen fallit i den. Såväl under sökandet som hittandet hade han förmodat att barnen möjligen velat försöka att skjuta ut båten, som fanns vid öfra ändan af bäcken, och då vid båtens sydning stupat i vattnet; men båten låg ovanligt stadigt och till hälften på land. Då barnen voro hittade, lofvade han fråga domaren, om det ej gick an att han med ed rentvådde sig; men föröfrigt var han förändrad till sätt och uppförande och skämdes att se folk i ögonen. Till sin hustrus och andras beskyllningar svarade han just ingenting; och då barnens mor oupphörligt gret, yttrade han: »gjordt som gjordt, inte hjelper det att sörja»,konsekvensändrat/normaliserat eller annat dylikt. – Misstänkligt var äfven det, att den skjorta, han hade om lördagen, tyckes i armarne blifvit våt af dyvatten, ty ärmmynningarne voro bruna. Detta märktes ej genast om lördagen, emedan han bar utanpå en stickad tröja. Hans gående på vinden och i klädkammaren tyckes afsett att ömsa skjorta, ehuru händelsevis då ingen sådan der fanns. Hans gång till Gäddvik tyckes varit endast ett försök att blanda bort saken, ty, enligt hvad flere intygat, visste han ganska väl att yxan var hemma.
18 Sjelf nekade dock Carl Granroth att han föröfvat detta rysliga brott.
19 Han säger, att han efter kl. 3 ifrågavarande lördag gått på gården för att laga den vattenränna, hvarmed vatten ledes i fähuset. När han undersökt den, gick han till Gäddvik, hvarifrån han dock strax kom tillbaka, då han hörde att yxen var återhemtad. Sedan hade han börjat yxa till en stock, som han dock snart fann vara oduglig. Nu lemnade han detta arbete, gick som hastigast på åkern, för att se om drengen var i sitt arbete, kom tillbaka och började kl. omkr. 4 såga takved, hvilket räckte ända till qvällen.
20 Men nu har ingen, ej ens de som i närheten manglade, sett hans arbete med rännan. Föga sannolikt var att han behöft söka yxen på Gäddvik, då han några dagar förut legat klar vaken i sin säng när den hämtades och vid tacksägelserna för lånet svarat »jaså».konsekvensändrat/normaliserat Sin gång på vinden förklarar han dermed, att han derifrån tog en borr, och då de, som voro i lidret, intyga att han tog borren der, säger han sig ha begagnat två dylika, hvilka dock båda voro odugliga. Skjortärmarnes dunkla färg förmodar han härröra från den blåa tröja, som han föregående dagar burit. – Anmärkningsvärdt är äfven att, enligt gossarnes intyg, gårdens klocka redan var ½ 5 och deröfver, då Granroth kom ifrån Gäddvik. En eller halfannan timme skulle han således ha förnött med att undersöka rännan och gå till Gäddvik.
21 Som det sista eller 81:sta vittnet under de föregående ransakningarne hördes qvinnan Kajsa Klippholm, hvilken af fruktan derförinnan ej vågat för någon omtala hvad hon hört. Hon hade samma lördag den 15 Oktober på eft. midd. plockat lingon i den skog, som är emellan Gäddviks torp och oftanämnde bäck. Stället, der hon varit, kände hon mycket noga af en torr gran, och då af denna anledning afståndet mellan denna och mordstället mättes, befanns det vara 340 alnar; men deremellan låg en skogbevuxen kulle, så att man från det ena stället ej kunde se till det andra. När Kajsa Klippholm var der, hade hon hört en klagande barnröst från trakten af bäckens öfre ända, och då denna röst snart tystnade, hörde hon från samma trakt tydligen ett barn säga: »hvad tänker pappa nu göra med oss?» Hvartill Carl Granroth, som hon noga igenkände af rösten, strängt svarade: »tig!» Af förskräckelse skyndade Kajsa Klippholm genast sin väg.
22 Då Carl Granroth hörde detta vittnesmål, bleknade han synbarligen, men förklarade att han på hela dagen ej varit i trakten af dammen.
