Notisen/artikeln ingår i HT 21/5 1842:|39 2|

Statistiska Upplysningar rörande Helsingfors 1841 och 1842.

1 Den stad, hvilken Gustaf den förste år 1550 anlade vid Wanda elfvens utlopp, var i sin upprinnelse och länge derefter en fattig köping, hvilka all konungslig ynnest och hägnad icke förmådde rikta och befolka. Ett sekel hade skridit fram öfver den lilla småstaden utan att märkbart förändra dess skick; likväl hade Helsingfors då redan, likasom tydande på sin framtid, sett Finlands Ständer och Sveriges störste Konung inom sina trånga portar. Få decennier efter riksdagen 1616, stod redan det gamla »Forsia» öfvergifvet och förfallet på »Gammelstadens» elfbranter; en ny och större stad hade coloniserat sig på sandslätterna och bergskullarne af den halfö, som ½ mil längre mot söder kringsvallas af hafvet. Men äfven detta omplanterade lilla samhälle hade under ett helt århundrade ganska långsamt framskridit; krig och nöd hade hämmat dess utveckling, vådeldar hade härjat dess välstånd. Det förflutna seklets sednare decennier sågo Helsingfors åter uppblomstra, dess handel och befolkning tillvexa, dess gator och torg prydas af dåförtiden palatslika byggnader af sten. Men äfven detta Helsingfors (sednast härjadt af lågorna 1809) skulle försvinna; för tredje gången skulle en ny stad, ansenligare och ståtligare än någonsin, resa sina stolta façader öfver lemningarna af den försvunna gamla. Ett Kejserligt Manifest af den 27 Mars 1812 hade förklarat Helsingfors för landets hufvustad, och från denna tid var Helsingfors icke mer det gamla. Det är lämpligt och vackert, att den inre och politiska betydelsen af en hufvudstad motsvaras af ett värdigt yttre, heldst då samma stad i sig concentrera blomman af landets bildning, dess Universitet, och så många andra dyrbara intressen ännu dertill. Men om den allmänna rösten härom var endast en, om man äfven af en storsinnad och frikostig Regering väntade mycket, måste likväl den hos oss exempellösa hastighet, hvarmed Helsingfors ifrån en liten ruskig småstad stigit till en i vårt land nästan sagolik glans och prakt, väcka betraktarens förvåning. Något sådant, man måste erkänna det, åstadkommer endast en ättling af det snille, som på få år ur en ödemark framkallade ett Petersburg. – Helsingfors 1812, Helsingfors 1829, då en beskrifning deröfver läses i detta blad, och Helsingfors 1842, hvem skulle deruti igenkänna samma stad? En resande återkommer måhända hit efter en frånvaro af ett tiotal år, – blott efter två eller tre. Hvar äro nu dessa höjder, dessa försänkningar, dessa kala berg, dessa sumpmarker, hvar äro dessa trånga, krokiga gator, dessa åldriga trädhus, hvilka nyss mötte ögat än här, än der? Försvunnet är allt det gamla, förfallna, icke genom eld, som vanligen reglerar åldriga städer, utan genom mäktigt skapande menniskovilja. Allt är nytt, stigande, vexande i reguliera former, likt dessa christaller, hvilkas snabba bildning microscopet afslöjar för det förvånade ögat. Äfven stadens industriella framsteg fortgå med raska steg och: commerciellt afseende är förändringen märkbar, ehuru mest i importen. Detaillerade jemförelser emellan Helsingfors 1812 och i äldre tider, samt det nuvarande, vore derföre af mycket intresse. Då likväl utrymmet hindrar oss att i sådana ingå, tro vi oss göra våra Läsare ett nöje medelst nedanstående oss benäget meddelade statistiska upplysningar om Helsingfors i dess nuvarande skick.