Necken, poetisk kalender för 1849, utgifven af Berndtson. H:fors J. C. Frenckell & Son 1848.
1 Ännu har detta årets Necken icke fått någon recension. Vi kunde väl fråga: hvarföre det? och deraf draga vissa slutsatser; men vi känna våra vänner tidningarna alltför väl, för att härleda af beräkning hvad som uppenbart kommer sig af att »man icke kommit sig till».konsekvensändrat/normaliserat*)Aura och Läsebibl. i Finland hafva mött en lika tystnad som Necken. För vår del skola vi med det första yttra oss äfven om dessa.
2 Vi skola då hvarken påstå att kalenderliteraturen i allmänhet öfverlefvat sig sjelf, eller att Necken i synnerhet visat sig underhaltig. Vi anmärka endast, att de poetiska kalendrarna äfven här förlorat nyhetens första behag, att läsarnes anspråk vuxit fortare än författarnes förmåga att tillfredsställa dem, och att deraf uppstått ett missförhållande, hvilket det tillhör kritiken att, så vidt möjligt, försona.
3 För att således hålla oss specielt till Neckens literära område, anse vi det årliga utgifvandet af en sådan liten poetisk och novellistisk blomstersamling alldeles icke för en blott och bart modesak, en literär lyxartikel, på hvilken utgifvaren vinner penningar och läsaren en toilettprydnad. Meningen dermed är något bättre, nemligen att till en krans utan anspråk sammanknyta flyktiga stunders verk, förstlingar af unge författares pennor, och sålunda bevara dem, om icke åt minnet och odödligheten, så åtminstone till ett dagens lilla nöje för läsaren och som uppmuntran till en framtida högre utbildning för författarne sjelfve. Det är sannt att flertalet af dem som här skrifva i en poetisk kalender icke gå och icke ha för afsigt att gå längre än så; men om ock blott några få, om blott en enda högre begåfvad i kalendern finner en väckelse att dock skrifva något – denna väckelse som här annars saknas nästan totalt – så kan man icke anse utgifvandet af denna kalender, så dilettantisk den är, utan gagn för konsten i högre mening. Emellertid följer häraf för utgifvaren den förbindelse, att icke utan urval upptaga allt hvad oerfarenheten eller sjelfförblindelsen slumpvis ger i hans händer, likasom, å andra sidan, läsaren icke bör i en poetisk kalender söka några mästerstycken, äfven om ett sådant undantag stundom skulle der anträffas.
4 Kalendern Necken har de förra åren dokumenterat sig som en bland de bättre i sin genre, och vi finna intet skäl att i år tillerkänna den ett ringare värde. Boken har denna gång 15 signaturer. Bland dem ha tre (F. B., Q. och Zt.) skrifvit i alla fyra årgångarna en (T***) i tre, och tre (C.,–br–L. och –st–st.) i två årgångar. Alla de öfriga 8 äro nya. Deremot saknas signaturerna –a–g.,tillagt av utgivarenA. O., –ng., G–t., H. K., Lll, L., Nvroriginal: Nov, –n, Rbg, R. S., S., Sophie, S–s, T–n samt Kymäläinen och Makkonen, hvilka alla återfinnas i de förra årgångarna, och hvilka, sammanräknade med de nuvarande, skulle utgöra 32 signaturer. Likväl kunna vi i förtroende yppa, att signaturen X. i årgången 1849 säges vara ganska intimt lierad med den välkända sign. Rbg i årgångarne 1846 och 1847.
