1 Inom den lutherska kyrkan i Finland föres som bäst en liflig strid. Frågan gäller, som bekant, huruvida bibeln allena eller bibeln och symboliska böckerna tillsammans, som text och tolkning, må i trossaker ega en afgörande domsrätt.
2 Det är klart, att här är fråga om protestantismens grundprincip. Ty hade Luther för tre sekler tillbaka rätt att tolka bibeln efter sin och sin tids andliga erfarenhet, så måste äfven hans efterföljare hafva rätt att tolka skriften efter sitt och sin tids andliga ljus. Det är: Guds ande är icke bunden vid någon mensklig bokstaf. Allt lefvande följer utvecklingens lag; allt stillastående är död. Den lefvande anden i kristendomen måste, som skriften förutsagt, gå framåt från klarhet till klarhet, eller ock dö i mörker. Förr skall en menniskohand kunna hejda jorden i dess lopp, än han med sitt vanmäktiga halt! förmår att hejda den lefvande andens gång genom tidehvarfven.
|265 3|
3 Men när man vill uppresa framför honom en mur af menniskoverk; när man vill uppställa en mensklig tolkning som ofelbar vid sidan af Guds uppenbarade ord; då har man i sjelfva verket gjort sig en ny »papperspåfve», och de båda ytterligheterna, det blinda nitet och den blinda otron, räcka hvarandra handen i samma grundtanke: det menskliga förnuftets domsrätt öfver den eviga sanningen.
4 Det är också alldeles klart, att den lutherska kyrkan i Finlandantingen måste gå framåt på den engång lagda eviga grunden af bibelordet, eller ock falla, i kamp med tiden, för de vexande huggen af en fiende, som tränger henne fullrustad allt djerfvare på lifvet. Må den lutherska kyrkan icke förgäta, att denna fiende bär på sin fana tvenne mäktiga ord, för hvilka härar stupa till marken, nemligen tankefrihet och framåtskridande. Uppträder kyrkan fientligt mot dessa väldiga makter, som hafva sitt fäste i hela den sedliga verldsordningen; kan hon icke klart ådagalägga, att tankefrihet och framåtskridande finnas i ädlaste mening hos henne sjelf, ja att de varit och äro hennes starka snöplog genom tidernas drifvor, – då är hon förlorad. Då skall, förr eller senare, otron bemäktiga sig hennes härjade helgedom och åter, såsom för sjuttio år sedan, till en liten tid uppsätta förnuftets sköka på Guds den Allsmäktiges thron, intilldess att en ny Luther uppstår, för att anföra den eviga sanningen i mera förandligad form till nya segrar.
5 Må den lutherska kyrkan vidare icke förbise, att de, som nu draga i härnad mot henne, äro ben utaf hennes ben, om också icke ande af hennes ande, och att de utgått från samma fria forskning, hvartill hon sjelf gifvit en så kraftig väckelse. Deri ligger faran, – om lutherska kyrkan blir sin princip otrogen. Med tankefrihetens, med samvetsfrihetens, med den fria forskningens rätt har hon engång nedrifvit påfvemakten; med samma rätt uppträder man nu, för att nedrifva henne sjelf. Skilnaden är visserligen betydlig: lutherdomen äger i Guds uppenbarade ord en fast punkt utom jorden, hvarifrån Archimedes åtog sig att lyfta verldskropparne ur deras banor, då deremot de nya lärorna stå på ett vacklande klot, – på jorden, som rullar hvar dag kring sin axel och låter de nya lärorna rulla med. Men kämpen, ecclesia militans, må stå aldrig så fast, så kan han icke bestå, om hans egna vapen vändas emot honom. Han måste rycka dem ur sina motståndares händer och bruka dem, såsom vår Herre och Mästare brukade dem.
6 Gifver man akt på dessa motståndare, så finner man dem farligare eller oskadligare i samma mån, som de mer eller mindre förstå att vända den lutherska kyrkans egna vapen emot henne. Den farligaste under sednaste decennier är utan tvifvel Ignell.*)På gifven uppmaning begagnar jag tillfället att uttrycka min djupa högaktning för denne ej längesedan hädangångne allvarlige och samvetsgranne forskare, hvilken ingenting annat felades för att vara en mäktig ljusets kämpe, än det enda, som fattades Nicodemus: den nya födelsen uti Gud. Medan Strauss, Ronge, Renan, Nils Lillja, Vögelin och så många andra dela det gemensama ödet att en liten tid göra stort buller i verlden och derpå så platt förgätas, att om få år ingen mera mins eller läser dem, skola Ignells skrifter länge qvarstå som ett vigtigt moment i tidsutvecklingen, såsom det tankens tveeggade svärd, som riktats direkt emot trons hjerta och manat hennes slumrande krafter till en strid på lif och död för uppenbarelsens sanning.
