Notisen/artikeln ingår i HT 13/11 1850:|90 2|

Angående Finlands handel på Sverige.

1 Vid flera föregående tillfällen ha vi sökt fästa uppmärksamheten vid de röster, som inom Sverige höjt sig mot utestängandet af den finska exporten på nämnde land, och vi hafva förutsagt, att dessa röster år från år skola höja sig starkare, oemotsägligare. Vi finna härpå ett nytt bevis i en under hösten utkommen och, som det synes, i många afseenden utmärkt skrift af Friherre Knut Bonde, benämnd »Handelspolitiska Betraktelser».konsekvensändrat/normaliserat Förf., känd genom ett sistl.sistliden vinter utgifvet sakrikt arbete om Hamburg och dess handel, beror i dessa nya betraktelser flera ämnen af högsta vigt, i första rummet för Sverige sjelft, men, i följd af handelns mäktiga vexelverkan, äfven för Finland. Sådana äro: Sveriges ställning till verldshandeln; åkerbrukets upphjelpande genom afsättning af dess produkter på England; återknytandet af den afbrutna handelsgemenskapen med Finland; husslöjdernas och industrins upphjelpande medelst upphäfvandet af gränsskilnaden mellan stads- och landtmannarörelse; klädesproduktionens förbättrande genom upphäfvande af införselförbudet; handelns bättre ordnande genom ett mindre beroende af Hamburgs kapitaler, sådanas tillgång inom landet samt fördelarna af att göra Götheborg till en centralpunkt för nordens handelsförhållanden till utlandet m. m.

2 Ämnenas mångfald och rikedom göra en utförligare redogörelse för denna skrift omöjlig; hvarförutom vi förmode, att de bland våra läsare, hvilka intressera sig för detaljerna, icke lära dröja att tillegna sig Hr Bondes arbete. Vi nämna således blott några ord om förf:s åsigt af handelsförbindelsen med Finland.

3 Hr Bonde utgår från den synpunkt, att Sveriges fåtaliga fabriks- och stadsbefolkning omöjligt kan utgöra ett tillräckligt antal konsumenter för produkterna af dess jordbruk, om dessa i någon mån förkofras till qvantitet och qvalitet. Härtills har man sökt åstadkomma en konstlad jemnvigt mellan konsumtion och produktion, men som ländt till bådas uppenbara förderf. I stället att, genom ett naturvidrigt utestängande af konkurrens från Finland, söka draga svenska jordbrukets produkter till Stockholm, finna dessa, helst i rikets södra och vestra provinser, sin naturliga afsättningsort i England, der Sverige kan sälja för högre priser, än det köper från Finland.

4 Rörande ickeförnyandet från Sveriges sida år 1844 af den Finland rörande additionela artikeln i handelstraktaten med Ryssland, anför förf., att derigenom det sista bandet afslets mellan Finnar och Svenskar, ett historiskt band, knutet af århundradens gemensama minnen och i denna egenskap dyrbart äfven sedan det upphört att äga hvarje politisk betydelse. Det afbrutna umgänget med ett karaktersfast, själsfriskt folk, sådant som det finska, räknas af förf. såsom en förlust, stor nog redan i och för sig. Men äfven den materiela vinning, man förespeglade sig som ett resultat af denna uppoffring, blef långt ifrån sådan man hoppades. »I ekonomiskt afseende, säger förf., förlorade vår hufvudstad för dess fabrikanter en riktande afsättning på detta land, och vida mer än man vet, emedan de officiela uppgifterna icke togos så noga. Sedan Finland genom traktatens upphäfvande stöttes ifrån oss, har en och annan fabrikant, som hade sin afsättning på Finland, sökt sin räddning genom att|90 3| öfverflytta fabriken till det försmådda landet, och har der funnit sin rikliga bergning, hvarvid hela resultatet af hans arbetsflit naturligtvis stannar på stället och således går fullkomligt förloradt för oss. För öfriga fabrikanter har Finland fått numera tjenstvilliga kunder i Tyskland, hvilka genast begagnade sig af tillfället, så att Lybeck öfvertog de fördelar som svenska rikets ständer undandrogo Sverges rike. – Förlusten genom vedhandeln mellan Finland och Stockholm var tvåfaldig, först omedelbart genom den minskade tillgången på den dyrbara varan ved och skog, som icke kan mångfaldigas i större grad än som naturen vill medgifva, och hvarigenom priserna stego betydligt, till icke ringa olycka för hufvudstadens många fattiga, hvilkas förut knappa vedförbrukning naturligtvis nu blifvit ännu mera förknappad. Dernäst hade vedtillförselns minskning en medelbar följd – den att Finnarne, då de icke kommo hit i mängd, också naturligtvis icke kommo härifrån i mängd, – med toma fartyg – hvarvid de, för att hafva någon återlast, förut föranleddes att taga våra öfverflödsvaror i utbyte.»

5 Man finner i dessa anmärkningar intet egentligt nytt, men en klar praktisk blick lärer icke kunna frånkännas förf. äfven häruti. En riktig uppfattning af Sveriges geografiska läge som grund för dess handelspolitik och handelslagstiftning utgör törhända detta arbetes största förtjenst; och ju mer man följer förf. i hans praktiska öfverblick, desto mera förvånas man öfver svenska riksdagens kortsynthet, att vilja af Bottniska viken göra en oöfverstigelig mur, då likväl naturen så tydligt påpekat dess bestämmelse af en förenande farväg för ömsesidigt vinstgifvande handelsförbindelser.