23 Så långt kom målet på de urtima tingen. På det ordinarie, som börjades den 9 Mars, uppträdde glasmästaren Holländer från NyCarleby, och hans vittnesmål blef afgörande. Hemma ifrån Pedersöre, hade han ända från barndomen varit bekant med den anklagade. Han besökte honom nu under tingsfärderna samt på Korsholms häkte och beklagade att han råkat ut för sådana anklagelser. Granroths förstockade hjerta hade engång vaknat, och för denne sin gamle vän hade han lättat sin samvetsbörda. På Holländers fråga huru han haft hjerta att begå en sådan grymhet mot barnen, hade G. svarat (som förut är omtaladt) att djefvulen fick makt öfver honom, när han gick med barnen till skogen, och för resten skedde det så fort, att han knappt visste sjelf derutaf. Han hade först vridit nacken af dem och sedan stoppat dem i vattnet.*)Läkaren erinrar sig huru han äfven bekände för H. att han nu »hade så svårt att se barn» – ett sällsamt samvetets intyg emot en så grym mördare! – Det vore märkeligt att erfara, om icke denne man äfven varit från barndomen grym emot djur. Äfven hade han efter andra tinget yttrat för H. att Kajsa Klippholm, honom ovetande, varit i skogen och att hennes vittnesmål vore sannt. Likaledes hade han för H. utlåtit sig, huruledes han begått så svåra brott, »att Siberien vore för honom ett alltför lindrigt straff».konsekvensändrat/normaliserat
24 Huru han, under sken att ingifva sin hustru och sin broder läkemedel (magnesia), gifvit dem matskedtals arsenik; huru han sjungit psalmer vid hustruns dödskamp; huru han med afgrundstankarna i sitt hjerta ständigt haft gudeliga ord på tungan; huru han är misstänkt, men icke öfverbevist för ännu två eller tre mord, hvaribland hans eget nyfödda barn; huru han slutligen af häradsrätten blifvit dömd att mista hufvudet och högra handen samt huru hans landsmän önska som en nåd att detta straff må gå i verklig fullbordan, är förut omtaladt, likasom äfven hans och hans nuvarande hustrus inbördes förhållande och dom för äktenskapsbrott. Häradsrättens ransakning och dom komma nu att underställas Vasa hofrätts pröfning.
*)Läkaren erinrar sig huru han äfven bekände för H. att han nu »hade så svårt att se barn» – ett sällsamt samvetets intyg emot en så grym mördare! – Det vore märkeligt att erfara, om icke denne man äfven varit från barndomen grym emot djur.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Berättelse om mördaren Carl Granroth och barnamordet i Pirilö by af Pedersöre socken den 15 Oktober 1859.
1 För att komplettera föregående berättelser om dessa bedröfligt ryktbara ogerningar, anse vi oss skyldiga att redogöra för hvad derom stått att inhemta af ransakningen i målet, hvaraf ett sammandrag läses i tidningen Suometar för d. 16 och 23 Mars. På grund af äldre bekantskap med trakten och folket, må vi förutskicka den anmärkning, att dylika upprörande brott icke i mannaminne varit hörda i Pedersöre, hvarföre ock dessa väckt den allmännaste och djupaste afsky der uppå orten. Pedersörebon är fördelaktigt känd öfver hela Finland som trädslöjdare och skeppsbyggare. Han är, liksom den svenska österbottningen i allmänhet, till lynnet något ostadig, trifs icke alltför länge vid en sak, förifrar sig lätt och blir stundom, under bränvinets inflytande, oregerlig. Till hans lyten hör äfven en böjelse för vällefnad och en lust att hellre syssla med hvarjehanda annat, än sitt ofta försummade jordbruk. Men för öfrigt är han klok, duglig och rättskaffens, driftig och företagsam. I nykterhet och god sed står han icke efter sina grannar, i kunskap öfver dem; men det kringvandrande lifvet, och isynnerhet marknaderna, ha på honom verkat ofördelaktigt. I hans hemlif förrättar ofta qvinnan de tyngsta arbetena och det mesta af jordbruket. Barnen vårdslösas mycket; ej heller är det sällsynt att finna drag af hårdhet mot qvinnor, barn och djur. Religionsundervisningen har icke alltid varit den bästa; dock ha de sednare femton åren dugliga prester verkat mycket godt; och särskildt må icke den verkliga andliga väckelsen skyllas för någon andel i mördarens grufliga skrymteri. Detta bevisar endast att han ville dermed vända alla misstankar ifrån sig; men icke handlade han af något fanatiskt trosnit. Tvärtom tyckas alla hans brott varit kallblodigt öfverlagda och härflytande från lättja, vällefnad, sinnlig begärelse och lust att spela herreman, hvilken sistnämnde lust icke heller är ovanlig i dessa bygder.
2 Trakten är flack, stenig, med gles och ringa skog, men behaglig för ögat genom välbyggda gårdar, ypperliga vägar och vacker skärgård; jorden föga bördig, men af ålder väl odlad, ehuru odlingen sedan en mansålder snarare gått tillbaka.