7 Nu svallar floden af tidens vågor allt häftigare mot det evigas strand, för att, om möjligt, rycka trons klippa med sig i djupet. Mot dem hjelpa inga dammar af verldslig lag eller af orthodoxins vittrande förmurar, vare sig censur eller andra tvångsåtgärder. Mot dem kan heller ingen bokstaf, som de förhåna, ställas som auktoritet. Mot dem kan endast ställas den lefvande andens eget bollverk: det sanningens vittnesbörd, som framgår ur hela menniskans erfarenhet och straffar hennes förstånds ensidiga hypotheser med lögn.
8 Men när för första gången en svallvåg af tidens bränningar stänker sitt skum öfver våra bygder och uppenbart framstår bland oss under namn af Vögelin, för att med fräck hand nedrifva icke blott lutherska kyrkans, men hela kristendomens förnämsta grundvalar, – då står den lutherska kyrkan i Finland stum och svarslös, upptagen af striden om sina symboliska böcker, likasom anginge henne icke Vögelins bok, och den ende som uppträder, för att åtminstone inlägga en protest mot det ofta upprepade påståendet att sådana läror gillas och hyllas af alla bildade och upplyste i landet, är en i dessa frågor okunnig lekman.
9 Hvarför tiger den finska kyrkan? Hvarför har hon tigit, eller dock så sällan talat under decennier, medan den ena utmaningen efter den andra slungats mot henne från Sverige och andra länder och medan hon sjelf varit mångordig nog i mindre vigtiga frågor på sina prestmöten och annorstädes? Anser hon dessa utmaningar icke förtjenta af svar? Hon bedrager sig: hennes tystnad tolkas som vanmakt eller som hemligt samtycke. Eller tror kyrkan måhända, att hon genom ett svar skulle gifva sina fiender för mycken betydelse och vigt inför allmänheten? Hon bedrager sig äfven deri: det är hennes svarslösa tystnad, som gifver dem ett sken af att vara ovederläggliga. Eller vill hon undvika strid och söndring? Men hennes kall är ju alltid att vara i strid mot verlden och vittna för sanningen.
10 Hvarför tiger hon då? Förlitar hon sig så visst på sanningens slutliga seger, att hon anser en polemik öfverflödig och den positiva undervisningen nog? Ja, visserligen skall sanningen segra, derom finns icke minsta tvekan, men om tider af mörker och tvifvel inträffa, såsom förr har skett, och om ovissa, vacklande samveten förgäfves se sig om efter svar på tidens stormiga frågor, huru vill kyrkan då försvara sin ljudlösa tystnad? Är det rätt, är det värdigt att kyrkan tiger, när Renan och Vögelin ropa på torgen och när Nils Lilljas usla materialistiska böcker om »menniskan» och »kristendomen» småningom tränga ända till bondens hylla, att kämpa om platsen med bibeln, psalmboken och katekesen, som de förlöjliga?
11 Dock, jag misstager mig: kyrkan talar. Men hon talar i ett och annat obetydligt vecko- eller månadsblad, som uteslutande läses inom en krets af troende, hvilka icke läsa de nämnda otrosskrifternaoriginal: otrosskriftrrna, ifall de läsa några verldsliga böcker alls. Och i sina andliga tidningar talar kyrkan, med få undantag, samma språk, som för trehundra år sedan, utan att bekymra sig om tre seklers andliga utvecklingsarbete eller om de frågor, som närmast tränga vår tid på lifvet och fordra ett svar. Denna isolering är så illa beräknad som möjligt. Kan kyrkan, med ett sådant språk, förundra sig, att man vill dräpa henne med satsen: »Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud»?
