La Finlande [...] par Léouzon Le Duc

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 28/2 1846:|17 2|

La Finlande,

1 son histoire primitive, sa mythologie, la poesie epique, avec la traduction complète de sa grand épopée: le Kalevala, son genie national, sa condition politique et sociale depuis la conquête russe, par Léouzon Le Duc. I, II. Paris 1845.

2 Tre år hafva förflutit sedan franska nordpolsexpeditionen och Marmiers lettres sur le nord återkallade i Europas minne ett dittills förgätet och öfversedt land, hvilket för 70 år sedan den lärde Schlötzer och sedermera Rühs sökte göra i någon mån bekant för den civiliserade verlden. Undertiden har Kalevala, – detta oskattbara forntidsminne, i hvilket finska folkets hjerta hörbart slår, och hvilket ändock är så föga kändt i eget land, att troligen icke hälften ens af bildade Finnar känner deraf något mera än dess titel Kalevala, säga vi, har undertiden gjort sin rund i Europa och gjort det finska namnet mera kändt och aktadt, än en lysande seger skulle förmått göra det. Hvilket vitsord den högt aktade Grimm derom afgifvit inför Tyskland, står att inhämta ur »Fosterländskt Album»;konsekvensändrat/normaliserat en engelsk öfversättning af Kalevala säges hafva väckt uppseende i London, och förl.förliden sommar utkom i Paris under ofvanstående titel en arbete af Hr Le Duc, hvilket på goda skäl grupperar Finlands hela historie och nationalitet kring samma Kalevala, och hvilket åtminstone bör äga något anslående för Fransmännens bekanta nyfikenhet, för att icke säga den vettgirighet, hvarmed detta folk älskar notiser om främmande land.

3 »I sanning»,konsekvensändrat/normaliserat säger Hr Le Duc, »derföre att ett folk, bosatt i aflägsna nejder af jorden, synes oss främmande för alla dessa politiska skakningar, hvilka omgifva oss och upptaga hela vår uppmärksamhet, böre vi likväl ej behandla det såsom en Paria, ett parasitiskt väsende. Det äger, liksom alla öfriga, sin plats i folkens allmänna verkningskrets; det deltager, likt alla andra, i mensklighetens utveckling och framsteg till civilisation; likt alla andra, äger det fördenskull rätt till historiens uppmärksamhet. – Låtom oss gå längre. När ett folk är begåfvadt med en tänkande intelligens, med ett klappande hjerta, med en kraft, som älskar handling, huru afskild dess krets, huru hemlighetsfullt dess lif än må vara; bör man då icke förvänta hos detta folk, förutom dess nämnda allmänna verksamhet, ett omisskänneligt eget skaplynne, sällsamt för betraktelsen, fullt af intresse för vetenskapen? Ja, oaktadt sin afskildhet, eller rättare just i följd deraf, har ett sådant folk bevarat sin nationalitet i jungfrulig renhet. Och hvad kan i dessa tider, – då genom bildningens allmännelighet, genom handeln, genom eröfringarne, genom otaliga|17 3| förbindelser, folkens egendomligheter alltmera utplånas, – vara mera upplysande, än att betrakta en sådan nationalitet? ... Vi hafva ännu ej nämnt Finland, men man inser utan tvifvel af titeln på vårt arbete, att alla de drag, vi antydt, hänföra sig till detta land. Klimat, läge, politisk obemärkthet, fördomar hafva hittills afstängt Finland från Europa, till hvilket det likväl hör, och förorsakat, att intet eller nästan intet af dess intellektuela, moraliska, politiska lif till dato är kändt af utlandet. – Vår afsigt med detta arbete är att godtgöra denna orättvisa, ty en sådan har man begått, och att, såvidt möjligt, återvinna åt Finland den uppmärksamhet det förtjenarkonsekvensändrat/normaliserat ...

4 Är förf:s afsigt verkligen sådan – och låtom oss tro att så är – då förtjenar densama ett tacksamt erkännande. Hr Le Ducs arbete är det utförligaste, som utrikes – vi äro frestade att tillägga inrikes – utkommit om Finland. Största delen af boken upptages väl af Kalevala i öfvs.; men hvad är väl Kalevala annat än det ursprungliga Finland, afklädt alla förmåner och omskapningar af en till sina former utländsk civilisation? Att derföre medelst denna dikt framställa finska folket sådant det tecknat sig sjelft*)»I stället för ett poem allenast, gifve vi läsaren en historie»,konsekvensändrat/normaliserat säger förf. och sedan på denna fond uppdraga konturerna af det nuvarande Finland, är i sig sjelf en så lycklig tanke, att den väl förtjenar adopteras af den, som engång företager sig att skrifva en finsk historie. Utförandet af denna tanke, har nu visserligen öfverstigit Hr Le Ducs förmåga och sakkännedom, hvarföre ock det moderna Finland får åtnöja sig med rubriken af ett »appendice» till det öfriga. Men den vink, som här lemnas oss om behandlingen af en finsk historie, förtjenar derföre icke mindre att anmärkas och utgör, för finska ögon, måhända bokens bästa värde.

5 Arbetet börjar med en introduction och derefter med »finska folkens urhistorie».konsekvensändrat/normaliserat Förf. söker utreda detta kinkiga kapitel med en lärdom och en mängd citater, hvilka visserligen, vid närmare påseende, synas tillkomna som lyxartiklar, men dock antyda en, om äfven flyktig, bekantskap med den nordiska historiens mest begagnade källor. Till några nya resultatet kommer förf. icke. Deguignes hypothes om »Hiong-nu» med åtföljande ledtrådar för slägtskapen mellan Hunner, Avarer, Turkar, Ungrare och slutligen Finnar, är den af förf. mest gynnade. Ungrarne, säger förf., förneka af nationalstolthetoriginal: natinalstolthet slägtskapen med Finnarne, såsom vore dessa ett sönderbrustet folk, af hvilket endast en spillra återstår. Men, tillägger han, »detta förträffliga finska folk, hvilket fordom betäckte Urals bergslätter och hvars talrika stammar ännu befolka flera sträckor af Europa och Asien, äger det icke i sin forntid tillräcklig glans, för att böra erkännas af sina stamförvandter, utan att dessa nödgas befara att kompromettera sin sociala eller politiska värdighet?» – Förf. granskar derefter och vederlägger åsigten om Finnarne såsom nordens äldste inbyggare, meddelar korta eskisser om Lappar, Esther och de i Ryssland bosatta finska stammarne samt slutar med en historik om Finlands eröfring af Svenskarne.