3 Efter dessa allmänna drag öfvergå vi nu till den egentliga berättelsen.
4 Carl Henriksson Granroth är född den 7 Febr. 1821, af medellängd, starkt byggd, med mörka ögon, ögonbryn och hår, men låg panna. Bland sina fäder räknar han män med anseende. Hans farfarsfar, som var kapellan i Pedersöre i medlet af förra århundradet, lemnade efter sig fyra söner, af hvilka en ingick i fadrens stånd, en blef handlande och tvenne blefvo bönder. Den yngre af dessa, Henrik vid namn, åtnjöt i i tiden mycken aktning och förtroende. Under svenska tiden var han utsedd till riksdagsman, och äfven för Borgå landtdag fick han af sitt härad samma uppdrag. En sonson till denne är ifrågavårande Carl Henrikson, hvilken, jemte en yngre bror Gustaf, gemensamt bebrukade ett hemman om ⁷⁄₁₈ mantal i Pedersöre socken och Pirilö by, ungefär 4 verst från Jakobstad. Båda bröderne voro gifta: Carl med Catharina Westersund, med hvilken han hade tvenne söner, Gustaf 15 år och Johan 13, samt tvenne döttrar, Sofia 9 och Johanna 8 år gamla. Den yngre brodern Gustaf var gift med en bonddotter, Brita Catharina Johansdotter från Pedersöre, och hade med henne en son Henrik, 9 år, och en dotter Augusta, 5 år gammal. Utom dessa fanns ännu på hemmanet brödernes mor, Anna Greta Andersdotter, som ingått ett nytt gifte med en statdräng Hesselius, samt en dräng och tvenne pigor.
5 I December månad 1854 afled Carls hustru och kort derefter, eller sjelfva nyårsdagen 1855, hans bror. Den öfverlefvande svågern och svägerskan gifte sig nu med hvarandra efter sorgeårets slut och ägde med hvarandra en nu tvåårig son. I början af sitt äktenskap lefde de nygifta i välstånd och endrägt; men då Granroth förlorade ett fartyg om 2 000konsekvensändrat/normaliserat rubels värde, som under en sjöresa förliste, började affärerna gå dåligt, och både mannen och hustrun sökte nu sin tröst i glaset samt kommo ofta under ruset i tvist med hvarandra. Då emellertid förmögenheten allt mera minskades, sökte hustrun förmyndare för sina barn af förra giftet, och denne beslöt att sälja deras andel i hemmanet, då Carl Granroth och hans hustru äfven blefvo tvungna att sälja sin.
6 Lördagen den 16 Oktober 1859 kl. 3–4 på eftermiddagen försvunno de ifrågavarande barnen Henrik och Augusta. Följande dag började man söka dem i gårdens granskap, och om måndagen hittades de i en liten bäck, som utflyter ur en liten damm 730 alnar sydost om boningshusen. I öfra ändan af bäcken, der vattnet ej är mer än en half aln djupt, men bottnen består af lös dy, vid en stor, till hälften på land uppdragen båt, funnos båda barnen instuckna i dyn. Flickans hufvud var djupare nedstoppadt och hennes fötter uppåt, men gossen låg mera på sida; deras kläder och skodon voro rena, ehuru bådas hufvuden mycket nedsölade af dy. Dessutom var flickans halsduk ovanligt hårdt tilldragen. Läkareundersökningen, som den 5 Nov. verkställdes af provincialläkaren assessor Fontell, gaf tillkänna, att ingendera barnet omkommit i vattnet, utan att båda aflidit genom halsknotornas förryckning (luxatio) och genom slag (apoplexia) samt att de först efteråt blifvit stoppade i vattnet.
7 Allmänna rösten beskyllde stjuffadren Carl Granroth för mordet, och laglig ransakning förrättades af hr domhafvanden W. Lindbom vid tvenne urtima ting den 5 och följ. December 1859 samt den 19 och följ. Januari 1860. Redan första rättegångsdagen blefvo omständigheterna så besvärande för Granroth, att han fängslades. Ännu voro dock vittnesmålenoriginal: vitttnesmålen mycket ofullständiga, och först på andra dagen af följande ting uppträdde en qvinsperson, Kajsa Klippholm, hvilken samtidigt med barnens försvinnande plockat bär på andra sidan om dammen och nu blef ett svårt vittne mot Granroth. I sammanhang härmed beskylldes nu Granroth att äfven hafva afdagatagit sin förra hustru och sin bror. Deras längesedan begrafna kroppar, hvilka befunnos i ett förtorkadt, mumielikt tillstånd, blefvo derföre upptagna ur kyrkogården, och den kemiska undersökningen utvisade, att i deras inelfvor fanns arsenik i ofantlig mängd.