12 Nej, midtin i samtidens ljusaste dager måste kyrkan uppenbart träda inför hvar man med sitt vittnesbörd; kärleksfull, icke hatfull; granskande, icke fördömande; bevisande, icke pockande; anderik, icke med bokstafsläror; orubblig på sin evighetsgrund och dock utom sig och inom sig erkännande hvarje berättigad form af tidens framåtskridande. Sådan har jag föreställt mig den lutherska kyrkans bestämmelse, och hon står nu vid de tider, när det skall visa sig, om hon förmår fatta sin ställning och i följd deraf äger en framtid, eller om hon går sin förvissning till möte och utan räddning framdrifves af tidens stormar mot en ny reformation.
13 Detta är frågan, som klappar på alla kyrkodörrar, tilldess att hon spränger dem, om de ej sjelfmant öppnas. Och detta är väckelseropet, som kommer till vår finska kyrka ifrån de nya otrosskrifterna. Sof icke, säger det till henne, ty medan du sofver, gnaga maskarna på din rot! Rundtomkring dig föryngras tiden, och Guds ande korsar sina blixtar med verldens ande. Det ser ut som förstöring, men är dock lif: hvarje ny verldsform går fram ur askan af ett förgånget. Sof icke, ty pröfningens tid är kommen, och allt det murkna skall falla, såsom påfvedömet ändtligen faller, för att ej mera uppstå; men Guds ord består, antingen det i en framtid skall heta lutherskt, eller kallas med ett annat namn, som ännu ingen vet.
14 Jag vill sluta med några ord till hr E. R–ck i den enda punkt, der hans i lördagens nummer af detta blad införda uppsats torde förtjena ett vidare bemötande.
15 Det är bekant, att ännu ingen mot kristendomen fiendtlig lära försummat att ikläda sig dess namn och yttre gestalt, för att sålunda i fårakläder insmyga sig bland den harmlösa hjorden. Men det är också af vigt, att skrymtaren afklädes sin lånade skrud och framstår i hela nakenheten af sin naturliga pels.
16 Jag har sagt, att Vögelin, under all sin skenbara hyllning af kristendomens höge stiftare, likväl framställer honom som en bedragare för folket, och detta bestrider hr E. R–ck. Några få exempel, valda bland många, må tjena härom till närmare belysning.
17 Wår Herre och Mästare har sagt: »förrän Abraham var född, var jag». – Vögelin kallar honom en menniska, framgången i tiden som alla vi andra.
18 Wår Herre och Mästare har sagt: »hvilken af eder straffar mig för synd?» – Vögelin kallar honom en syndig menniska som alla vi andra.
19 Wår Herre och Mästare har sagt: »de blinda se, de halte gå»;konsekvensändrat/normaliserat och till Lazarus: »stå upp!» – Vögelin förnekar ända till möjligheten af alla underverk.
20 Wår Herre och Mästare har sagt: »Jag är uppståndelsen och lifvet»;konsekvensändrat/normaliserat »Jag skall uppstå på tredje dagen». – Vögelin förnekar Kristi uppståndelse från de döda.
21 Wår Herre och Mästare har sagt: »Jag och fadren äro ett. Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden». – Vögelin förnekar hvarje gudomlig dyrkan för verldens frälsare.
22 Wår Herre och Mästare har sagt: »Ingen kan komma till Fadren utan genom mig»;konsekvensändrat/normaliserat och »jag är vägen». – Vögelin anser honom för en vägvisare, men så mycket mindre för vägen sjelf, som det menskliga förnuftet förbättrat hans lära med åtskilliga genvägar.
23 »Jag är sanningen». – Vögelin anser Kristus och hans lära behäftad med villfarelser, som behöft rättas.
24 »Jag är lifvet». – Vögelin tror alldeles icke på »Kristus i går och i dag och desslikes i evighet».
25 Wår Herre och Mästare har äfven sagt: »himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås». – Vögelin anser Nya testamentet och frälsarens ord för menniskoord, hvaraf en del består och omgestaltas, en annan del i tiden förgås.
26 Det vore lätt att tillägga många andra bevis, men de anförda kunna vara nog. På detta sätt gör en lärare i församlingen Kristus till lögnare inför allt folk och vill dock heta en kristen och kalla sin lära kristendom!
27 Menniskan frågar alltid med Pilatus: »hvad är sanning?» Och då svarar henne vår Herre och Mästare: »Jag är sanningen».
28 Bore.
*)På gifven uppmaning begagnar jag tillfället att uttrycka min djupa högaktning för denne ej längesedan hädangångne allvarlige och samvetsgranne forskare, hvilken ingenting annat felades för att vara en mäktig ljusets kämpe, än det enda, som fattades Nicodemus: den nya födelsen uti Gud.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Den finska kyrkan tiger.