5 Betrakta vi först de gamla bekanta.
6 Utgifvaren (F. B.) har lemnat tre poesier, ett dramatiskt stycke och en novell. Bland de förra märker man en bitter satir: »Krök rygg!» – för bitter, man vore frestad att säga för cynisk, för att innehålla någon verklig humor, i hvilket afseende stycket är vida underlägset ett par i samma genre af Hr Leistenius. I helt annan tonart spelar »Försvunnen Glädje», ett oändligen täckt stycke, till form och innehåll lika intagande; det bästa vi|14 4| påminna oss hafva sett af Hr Berndtsons penna. »Kungens porträtt»*)Vi förbehålle oss möjligen ännu ett ord om detta stycke. står ett godt stycke framom Hr B:s förra dramatiska försök; det är ledigt hållet, väl motiveradt och i synnerhet väl lokaliseradt i Gustaf III:s tid. För sällskapstheatrar måste det vara en god acqvisition. Icke alldeles så fördelaktigt utfaller omdömet om novellen »Förrädaren».konsekvensändrat/normaliserat Äfven här visar förf. en lycklig förmåga att lokalisera sin skildring i olika tidehvarf, och vi anse Hr B. göra ganska rätt uti att specielt slå sig på den historiska novellen. Warschau och det gamla Åbo stå här lefvande för läsarens blick; icke alla läsare torde veta att Daniel Hjort är en historisk person. Kompositionen är för öfrigt svag, vissa situationer mera pinsama än pikanta; upplösningen, beräknad på effekt, blir genom öfvermått på engång ohygglig och trivial.
7 Hr C(ygnæus) har lemnat tredje akten af ett historiskt sorgespel: »Kung Sigismunds Värn».konsekvensändrat/normaliserat Detta värn är Claes Flemming, och man måste erkänna, att en väldigare hjelte för ett sorgespel äger Finland ej att framvisa. I denna tredje akt uppträder han väl endast i slutet, men så, att hans skugga öfverskyggar det hela. Det gäller en strid mellan Pohlackar och Svenskar på Åbo torg, motiverad dels genom den nationela rivaliteten, dels genom en af de förre förföljd finsk flicka. Att se Hr C. behandla detta ämne, har ett eget intresse. Å ena sidan är hans uppfattning i allmänhet så storartad, att en man som Flemming måste under hans hand framträda i sina rätta dimensioner. Men å andra sidan är han, som författare, en rent lyrisk personlighet. Häraf kommer att styckets handling och planläggning, så vidt man kan döma af detta fragment, äro fullt dramatiska, men dialogen alltför lyrisk, alltför detaljerad, för att lämpa sig till effekten af handlingen. Vi tillägga att Hr C. här ändock är mera concentrerad än annars. För scenen är icke detta stycke; men som historie skildring i dramatisk form, har det alla förtjensterna af en högsint uppfattning och en trogen tidsbild, nemligen trogen så, att troheten icke, som hos Hr B., ligger i dekorationen, utan fastmer i handlingens innersta motiver.
8 Signaturen T*** har lemnat två stycken, båda af värde. »Vårt folk» – ett motstycke till »Vårt land» – förfäktar, med ädel aktning för den svenska skolan, finska folkets fullmyndighet och sjunger huru
»För oss randas morgon i rosig drägt,
Då för andra det lutar till qväll.»
10 Stycket, ehuru ojemnt i formen, hör till de skönaste i Necken. »Romansen» erinrar om Fänrik Ståls »Torpflicka».konsekvensändrat/normaliserat – Sign. Q(vanten) har gifvit två stycken, båda genomandade af detta milda svärmeri, som är Hr Q. eget. Man tycker sig se en sky, öfver hvilken qvällen spelar i guld och strålar; men klarheten och den fast begränsade gestalten saknas; idealet är för Hr Q. en skepnad väfd af färger och trånad, ofattlig och ständigt fjerran. Det är derföre man i det annars täcka stycket »Hemliga budskap» förgäfves söker något annat än färgspelet, och äfven i »Den trogna», der hållningen är fastare, dock ej förmår fatta den drömbild (fantasin? minnet? skydsanden?), som så sakta nalkas i månskenet. Sistn. stycke påminner om Heine och är i detaljen af glänsande skönhet. – Sign. –br–L. har lemnat två stycken: »Sabinskornas bortröfvande»,konsekvensändrat/normaliserat fullt af humor, löjen och – tryckfel, samt »Kyrkklockan»,konsekvensändrat/normaliserat ett stycke i allvarsam ton med klingande form. – Sign. –st–st har lemnat ett stycke, »Henrik»,konsekvensändrat/normaliserat ett ungdomsförsök, i hvilket Almqvist genomskiner. Sign. Zt har lemnat tre stycken, om hvilka vi beskedligt tiga.