8 Så stodo sakerna, då målet återigen företogs vid ordinarie vårtinget den 9 Mars, der Holländer uppträdde. Om hans vittnesmål är förut berättadt. Här blott ett kort sammandrag af hvad undersökningen utredt om sjelfva tillgången vid barnens mord.
9 Fredagen d. 14 Oktober hade pigan Anna Jakobsdotter på värdinnans befallning hemtat rhum ifrån staden. Båda makarne hade då lagt sig i sin kammare och legat der i fylla ända till middagstiden följande dag.
10 Lördagen d. 15 Oktober kl. 3 e. m. kom värdinnan Brita Catharina ur kammaren, tog nyssnämnda piga med sig och for med båt till ett torp på en holme, dit hon hade ärende. Hemma voro då den andra pigan Maja Lena Salmi, svärmodren i sitt eget rum, mannen Carl Granroth i husbondfolkets rum samt de ifrågavarande barnen, Henrik och Augusta. Drängen plöjde på en närbelägen åker, hvarifrån man dock, för en mellanliggande kulle och skog, ej kunde se öfra ändan af bäcken. Hesselius hade ända från morgonen varit borta på arbete och kom först i mörkret hem. Kl. 6 på aftonen kom värdinnan med sin piga tillbaka från torpet och lade sig genast.
|37 3|11 Omkring klockan 3, efter det värdinnan gått bort, kom värden Carl Granroth ut från kammaren i stugan och bad pigan Maja Lena Salmi gå i samma kammare att bränna och koka åt honom kaffe; sjelf lofvade han emellertid gå att såga takved.
12 Troligen strax derefter hade Carl Granroth bedt sin egen dotter Sofia gå med sin halfbror Henrik att plocka åt honom lingon; men då hans äldste son Gustaf menade att det vore kallt, blef saken dervid. Strax derpå bad han sina söner gå till det en verst derifrån belägna varfvet att hämta spånor, och gossarne gingo. Derefter hade gossen Henrik gått in i en kall stuga, belägen på andra sidan om farstun, och täljde der något. Sofia hade följt honom och äfven Carl Granroth sjelf kommit dit. Fadren började nu tala om huru uti dammen vexte mycket neckrosor (Nymphea lutea, i dervarande allmoges språk »pumpor»). Sofia, som var barfotad, gick in i boningsstugan för att värma sig. Litet derefter kom äfven Henrik dit och begärde af Sofia låna kängor, sägande: »pappa säger att i dammen finns mycket pumpor.» När nu Granroth i detsamma kom in och Sofia för honom berättade Henriks ord och begärde att få följa honom, befallde han henne i sträng ton tiga. Då gick Sofia in i farmors kammare och såg och hörde ingenting mer.
13 Under tiden hade barnen Johanna Carlsdotter och Augusta Gustafsdotter lekt med spånor bakom huset. Augusta hade ledsnat dervid och gått bort, men strax kommit tillbaka och frågat Johanna om hon ej ville följa sig och Henrik för att plocka neckrosor. Johanna gick ej in härpå, utan begaf sig till grannskapet, då Augusta blef i stugan. Annat såg Johanna icke. Klockan half 5 kommo gossarne från varfvet. Fadren var då ej hemma, men sågs strax derefter komma från Gäddviks torp, som ligger åt söder från gården vid stranden af en vik, på andra sidan om bäcken och ungefär 5 till 600 alnar vesterut från det ställe, der barnen sedermera hittades. Gossarna gingo nu andra gången för att hämta spånor.
14 Dessa voro barnens berättelser; på ed blefvo de ej hörda.
15 Klockan omkring 4 syntes Granroth i Gäddviks torp; man visste ej hvarifrån han kom. Han gick till en stuga, utan att dock stiga in; öppnade blott dörren och frågade af en dervarande sjöman, Peter Cederlund, om denne redan hämtat tillbaka hans täljyxe, som han af Granroth haft till låns. Cederlund svarade, att han redan för några dagar sedan hämtat yxen hem och dervid tackat för lånet, så att äfven Granroth hört det. Då Granroth fått detta svar, begaf han sig genast bort och gick öfver bäcken hemåt, med armarne i kors öfver bröstet.