6 Ett af de skralare partier i boken är det derpå följande kapitlet om den finska mythologin. Det må ock ursäktas förf. att han icke är särdeles hemma i ett ämne, som för Finnarne sjelfve ännu är till den grad oordnadt, gåtfullt och uppfylldt med motsägelser, att man väl ännu knappt kan erkänna tillvaron af ett system deri. Förf:s allmänna betraktelse öfver ämnet äger dock några ljusblickar af intresse. »Den finska mythologin»,konsekvensändrat/normaliserat säger Hr Le Duc, »har någonting vildt och outbildadt. Hon drifver allt till ytterligheter, hon erkänner ej något såsom otroligt, hon kastar sig med triumferande djerfhet in i kretsen af osannolikheter. Ingenting förundrar henne, ingenting förskräcker henne, hon håller i sin ena hand himlen, i den andra jorden, och slungar dem efter godtycke mot hvarandra, såsom leksaker. Intagen af förkärlek för rörelse och lif, gifver hon alla naturväsenden ande och talegåfva. Genom henne samtala solen och månen med de dödlige, fiskarens båt gråter på stranden, vägarne besvara vandrarens frågor. Dotter af de yttersta nordländerna, bär hon på sin panna prägeln af sitt ursprung. Forsarnas brus, flodernas hvirflar, sjöarnas slummer, nätternas fuktiga dimmor äga för henne tusende behag. Furornas toppar, förlorande sig mot skyarna, låta henne ana jättelika skapelser, anblicken af norrskenen och alla dessa i Lappland och Finland så vanliga nattliga phenomener ingifva henne fantastiska idéer, magiska företag, vinterns långvarighet föranleder sorgsna sånger och, för kontrastens skull, en apotheos af elden, hvilken hon gör till en symbol af makten och storheten. Genomlöper hon skogarne, befolkar hon dem med skyddande jagtmör och gör af björnen en gudomlighet. Besöker hon kärren, bestiger hon kullarne, upphämtar hon derifrån jernet och beskrifver dess hemlighetsfulla ursprung, dess olycksbringande verkningar... En inre dualism mellan mörker och ljus karakteriserar den finska mythologien; vintern med dess phenomener reproducerar sig i hennes skapelser. Hon mångfaldigar de förderfliga gudamakterne, de onda andarne; hon finner ett nöje i att afmåla dödens färger, att nedstiga i grafvens djup, att störa ödemarkens tystnad med jemmerskrin. Ofta vore man frestad säga att hon icke åsyftar annat, än att framkalla tårar och ingifva fasa.»

7 Förf:s stil, ehuru ledig, lider oftast af en viss bredhet, hvarföre kapitlet om mythologin, liksom åtskilligt annat, vuxit till en mindre nödvändig vidd. Emellertid stå för en fransysk publik många intressanta upplysningar att derur hämta.

8 Tredje kapitlet gäller de finska folkens poesi. Språket får till en början följande kompliment, hvilken vi tycka oss hafva läst någonstädes förut: »Finska språket är af en underbar melodisk klang och särdeles egnadt för poesin. Ingenting kan förliknas vid böjligheten af dess former, vid det pittoreska i dess uttryck, deras mångfald samt bildernas yppighet och egendomlighet. Samma tanke återgifves ofta på fem eller sex olika sätt, utan att finna sig deraf besvärad eller lida af enformighet. Men så är ock en öfversättning deraf vidunderligt svår. Vokalernas samljud, hvilket språket mångfaldigar efter behof, gifver poesin en helt och hållet österländsk ljushet och vekhet. Emellertid finner man ännu i detta språk någonting ursprungligt och outbildadt. Men under sednaste år har vetenskapen derpå nedlagt sitt arbete, dag från dag aflägger språket sina ofullkomligheter och syftar att blifva alltmera genom lagar ordnadt (constitué).»tillagt av utgivaren

9 Om Dr Lönnrot yttrar förf. »1828 begaf sig en man på vandring. Begåfvad med en fast karakter, en genomträngande skarpsinnighet, en tålig och upplyst kritik, ett outsläckligt mod, lifvad af nit för sitt fosterlands literära|17 4| ära, beslöt han genomströfva landet, besöka hvarje stad, hvarje by, hvarje boning, att hvila vid hvarje härd, att fråga alla sina värdar, att låta alla »runoias» sjunga deras sånger tills de tröttnade. Efter fyra års mödosama irrfärder återvände han belastad med skatter. När han utbredt alla sina papper och ordnadt alla sina »runas»,konsekvensändrat/normaliserat fann han sig vara ägare af flera spridda nyare poemer, hvilka han publicerade under rubriken Kanteletar, och af ett stort forntida epos, åt hvilket han gaf benämningen Kalevala. – Dessa tvenne arbeten; hafva gjort Dr Lönnrot odödlig. Man har kallat honom den finske Homer

10 »När man läser Kalevala, häpnar man öfver en så sällsam skapelse. Det är en okänd verld, som här uppenbarar sig och hvars motbild man ingenstädes återfinner; det är ett brådjup, hvarifrån stormmoln ånga, hvilka omsvepa er med sina svarta hvirflar och genom hvilka trolldomen låter rödlätta blixtar genomgnistra; det är en hårdnackad strid mellan mörkret och ljuset, mellan det onda och det goda, hvilka uppträda i ofattliga skepnader; det är naturen från alla synpunkter formad till gud, ett intellektuelt lifgifvande åt alla väsenden, ett förverkligande af skaparens ymnigaste makt. Kalevalas hjeltar äro hundrade fot högre än Homers; deras arm är starkare, deras bedrifter mera storartade. Ofta tala de såsom bibelns profeter; ty det finska talesättet mäter sig ofta med det österländska.»

11 För öfrigt, menar förf., skulle icke analogin af Kalevalas uppkomst, så näraliggande, så authentiskt bestyrkt, vara upplysande för den långvariga striden om de Homeriska sångernas äkthet?

12 Förf. säger sig hafva öfversatt Kalevala direkte från originalet och finskan (?) men torde ursäkta, att vi efter denna försäkran sätte ett frågetecken. Dock mildras detta genom den strax derpå afgifna uppriktiga förklaring, det öfversättningen sålunda tillgått, att Hr W. Brander med (för) förf. (avec nous) öfversatt hvarje ord af dikten först på latin, sedan på svenska och slutligen på fransyska, dervid Prof. Laurell meddelat skattbara upplysningar.

13 Hr Le Duc har öfversatt Kalevala på prosa, och att så skett, var visserligen vida både lämpligare och tacksamare, än att mödosamt intvinga den främmande dikten i haltande fransysk vers. Öfversättningen är derjemte fri – så fri, att den ofta utgör blott en resumé. Berättelsens hållning och naiva friskhet gå derigenom förlorade, på samma gång som dess stundom vidlyftiga omsägningar. Som prof må vi anföra början af tredje runan:

14 Elle etait belle la vierge de Pohja, c'etait l'honneur de la terre, la gloire de l'onde: elle revêtit ses jambes d'un rouge tissu, mit à ses pieds une superbe chaussure, et se couvrit de ses plus riches habits. Un brillant collier orne son cou, un bijou rayonne sur sa poitrine, tout son corps resplendit. Elle s'assit sur la voûte de l'air, portée par l'arc-en-ciel, et fit rayonner au loin son eclat pur comme le soleil.

15 Le vieux, le brave Väinämöinen s'éloignait rapide et bruyant de la sombre Pohjola. Il leva les yeux vers le ciel et il vit un arc lumineux, et sur cet arc une belle vierge.

16 Elle tenait dans sa main une navette d'or, un peigne d'argent, et elle travaillait un tissu d'or, un tissu d'argent.

17 Le vieux, le brave Väinämöinen dit: Viens, ô jeune fille, sur mon siége, descends, ô jeune fllle, dans mon traineau!

18 La candide vierge répondit: »Je t'appellerais un homme, je te croirais un héros, si tu coupais un crin de cheval avec un glaive sans fil, si tu formais avec un œuf un nœud imperceptible.»

