Notisen/artikeln ingår i HT 6/12 1845:|96 4|

Om Dispositionen af Visitkassan i Helsingfors.

1 Med Visitkassan förstå vi, till undvikande af långa omsägningar, de medel en del innevånare i Helsingfors tvenne nyår å rad subskriberat till vissa välgörande ändamål och hvilka medel ansetts motsvara kostnaden för nyårsvisiter, dem resp. subskribenter i och med detsamma afsagt sig. Nuvarande förvaltaren af dessa medel har afsagt sig befattningen dermed och kallat samtlige subskribenter till ett möte nästa Tisdag den 9 Dec. kl. 5 e. m. för att afgöra såväl om kassans disposition, som om dess blifvande förvaltning. Det egna förhållande äger således rum, att en disponibel fond om 340 Rub. S:rRubel Silfver saknar alla bestämningar för dess användande.

2 Visserligen har det varit föreslaget, att af dessa medel bilda en fond, hvars räntor skulle användas till uppmuntran för troget och redligt tjenstefolk, och en Insändare i H:fors Tidn. förordar för någon tid tillbaka denna inrättning på grunder, hvari ett ädelt och välgörande syfte ej kan misskännas. Emellertid är, som nämndes, fondens disposition ännu beroende af subskribenternes i samråd fattade beslut.

3 Såvidt man erfarit, har allmänna omdömet icke visat sig gynsamt för den föreslagna dispositionen till uppmuntran för tjenstefolk. Och det på goda skäl. Man har för det första anmärkt, att en tjenares belöning och uppmuntran med rätta tillkommer husbonden ensam. Endast han är i stånd att bedömma tjenarens förtjenst och endast han drager deraf nytta. Den belöning, trohet och nit förtjena, vinner tjenaren lämpligast genom ett godt bemötande från husbondens sida, och denne bör ej undandraga sig att, enligt lagens menniskovänliga föreskrift, ombesörja sådana trotjenares bergning, som genom ålder eller sjuklighet äro urståndsatta att sjelfva förtjena sitt bröd.

4 För det andra äro och sannolikt förblifva medlen alltför otillräckliga, för att dermed kunna i någon mån pensionera tjenare och betrygga deras existens i de fall då husbonden aflidit eller blifvit oförmögen att för dem draga försorg. På sin höjd kunna mindre gåfvor här och der utdelas på rekommendation (då det alltid blir kinkigt att afgöra bland flera föreslagna) och om man äfven ej i allo kan dela den åsigt man hört yttras, att sådana gåfvor blefve blotta »krogpenningar»,konsekvensändrat/normaliserat så ligger derest otillräcklighet i alla fall för öppen dag.

5 Slutligen har man – vi åberopa hvad vi härom yttrat i H. T. 1844 N:o 1 – med allt skäl erinrat, att det är åt det vexande slägtet, icke åt det vuxna, den allmänna välgörenheten bör egna sin ömmaste omsorg, såvida några varaktiga, några verkliga resultater för en sedlig förbättring skola ernås, – och en sådan åsyftas ju här i främsta rummet. Det vuxna slägtet är alltid till en viss grad oförbätterligt; det har fullbildat sina åsigter om lifvet, det har fastvuxit i sina vanor, sin sed eller sin osed, och kan endast undantagsvis derifrån ledas på andra vägar än öfvertygelsens och religionens. Yttre belöningar, gåfvor, uppmuntringar verka på sin höjd ett stadfästande i ett redan förut godt handlingssätt, och högst sällan skall en förderfvad natur derigenom väckas och inledas till det goda. Det är genom den kärleksfulla vården af det unga vexande slägtet, så öppet för alla intryck, så villigt att ledas och antaga bestämda framtida riktningar, som samhället skall försäkra sig om goda medborgare och lagen om åtlydnad.