11 Pseudo X. har gifvit »Fåfäng önskan»,konsekvensändrat/normaliserat ett stycke af 16 rader, men en perla af klarhet och ljufhet.
12 De öfriga signaturerna äro för Necken nya. F. har gifvit två stycken; imitationen drifver ännu i dem sitt spel, orden skumma, dragen äro raska. R. F. har lemnat »En engelsk bal i Rom»,konsekvensändrat/normaliserat en obetydlig skiss. L–rt, en signatur från Lärkan, har gifvit tvenne stycken; de ha varm känsla, men sakna uppfinning och djup. Väl målad är utsigten från Avasaksa. – a–n., också en signatur från Lärkan, har lemnat »Engelens brud»,konsekvensändrat/normaliserat något imiteradt, något sentimentalt, men mjukt och svärmiskt. N. har öfversatt en bekant finsk runa. V. R. har lemnat ett stycke, »Fennomanie»,konsekvensändrat/normaliserat om hvilket vi upprepa hvad som nämndes om sign. L–rt, tilläggande att detsamma gäller om signaturen ***, som lemnat ett stycke.
13 Till sitt yttre är Necken i år elegantare än någonsin förut. Någon oreda uppkommer likväl deraf att den poetiska och den dramatiskt prosaiska afdelningen hvardera är skildt paginerad.
*)Aura och Läsebibl. i Finland hafva mött en lika tystnad som Necken. För vår del skola vi med det första yttra oss äfven om dessa.
*)Vi förbehålle oss möjligen ännu ett ord om detta stycke.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Necken, poetisk kalender för 1849, utgifven af Berndtson. H:fors J. C. Frenckell & Son 1848.
1 Ännu har detta årets Necken icke fått någon recension. Vi kunde väl fråga: hvarföre det? och deraf draga vissa slutsatser; men vi känna våra vänner tidningarna alltför väl, för att härleda af beräkning hvad som uppenbart kommer sig af att »man icke kommit sig till».konsekvensändrat/normaliserat*)Aura och Läsebibl. i Finland hafva mött en lika tystnad som Necken. För vår del skola vi med det första yttra oss äfven om dessa.
2 Vi skola då hvarken påstå att kalenderliteraturen i allmänhet öfverlefvat sig sjelf, eller att Necken i synnerhet visat sig underhaltig. Vi anmärka endast, att de poetiska kalendrarna äfven här förlorat nyhetens första behag, att läsarnes anspråk vuxit fortare än författarnes förmåga att tillfredsställa dem, och att deraf uppstått ett missförhållande, hvilket det tillhör kritiken att, så vidt möjligt, försona.
3 För att således hålla oss specielt till Neckens literära område, anse vi det årliga utgifvandet af en sådan liten poetisk och novellistisk blomstersamling alldeles icke för en blott och bart modesak, en literär lyxartikel, på hvilken utgifvaren vinner penningar och läsaren en toilettprydnad. Meningen dermed är något bättre, nemligen att till en krans utan anspråk sammanknyta flyktiga stunders verk, förstlingar af unge författares pennor, och sålunda bevara dem, om icke åt minnet och odödligheten, så åtminstone till ett dagens lilla nöje för läsaren och som uppmuntran till en framtida högre utbildning för författarne sjelfve. Det är sannt att flertalet af dem som här skrifva i en poetisk kalender icke gå och icke ha för afsigt att gå längre än så; men om ock blott några få, om blott en enda högre begåfvad i kalendern finner en väckelse att dock skrifva något – denna väckelse som här annars saknas nästan totalt – så kan man icke anse utgifvandet af denna kalender, så dilettantisk den är, utan gagn för konsten i högre mening. Emellertid följer häraf för utgifvaren den förbindelse, att icke utan urval upptaga allt hvad oerfarenheten eller sjelfförblindelsen slumpvis ger i hans händer, likasom, å andra sidan, läsaren icke bör i en poetisk kalender söka några mästerstycken, äfven om ett sådant undantag stundom skulle der anträffas.