19 Le vieux, le brave Väinämöinen fit ce que la vierge avait commandé, et lui dit etc.

20 Naturligtvis har förf. stött på många quistigheter vid öfversättningen. Det faller sig stundom pikant nog, när förf. vid sådana tillfällen låter det finska ordet quarstå, såsom i 7:de runan: O Mielikki, apporte-moi l'olutta de la forêt, apporte-moi la mettä, je veux boire. La forêt est riche d'olutta, riche de douce mettä. Eller i 10:de runan: Quand tu seras arrivé dans la tupa etc., eller: Prends le grand chapeau de Perkele, les Sukki d'Hiisi, les légeres Sukki de Lempö! eller: je prendrai mes gants de glace, mes vanttu de peau serpent; eller i 16:de runan: Déja j'ai chanté le Patvaskani (!), maintenant je chanterai la Nainen; eller i 17:de runan: un poltino pour les enfants, un alttino pour les vieilles femmes, un ruina pour les jeunes filles, o. s. v. öfverallt. På misstag är ingen brist, men dermed får man ej räkna så noga. Hr Le Ducs öfvs. af Kalevala är beräknad för Fransmän och tjenlig för ändamålet, såvida den ej vill affektera en detaljerad noggranhet.

21 Om de öfvs. åtföljande noter, åsyftande att framställa finska folkets »genie national» är åtskilligt att märka. Dessa noter äro en brokig samling med talrika episoder utöfver ämnet. Öfverhufvud är förf. väl underrättad. Vi utbe oss att deraf få meddela några utdrag.

22 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i HT 7/3 1846:|19 1|

La Finlande par Leouzon Le Duc.

(Se N:o 17.)

23 I Hr Le Ducs noter, ehuru rubricerade: genie national, finnes ingen plan eller egentligt sammanhang. De meddelas fragmentariska och ofullständiga; någon totalbild af folket får man ej vänta af dem. I de många episoderne figurera tidt och ofta Svenskar, Lappar, Ryssar m. fl. om hvilkas seder, literatur m. m. stundom vidlyftiga notiser meddelas, jemte öfvss. af hela sånger ur Frithiofs Saga, Runesvärdet m. m. Nionde runan föranleder en lång recit om likbegängelser. Med anledning af den 11:te uppräknas alla Finlands fåglar; Finnarnes bad beskrifvas äfven der. 12:te runan ger tillfälle att tala om frierier och bröllopp; den 13:de om Kyrofall och de nordliga forsfärderne; den 17:de om åkerbruket, om finska vaggvisor och finska vargar samt om alla möjliga arter af spådomskonsten; den 18:de om ishafvets björnar och björnjagten, om nordiska vikingalifvet, om finska poeters (Runebergs, Berndtsons) teckning af kärleken; om klimatet; den 21:sta om resor i Finland; den 22:dra om kantele; den 23:dje om Sveaborg och Åbo slott; den 30:de om finska nationallynnet o. s. v.

24 Man finner häraf, hvilken oregelbunden och ofta godtyckligt sammanförd massa af notiser dessa Hr Le Ducs anmärkningar bilda. Som upplysande noter försvara de likväl sin plats och äro stundom träffande nog. Ett par profstycken må ur dem meddelas.

25 »Den unga finskan»,konsekvensändrat/normaliserat säger Hr Le Duc, »är en egen art af quinna. Hon är skön, men af detta slags skönhet, hvilken mera anslår betraktarens själ, än hans känslor. Hennes smärta vext, hennes långa blonda hår, hennes blåa ögon äga ett obeskrifligt idealiskt uttryck. Hon är blek. Ett moln af mild sorgsenhet beskuggar vanligen hennes panna. Hennes väsende likasom utandas en doft af vemod, hvilken meddelar sig åt alla som omgifva henne. Hennes hjerta är känsligt, men äfven starkt. Den kärlek, som genomtränger det, är djup, hängifven, sublim. Hvilken öm finkänslighet! Hvilket oförskräckt ädelmod! Hvilken förundransvärd långmodighet! Den unga finskan förutser sina öden, innan hon ännu lyftat deras slöja; frimodigt möter hon den bestämmelse, som väntar henne, och uthärdar fasansfulla smärtor, utan att känna sitt hjerta brista. Ve emellertid den, som förolämpar henne, eller af hvilken hon tror sig förolämpad! Den verkliga eller inbillade oförrätten skall evigt lefva i hennes minne: kan hon i en framtid hämnas, så hämnas hon. Det unga finska hjertat har någonting osliteligt (du corse): detta lynne är, oaktadt sina behag, ännu vildt, outbildadt; det behöfver skogarnas dysterhet, forsarnas dån, björkarnas klagande sus, dimmorna, stormarna. Mad:lle Bremer låter en ung finska, bortförd från sitt hemland till svenska salonger, yttra:» – och derpå citeras nämnda förf:s »Dagbok» pag. 25.

26 »Emellertid»,konsekvensändrat/normaliserat heter det på ett annat ställe, »må man ingalunda tro, att hjertat i dessa kalla nordiska bygder är förisadt och känslolöst för kärleken. Dessa bygder äro tvärt|19 2|om den djupa, drömmande, idealiska, sjelfständiga kärlekens hembygder, en sådan kärlek, som stora själar känna och förstå. Hvad är väl mera ljuft, mera rent, än Runebergs kärleksdikter eller sångerna i Kanteletar? Utan att utesluta sinnligheten, använda de den endast såsom ett lägre element; olika Roms och Athéns skalder, hvilka gjort sinnligheten materiel och på visst sätt förkroppsligat den i stenen, idealiseraoriginal: idelaisera Finnarne densama, genomtränga den med ett högsint lif och med själens alla njutningar»,konsekvensändrat/normaliserat – För att bestyrka detta, öfversättes Berndtsons vackra ballad »Bruden»,konsekvensändrat/normaliserat hvarförutom längre fram meddelas ett friareuppträde ur »Den gamles minnen» af samma förf.

27 Resor i Finland beskrifver Hr Le Duc sålunda: »Det är något ganska eget att på landets sätt göra en resa genom Finland. Det första oundvikliga försigtighetsmått ni bör vidtaga, är att skicka före er en kurir, ett »förbud»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken passerar alla ombytesställen, angifver dag och timme för er ankomst samt beställer hästar. Försummar ni detta, löper ni fara att finna alla stall toma och att nödgas vänta långa timmar på hästar, hvilka anlända när ert tålamod ligger i själtåget. Denna olägenhet härrör af skjutsinrättningen; ty af hästarne tillhöra icke alla, utan blott några, gästgifvaren; resten äges af ortens bönder. Ja, det händer ofta att när skjutskamparne äro utgångna, bondens hästar i god ro äta hö ur krubban, utan att deras ägare bry sig det minsta om att låta dem uppfylla deras bestämmelse af reserv. Anländer ni under sådana omständigheter, är det klart att ni får vänta. Jag känner en station mellan Helsingfors och Petersburg, der en resande aldrig undgår sådant, om han försummat skicka förbud.*)Hade Hr Le Duc rest med en häst genom vissa delar af Nyland, skulle han väl sällan behöft vänta, men desto oftare fått erfara otidighet och pockande på flera hästars sättande äfven för lätta åkdon. Ett annat lika oundvikeligt försigtighetsmått är anskaffandet af en stor kudde, väl stoppad med fjäder och öfverdragen med ryskt läder. Jag skall strax säga er hvarföre. En annan försigtighet, om icke just oundgänglig, som de förra, dock icke mindre nyttig, är att i sin ficka lägga tvenne slags börsar, den ena med silfvermynt, för att betala skjutsen och öfriga resekostnader, den andra med kopparkopeker, bestämda till drickspengar åt skjutskarlarne.**)Hvar och en vet att detta missbruk här exsisterar blott undantagsvis.»