6 Att man öfverallt börjar inse denna sanning, är ett af de mest glädjande tecken i samtiden. Härom vittnar den utomordentliga uppmärksamhet man öfverallt egnar uppfostrings-väsendet. Och till hvilket skönare ändamål kunna de ädlaste krafter, de rikaste tillgångar användas, än till att understöda dessa menniskovänliga bemödanden för värden och förädlingen af det slägte, som inom tjugu till trettio år skall efterträda det nuvarande på skådeplatsen för all mensklig verksamhet? Må man för ett sådant ändamål, för en så rika frukter bärande vård om den vexande ungdomen använda allt hvad användas kan, äfven denna nu disponibla fond af 340 Rubel, som i sådant fall utan tvifvel skall vexa genom fortfarande bidrag, då den deremot, använd för tjenstefolk, ej kan påräkna allmännare sympathier eller ens verkligt gagnande resultater.

7 Helsingfors äger en stor mängd vanvårdade barn. Olyckor, arbetsbrist, håglöshet, laster hafva bragt många familjer af de lägre klasserna i elände – och vidden deraf intyga fattigafgifterna. Dessa familjers barn börja med tiggande, genomlefva barndomsåren i den djupaste okunnighet, med de dåligaste föredömen, under alla de frestelser, för hvilka fattigdomen är utsatt. Från spädaste|96 5| åldern insupa de last, lättja och allt slags förderf, och samhället, som borde vårda dem, har för dem endast straff, när de fela, och likgiltighet, när de förmå hålla sig obesmittade i den eländets pestluft, som omgifver dem. Missvårdade på allt sätt, vexa de upp för att hämna sig på samhället och befolka fängelserna, och ingå de vid ynglingaåren i tjenst eller lära, så bibehålla de, med få undantag, barndomens olater och förderf – det tränges måhända tillbaka af yttre band, det skyles af klokheten, men den unga har ingen sed, ingen öfvertygelse att ställa mot frestelsen, faller gemenligen, och faller ohjelpligt.

8 För dessa olyckliga barn – hvarochen vet att de finnas och man ser dem alla dagar – för dessa öfvergifna och vanvårdade, som derest de icke räddas skola gå ett säkert förderf till mötes, anropa vi resp. subskribenters välvilja och medlidande. Må den nu disponibla fonden till deras bästa användas, må den tjena att grundlägga en räddningsanstalt för vanvårdade barn!

9 Vi uppehålle oss ej nu vid detaljerna för en sådan inrättning. De kunna inhämtas från anstalter af samma syfte i Sverige och andra länder. Endast det må anmärkas, att inrättningen i sjelfva verket är en komplettering af småbarnsskolan och möjligen kunde ställas med den i förbindelse. Förenämnde räddningsanstalt skiljer sig likväl deruti från småbarnsskolan, att den upptager barn från 7 till 15 år, och uttryckligen endast vanvårdade. Den blir derföre mångfaldt inskränktare i antalet af sina skyddslingar och kan med ringare medel realiseras. Deremot har den med småbarnsskolan det gemensama, att den främst afser den sedliga uppfostran. Fattiga, men ordentliga familjers barn njuta tillräcklig vård i småbarns- och fattigskolorna. Men der ett barn af föräldrarna oförsvarligt vårdslösas, der det redan visar vanarter, hvilka, mognade, skola föra det i förderfvet, der utsträcker räddningsanstalten sin vänliga arm, såsom åt en drunknande, träder i faders och moders ställe för det olyckliga barnet, agar det, förmanar det, undervisar det, leder det med tukt och lämpa till det goda och lemnar det ej förr ur sigte, än gudsfruktan, flit och sedlighet, efter allt menskligt förutseende, slagit fasta rötter i den unga varelsens själ.

10 Utan att vara blind för de svårigheter, en sådan inrättning skola möta här, som annorstädes, bör man hoppas, att dess grundläggande är lika utförbart, som välsignelserikt. Och kanske skall mången öfvergifven varelse, genom denna inrättning ryckt från fängelset, från bordellen, från timligt och evigt förderf, en dag med rörd tacksamhet erinra sig det beslut Hrr Subskribenter till Visitkassan fatta Tisdagen den 9 December 1845.