1 Inom den lutherska kyrkan i Finland föres som bäst en liflig strid. Frågan gäller, som bekant, huruvida bibeln allena eller bibeln och symboliska böckerna tillsammans, som text och tolkning, må i trossaker ega en afgörande domsrätt.
2 Det är klart, att här är fråga om protestantismens grundprincip. Ty hade Luther för tre sekler tillbaka rätt att tolka bibeln efter sin och sin tids andliga erfarenhet, så måste äfven hans efterföljare hafva rätt att tolka skriften efter sitt och sin tids andliga ljus. Det är: Guds ande är icke bunden vid någon mensklig bokstaf. Allt lefvande följer utvecklingens lag; allt stillastående är död. Den lefvande anden i kristendomen måste, som skriften förutsagt, gå framåt från klarhet till klarhet, eller ock dö i mörker. Förr skall en menniskohand kunna hejda jorden i dess lopp, än han med sitt vanmäktiga halt! förmår att hejda den lefvande andens gång genom tidehvarfven.
|265 3|3 Men när man vill uppresa framför honom en mur af menniskoverk; när man vill uppställa en mensklig tolkning som ofelbar vid sidan af Guds uppenbarade ord; då har man i sjelfva verket gjort sig en ny »papperspåfve», och de båda ytterligheterna, det blinda nitet och den blinda otron, räcka hvarandra handen i samma grundtanke: det menskliga förnuftets domsrätt öfver den eviga sanningen.
4 Det är också alldeles klart, att den lutherska kyrkan i Finland antingen måste gå framåt på den engång lagda eviga grunden af bibelordet, eller ock falla, i kamp med tiden, för de vexande huggen af en fiende, som tränger henne fullrustad allt djerfvare på lifvet. Må den lutherska kyrkan icke förgäta, att denna fiende bär på sin fana tvenne mäktiga ord, för hvilka härar stupa till marken, nemligen tankefrihet och framåtskridande. Uppträder kyrkan fientligt mot dessa väldiga makter, som hafva sitt fäste i hela den sedliga verldsordningen; kan hon icke klart ådagalägga, att tankefrihet och framåtskridande finnas i ädlaste mening hos henne sjelf, ja att de varit och äro hennes starka snöplog genom tidernas drifvor, – då är hon förlorad. Då skall, förr eller senare, otron bemäktiga sig hennes härjade helgedom och åter, såsom för sjuttio år sedan, till en liten tid uppsätta förnuftets sköka på Guds den Allsmäktiges thron, intilldess att en ny Luther uppstår, för att anföra den eviga sanningen i mera förandligad form till nya segrar.
5 Må den lutherska kyrkan vidare icke förbise, att de, som nu draga i härnad mot henne, äro ben utaf hennes ben, om också icke ande af hennes ande, och att de utgått från samma fria forskning, hvartill hon sjelf gifvit en så kraftig väckelse. Deri ligger faran, – om lutherska kyrkan blir sin princip otrogen. Med tankefrihetens, med samvetsfrihetens, med den fria forskningens rätt har hon engång nedrifvit påfvemakten; med samma rätt uppträder man nu, för att nedrifva henne sjelf. Skilnaden är visserligen betydlig: lutherdomen äger i Guds uppenbarade ord en fast punkt utom jorden, hvarifrån Archimedes åtog sig att lyfta verldskropparne ur deras banor, då deremot de nya lärorna stå på ett vacklande klot, – på jorden, som rullar hvar dag kring sin axel och låter de nya lärorna rulla med. Men kämpen, ecclesia militans, må stå aldrig så fast, så kan han icke bestå, om hans egna vapen vändas emot honom. Han måste rycka dem ur sina motståndares händer och bruka dem, såsom vår Herre och Mästare brukade dem.