28 »Sedan ni gjort alla förberedelser, stiger ni i landets vanliga åkdon: och hvad är väl detta för ett? Föreställ er en af våra sandkärror, d. v. s. en stor trädlåda, fastgjord vid en axel, vid hvilken man fästat en tistelstång. Framtill har man slagit ett bräde, som tjenar till säte för er och er skjutskarl; bakom sätet finnes ett ryggstöd af träd, ofta nog en simpel tågstump, hvilken, i fall den brister, ger anledning till om icke just farliga, dock mycket löjliga äfventyr; bottnen af åkdonet är upptagen af den resandes effekter. Detta besynnerliga fortskaffningsmedel kallas bondkära.***)Äfven Marmier roade sig åt la bondkara. Man inser nu, hvarföre vi genast rekommenderade en rysk kudde; utan denna försigtighet händer möjligen att man bryter ryggen af sig. På hvarje station ombyter ni hästar, åkdon och skjutskarl. Man må likväl ej föreställa sig, att dessa täta vexlingar förorsaka långa dröjsmål; ombytena äro så väl betjenade, de finska bönderne så påpasslige, att inom en ögonblick hästar, åkdon, bagage, allt är färdigt till afresa. Medan det nya åkdonet lagas i ordning, går den resande in i det alltid snygga och i godt skick hållna gästrummet. Der finner han, efter behag, mjölk, ägg, ost, ofta tillochmed villebråd, hvaraf han med ringa kostnad kan göra sig ett godt mål ... I hvarje gästrum finner man en dagbok, numrerad och påtecknad af ortens befallningshafvande, hvaruti den resande bör inskrifva sitt namn, hvarifrån han kommer och hvart han far samt antalet af de hästar han begagnar: det är en polisinrättning, som tjenar till att bevaka flyktingars spår» ...

29 »I det nordliga Finland ligger en stad benämnd Jukasjärvi (!) Flera resande, hvilka besökt stället, hafva i en der ännu befintelig journal antecknat sin minnesvärda färd. Se här några anteckningar. Den första af dem är af den ryktbare Regnard, hvilken i 17:de seklet fortsatte sin äfventyrliga färd ända till Lappland, hvilket han sedan påbördat så många osanningar.» Förf. meddelar derefter latinska, italienska och engelska anteckningar af De Fescourt, Corberon, Regnard 18 Aug. 1681; Aubri de Montaye 13 Juni 1718; Markis Paolo Areonati Visconti 5 Juli 1783; S. Stewart, civis orbis, 3 Juli 1787; W. Langhorn, United States of America, Juli 23 1787. – »Det är sannt»,konsekvensändrat/normaliserat fortfar Hr Le Duc, »att det finska åkdon, som man kallar bondkära, är ett ganska obequämt fortskaffningsmedel. Men man skulle tycka, att alla dessa obequämligheter ersättas genom åkdonets originalitet samt genom den hastighet och det billiga pris det bereder den resande. Man betalar endast 2 kopek s:r versten för hvarje häst, hvilket icke gör mer än 30 centimer för en fransk lieue. Och ger man några sous åt skjutskarlen, tar han vördnadsfullt af sig mössan och tackar med djup erkänsla. – De finska hästarne äro i allmänhet små, men quicka; på slät mark trafva de som råttor och galoppera, som vore de vilda, utför backarna.*)Då känner förf. ej de tavastländska hästarnes förträffliga vana att hålla emot utför backarna. Det är motsatsen till de ryska hästarne, hvilka galoppera uppför backe och gå nedföre fot för fot. Med ett spann, som vid första anblicken ser uselt och svagt ut, åker man lätt 3½ lieues i timmen.»

30 Ur den intressantaste delen af boken, »Finlands politiska och sociala ställning efter ryska eröfringen»,konsekvensändrat/normaliserat skola vi nästa gång meddela några utdrag.

31 (Forts.)tillagt av utgivaren

Notisen/artikeln ingår i HT 11/3 1846:|20 2|

La Finlande par Leouzon Le Duc.

(Se N:o 19.)

32 Bokens sista afhandling börjar med en skildring af ryska occupationen 1808, ganska utförlig i meddelandet af diplomatiska detaljer och europeisk politik, men oväntadt knapphändig i berättelsen om sjelfva kriget. Den derpå följande redogörelsen om Finlands statsförfattning och borgerliga administration är – då förf. nästan ordagrannt öfversatt Prof. Reins statistik – öfverhufvud korrekt och tillfredsställande. Detsama gäller icke så alldeles notiserna om kyrkan och dess administration. Förf. har en gås oplockad med Lutheranismen och inlåter sig om densama i följande resonnement, hvars ytlighet för finska läsare ligger i öppen dag.

33 »Lutheranismen, denna sällsama religion, som gör anspråk uppå att concentrera hela Christi lära i en enda bok, har i Finlands invånare funnit lärjungar sådana den behöfver, d. v. s. stilla, enkla, fredliga naturer. Lutheranismen må säga hvad hon vill, kraftfulla och mäktiga naturer, egnade att med tillräcklig synvidd anbringa den fria undersökningen, passa henne icke, när fråga blir om massor; åtminstone behöfver hon hos sina hyllare antingen läraktighet, förblindelse eller fanatism (!). Denna fria forskning, hvilken hon sätter främst och hvilken hon förklarar utgöra sin lifsprincip, blifver tvärtom hennes dödsprincip från samma ögonblick den sättes i verkställighet (!). Ja om Lutheranismen vill ordna sig (constituer), d. v. s. bilda sig till ett religiöst samfund, en helgedom|20 3| af trosläror, måste hon förbjuda sina rättrogne att undersöka deras tro, annars skola de kämpa sinsemellan, de skola sönderslita hvarandra, och denna vackra förening af bröder, hvilken hon drömt, skall skingra sig, som stoftet på vägen vid stormens pust, och förgås i ett intet. Utan tvifvel utvecklade hon i sin begynnelse en förundransvärd kraft; hon dundrade, hon slog ned som åska och blixt; och folken darrade och trodde att makten var henne gifven och de krökte sina hufvuden under hennes kopparglaf. Men hvartill tjenade allt detta larm? Hvilken var dess betydelse, i djupet tagen? Jag tager den fria forskningens skalpel och dissekerar ända till de yttersta fibrerna den lutherska kolossen. Hvad finner jag der? ganska litet. Först en stor hetsighet, ett brinnande begär att utplåna all lag, att nedbryta alla skrankor, att nedtysta hvarje auktoritet, för att kunna öfverträda hvarje stadga, att öfvermätta hvarje passion, att gifva hvarje sjelfsvåld offentlighet (!!). Och slutligen, hvilken ny skapelse utan tvifvel, hvilken pånyttfödelse? Icke desto mindre ligger der det mål, till hvilket lutheranismen syftade, och hvilket hon låtit verlden emotse. Men hvad! har hon då hejdat sig midt under sitt lopp, eller omtöcknar en tät skugga min blick? Jag ser intet, intet af hennes verk. Jag bedrager mig. Hennes verk äro stora och uppenbara. Prester, komne ur verlden, oskärade helgedomen; lutheranismen slet dem ur helgedomen, återkastade dem in i verlden, gjorde dem till makar. Munkar anställde orgier i klostret, sofvo på sina kassakistor, inneslöto sig i sina celler; lutheranismen brände klostren, indrog deras skatter, drack deras vin, gjorde deras munkar till äkta män. Jungfrur förnötte sin ungdom med att bedja i de ensliga cellernas skugga, sålunda beröfvande samhället makar och mödrar; lutheranismen sönderslog cellernas dörr, utjagade jungfrurna, vanhedrade dem och öfverlemnade dem sedan åt deras makar. I sanning, se der några af dess verk, sköna verk! Luther kallade sådant att pånyttföda, att reformera kyrkan, och sannolikt funno sig han och hans vänner väl af denna reform .... Luther hade aldrig predikat för folket den fria forskningens rätt, derest han icke varit öfvertygad om omöjligheten att genomfora den i verkligheten och derest han icke räknat på denna omöjlighet» .....

