1 Den 11 sistl.sistlidna Mars begynte i Darmstadt en brottmålsprocess, som sedan allt fortfarande tilldrager sig hela Tysklands uppmärksamhet. Förloppet är i korthet följande.
2 Grefvinnan Emelie v. Görlitz, född v. Plitt, från Frankfurt hade redan som barn blifvit förlofvad med sedermera kammarherren grefve v. Görlitz i Darmstadt och lefde med honom i barnlöst äktenskap. Båda dessa makar voro af ett retligt och häftigt lynne, och då kärleken ej hade knutit deras förening, uppstodo i början husliga tvister, som likväl snart åter bilades, emedan ingen af dem var långsint. De spisade tillsammans, men träffades för öfrigt sällan. Deras hus hade tre våningar; grefvinnan bebodde den mellersta och hade der sin handkassa, jemte flera dyrbarheter och ett smycke om 20 000konsekvensändrat/normaliserat gyllens värde, förvarad i sin sorgfälligt lästa skrifpulpet. Denna stod i hennes arbetsrum; till venster en dörr till förmaket, till höger en ringklocka, midtemot dörren en spegel och en soffa, samt till venster ännu en dörr, som ledde till kabinettet. Vid väggen mot förmaket stod en kamin, hvars rör stod i förbindelse med tvenne andra.
3 Den 13 Juni 1847, en söndag, for grefven kl. 3 e. m. på middag till hofvet; grefvinnan blef hemma, och alla domestiker, utom betjenten Johan Stauff, gingo med herrskapets tillåtelse ut att roa sig. Denne Stauff hade tjenat i huset två år, förde ett något vidlyftigt lefverne och hade skulder; när kammartjenaren Schiller tvekade om han skulle gå ut, hade Stauff uppmuntrat honom dertill. Kl. 4¼ kom Schillers hustru att söka honom; ingen syntes till. Efter några minuter kom Stauff utför trappan i skjortärmarna, med ett förkläde framför sig och en handduk i handen. Hans blick hade något vildt och ovanligt. Kl. 5 kom kusken hem, för att fara efter grefven; Stauff följde till fots kl. ½ 6, och kl. ½ 7 kom grefven hem. Det föreföll honom ovanligt, att bakporten var stängd. Han frågade efter sin fru; Stauff uppgaf att hon vore i handkammaren i öfversta våningen. Grefven omklädde sig långsamt, gick derpå upp att söka grefvinnan och medtog åt henne konfekt, som han alltid brukade hämta åt henne, när han spisat vid hofvet. Han fann henne icke, och förmaksdörren var läst. Kl. ½ 8 gick han ut att promenera, och efterhand återkommo alla de utgångna domestikerna, äfven Stauff. Men undertiden, mellan kl. 8 och ½ 9 hade man från det gentemot liggande huset genom den målade rullgardinen för grefvinnans kabinett varseblifvit en än högt flammande, än åter helt liten låga, som slutligen försvann, och när man sedan undersökte synlinien, befanns den leda till divanen.
4 Kl. mellan 9 och 10 påtog grefven sin schlafrock och skickade Stauff med helsning till grefvinnan att hon ville, som vanligt, skicka honom hans soppa. Stauff återkom med förklaring att grefvinnan ingenstädes var att finna. Nu gick grefven med honom upp; der var tyst och tomt, ingen i handkammaren; dörren till förmaket läst. Nu ropades kammartjenaren, och i detsamma märkte man genom glasdörren rök, som äfven visade sig i de nedra kaminerna. Man gjorde alarm, folk sprang till, man sönderslog förmaksdörren, men kunde ej intränga för röken. Slutligen inslogs fönstret med tillhjelp af en stege, då röken fick utlopp. Man bröt sig nu in; dörren till arbetsrummet var ock läst (ingen af nycklarna är sedan återfunnen), man uppbröt äfven den och såg att pulpeten brann. Man kastade ett ämbar vatten ditåt, och nu först varseblef man grefvinnan liggande död framför pulpeten med hela öfra delen af kroppen gräsligt förbränd. Golfvet under henne var oskadadt, klocksträngen nedryckt; pulpeten var halfbränd och släcktes snart, men nu märktes rök i kabinettet, och det befanns att divanen brann.
5 Man tog för afgjordt att grefvinnan omkommit af våda, att hon somnat vid pulpeten, att denna fattat eld och antändt hennes kläder. Några läkare ville omständligen bevisa att grefvinnan dödt af sjelfförbränning. Man gissade hit och dit, den döda begrofs ordenteligen och saken syntes nästan glömd. Tidningarna begynte dock framkasta en och annan vink om ett begånget mord. Fördenskull uppgräfdes d. 11 Aug. grefvinnans lik och obducerades, men förvandlingen var långt gången och det enda märkvärdiga man upptäckte var en remna i hufvudskålen, men äfven den hade kunnat uppstå genom eldens verkan.