6 Gifver man akt på dessa motståndare, så finner man dem farligare eller oskadligare i samma mån, som de mer eller mindre förstå att vända den lutherska kyrkans egna vapen emot henne. Den farligaste under sednaste decennier är utan tvifvel Ignell.*)På gifven uppmaning begagnar jag tillfället att uttrycka min djupa högaktning för denne ej längesedan hädangångne allvarlige och samvetsgranne forskare, hvilken ingenting annat felades för att vara en mäktig ljusets kämpe, än det enda, som fattades Nicodemus: den nya födelsen uti Gud. Medan Strauss, Ronge, Renan, Nils Lillja, Vögelin och så många andra dela det gemensama ödet att en liten tid göra stort buller i verlden och derpå så platt förgätas, att om få år ingen mera mins eller läser dem, skola Ignells skrifter länge qvarstå som ett vigtigt moment i tidsutvecklingen, såsom det tankens tveeggade svärd, som riktats direkt emot trons hjerta och manat hennes slumrande krafter till en strid på lif och död för uppenbarelsens sanning.
7 Nu svallar floden af tidens vågor allt häftigare mot det evigas strand, för att, om möjligt, rycka trons klippa med sig i djupet. Mot dem hjelpa inga dammar af verldslig lag eller af orthodoxins vittrande förmurar, vare sig censur eller andra tvångsåtgärder. Mot dem kan heller ingen bokstaf, som de förhåna, ställas som auktoritet. Mot dem kan endast ställas den lefvande andens eget bollverk: det sanningens vittnesbörd, som framgår ur hela menniskans erfarenhet och straffar hennes förstånds ensidiga hypotheser med lögn.
8 Men när för första gången en svallvåg af tidens bränningar stänker sitt skum öfver våra bygder och uppenbart framstår bland oss under namn af Vögelin, för att med fräck hand nedrifva icke blott lutherska kyrkans, men hela kristendomens förnämsta grundvalar, – då står den lutherska kyrkan i Finland stum och svarslös, upptagen af striden om sina symboliska böcker, likasom anginge henne icke Vögelins bok, och den ende som uppträder, för att åtminstone inlägga en protest mot det ofta upprepade påståendet att sådana läror gillas och hyllas af alla bildade och upplyste i landet, är en i dessa frågor okunnig lekman.
9 Hvarför tiger den finska kyrkan? Hvarför har hon tigit, eller dock så sällan talat under decennier, medan den ena utmaningen efter den andra slungats mot henne från Sverige och andra länder och medan hon sjelf varit mångordig nog i mindre vigtiga frågor på sina prestmöten och annorstädes? Anser hon dessa utmaningar icke förtjenta af svar? Hon bedrager sig: hennes tystnad tolkas som vanmakt eller som hemligt samtycke. Eller tror kyrkan måhända, att hon genom ett svar skulle gifva sina fiender för mycken betydelse och vigt inför allmänheten? Hon bedrager sig äfven deri: det är hennes svarslösa tystnad, som gifver dem ett sken af att vara ovederläggliga. Eller vill hon undvika strid och söndring? Men hennes kall är ju alltid att vara i strid mot verlden och vittna för sanningen.
10 Hvarför tiger hon då? Förlitar hon sig så visst på sanningens slutliga seger, att hon anser en polemik öfverflödig och den positiva undervisningen nog? Ja, visserligen skall sanningen segra, derom finns icke minsta tvekan, men om tider af mörker och tvifvel inträffa, såsom förr har skett, och om ovissa, vacklande samveten förgäfves se sig om efter svar på tidens stormiga frågor, huru vill kyrkan då försvara sin ljudlösa tystnad? Är det rätt, är det värdigt att kyrkan tiger, när Renan och Vögelin ropa på torgen och när Nils Lilljas usla materialistiska böcker om »menniskan» och »kristendomen» småningom tränga ända till bondens hylla, att kämpa om platsen med bibeln, psalmboken och katekesen, som de förlöjliga?
11 Dock, jag misstager mig: kyrkan talar. Men hon talar i ett och annat obetydligt vecko- eller månadsblad, som uteslutande läses inom en krets af troende, hvilka icke läsa de nämnda otrosskrifternaoriginal: otrosskriftrrna, ifall de läsa några verldsliga böcker alls. Och i sina andliga tidningar talar kyrkan, med få undantag, samma språk, som för trehundra år sedan, utan att bekymra sig om tre seklers andliga utvecklingsarbete eller om de frågor, som närmast tränga vår tid på lifvet och fordra ett svar. Denna isolering är så illa beräknad som möjligt. Kan kyrkan, med ett sådant språk, förundra sig, att man vill dräpa henne med satsen: »Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud»?