34 Vi följe icke förf. längre i hans tirader om lutheranismen generelt. Så talar en nitisk katholik; man vore frestad att tillägga: så talar en som för ett eller annat ändamål behöfver fransyska presterskapets gunst. Äfven annorstädes i boken förråder Hr Le Duc, en föga genomträngande blick; det är icke Marmiers fina öga, icke hans verldserfarenhet, Den som, likt Hr Le Duc, berömmer af konsideration, tadlar likaledes af konsideration. Så har den arma lutheranismen kommit illa till korta. Hvilken oförskämdhet t. ex. att jaga munkar och nunnor ur klostrens lättja! Hvilket helgerån att upphäfva den naturvidrigaste institution, som menniskodårskap någonsin påfunnit: celibatet! Och sedan att concentrera kristendomen i en enda bok, Nya Testamentet! Och lossa samvetenas tvångströjor och tillåta menniskan det öfvermodet att vilja förstå hvad hon tror! Illa har lutheranismen försyndat sig. Hr Le Duc har sagt det, hvem kan numera tvista derpå?

35 »Och för att säga sanningen»,konsekvensändrat/normaliserat fortfar vår förf., »bekymrar sig den finske bonden föga om att resonnera öfver bibeln och att hålla kontroll öfver dess texter. Han dyrkar Gud i sitt hjertas enfald, går till kyrkan, afhör predikan, firar sön- och helgedagarne, går till nattvarden; med ett ord, han utför alla de religionsöfningar, hvilket den lutherska ritualen föreskrifver, men» – märk käre läsare, ett men måste dock komma – »läran äger han ej, och skall aldrig äga den, i botten.»

36 »Det är icke derföre sagdt, att lutheranismen exsisterar i Finland blott såsom en maskrad. Nej, den äger der fria och fulländade hyllare. Men dessa träffar man endast i samhällets högre regioner. Och det är hos dem lutheranismens oförmåga att skapa ordning och harmoni i samvetena klarast framlyser. Vi skole säga endast hvad vi sett. Vi ha sett stora och värdiga intelligenser ända till förbarmande lida af den lutherska principens tillsnörpning. Stundom, i hänförelsen af ett förtroende, afpressadt det lidande hjertat, hafva de sagt oss; vet ni hvad det vill säga att vara lutheran? Det är att icke veta hvarken hvarifrån man kommer, eller hvad man är, eller hvart man går. Det är att utan uppehåll söka sanningen och ständigt möta endast tviflet. Hvem skall förklara oss lifvets problem? Hvem skall släcka den törst som förtär oss? Luther har kastat oss i ett haf af stormar, hvarföre har han ej visat oss en fast klippa, hvarest vi kunne kasta ankar?» o. s. v.

37 »Men de inre drag, vi här anmärke, falla egentligen blott på känsliga lynnens lott; starka själar bete sig annorlunda, och dessa sednare äro, vi kunne säga det, de herrskande i Finland. Desse förlora icke modet vid den fria undersökningen af sin tro; tvärtom, svårigheten sporrar dem, de kasta sig deri med hull och hår. Dock hvad händer? hvarochen uppgör åt sig sjelf sitt religiösa system, så att i detta sina trosläror hängifna land det finnes lika många religioner, som öfverlägsna hufvuden.» – Förf. fortfar med synnerligt nit i samma ton och snart finner man, hvaruti han sätter de högre klassernas religiösa företräde: deri, att »de äga för mycket sundt förnuft, för att icke i lutherska lärans yttre bruk finna en skärande motsägelse, ett formelt förnekande af dess princip»,konsekvensändrat/normaliserat hvarföre de ock »mest afhålla sig från dessa yttre bruk, kyrkogång, sakramenter o. s. v. eller blott iakttaga dem af konvenans»(!). I sammanhang härmed får äfven pietismen sin beskärda del och ett stycke ur Ingmans »Några Ord om Pietismen»,konsekvensändrat/normaliserat samt en längre del af Runebergspasteur lutherien») »Trädgårdsmästarens Dotter» öfversättas. Man gör vid alla dessa exklamationer en anmärkning, som icke blott besannar sig öfverallt i denna bok, utan ock gäller de flesta af Hr Le Ducs landsmän, som skrifva om främmande land: förf. gör bekantskap med ytan af Helsingfors och talar om Finland; han har lärt känna några individer, och han talar om hela samhällsklasser; några enstaka åsigter, och han talar om det allmänna tänkesättet; några förhållanden i sin omgifning, och han talar om den allmänna ställningen i landet. Det är endast några få med ljusa blickar begåfvade, hvilka af instinkt eller mångsidig menniskokännedom läsa ett folks physionomi i några enskildes drag, och Hr Le Duc hör icke till dessa begåfvade. Lyckligast är han i teckningen af det han närmast haft tillfälle att studera: sällskapslifvet i Helsingfors. För resten gör han klokast uti att låta sig vägledas af andras omdömen. Att förf. emellertid intresserar sig för katholicismens fortkomst i landet och tillönskar sina trosförvandter en kyrka i Helsingfors, finner hvar och en ganska naturligt.