6 D. 6 Okt. 1847 häktades Johan Stauffs fader Henrik Stauff, emedan han velat sälja misstänkt gods. Deribland fanns ett armband, som igenkändes hafva tillhört grefvinnan Görlitz – D. 2 Nov. 1847 var kökspigan Eyrich sysselsatt att tillreda en sås åt grefven, då Johan Stauff inkom i köket och befallte henne göra eld i matsalen. Hon sade sig ej ha tid; emellertid passade Stauff på, när han trodde sig obemärkt, och hällde något grönt i såsen. Så snart han gått ut, undersökte Eyrich såsen och fann den ha en bismak. En läkare efterskickades och förklarade såsen innehålla 15½ gran spansk gröna. Nu ändtligen häktades Johan Stauff. Han visste att hans far och hans bror voro misstänkta samt att en undersökning förestod om grefvinnans död. Han kände berättelserna om hertiginnan af Praslin, mördad af sin man, som sedan tog gift, och var den förste som sökte hvälfva misstankar uppå sin husbonde. Grefven, sade han, hade sju dagar efter grefvinnans död gifvit honom en dosa med juveler; dem hade han gifvit åt sin fader att sälja. Grefven hade ochså varnat honom »att ej prata för mycket».konsekvensändrat/normaliserat Allt detta förklarade grefven för komplett lögn.
7 Mot Stauff förekommer bland annat, att han natten efter grefvinnans död begärt att få sofva hos kammartjenaren Schiller och der hela natten svettats starkt och icke fått|30 3| sömn. Redan dagen derpå hade han talat om att gå ur tjensten. Före olyckshändelsen hade man sett honom äga 6 eller 7 lådor phosphorstickororiginal: phorphorstickor; efter händelsen hade han blott två, och dessa afsvedda. Han fortfar att neka med största halsstarrighet. Men icke mindre ihärdiga äro rättvisans bemödanden att uppdaga sanningen. Man begagnar vid vitnesförhören en komplett modell af Görlitzska huset med hela dess inredning. Läkarne hafva anställt försök med att bränna menniskolik på samma sätt och lika lång tid, som grefvinnans. En hufvudskål, bränd öfver ett fat med sprit, visade märkvärdig likhet med grefvinnans; blott var hos denna munnen öppen och tungan utstående, som antyder strypning.
8 Allmänna åklagaren förmodar tillgången hafva varit som följer. Mördaren har kl. mellan 4 och 5 anfallit grefvinnan i arbetsrummet; dervid har hon så häftigt ryckt i klocksträngen, att den brustit; sedan har hon flytt i kabinettet; der har mördaren strypt henne på divanen och gifvit henne ett slag i hufvudet. Kl. 8 har han, för att dölja sitt brott, släpat liket ut i förmaket och bränt det i kaminen, släpat det tillbaka i arbetsrummet, antändt pulpeten och sedan äfven divanen, för att dölja blodspåren, hvarefter han i hast plundrat pulpeten, tilläst dörrarna och flytt.
9 Vi skola framdeles upplysa, huruvida den fortgående undersökningen bekräftar dessa förmodanden.
Notisen/artikeln ingår i HT 8/5 1850:|36 2|
Görlitzska Processen.
10 Sedan presidenten gifvit utförlig resumé af undersökningens förlopp, skildrat de skäl man hade att vara moraliskt öfvertygad om grefvinnans mord af Johan Stauff samt alla de lögner, det hyckleri och den fräckhet, hvarmed Stauff sökt slingra sig undan rättvisan, och sedan den anklagades advokat fintligt, men med föga framgång satt i fråga möjligheten af en sjelfförbränning, ett sjelfmord eller en okänd mördares instigande genom fönstret; afkunnade juryn i Darmstadt den 11 April på e. m. utslaget. Förgäfves hade man nytjat det knep, att tillskicka presidenten ett anonymt bref, hvari en föregifven slägtinge till grefvinnan säger sig hafva begått mordet, för att få ärfva henne; juryn lät icke förvilla sig. Johan Stauff förklarades skyldig till 1) mord, 2) mordbrand, 3) stöld och 4) förgiftnings försök samt dömdes till tvångsarbete för lifstiden. Han hörde sin dom med köld; ett rykte går, att han aflifvat sig i fängelset. Fadren Henrik Stauff dömdes till 6 och brodren, Jakob Stauff till 3 månaders fängelse för tjufgömmeri.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Görlitzska Processen.