12 Nej, midtin i samtidens ljusaste dager måste kyrkan uppenbart träda inför hvar man med sitt vittnesbörd; kärleksfull, icke hatfull; granskande, icke fördömande; bevisande, icke pockande; anderik, icke med bokstafsläror; orubblig på sin evighetsgrund och dock utom sig och inom sig erkännande hvarje berättigad form af tidens framåtskridande. Sådan har jag föreställt mig den lutherska kyrkans bestämmelse, och hon står nu vid de tider, när det skall visa sig, om hon förmår fatta sin ställning och i följd deraf äger en framtid, eller om hon går sin förvissning till möte och utan räddning framdrifves af tidens stormar mot en ny reformation.
13 Detta är frågan, som klappar på alla kyrkodörrar, tilldess att hon spränger dem, om de ej sjelfmant öppnas. Och detta är väckelseropet, som kommer till vår finska kyrka ifrån de nya otrosskrifterna. Sof icke, säger det till henne, ty medan du sofver, gnaga maskarna på din rot! Rundtomkring dig föryngras tiden, och Guds ande korsar sina blixtar med verldens ande. Det ser ut som förstöring, men är dock lif: hvarje ny verldsform går fram ur askan af ett förgånget. Sof icke, ty pröfningens tid är kommen, och allt det murkna skall falla, såsom påfvedömet ändtligen faller, för att ej mera uppstå; men Guds ord består, antingen det i en framtid skall heta lutherskt, eller kallas med ett annat namn, som ännu ingen vet.
14 Jag vill sluta med några ord till hr E. R–ck i den enda punkt, der hans i lördagens nummer af detta blad införda uppsats torde förtjena ett vidare bemötande.
15 Det är bekant, att ännu ingen mot kristendomen fiendtlig lära försummat att ikläda sig dess namn och yttre gestalt, för att sålunda i fårakläder insmyga sig bland den harmlösa hjorden. Men det är också af vigt, att skrymtaren afklädes sin lånade skrud och framstår i hela nakenheten af sin naturliga pels.
16 Jag har sagt, att Vögelin, under all sin skenbara hyllning af kristendomens höge stiftare, likväl framställer honom som en bedragare för folket, och detta bestrider hr E. R–ck. Några få exempel, valda bland många, må tjena härom till närmare belysning.
17 Wår Herre och Mästare har sagt: »förrän Abraham var född, var jag». – Vögelin kallar honom en menniska, framgången i tiden som alla vi andra.
18 Wår Herre och Mästare har sagt: »hvilken af eder straffar mig för synd?» – Vögelin kallar honom en syndig menniska som alla vi andra.
19 Wår Herre och Mästare har sagt: »de blinda se, de halte gå»;konsekvensändrat/normaliserat och till Lazarus: »stå upp!» – Vögelin förnekar ända till möjligheten af alla underverk.
20 Wår Herre och Mästare har sagt: »Jag är uppståndelsen och lifvet»;konsekvensändrat/normaliserat »Jag skall uppstå på tredje dagen». – Vögelin förnekar Kristi uppståndelse från de döda.
21 Wår Herre och Mästare har sagt: »Jag och fadren äro ett. Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden». – Vögelin förnekar hvarje gudomlig dyrkan för verldens frälsare.
22 Wår Herre och Mästare har sagt: »Ingen kan komma till Fadren utan genom mig»;konsekvensändrat/normaliserat och »jag är vägen». – Vögelin anser honom för en vägvisare, men så mycket mindre för vägen sjelf, som det menskliga förnuftet förbättrat hans lära med åtskilliga genvägar.
23 »Jag är sanningen». – Vögelin anser Kristus och hans lära behäftad med villfarelser, som behöft rättas.
24 »Jag är lifvet». – Vögelin tror alldeles icke på »Kristus i går och i dag och desslikes i evighet».
25 Wår Herre och Mästare har äfven sagt: »himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås». – Vögelin anser Nya testamentet och frälsarens ord för menniskoord, hvaraf en del består och omgestaltas, en annan del i tiden förgås.
26 Det vore lätt att tillägga många andra bevis, men de anförda kunna vara nog. På detta sätt gör en lärare i församlingen Kristus till lögnare inför allt folk och vill dock heta en kristen och kalla sin lära kristendom!
27 Menniskan frågar alltid med Pilatus: »hvad är sanning?» Och då svarar henne vår Herre och Mästare: »Jag är sanningen».
28 Bore.