38 Förf. kommer derefter till landets intellektuela kultur|20 4| samt beskrifver utförligt och temligen noggrannt*)Några misstag förekomma dock, såsom en profession» i ophtalmologin». universitetets stiftelse, öden och nuvarande ställning. Om studenterne heter det:

39 »Större delen af de studenter hvilka besöka universitetet i Helsingfors, äro medellöse; men de bära sin fattigdom modigt och med heder. Det goda priset på lifsmedel och rum, tillochmed i Finlands hufvudstad (?), den likaså moderata kostnaden för köpmannavaror samt leverantörernas måttliga anspråk sätta dem föröfrigt i stånd att utan särdeles stora tillgångar besörja sitt underhåll. De räkna sig icke, likt mången af våra pariser studenter, till stadens lejon (?) de äga ingen Chaumière, intet Prado, inga andra ställen för glada friheter. Men så är ock deras quartier latin icke triste, och man träffar bland dem flera än ett hjerta, hvilket finner utvägar att, midt under studiernas torrhet och lefnadens stränghet, spela en angenäm roman. I allmänhet påminner den finska studenten mycket om den tyska: samma »låt-gå»,konsekvensändrat/normaliserat samma vigilans, samma bekymmerslöshet för framtiden. Det är en herrlig tid när han mottager sin fars bref, försedt med det lyckosama sedelmynt, som utgör hans remiss för terminen. Då bjudas vännerne, då stoppas piporna, då sjuder théköken punschen ryker, champagnen fräser och rublarne fara sin kos.**)Ledsamma underrättelser våra familjefäder få från Paris! Men hvad gör det! När lyckan sedan sviker, sätter sig studenten utan saknad och bekymmer till studierna, tåligt bidande ett förnyadt småleende af ödet, som skall försätta honom i tillfälle att återbörja sina nöjen. Så förnötes studentlifvet i Helsingfors under en ständig vexling af arbetets, reflexionens, enslighetens dagar och dagar af en glädje, en glömska, en maklighet, hvilken den mest inbitne lazzaronis sybaritism skulle afundas.»

40 »Den finske studenten gäller föga i sällskapskretsarne. Till ersättning, är han konungen för alla publika fester och nöjen. Det är han som från Maj månads början gör sina utflykter till de villor, som omgifva staden, och der, midt under skålar, hurrarop och libationer af mjöd, firar vinterns slut och blomstertidens återkomst. Det är han som uppfyller balerna i societetshuset, animerar dem, lifvar dem; han som besöker promenaderna, som leder spektaklerna, som applauderar skådespelarne; han som på concerterna framträder på estraden och gör sitt bästa utan fruktan och egenkärlek. Stundom urarta hans nöjen i skrål, men låter en då älskad lärares stämma höra sig, återkommer han genast till sig sjelf och visar sig mild och lättledd. – Studenterne i Helsingfors äro, likasom i Upsala och Lund, fördelade i flera afdelningar eller nationer. Hvarje nation har ett särskildt samlingsställe, der den samlar några böcker, dit den hämtar sina anteckningar, sina musikaliska instrumenter och der den ömsom står sig på läsning, ömsom på disputationsöfningar. Hvarje nation väljer sig bland professorerne en inspektor, som tar den under sitt beskydd, stöder den med sitt anseende och upplyser den med sina råd. Det finns hos dessa nationer en brinnande esprit de corps, som tillochmed urartar i rivalitet; emellertid uppstå aldrig sorgbringande strider mellan dem. Alla år på en bestämd dag förena de sig för att fira deras fest. Den midt under en stor banquet, vid hvilken Universitetets rektor, inspektor och alla nationens medlemmar äro tillstädes, uppläser man stycken på vers eller uppsattser på prosa, föreslår skålar för universitetet och dess förmän, öfverlemnar sig åt tusen bullersama och enthusiastiska samtal samt åtskiljes slutligen efter att genom en allmän skål hafva fastare knutit de band af sympathi och hederskänsla, som förena nationens ledamöter sinsemellan.»

41 »Vid kusten af finska viken, omkring 410 verst från Petersburg i guvernementet Nyland ligger Storfurstendömets hufvudstad Helsingfors. Vi skola nu välja den till uteslutande skådeplats för våra iakttagelser, ty det är isynnerhet der de förändringar visa sig, hvilka den nya moskovitiska eröfringen låtit det finska samhället undergå.»

42 »Hon är vacker, denna Suomi-stad midt ibland granitklipporna, hvilka låna sin grundval åt bygnaderna och hvilkas rödaktiga massor, här och der framstående vid gatorna, på afstånd gifva öppna platser ett kalkartadt utseende. Dess vidsträckta hamn, beherrskad af fästningen Sveaborg, för ända till dess fötter de gröfsta krigsskepp, äfvensom kofferdifartyg af allt slags drägtighet. Det är från bassinen af hamnen man bör betrakta staden. Främst sträcker sig en rymlig esplanad, omgifven af nya hus, alla af en koketterande hvithet, och slutande längre bort med en promenad, som för till theatern. Kejserliga palatset med dess galler och krönta örnar, den obelisk man upprest åt regerande Kejsarinnan, Generalguvernörshuset och längre åt sidan på en afskild plats, finska gardets kasern gifva denna del af panoramat en officiel karakter. Men rundtkring hamnen återtar panoramat sin fria flygt och sin nyckfulla fantasi. Der sprida sig på stränderna täcka villor i vexlande bizarra former, den ena mera pittoresk än den andra; vi må nämna den rika furstinnan Yousoupoffs villa, drottningen för alla. Der höjer sig bad (brunns?) huset, med dess friska tycke, så gladt besökt under sommaren; observatoriibygnaden, hvars tredubbla torn beherrska hafvet och tyckas trotsa himmelen(?). Men högre än alla reser sig tornet af Nikolaikyrkan och visar seglaren på flera versts afstånd» – förf. skulle ha sagt 50 v. – »sin blåa med guldstjernor besådda kupol. Herrliga torn, hoppets fyrbåk! aldrig skall jag förgäta det intryck anblicken af dig gjorde på min själ, när jag, slungad af stormen, kastad på en ödslig ö, tusen gånger hotad af en sorglig död, slutligen såg dig uppstiga för mina ögon.»

43 »Tränger man längre in i staden, förändrar sig intrycket flerfallt. Gatorna äro breda, snörräta, men ofta bergiga, stenlagda, likasom alla nordiska städer, med små hvassa kiselstenar, hvilka horribelt uttrötta fotgångare och komma örat att brista med skramlet af deras åkdon. Trottoirer äro sällsynta och sådana som stadens styrelse öfverlemnat dem åt husägarnes godtfinnande.*)Numera är föreskrifvet, att trottoirerna innan kort skola vara belagda med tälgsten. O huru fördrager man ej på dessa Helsingfors' gator vintern framför sommaren! Då breder sig en jemn och angenäm snö mjukt under edra fötter och istället för afbrutet hästtramp och skramlande vagnsbuller, hör ni endast bjellrans silfverklang, som förkunnar det tysta annalkandet af en släde. Hvarföre antager ej Finlands hufvudstad, likasom Rysslands, åtminstone på sina hufvudgator gatläggning af träd? den är så beqväm; sannt nog är den också dyr. Gasupplysning finnes i nordens städer blott på försök. Petersburg har visserligen försett sitt sköna Nevska perspektiv med tvenne rader rätt lifliga gaslampor; men när man ser vår place de la Concorde och våra boulevarder, finner man detta perspektiv nog mörkt. Helsingfors känner ej bruket af gas. Det upplyser sina gator med lycktor, men|20 5| de äro glesa, så glesa, att man i sanning skulle säga, det staden fruktar att uttrötta natten. Och dessutom släckas de utan förbarmande hvarje afton kl. 11.»

44 »Flertalet af de större stenhusen i Helsingfors tillhör köpmän, hvilka bo och drifva sin handel i dem. Man får i handelsbodarna icke vänta sig denna lyx i varornas exposition, som möter i Paris och London. Klimatets stränghet sätter sig deremot. Några på hyllor uppradade profver visa sig för de nyfiknas ögon blott genom dubbla fönster, hvilkas ofta oklara och illa underhållna glas gifva en nog torftig föreställning om köpmannen, derest man icke vet att bodens inre är rikt och väl beräknadt att locka kunder. Bodens hufvuddörr och fönsterluckor äro förvarade med jernbomar, betäckta med tjockt jernbleck och försedda med sprintar. Ofvanför dörren eller på sjelfva dess spegel läser man köpmannens skylt, skrifven på svenska och ryska.»