1 Den 11 sistl.sistlidna Mars begynte i Darmstadt en brottmålsprocess, som sedan allt fortfarande tilldrager sig hela Tysklands uppmärksamhet. Förloppet är i korthet följande.
2 Grefvinnan Emelie v. Görlitz, född v. Plitt, från Frankfurt hade redan som barn blifvit förlofvad med sedermera kammarherren grefve v. Görlitz i Darmstadt och lefde med honom i barnlöst äktenskap. Båda dessa makar voro af ett retligt och häftigt lynne, och då kärleken ej hade knutit deras förening, uppstodo i början husliga tvister, som likväl snart åter bilades, emedan ingen af dem var långsint. De spisade tillsammans, men träffades för öfrigt sällan. Deras hus hade tre våningar; grefvinnan bebodde den mellersta och hade der sin handkassa, jemte flera dyrbarheter och ett smycke om 20 000konsekvensändrat/normaliserat gyllens värde, förvarad i sin sorgfälligt lästa skrifpulpet. Denna stod i hennes arbetsrum; till venster en dörr till förmaket, till höger en ringklocka, midtemot dörren en spegel och en soffa, samt till venster ännu en dörr, som ledde till kabinettet. Vid väggen mot förmaket stod en kamin, hvars rör stod i förbindelse med tvenne andra.
3 Den 13 Juni 1847, en söndag, for grefven kl. 3 e. m. på middag till hofvet; grefvinnan blef hemma, och alla domestiker, utom betjenten Johan Stauff, gingo med herrskapets tillåtelse ut att roa sig. Denne Stauff hade tjenat i huset två år, förde ett något vidlyftigt lefverne och hade skulder; när kammartjenaren Schiller tvekade om han skulle gå ut, hade Stauff uppmuntrat honom dertill. Kl. 4¼ kom Schillers hustru att söka honom; ingen syntes till. Efter några minuter kom Stauff utför trappan i skjortärmarna, med ett förkläde framför sig och en handduk i handen. Hans blick hade något vildt och ovanligt. Kl. 5 kom kusken hem, för att fara efter grefven; Stauff följde till fots kl. ½ 6, och kl. ½ 7 kom grefven hem. Det föreföll honom ovanligt, att bakporten var stängd. Han frågade efter sin fru; Stauff uppgaf att hon vore i handkammaren i öfversta våningen. Grefven omklädde sig långsamt, gick derpå upp att söka grefvinnan och medtog åt henne konfekt, som han alltid brukade hämta åt henne, när han spisat vid hofvet. Han fann henne icke, och förmaksdörren var läst. Kl. ½ 8 gick han ut att promenera, och efterhand återkommo alla de utgångna domestikerna, äfven Stauff. Men undertiden, mellan kl. 8 och ½ 9 hade man från det gentemot liggande huset genom den målade rullgardinen för grefvinnans kabinett varseblifvit en än högt flammande, än åter helt liten låga, som slutligen försvann, och när man sedan undersökte synlinien, befanns den leda till divanen.
4 Kl. mellan 9 och 10 påtog grefven sin schlafrock och skickade Stauff med helsning till grefvinnan att hon ville, som vanligt, skicka honom hans soppa. Stauff återkom med förklaring att grefvinnan ingenstädes var att finna. Nu gick grefven med honom upp; der var tyst och tomt, ingen i handkammaren; dörren till förmaket läst. Nu ropades kammartjenaren, och i detsamma märkte man genom glasdörren rök, som äfven visade sig i de nedra kaminerna. Man gjorde alarm, folk sprang till, man sönderslog förmaksdörren, men kunde ej intränga för röken. Slutligen inslogs fönstret med tillhjelp af en stege, då röken fick utlopp. Man bröt sig nu in; dörren till arbetsrummet var ock läst (ingen af nycklarna är sedan återfunnen), man uppbröt äfven den och såg att pulpeten brann. Man kastade ett ämbar vatten ditåt, och nu först varseblef man grefvinnan liggande död framför pulpeten med hela öfra delen af kroppen gräsligt förbränd. Golfvet under henne var oskadadt, klocksträngen nedryckt; pulpeten var halfbränd och släcktes snart, men nu märktes rök i kabinettet, och det befanns att divanen brann.
5 Man tog för afgjordt att grefvinnan omkommit af våda, att hon somnat vid pulpeten, att denna fattat eld och antändt hennes kläder. Några läkare ville omständligen bevisa att grefvinnan dödt af sjelfförbränning. Man gissade hit och dit, den döda begrofs ordenteligen och saken syntes nästan glömd. Tidningarna begynte dock framkasta en och annan vink om ett begånget mord. Fördenskull uppgräfdes d. 11 Aug. grefvinnans lik och obducerades, men förvandlingen var långt gången och det enda märkvärdiga man upptäckte var en remna i hufvudskålen, men äfven den hade kunnat uppstå genom eldens verkan.