16 Emellertid hade pigan Salmi i kammaren brännt och kokat kaffet. Gossen Johan Carlsson, som kommit tillbaka från varfvet och gått in i kammaren, skickades nu att be fadren till kaffe, men återkom med det svar, att far ej sågs till. Strax derefter sågo de från fönstret huru Granroth kom stigande från Gäddvik. En kort stund derpå hörde de steg på stugans vind. Det var Granroth, som gick i en klädkammare, der vanligtvis äfven hans skjortor förvarades, ehuru sådana då ej funnos der. Gossen Johan gick då att söka honom der; men Granroth hade redan gått ned och gick nu öfver gården åt stallet, då gossen ropade honom till kaffe, hvilket han äfven kom för att dricka. Då han druckit kaffet, gick han att såga takved, hvilket arbete räckte med ens ända till kl. 7. Uti ett bredvidliggande lider höllo mellan kl., 2–½ 6 en Johan Jansson och hans hustru på att mangla kläder. De vittna, att Granroths arbete började ungefär kl. 4 eller närmare 5 på eft.midd. och att han strax i början uti samma lider tog en borr, för att göra hål i träden. Emedan Granroth under senare tiden synts sällan i arbete, hade de förundrat sig öfver hans flit. När hustrun Brita Cathrina kom hem, såg hon honom i detta arbete; sammaledes äfven drängen, då han kom hem ifrån åkern. Drängen och husbonden gingo tillsammans till stugan, der de kl. 7 åto qvällsvard. Nu började pigorna undra hvar barnen voro. Då svarade husbonden Granroth: »hvem kan veta hvar de löpa; man hör ju barn stoja på gården.» Det var äfven sannt att Granroths egna gossar och andra barn lekte på gården. Kl. ½ 8 lade sig Granroth till sängs i sin kammare och var der hela natten.
17 Först följande morgon kl. ½ 6, då Granroths gamla mor kom ut ur sin kammare, saknade hon barnen och skickade att söka dem i granskapet, i händelse de blifvit någonstädes öfver natten. Man anade emellertid ingenting ondt, utan den gamla gumman jemte sin man och ena pigan gingo till kyrkan. Före middagen började dock barnens egen mor, Granroth sjelf, den andra pigan och ännu en fjerde person söka dem i skogen och omgifningarne. Sedan tillkommo än flera personer för att ytterligare söka barnen, tilldess att de om måndagen hittades, såsom redan är omtaladt. Att misstankarna genast föllo på Granroth, är äfven nämndt. – Han hade under sökandet flera gånger uppmanat att noga se åt vid dammens och bäckens stränder, ifall barnen möjligen fallit i den. Såväl under sökandet som hittandet hade han förmodat att barnen möjligen velat försöka att skjuta ut båten, som fanns vid öfra ändan af bäcken, och då vid båtens sydning stupat i vattnet; men båten låg ovanligt stadigt och till hälften på land. Då barnen voro hittade, lofvade han fråga domaren, om det ej gick an att han med ed rentvådde sig; men föröfrigt var han förändrad till sätt och uppförande och skämdes att se folk i ögonen. Till sin hustrus och andras beskyllningar svarade han just ingenting; och då barnens mor oupphörligt gret, yttrade han: »gjordt som gjordt, inte hjelper det att sörja»,konsekvensändrat/normaliserat eller annat dylikt. – Misstänkligt var äfven det, att den skjorta, han hade om lördagen, tyckes i armarne blifvit våt af dyvatten, ty ärmmynningarne voro bruna. Detta märktes ej genast om lördagen, emedan han bar utanpå en stickad tröja. Hans gående på vinden och i klädkammaren tyckes afsett att ömsa skjorta, ehuru händelsevis då ingen sådan der fanns. Hans gång till Gäddvik tyckes varit endast ett försök att blanda bort saken, ty, enligt hvad flere intygat, visste han ganska väl att yxan var hemma.
18 Sjelf nekade dock Carl Granroth att han föröfvat detta rysliga brott.
19 Han säger, att han efter kl. 3 ifrågavarande lördag gått på gården för att laga den vattenränna, hvarmed vatten ledes i fähuset. När han undersökt den, gick han till Gäddvik, hvarifrån han dock strax kom tillbaka, då han hörde att yxen var återhemtad. Sedan hade han börjat yxa till en stock, som han dock snart fann vara oduglig. Nu lemnade han detta arbete, gick som hastigast på åkern, för att se om drengen var i sitt arbete, kom tillbaka och började kl. omkr. 4 såga takved, hvilket räckte ända till qvällen.