4 Kalendern Necken har de förra åren dokumenterat sig som en bland de bättre i sin genre, och vi finna intet skäl att i år tillerkänna den ett ringare värde. Boken har denna gång 15 signaturer. Bland dem ha tre (F. B., Q. och Zt.) skrifvit i alla fyra årgångarna en (T***) i tre, och tre (C.,–br–L. och –st–st.) i två årgångar. Alla de öfriga 8 äro nya. Deremot saknas signaturerna –a–g.,tillagt av utgivaren A. O., –ng., G–t., H. K., Lll, L., Nvroriginal: Nov, –n, Rbg, R. S., S., Sophie, S–s, T–n samt Kymäläinen och Makkonen, hvilka alla återfinnas i de förra årgångarna, och hvilka, sammanräknade med de nuvarande, skulle utgöra 32 signaturer. Likväl kunna vi i förtroende yppa, att signaturen X. i årgången 1849 säges vara ganska intimt lierad med den välkända sign. Rbg i årgångarne 1846 och 1847.
5 Betrakta vi först de gamla bekanta.
6 Utgifvaren (F. B.) har lemnat tre poesier, ett dramatiskt stycke och en novell. Bland de förra märker man en bitter satir: »Krök rygg!» – för bitter, man vore frestad att säga för cynisk, för att innehålla någon verklig humor, i hvilket afseende stycket är vida underlägset ett par i samma genre af Hr Leistenius. I helt annan tonart spelar »Försvunnen Glädje», ett oändligen täckt stycke, till form och innehåll lika intagande; det bästa vi|14 4| påminna oss hafva sett af Hr Berndtsons penna. »Kungens porträtt»*)Vi förbehålle oss möjligen ännu ett ord om detta stycke. står ett godt stycke framom Hr B:s förra dramatiska försök; det är ledigt hållet, väl motiveradt och i synnerhet väl lokaliseradt i Gustaf III:s tid. För sällskapstheatrar måste det vara en god acqvisition. Icke alldeles så fördelaktigt utfaller omdömet om novellen »Förrädaren».konsekvensändrat/normaliserat Äfven här visar förf. en lycklig förmåga att lokalisera sin skildring i olika tidehvarf, och vi anse Hr B. göra ganska rätt uti att specielt slå sig på den historiska novellen. Warschau och det gamla Åbo stå här lefvande för läsarens blick; icke alla läsare torde veta att Daniel Hjort är en historisk person. Kompositionen är för öfrigt svag, vissa situationer mera pinsama än pikanta; upplösningen, beräknad på effekt, blir genom öfvermått på engång ohygglig och trivial.