6 D. 6 Okt. 1847 häktades Johan Stauffs fader Henrik Stauff, emedan han velat sälja misstänkt gods. Deribland fanns ett armband, som igenkändes hafva tillhört grefvinnan Görlitz – D. 2 Nov. 1847 var kökspigan Eyrich sysselsatt att tillreda en sås åt grefven, då Johan Stauff inkom i köket och befallte henne göra eld i matsalen. Hon sade sig ej ha tid; emellertid passade Stauff på, när han trodde sig obemärkt, och hällde något grönt i såsen. Så snart han gått ut, undersökte Eyrich såsen och fann den ha en bismak. En läkare efterskickades och förklarade såsen innehålla 15½ gran spansk gröna. Nu ändtligen häktades Johan Stauff. Han visste att hans far och hans bror voro misstänkta samt att en undersökning förestod om grefvinnans död. Han kände berättelserna om hertiginnan af Praslin, mördad af sin man, som sedan tog gift, och var den förste som sökte hvälfva misstankar uppå sin husbonde. Grefven, sade han, hade sju dagar efter grefvinnans död gifvit honom en dosa med juveler; dem hade han gifvit åt sin fader att sälja. Grefven hade ochså varnat honom »att ej prata för mycket».konsekvensändrat/normaliserat Allt detta förklarade grefven för komplett lögn.
7 Mot Stauff förekommer bland annat, att han natten efter grefvinnans död begärt att få sofva hos kammartjenaren Schiller och der hela natten svettats starkt och icke fått|30 3| sömn. Redan dagen derpå hade han talat om att gå ur tjensten. Före olyckshändelsen hade man sett honom äga 6 eller 7 lådor phosphorstickororiginal: phorphorstickor; efter händelsen hade han blott två, och dessa afsvedda. Han fortfar att neka med största halsstarrighet. Men icke mindre ihärdiga äro rättvisans bemödanden att uppdaga sanningen. Man begagnar vid vitnesförhören en komplett modell af Görlitzska huset med hela dess inredning. Läkarne hafva anställt försök med att bränna menniskolik på samma sätt och lika lång tid, som grefvinnans. En hufvudskål, bränd öfver ett fat med sprit, visade märkvärdig likhet med grefvinnans; blott var hos denna munnen öppen och tungan utstående, som antyder strypning.
8 Allmänna åklagaren förmodar tillgången hafva varit som följer. Mördaren har kl. mellan 4 och 5 anfallit grefvinnan i arbetsrummet; dervid har hon så häftigt ryckt i klocksträngen, att den brustit; sedan har hon flytt i kabinettet; der har mördaren strypt henne på divanen och gifvit henne ett slag i hufvudet. Kl. 8 har han, för att dölja sitt brott, släpat liket ut i förmaket och bränt det i kaminen, släpat det tillbaka i arbetsrummet, antändt pulpeten och sedan äfven divanen, för att dölja blodspåren, hvarefter han i hast plundrat pulpeten, tilläst dörrarna och flytt.
9 Vi skola framdeles upplysa, huruvida den fortgående undersökningen bekräftar dessa förmodanden.
Notisen/artikeln ingår i HT 8/5 1850:|36 2|Görlitzska Processen.
10 Sedan presidenten gifvit utförlig resumé af undersökningens förlopp, skildrat de skäl man hade att vara moraliskt öfvertygad om grefvinnans mord af Johan Stauff samt alla de lögner, det hyckleri och den fräckhet, hvarmed Stauff sökt slingra sig undan rättvisan, och sedan den anklagades advokat fintligt, men med föga framgång satt i fråga möjligheten af en sjelfförbränning, ett sjelfmord eller en okänd mördares instigande genom fönstret; afkunnade juryn i Darmstadt den 11 April på e. m. utslaget. Förgäfves hade man nytjat det knep, att tillskicka presidenten ett anonymt bref, hvari en föregifven slägtinge till grefvinnan säger sig hafva begått mordet, för att få ärfva henne; juryn lät icke förvilla sig. Johan Stauff förklarades skyldig till 1) mord, 2) mordbrand, 3) stöld och 4) förgiftnings försök samt dömdes till tvångsarbete för lifstiden. Han hörde sin dom med köld; ett rykte går, att han aflifvat sig i fängelset. Fadren Henrik Stauff dömdes till 6 och brodren, Jakob Stauff till 3 månaders fängelse för tjufgömmeri.