20 Men nu har ingen, ej ens de som i närheten manglade, sett hans arbete med rännan. Föga sannolikt var att han behöft söka yxen på Gäddvik, då han några dagar förut legat klar vaken i sin säng när den hämtades och vid tacksägelserna för lånet svarat »jaså».konsekvensändrat/normaliserat Sin gång på vinden förklarar han dermed, att han derifrån tog en borr, och då de, som voro i lidret, intyga att han tog borren der, säger han sig ha begagnat två dylika, hvilka dock båda voro odugliga. Skjortärmarnes dunkla färg förmodar han härröra från den blåa tröja, som han föregående dagar burit. – Anmärkningsvärdt är äfven att, enligt gossarnes intyg, gårdens klocka redan var ½ 5 och deröfver, då Granroth kom ifrån Gäddvik. En eller halfannan timme skulle han således ha förnött med att undersöka rännan och gå till Gäddvik.
21 Som det sista eller 81:sta vittnet under de föregående ransakningarne hördes qvinnan Kajsa Klippholm, hvilken af fruktan derförinnan ej vågat för någon omtala hvad hon hört. Hon hade samma lördag den 15 Oktober på eft. midd. plockat lingon i den skog, som är emellan Gäddviks torp och oftanämnde bäck. Stället, der hon varit, kände hon mycket noga af en torr gran, och då af denna anledning afståndet mellan denna och mordstället mättes, befanns det vara 340 alnar; men deremellan låg en skogbevuxen kulle, så att man från det ena stället ej kunde se till det andra. När Kajsa Klippholm var der, hade hon hört en klagande barnröst från trakten af bäckens öfre ända, och då denna röst snart tystnade, hörde hon från samma trakt tydligen ett barn säga: »hvad tänker pappa nu göra med oss?» Hvartill Carl Granroth, som hon noga igenkände af rösten, strängt svarade: »tig!» Af förskräckelse skyndade Kajsa Klippholm genast sin väg.
22 Då Carl Granroth hörde detta vittnesmål, bleknade han synbarligen, men förklarade att han på hela dagen ej varit i trakten af dammen.
23 Så långt kom målet på de urtima tingen. På det ordinarie, som börjades den 9 Mars, uppträdde glasmästaren Holländer från NyCarleby, och hans vittnesmål blef afgörande. Hemma ifrån Pedersöre, hade han ända från barndomen varit bekant med den anklagade. Han besökte honom nu under tingsfärderna samt på Korsholms häkte och beklagade att han råkat ut för sådana anklagelser. Granroths förstockade hjerta hade engång vaknat, och för denne sin gamle vän hade han lättat sin samvetsbörda. På Holländers fråga huru han haft hjerta att begå en sådan grymhet mot barnen, hade G. svarat (som förut är omtaladt) att djefvulen fick makt öfver honom, när han gick med barnen till skogen, och för resten skedde det så fort, att han knappt visste sjelf derutaf. Han hade först vridit nacken af dem och sedan stoppat dem i vattnet.*)Läkaren erinrar sig huru han äfven bekände för H. att han nu »hade så svårt att se barn» – ett sällsamt samvetets intyg emot en så grym mördare! – Det vore märkeligt att erfara, om icke denne man äfven varit från barndomen grym emot djur. Äfven hade han efter andra tinget yttrat för H. att Kajsa Klippholm, honom ovetande, varit i skogen och att hennes vittnesmål vore sannt. Likaledes hade han för H. utlåtit sig, huruledes han begått så svåra brott, »att Siberien vore för honom ett alltför lindrigt straff».konsekvensändrat/normaliserat
24 Huru han, under sken att ingifva sin hustru och sin broder läkemedel (magnesia), gifvit dem matskedtals arsenik; huru han sjungit psalmer vid hustruns dödskamp; huru han med afgrundstankarna i sitt hjerta ständigt haft gudeliga ord på tungan; huru han är misstänkt, men icke öfverbevist för ännu två eller tre mord, hvaribland hans eget nyfödda barn; huru han slutligen af häradsrätten blifvit dömd att mista hufvudet och högra handen samt huru hans landsmän önska som en nåd att detta straff må gå i verklig fullbordan, är förut omtaladt, likasom äfven hans och hans nuvarande hustrus inbördes förhållande och dom för äktenskapsbrott. Häradsrättens ransakning och dom komma nu att underställas Vasa hofrätts pröfning.