45 (Slut följer.)

Notisen/artikeln ingår i HT 14/3 1846:|21 1|

La Finlande par Leouzon Le Duc.

(Se N:o 17, 19, 20. Slut.)

46 »Värdshusen äga icke en mera lysande yta, än handelsbodarne, men deras inre är derföre icke mindre besökt. Det är öfverhufvud med Helsingfors som med alla dess systrar i nordlanden: det aficherar ingenting på utsidan. Man kunde säga, att fruktan för kölden oupphörligt förföljer det, liksom befarade man att utsätta för frostskada allt det, åt hvilket man ger för mycken dager. En följd häraf är, att den finska stadens yttre saknar dessa|21 2| egendomliga drag, som karakterisera handelsstaden, ehuru inom dess sköte bedrifves en mängd affärer och ehuru den bär namn af stapelstad» ....

47 »Den ryska eröfringen har omskapat staden. Såsom Finlands hufvudstad, använder Helsingfors allt nit för att göra heder åt sin titel. På alla håll resa sig nya hus, i hvilka stenen, graniten, teglet*)Sten, granit, tegel, – fria fantasier. intaga trädvirkets plats. Senaten och akademiens palatser samt mellan dem den stora Nikolaikyrkan, – oaktadt dess missförhållande till den gigantiska piedistal, som uppbär densama – imponera såsom betraktelsevärda monumenter. På ett annat håll finner man esplanaden beskuggad af träd och omgifven af hvita hus, hamntorget och dess flera hôteler med glänsande façader, samt kaserntorget, rymligt såsom ett Marsfält. Allt det der är verkligen ganska vackert. Emellertid, när man betraktar alla stadens delar i deras helhet, kan man ej undgå att i dem upptäcka en skärande brist på harmoni och en särdeles ofullständig fond. Helsingfors är staddt i ett öfvergångsarbete. De gamla beståndsdelarne, hvilka staden ännu ej förmått utplåna, lida af de nya, som omgifva dem och vägra att med dem sammangjuta sig. Man kunde förlikna Helsingfors vid en ung landtflicka, ofvanpå hvars vida drägt man kastat en något snäf slöja af gaz och några täcka blomsterguirlander. Men åren lida, arbetarne fullfölja sitt arbete, den nya staden skall förstoras, fullända sig, och dess delar, samlade i en enhet, skola slutligen återspegla samma ideé, samma inspiration.»

48 Trafiken i Helsingfors, salutorget med dess »emplettes de strömming»,konsekvensändrat/normaliserat gatbullret, militärmusiken, ryska kyrkklockorna, fångarnes kedjeslammer, brandvakternas »klockan elfa ou tolfva slagen»,konsekvensändrat/normaliserat kringelmarknaden, thédrickningen, dårhuset och Marmiers anekdoter derom, finska militären och comforten i dess kaserner framträda nu hvart efter annat på förf:s tafla. Derefter heter det:

49 »Vi ha talat om salonger. Man finner der en af de mest intressanta synpunkter, som Helsingfors erbjuder för betraktelsen.**)För Hr Le Duc – naturligtvis! När vi ännu voro i Finland, skref någon till oss från Frankrike och frågade, om invånarne här bodde i bequäma hus och stundom förenade sig till aftonsällskaper, liksom i andra länder. Vårt svar åstadkom stor förundran. I sjelfva verket föreställe vi oss svårligen, att man i dessa afskilda, nästan beständigt insnögade och inisade bygder finner seder, som likna våra. Det är emellertid så. Helsingfors' salonger äro skurna efter samma snitt, som de parisiska: samma lyx i amöblement, samma rikedom i tapetsering, i draperier, i bronzer, i taflor, samma slöseri med ecklärering, kandelabrer, sällsyntheter af alla slag. Väl yppar det yttre af månget hus på långt när ej hvad man sedan finner i det inre deras, ty trädhusen se i allmänhet ej ut för någonting; men jag har emellertid märkt, att trädhusen alltid innesluta mera comfort och elegans än de mest lysande stenhus.»

50 »Helsingfors' societé delar sig i tvenne klasser: den aristokratiska och den borgerliga. Det förstås af sig sjelft att den sednare afundas och kriticerar den förra. Denna åter bekymrar sig föga derom; den ser med ett småleende af likgiltighet och öfverlägsenhet den underordnade societén svärta de storheter, hvilka den afundas och hvilka den fåfängt söker att efterapa. För öfrigt blanda sig dessa båda societéer aldrig, om icke vid offentliga fester och ceremonier; äfven der håller hvarochen på sin rang och etiketten tages i akt*)Allt fria fantasier! Hvad skall man tänka om en förf. som så föga känner det han känner bäst? Att rang vid vissa tillfällen iakttages, är naturligt; men den som kastar en blick på andra sidan hafvet, skall af jemnförelsen lära, hvilken vacker aktning och jemnlikhet stånd och samhällsklasser i Finland öfverhufvud medgifva hvarandra. NB. i stort taget, icke från småstadssynpunkter. ... Den högre societén i Helsingfors består af åtta eller tio hus, hvilka se hvarandra hos sig, några en eller två gånger i veckan, andra blott fem eller sex gånger om året. En så inskränkt krets skulle utan tvifvel göra dessa reunioner i längden enformiga, om icke männens solida bildning, förenad med damernas älskvärdhet och grace, skulle meddela den ständigt nya behag. Verkligen förstår man också att i dem inblanda omvexling. De stora balerna, sällskapsspektaklerna, kortspelet, quicka lekar, lefvande taflor, erbjuda dertill outtömliga ämnen. Det finns i Helsingfors ett slags egna sällskapsnöjen, kallade kaféer, till hvilka endast damer ha tillträde. Vi kunna följaktligen ej uppskatta deras värde; allt hvad ryktet om dem förmäler, är att der pratas mycket. Kaféer brukas endast inom normaliseringoriginal: inom den borgerliga societén.»

51 »Svenska och franska språken äro de herrskande i salongerna; det sednare talas väl, i synnerhet af fruntimmer. Emellertid bör en Fransman, för att ej finna svårigheter i konversationen äfven med de mest bildade finska fruntimmer, afpruta mycket af sin ömtålighet om språkets renhet. Besvärade af någon sorts philologisk lyx, inblanda dessa damer hvarje ögonblick svenska, tyska, tillochmed ryska talesätt i sina fransyska fraser och tournurer; sannt nog har denna mosaik i samtalet ingenting stötande, tvärtom behagar den genom sin originalitet och sin okonstlade naivitet. För öfrigt prononcera de finska damerna i allmänhet väl; äfven de som bibehålla några nyanser af deras tyska accent, blifva derigenom endast mera retande. Svenska språket är vackert, välljudande, fullt af lif, behag och känsla, men i salongerna är det ett språk af besvärlig kruserlighet. Tilltalet ni är härifrån bannlyst; när man adresserar sig till någon, bör man tala i tredje person och bekläda den tilltalade med alla de titlar, som tillkomma honom.**)Förf. har rätt. Denna sed är en löjlig kälkborgerlighet, hvilken det vore hög tid att aflägga i alla bildade sällskaper. Numera börjar man likväl att afskudda detta ok och det enkla ni smyger sig småningom i den stela etikettens ställe. Svenska språket brukas allmänt i Finland på kusterna vid de stora hafsvikarna, emedan dessa trakters innevånare nästan alla härstamma från svenska kolonister. Finskan talas blott (!) i det inre af landet och Wiborgs län talar ryska och tyska (!).»