7 Hr C(ygnæus) har lemnat tredje akten af ett historiskt sorgespel: »Kung Sigismunds Värn».konsekvensändrat/normaliserat Detta värn är Claes Flemming, och man måste erkänna, att en väldigare hjelte för ett sorgespel äger Finland ej att framvisa. I denna tredje akt uppträder han väl endast i slutet, men så, att hans skugga öfverskyggar det hela. Det gäller en strid mellan Pohlackar och Svenskar på Åbo torg, motiverad dels genom den nationela rivaliteten, dels genom en af de förre förföljd finsk flicka. Att se Hr C. behandla detta ämne, har ett eget intresse. Å ena sidan är hans uppfattning i allmänhet så storartad, att en man som Flemming måste under hans hand framträda i sina rätta dimensioner. Men å andra sidan är han, som författare, en rent lyrisk personlighet. Häraf kommer att styckets handling och planläggning, så vidt man kan döma af detta fragment, äro fullt dramatiska, men dialogen alltför lyrisk, alltför detaljerad, för att lämpa sig till effekten af handlingen. Vi tillägga att Hr C. här ändock är mera concentrerad än annars. För scenen är icke detta stycke; men som historie skildring i dramatisk form, har det alla förtjensterna af en högsint uppfattning och en trogen tidsbild, nemligen trogen så, att troheten icke, som hos Hr B., ligger i dekorationen, utan fastmer i handlingens innersta motiver.
8 Signaturen T*** har lemnat två stycken, båda af värde. »Vårt folk» – ett motstycke till »Vårt land» – förfäktar, med ädel aktning för den svenska skolan, finska folkets fullmyndighet och sjunger huru
»För oss randas morgon i rosig drägt,
Då för andra det lutar till qväll.»
10 Stycket, ehuru ojemnt i formen, hör till de skönaste i Necken. »Romansen» erinrar om Fänrik Ståls »Torpflicka».konsekvensändrat/normaliserat – Sign. Q(vanten) har gifvit två stycken, båda genomandade af detta milda svärmeri, som är Hr Q. eget. Man tycker sig se en sky, öfver hvilken qvällen spelar i guld och strålar; men klarheten och den fast begränsade gestalten saknas; idealet är för Hr Q. en skepnad väfd af färger och trånad, ofattlig och ständigt fjerran. Det är derföre man i det annars täcka stycket »Hemliga budskap» förgäfves söker något annat än färgspelet, och äfven i »Den trogna», der hållningen är fastare, dock ej förmår fatta den drömbild (fantasin? minnet? skydsanden?), som så sakta nalkas i månskenet. Sistn. stycke påminner om Heine och är i detaljen af glänsande skönhet. – Sign. –br–L. har lemnat två stycken: »Sabinskornas bortröfvande»,konsekvensändrat/normaliserat fullt af humor, löjen och – tryckfel, samt »Kyrkklockan»,konsekvensändrat/normaliserat ett stycke i allvarsam ton med klingande form. – Sign. –st–st har lemnat ett stycke, »Henrik»,konsekvensändrat/normaliserat ett ungdomsförsök, i hvilket Almqvist genomskiner. Sign. Zt har lemnat tre stycken, om hvilka vi beskedligt tiga.
11 Pseudo X. har gifvit »Fåfäng önskan»,konsekvensändrat/normaliserat ett stycke af 16 rader, men en perla af klarhet och ljufhet.
12 De öfriga signaturerna äro för Necken nya. F. har gifvit två stycken; imitationen drifver ännu i dem sitt spel, orden skumma, dragen äro raska. R. F. har lemnat »En engelsk bal i Rom»,konsekvensändrat/normaliserat en obetydlig skiss. L–rt, en signatur från Lärkan, har gifvit tvenne stycken; de ha varm känsla, men sakna uppfinning och djup. Väl målad är utsigten från Avasaksa. – a–n., också en signatur från Lärkan, har lemnat »Engelens brud»,konsekvensändrat/normaliserat något imiteradt, något sentimentalt, men mjukt och svärmiskt. N. har öfversatt en bekant finsk runa. V. R. har lemnat ett stycke, »Fennomanie»,konsekvensändrat/normaliserat om hvilket vi upprepa hvad som nämndes om sign. L–rt, tilläggande att detsamma gäller om signaturen ***, som lemnat ett stycke.
13 Till sitt yttre är Necken i år elegantare än någonsin förut. Någon oreda uppkommer likväl deraf att den poetiska och den dramatiskt prosaiska afdelningen hvardera är skildt paginerad.