52 »I Helsingfors salonger riskera karlarna ogerna att tala fransyska, derest icke främlingar äro närvarande; men då kan man också märka, huru mycket de härutinnan öfverträffas af fruntimmerna. Sådant härrör af en olika uppfostran; ty medan de sednare varit anförtrodda åt guvernanter från Schweitz eller tillochmed från Frankrike och af dem inhämtat fransyskans egenheter, hafva de förre besökt endast inhemska gymnasier, i hvilka fransyskan betraktas som ett slags dödt språk och behandlas i likhet med latinet och grekiskan. Den höga aristokratin erbjuder dock äfven häruti vackra undantag» – och förf. namngifver tvenne.

53 »Sällskapstonen i de finska salongerna är liflig och angenäm, samtalsämnena högst tillfälliga.» Marmier ci|21 3|teras åter. »Men denna så spirituela, så bildade societé lemnar stundom vigtiga och intressanta ämnen åsido för att sysselsätta sig med hvad? med regn och vackert väder. Väderleken är i vårt vackra Frankrike ett uttryck för något rätt trivialt, den löjliga symbolen af en betydelselös konversation. Aktom oss att döma andra folk efter oss sjelfva. För nordländerna är väderleken allt. Denna vinter, som sträcker öfver deras hufvuden sin svepning af snö, som kommer deras sjöar och floder att tillfrysa, som tillstänger husens dörrar, som betäcker menniskorna med vilddjurshudar, denna vinter är förskräcklig. Nordboerne sjelfve falla ej sällan offer derför. Hvad under då, att väderlekens vexlingar gifva så mäktiga samtalsämnen? Hvem vet, om icke detta aprilregn skall påskynda sommarens ankomst? Hvem vet deremot, om icke denna augustiblåst är en vinterns förelöpare?*)Det vet Hr Finkenberg och mången annan, som rönt »att gamla märken stå».konsekvensändrat/normaliserat Se der vigtiga frågor. I dessa trakter, hvarest, egentligen taladt, höst och vår ej äro annat än toma ord**)Komikt påstående om ett klimat, der höst och vår upptaga 7 månader af året. och hvarest sommaren otåligt skyndar sig att på engång utveckla sina blad, sina blommor och frukter, för att desto hastigare afträda platsen åt sin oblidkelige rival, i dessa trakter är en solstråle en lycka, zephirens sus en ljuf vällust, ett litet kyligt regn en stor motgång. Man inser, att man under sådana förhållanden kan tala om regn och vackert väder utan att nedsätta sin värdighet som en man af vett eller det verkligt intressanta af konversationen i en salon.»

54 »Något som efter vårt tycke långt mera komprometterar en salon, det är att der insläppa denna trolösa och grymma demon, som man kallar cancan (squaller). Alla småstäder äro squalleraktiga. De tycka, att deras trånga verkningskrets vidgar sig derigenom att de gjuta galla deri. Det är en förvillelse, det är ett bedröfligt missbruk, som räcker handen åt illviljan. Det är ledsamt, att den goda staden Helsingfors när i sitt sköte detta olycksfrö och att den någongång låter utveckla sig der.***)Märk, värdaste Helsingforsbo, detta säger man om dig i Paris! I Paris! Mon dieu, värdaste, hvad du har elakt rykte om dig, det går aldrig an. Min Gud, när man har så många skatter af snille, behag och sann förtjenst att beundra, hvarföre då gifva fritt lopp åt en elak spejande kritik, som icke har någon annan retelse, än att svärta de värdigaste och fördunkla deras glans!»

55 Ganska lämpligt slutar förf. med beskrifningen af en bal. Hela boken har tycke af en balkonversation, deri man väl stundom nödgas infläta allvarsammare ämnen, men gerna tar dem så ytligt och legert som möjligt. Att icke derjemte sluta med en liten politisk desert, vore emellertid att negligera fransyska vanor. Förf. uppradar derföre till sist några politiska frågetecken och lofvar att framdeles hugna verlden med svaren. »Det må vara nog»,konsekvensändrat/normaliserat heter det, »tillagt av utgivarenatt vi i detta arbete öppnat en mera vidsträckt utsigt för studium af en för oss ny literatur och nationalitet. Längre fram skole vi ännu engång återfinna Finland och söka att genom nya arbeten göra oss mera förtjente af ett land, som äger så många anspråk på vårt intresse och våra sympathier.»

56 Och härtill önske vi Hr Le Duc all möjlig framgång****)Det förmäles att Hr Le Duc nyligen utgivit Nicanders »Runesvärdet» i öfvs. med noter..

 

 

  1. *)»I stället för ett poem allenast, gifve vi läsaren en historie»,konsekvensändrat/normaliserat säger förf.
  2. *)Hade Hr Le Duc rest med en häst genom vissa delar af Nyland, skulle han väl sällan behöft vänta, men desto oftare fått erfara otidighet och pockande på flera hästars sättande äfven för lätta åkdon.
  3. **)Hvar och en vet att detta missbruk här exsisterar blott undantagsvis.
  4. ***)Äfven Marmier roade sig åt la bondkara.
  5. *)Då känner förf. ej de tavastländska hästarnes förträffliga vana att hålla emot utför backarna.
  6. *)Några misstag förekomma dock, såsom en profession» i ophtalmologin».
  7. **)Ledsamma underrättelser våra familjefäder få från Paris!
  8. *)Numera är föreskrifvet, att trottoirerna innan kort skola vara belagda med tälgsten.
  9. *)Sten, granit, tegel, – fria fantasier.
  10. **)För Hr Le Duc – naturligtvis!
  11. *)Allt fria fantasier! Hvad skall man tänka om en förf. som så föga känner det han känner bäst? Att rang vid vissa tillfällen iakttages, är naturligt; men den som kastar en blick på andra sidan hafvet, skall af jemnförelsen lära, hvilken vacker aktning och jemnlikhet stånd och samhällsklasser i Finland öfverhufvud medgifva hvarandra. NB. i stort taget, icke från småstadssynpunkter.
  12. **)Förf. har rätt. Denna sed är en löjlig kälkborgerlighet, hvilken det vore hög tid att aflägga i alla bildade sällskaper.
  13. *)Det vet Hr Finkenberg och mången annan, som rönt »att gamla märken stå».konsekvensändrat/normaliserat
  14. **)Komikt påstående om ett klimat, der höst och vår upptaga 7 månader af året.
  15. ***)Märk, värdaste Helsingforsbo, detta säger man om dig i Paris! I Paris! Mon dieu, värdaste, hvad du har elakt rykte om dig, det går aldrig an.
  16. ****)Det förmäles att Hr Le Duc nyligen utgivit Nicanders »Runesvärdet» i öfvs. med noter.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil