Revy af Utlandet

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 9/1 1850:|3 5|

Revy af Utlandet.

Krönika.

1 Året 1849 helsades vid sitt anträde med många förhoppningar. Omstörtningens och barrikadernas män hoppades detta år på en generalstorm i brechen af det beståendes fasta mur. Ordningens män à tout prix hoppades kunna återställa det gamla i dess förra skick. Medelpartierna, som hvarken älskade revolution eller reaktion, hoppades att båda skulle neutralisera hvarandra och ur denna jemvigt fredens skördar uppspira. Alla bedrogo sig. Revolutionen höjde sitt hufvud, men det krossades. Den lagliga ordningen i sin seger fann terrängen så underminerad, att den nödgades bygga sitt verk ånyo och på andra grundvalar. Medelpartierna stötte öfverallt på oförsonliga extremer och klämdes mellan dem till intet. Ingenstädes såg man den förväntade nya tiden verkligt dagas öfver ruinerna. I denna mening kan man kalla året 1849 de svikna förhoppningarnas år. Men denna nedslående tafla gäller egentligen centern och södern af Europa. Norden och vestern, som börjat året med mindre högspända förhoppningar, kunde sluta det utan sviken förväntan för sin del, och östern, som ett ögonblick hotade att indragas i hvirfveln, återtog strax betraktarens lugn. Mer än annars i lugnare tider har politiken lemnat material för årets häfder. I sådana hvälfningens tider träder kulturhistorien skenbart från skådeplatsen, men den arbetar dock på händelsernas botten, dess verk äro de enda säkert bestående. Vetenskapernas resultater,tillagt av utgivaren samhällets utveckling, trosfrihetens segrar, mensklighetens talan förd af fredskongressen och välgörande stiftelser af alla slag, sådana äro dess fakta. Och midt ibland dessa segrar utan blod och triumfer utan tårar har året 1849 varit vitne till vinningslystnadens jubel öfver Kaliforniens guld och fruktans anskri vid åsynen af kolerans härjningar.

2 I likhet med föreg. år, skola vi äfven nu i krönikans summariska form söka att gifva en öfverblick af årets händelser. Att den korthet, hvartill utrymmet tvingar, gör framställningen skelettartad och ofta ofullständig, är något som vi inse, utan att kunna hjelpa det. Som liten hjelpreda för minnet torde den dock försvara sin plats.

3 1. Frankrike 1849. Jan. 1, stor kur hos den nyvalde presidenten Louis Napoleon, kring hvilken ett nytt hof bildar sig: Jan. 2, Rateau’s förslag om nationalförsamlingens upplösning. Frichons d:odito om reorganisation af fattig- och sjukhusväsendet i F. Jan. 19, reaktionen vexer vid upptäckten att hemliga samfundet Solidarité republicaine utgrenat sig öfver hela F. Många af Louis Philippes förra prefekter återutnämnas. Jan. 20, O. Barrots dekret om klubbarnes tillslutande. Ledru Rollin föreslår ministrarnes anklagande, tidn. Peuple presidentens afsättande. Jan. 29, de rödas stora sammansvärjning förekommen genom Changarniers dispositioner. – Februari, Bugeaud förklarar armén behöfvas inom landet. Febr. 24, sorgefest öfver förra årets stupade. – Mars, nat.förs:n voterar lagen mot klubbar och hemliga sällskaper; beviljar presidenten 600 000konsekvensändrat/normaliserat francs i representationskostnader. Blanqui dömd till 10 års fängelse. – April, Changarniers lön indrages. Fr. garanterar Piemonts integritet. 500 Engelsmän besöka Paris. – Apr. 16, O. Barrot begär och erhåller 1 200 000konsekvensändrat/normaliserat francs för en expedition till Rom, att upprätthålla Frankrikes inflytande i Italien. Strax derpå afgår Oudinot med 14 000konsekvensändrat/normaliserat man till Civita Vechia (se härom Italien). Apr. 18, statsrådets 40 medlemmar valda af nat.förs:n. – Maj 4, årsfest af republ:s proklamerande genom nat.förs:n. Maj 6, nyheten om Oudinots förluster vid Rom. Maj 7, Jules Favre’s skarpa interpellation i romerska frågan och nat.förs:ns misstroendevotum »que l’expedition à l’Italie ne soit plus longtemps detourné de son but».konsekvensändrat/normaliserat Maj 13, allmänna val till den nya lagstiftande förs:n. Nationals parti, de moderate republikanerne, som utgjorde majoriteten i konstituerande förs:n, i grund störtadt, Lamartine, Marrast, Senard m. fl. dess chefer icke valde. Femsjundedelar af de valde tillhöra »le grand parti de l’ordre»,konsekvensändrat/normaliserat d. ä.det är de reaktionäre, sinsemellan söndrade i legitimister, orleanister, bonapartister. Mot 500 af desse stå 200 af Berget; det är tvenne extremer utan förmedlande center. Snart visa sig följderna. Sedan konstit. förs:n den 26 Maj efter tvenne veckors oupphörliga ordstrider upplöst sig och lagstiftande förs:n första gången sammanträdt dagen derpå med Dupin till president, brast stormen lös. Louis Napoleons första bådskap (message) d. 7 Juni hade »liknat alla throntal uti att vara intetsägande».konsekvensändrat/normaliserat Fransmännen hade nu stormat och intagit Rom. Juni 11 och 12 uppträder Ledru Rollin; konstitutionens art. 5 vore kränkt, det tjenade till intet att interpellera; jemte 80 ledamöter af Berget föreslår han att sätta presidenten och hans ministrar i anklagelsetillstånd. Det afslås. Juni 13, L. Rollin och Berget konstituera sig till konvent i slöjdskolans lokal och förklara presidenten, ministeren och lagst. förs:ns majoritet utom lagen. Changarnier spränger folkmassorna, upproret kufvas utan blod, L. Rollin med de sina flyr, Paris förklaras i belägringstillstånd. Juni 15, kufvas efter 24 timmars strid ett uppror i Lyon. Att ordningens parti segrat, synes i Juli af det stränga reglementet för lagst. förs:n och tryckfrihetslagen, som i stränghet öfverträffar de ryktbara septemberlagarna. L. Napoleon besöker provinserna (»Je suis le chef legitime de la France») och Ham. Aug. 13 – Okt. 1, lagst. förs:n prorogerad. Generalkonseljerna sammanträda i hela Frankrike, yttra sig mot dryckestaxan och inkomstskatten, samt för förvaltningens decentralisation, men svika de reaktionäres förväntan genom sin ringa sympathi för konstitutionens ofördröjliga revision, hvarigenom desse hoppades störta republiken. Aug. 18, L. Napoleons ryktbara bref till Ney om F:s politik i Rom. – Okt. tvister om ordet citoyen, afskaffadt i Monitören. Rom uppslukar millioner och deficit vexer. Okt. 13, reg:s politik i romerska frågan godkänd. Okt. 10, hert:s af Orleans apanage beviljadt. Skandaler i Versailles vid processen mot junifångarne. Girardin förklarar konstitutionen kränkt. Okt. 31, L. Napoleon afsätter ministeren Barrot-Dufaure och tillsätter en ny rent bonapartisk (Hautpoul. m. fl.) Inkonseqvensen af en ansvarig president jemte en ansvarig ministere uppenbar. Nov. 11, L. Napoleon benådar 1 300konsekvensändrat/normaliserat junifångar. Konflikt med Marokko bilagd. Vacklande allians med England i turkiska frågan. Nov. 26, Zaatcha i Afrika intages efter 6 veckors belägring. Dec., 80 000konsekvensändrat/normaliserat man konskriberade beviljas, oaktadt fredsvännernas protest och finansernas svåra läge. Dec. 20, lagen om dryckestaxans bibehållande antages. Ryktbart yttrande af en Fransman: »Ett förflutet som söndrar oss, ett närvarande som bekymrar oss och en framtid, som oroar oss – se der vårt läge!»

Tyskland.

4 Frankf. Ober Postamts Zeit. yttrar med anl. af riksföreståndarensoriginal: rikföreståndarens abdikation följande. Det intryck, som förl.förlidet års marsrevolutioner hos oss frambragt, är att förlikna vid det af en jordbäfning. Om i ögonblick, när man känner marken under sina fötter vackla, palatser och hyddor sammanstörta, om då en enskild man uppträder med nog mod och nog förtröstan, för att med fattning och kraft åtaga sig den rådvilla hopens ledning, så har denne man de största anspråk på sina medborgares erkänsla. Och en sådan man är den numera afgångne riksföreståndaren Erkehertig Johan. När|3 6| den tyska förbundsdagen störtade, träffad af revolutionens slag, höjde den i sista ögoblicket laglighetens fana; erkehertigen grep den med kraftig hand och har midt under stridens tummel bevarat den, för att i sinom tid återställa den. Detta är hans förtjenst, och hvem ville förebrå honom, att äfven han en kort tid öfverlemnat sig åt illusoriska förhoppningar om en skönare framtid för Tyskland och satt ett alltför stort förtroende till den riksförsamling, som kallat honom! Denna församlings misslyckande i sin uppgift var icke hans fel; utan armé, utan finansiela hjelpkällor, har han verkat hvad han kunnat verka och handlat så, att han lugn kan träda inför den evige domarens thron. Nu sedan lugnet återvändt, tillhör det de tyska regeringarne att fullända hans verk och med omsorg pröfva det tyska folkets behofver.

Notisen/artikeln ingår i HT 19/1 1850:|6 2|

Revy af Utlandet.

Krönika.

5 2. Britannien 1849. Året börjas med agitation och stora meetings för Cobdens finansplan, som åsyftar att genom arméns och flottans reduktion m. m. minska utgifterna, befordra statsskuldens amortisation och afskaffa de mest tryckande pålagorna. Febr. 4, Drottningen öppnar parlamentet. Regeringens politik anfalles skarpt af d’Israeli m. fl. Ostindiska nyheterna väcka sensation. Febr. 20, Cobdens plan förkastas med 275 röster mot 78. Mars, April, Maj: uppmärksamheten vänd på Palmerstons halfrevolutionära politik i utlandet. I Irland är Habeas-corpusakten fortfarande suspenderad och Sir Rob. Peels förslag om jordegendomens reglering i sistn. land väcker der agitation. Hamilton skjuter på drottningen. Navigationslagarnas reform och judarnes emancipation diskuteras. Juni 12, förstnämnda vigtiga reform (se Finl. Allm. Tidn. N:o 10, 11 d. å.detta år) går definitivt igenom och får d. 20 Juni drottningens sanktion. I följd häraf bilda protektionisterne en »nationalassociation till beskyddande af brittiska industrin och kapitalet».konsekvensändrat/normaliserat Äfven den sednare billen går fullständigt igenom och Rotschild tager säte i underhuset. Juni 14, Cobdens förslag att alla nationer böra slita sina tvister genom skiljedomstolar förkastas, men som märkvärdigt anses, att 79 röster votera derför. Juni 19, båda husen erkänna, i frågan om skadeersättningen åt dem som lidit vid förra revolten i Canada, koloniernas lokala lagstiftningsrätt som princip. Juli, agitation och meetings till förmån för Ungrarne. Augusti, Palmerstons not i detta afseende till Furst Schwartzenberg blir af denne icke läst. Drottningen gör resor i Irland och Skottland. September: Koleran härjar i London, som förpestas af sina kyrkogårdar; dödligheten är större än 1832. Sept. 16, allmän bot- och bönedag i anl. af koleran. Canadas tillstånd väcker bekymmer. Engelska pressen agiterar för Turkarne i utlefvereringsfrågan. Oktober: Palmerstons noter ang. Turkiet. Spår af Sir John Franklin. Drottningen sjuknar i vattkoppor. Okt. 39, stenkolsbörsen i City inviges. – November: Sir James Ross återvänder, men utan Franklin. Nov. 15, tacksägelsedag i anl. af kolerans upphörande. Capkolonin vägrar att emottaga dit deporterade förbrytare, med undantag af den som rebell dömde Irländaren Smith O’Brien, som erbjudes medborgarerätt. Joniska öarnes revolt dämpad. Reg:s politik mot kolonierna skarpt tadlad. – Dec. 2, Enkedrottningen Adelaide dör. Napiers protester mot misshushållningen med flottan.

6 Punch afbildar lorderne vid Amiralitetet sysselsatte med att sönderslå fartyg, dem de nyss timrat åt sig som leksaker. Hotande höjer Britannia fingret mot dem, och bredvid henne står med arg och trumpen uppsyn det brittiska lejonet, klädt i matrosbyxor och hatt. En annan karrikatyr af Punch föreställer John Bull utsträckt på marken, fet, kommod och låtande huttla med sig som man behagar. På alla sidor kringsvärmas han af uppbördsmän och konstabler, bärande stora skyltar med allehanda taxor. På hans mage klifva inkomst- och malttaxorna, plundrande hans vestfickor. Thé- och fönstertaxorna ha plundrat hans rockfickor och begifva sig bort med stora säckar guinéer. På ena sidan är armén, på den andra flottan sysselsatt att med mycket besvär uthala ur hans byxfickor hvardera sin ofantligt stora och fullspäckade börs. I bakgrunden hvimlar det af andra taxor, kommande och gående. Under allt detta tar John Bull sin middagslur.

Frankrike.

7 La Presse uppräknar alla franska regeringens jemte nationalförsamlingarnas vigtigaste åtgärder från d. 29 Dec. 1848 intill samma dag 1849 och slutar denna lista med följande ord: »Tvångsmedel och icke en enda reform; fel och icke en enda förbättring; utgifter och icke en enda besparing; ord och icke en enda handling – detta är det korta resultatet af ett år, som blifvit betaladt med 1 075konsekvensändrat/normaliserat millioner redan voterade utgifter och en underbalans af 290 millioner!»

Notisen/artikeln ingår i HT 26/1 1850:|8 5|

Revy af Utlandet.

Krönika.

8 3. Italien 1849. a) Neapel och Sicilien. Vid början af året är Sicilien i fullt uppror och oafhängigt; Neapolitanerne innehafva Messina. Englands bemedling tillbakavisas; reg:s anbud af konstitution m. m. afslås af Palermitanerne. Neapolitanerne intaga (Apr. 6) Catania och Syracusa; slutligen kapitulerar Palermo, men krigspartiet, återkommet till makten, sätter sig deremot, Filangieri anrycker, slår Palermitanerne, intågar i staden d. 13 Maj och organiserar ett system af jernhård reaktion. I oktober utfärdas för Sicilien ett organiskt statut, som utlofvar en rådgifvande konsulta af president och 7 ledamöter, alla infödde, förvaltningens särskiljande, municipalfriheter m. m. Filangieri utnämnes till civil- och militärguvernör öfver Sicilien. – Undertiden har konungen d. 13 Mars upplöst Neapels kamrar, hvarefter reaktionen fullständigt segrar, jesuiterne återkallas, återfå all sin egendom och allt sitt inflytande, isynnerhet på undervisningen; i Aug. tillsättes en ultrareaktionär ministere, i Sept. och Okt. häktas de flesta f. d. deputerade, hvilka ej räddat sig genom flykten, Neapels invånare darra af skräck, och konstitutionen, de facto afskaffad, tros blifva det äfven de jure. Påfven Pius har emellertid uppehållit sig på Neapels område, än i Gaeta, än i Portici, och i Sept. döper han den nyfödda prinsessan Maria della Grazia Pia samt skänker drottningen en välsignad ros. Samtidigt förkunnas upptäckten af en komplott mot påfvens och konungens lif. I April inryckte neapolitanska trupper i Kyrkostaten, för att operera gemensamt med de fransyska, men drogo sig, efter föga lysande vapenbragder mot Garibaldi och hans Romare, tillbaka.

9 b) Kyrkostaten. Vid början af året herskar i Rom den med Rossis blod bestänkta och med påfvens flykt beseglade revolutionen. Jan. 21 väljes dess »constituante» och öppnas Febr. 5, oaktadt påfven på förhand bannlyst alla dess ledamöter. Febr. 8 kl. ½ 2 på morgonen proklameras republiken, påfven afsättes som verdslig furste, med erkännande af hans andliga makt som biskop af Rom, och ett triumvirat (Armellini, Salicetti, Montechi) tillsättes under Mazzinis inflytande; kyrkans egendom konfiskeras, de andlige sekulariseras m. m. Mot allt detta protesterar påfven i Gaeta. Gång efter annan herska tumult och anarki i Rom isynnerhet (Mars 12) när triumvirerne anbefalla en mängd klockors nedsmältande till mynt och kanoner. I April råkar Rom i bestörtning öfver slaget vid Novara samt revolutionens nederlag i Florens och Genua. Triumvirerne rusta till motvärn, sälja och förpanta Vatikanens konstskatter, för att få penningar. April 21, landstiger Oudinot med sina Fransmän i Civita Vechia och angriper Rom d. 30 April och 1 Maj, men bedrages i sin väntan att der finna medhåll och slås med förlust tillbaka. De skönaste villor kring Rom förstöras, parker och alléer nedhuggas, för att lätta stadens försvar. Oudinot inväntar förstärkningar, franska sändebudet Lesseps afslutar d. 30 April en för Romarne förmånlig vapenhvila, men fördraget annulleras af Oudinot och Lesseps återkallas. Juni 3 storma Fransmännen Rom, men tillbakadrifvas. Efter ett tappert försvar och flera afslagna anfall, kapitulerar Rom d. 30 Juni, triumvirerne fly, sedan ännu i sista ögonblicket republikens konstitution blifvit proklamerad, och d. 3 Juli intåga Fransmännen. Allmän afväpning, tryckfrihetens suspension och constituantes upplösning. Garibaldi, som med en ströfkorps irrar bland bergen, nödgas slutligen inskeppa sig i Rimini och fly. Juli 15, proklameras påfvens restauration; en tillsatt kommission af tre kardinaler annullerar alla republikens lagar, återinsätter alla af den afsatte embetsmän och nedsätter dess pappersmynt till 65 proc. af värdet. Till rättesnöre antages status quo ante 16 Nov. 1848. Undertiden hafva Österrikarne, efter påfvens anhållan om de katholska makternas intervention, redan i Mars pålagt Ferrara en kontribution samt d. 10 Maj inryckt i Bologna och samtidigt bombarderat Ancona, som kapitulerat d. 10 Juni; Neapolitanerne hade infallit och återvändt; en spansk expedition hade landsatt 6 000konsekvensändrat/normaliserat man i Civita Vechia, dock utan att få deltaga i Fransmännens operationer. I Augusti begynna Fransmännens underhandlingar med påfven, som, intalad af sina kardinaler, vägrar hvarje concession. Louis Napoleons bref till Ney förvärrar ställningen, och Fransmännen, som totalt bedragit sig i sin förmodan att finna medhåll af ett konstitutionelt medelparti, som icke exsisterar, se sig hatade och misstrodda af både radikale och reaktionäre. Sept. 12, utfärdas i Portici påfvens motu proprio, som beviljar Romarne ett deliberativt statsråd och statskonsulta, obestämda löften om reformer m. m. samt en amnesti, der undantagen vida öfverväga regeln. Denna akt mottages med förbittring och förakt. Fransmännens ställning i Rom blir allt svårare; Rostolan, som i befälet efterträdt Oudinot, afgår i sin tur, för att lemna plats åt Baraguay d’Hilliers, som lika litet lyckas i sina bemödanden att förmå påfven att återvända till Rom. Sådan fortfar ställningen att vara till årets slut, då påfl.påfliga regeringen lyckas upphjelpa sina ruinerade finanser med ett lån af 30 000konsekvensändrat/normaliserat scudi och den ryktbare Lambruschini träder i stället för förvaltningskommissionen. Spaniorerne hade i början af Dec. inskeppat sig och lemnat Kyrkostaten.

10 c) Sardinien. Krigspartiet får öfverhand, vapenhvilan med Österrike uppsäges d. 12 Mars, Polacken Czranowski utnämnes till öfvergeneral, konungen går sjelf i fält. Båda härarne gå öfver Ticino, men Radetzky kastar sig med en mästerlig manöver mellan Piemontesarnes för vidt åtskilda flyglar, slår den ena (Mars 21) vid Vigevano, den andra (Mars 23) vid Novara, efter blodig strid och tapperhet å ömse sidor. Sistn. slag är afgörande, konung Carl Albert resignerar till förmån för hertigen af Savoien Victor Emanuel, vapenhvila afslutas på hårda vilkor och Österrikarne ockupera Piemont ända till Sesia. Den nye konungen prorogerar kamrarna och kufvar genom La Marmora ett hårdnackadt uppror i Genua (April 2–10). Maj 21, arkebuseras General Romarino, dömd att mot ordres icke hafva försvarat öfvergången öfver Ticino. Radetzky stegrar sina fordringar, begär 225 millioner livres och besätter Alessandria. Efter långa fredsunderhandlingar afslutas i Juli freden i Milano; Sardinien betalar 89 millioner i skadestånd, hvaraf 20 genast. Deputerade kammaren motsätter sig det dertill nödiga lånet, och efter flera ministerombyten upplösas kamrarna i November. Nya väljas och sammanträda Dec. 20. Sardinien är numera Italiens enda konstitutionela stat. »Carl Albert den ädelmodige» hade d. 28 Juli aflidit i Oporto och hans högtidliga likbegängelse i Oktober utgjorde en verklig folkfest.

11 d) De mindre staterna. San Marino börjar året med att datera sin tideräkning från 1793 och skicka 200 Titaner till Rom. Febr. 8, uppror i Florenz, storhertigen flyr till San Stefano och republiken utropas Febr. 18, efter ett tal af Mazzini. Projekt att förena Toscana och Rom till en republik Central-Italien. Gen. Laugiers reaktion misslyckad. Mars 30, Guerazzi diktator. April 12, reaktion, Guerazzi störtas och med honom republiken. Livorno i full anarki, intages af Österrikarne, som jemväl besätta Florenz. Maj, restauration i Modena, hvars storhertig med österrikisk hjelp återvänder i Juli. Hert. af Parma säges lida af sinnesförvirring; ett stort antal af invånarne spöas, andra få löfte att halshuggas.

12 e) Lombardiet-Venedig. Samtidigt och i förbindelse med Sardiniens krigsförklaring utbrister upproret på flera punkter af Lombardiet. Men Österrikarne äro väl beredda. Revolten nedslås partielt, innan den hunnit samla sig, och slaget vid Novara förlamar Italienarnes arm. Endast Bre|8 6|scia uppflammar i full låga; Haynau rycker fram; i två dagar, 30 April och 1 Maj, står den förtviflade striden, bomberna förvandla staden till grus, ruinerna intagas med storm och lugnet återställes efter en gräslig blodspillan. – Förutom ansenliga skadestånd, pålägges Lombardiet en kontribution af 30 millioner lire, och Radetzkys armékorps af mer än 100 000konsekvensändrat/normaliserat man underhålles på landets bekostnad. – Venedig är vid årets början i de upproriskes våld och styres af Manin som president med diktators myndighet. I Mars blir staden blokerad från sjösidan, i April bombarderas dess främsta bollverk Malghera, som d. 20 Maj utrymmes af Venetianerne. Förgäfves anropar Manin i Juni Englands och Frankrikes bemedling; Venedig bombarderas och beskjutes med glödgade kulor, men för afståndet göra dessa ringa verkan, och försöket att inkasta bomber medelst luftballonger misslyckas. Lagunfebrarne härja de belägrandes leder, och dödligheten är i Juli så stor, att man nödgas inskränka sig till att cernera staden. Vid samma tid skingras blokadflottan af stormar. Men hunger och kolera ödelägga Venedig, staden kapitulerar på drägliga vilkor och Radetzky intågar d. 29 Augusti. Jemfördt med Lombardiet, behandlas Venedig mildt, men det mister sina rättigheter som frihamn, på det att dess handel må dragas till Triest.

13 4. Spanien och Portugal 1849. Januari, Spanien ställer en flotta af 8 segel till påfvens disposition. Detta anbud emottages först 1 April, då 6 000konsekvensändrat/normaliserat man skickas till Italien och landstiga vid Terracina. Inom landet rasar partihatet, Carlisterna höja hufvudet i Catalonien, och Cabrera slår regeringens trupper under Massal i en blodig batalj. Grefven af Montemolin, som skyndar till Spanien för att ställa sig i spetsen för upproret, blir i April af Fransmännen fångad på gränsen och återsänd till England. Detta missöde nedslår hans anhängares mod, samtidigt skingras de på alla punkter, och Tristany flyr till Frankrike. Året 1849 är således för Spanien märkvärdigt genom Carlisternes (Montemolinisternes) fullständiga nederlag; en mängd af deras mest betydande chefer underkasta sig, och regeringens seger fullkomnas genom en i Juli utfärdad oinskränkt amnestie. Undertiden fortfara tvisterna och kabalerna vid hofvet, gynnade af den unga drottningens smak för nöjen och ringa håg för regeringsärenderna. Den allrådande är premierministern Narvaez och bakom honom den sluga enkedrottningen (hertiginnan af Rianzares) Christina. Konung Fransisco är en lekboll i partiernas hand, och hans ärelystnad såras eller tillfredsställes ömsom genom det gifna eller fråntagna chefskapet öfver kungliga palatset. Det reaktionära eller absolutistiska partiet, underblåst af jesuiterne (pater Fulgencio, nunnan Perpetua), bearbetar den svage fursten och lyckas d. 18 Okt. genom hans och en ung öfverstes klagomål hos drottningen störta Narvaez, hvarefter en ny ministere tillsättes under Gen. Cleonard. Denna har dock haft föga mer än 24 timmars bestånd, innan Cortez sammanträde och drottning Christinas vältalighet bringar Narvaez åter till styret, hvarefter sträng räfst anställes och Konung Fransisco åter förlorar sitt korta inflytande. Vid slutet af året säges drottning Isabella befinna sig i en intressant situation, hvarigenom hertigen och hertiginnan af Montpensier, som en stor del af året vistats i Spanien, se sina förhoppningar om thronföljden besvikna. Utom en mindre betydande konflikt med Marokkanerne, som ofredat Melilla, har Spaniens historia för året endast att framvisa den vanliga finansnöden, som nu stigit till den ruinerande grad, att räntorna på statsskulden icke på flera år blifvit betalda. Med en och annan jernväg har reg. sökt upphjelpa landets välstånd, men flottans förökande, hvarpå man ifrigt arbetat, har deremot uppslukat stora summor.

14 – I samma ruinerade läge är Portugal, om hvilket man föröfrigt hör ganska litet. Att landet, oaktadt alla revolutioner, icke är moget för ett friare statsskick, synes deraf att den reaktionäre ministern Costa Cabral sedan d. 19 Juni varit den allrådande, och mot hans välde har man endast haft att sätta Saldanhas och Terceiras välbekanta intriger. I Maj nedkom drottningen under lifsfara med en prins, som strax derefter dog. I Portugals ostindiska kolonier blef guvernören i Macao mördad af Chineserne, men man har icke hört att regeringen tagit något afgörande steg, att skaffa sig upprättelse för detta missdåd.

Frankrike.

15 (J. de S:t P.) Paris, 9 Jan. Thiers, så säger man, Thiers, som talar så sällan och aldrig utan stor effekt, han som nu uti Platafrågan uppträdde både med sin gamla opposition mot Ludvig Philips politik och som den franska ärans sakförare mot en Bonaparte, – Thiers har nu fattat ett djupt misstroende till denna majoritet, hvars åsigter han härtills förfäktat. I enskilda samtal hör man honom nu förklara republiken såsom den enda för Frankrike möjliga regeringsform, och hans öfvergång till venstra sidan, eller åtminstone centern (tiers-parti) synes afgjord. Likasom för att fortsätta den gamla antagonismen med denne sin motståndare, har Guizot denna morgon i franska akademien föredragit en uppsats om Stuartarnes restauration i England, hvarmed han synes vilja förherrliga den konstitutionela principen i sistn. land, ehuru det icke sker utan strängt tadel af Carl II:s och Jacob II:s personlighet. – Oron öfver de sednaste uppträdena i nationalförsamlingen är allmän. Ministeren har segrat i Platafrågan, men man tvekar huruvida man bör kalla detta en seger. Resultatet blir i alla fall, att majoriteten splittrat sig och församlingen är delad i tvenne fiendtliga hälfter. Hvad som nu skall ske är en gåta; ett ministerombyte? vid sådant är man van. Det bekymmersamma är att ordningens stora parti tveklufvit sig, att legitimisterne och Cavaignacs parti voterat med Berget. Genom slika uppträden faller den parlamentariska regeringen i folkets omdöme; man påminner sig, att sådana sessioner, deri man i dag kullslår hvad man i går beslutat, kostar landet dagligen 20 000konsekvensändrat/normaliserat francs. Detta, säger Presse, är ett tillstånd värre än döden; det är ett lif utan att lefva.

Amerika.

16 (J. de S:t P.) Den oenighet, som nyligen yppats inom Förenta Staternas kongress, har i England väckt stort uppseende, och Times yttrar härom bland annat följande: Hvad man länge förutsett har inträffat; söndringen inom kongressen har antagit en högst allvarsam karakter. Representantkammaren har ej kunnat konstituera sig och presidenten, i följd deraf, ej aflemna sitt bådskap. General Taylor och hans kabinett befinner sig i en ställning, hvars like man ännu icke sett i Förenta Staterna. Utan majoritet i nedra kammaren och med en öfvervägande opposition i senaten, skulle Gen. Taylor icke kunna bibehålla sig vid makten, derest han voro president i en af Europas konstitutionela stater. I Förenta Staterna är det icke så; ingen opposition, huru mäktig och våldsam den än må vara, kan der göra presidenten intrång i fulla utöfningen af hans vidsträckta makt, sålänge den varar. Kan han också icke genomdrifva sin politik i lagstiftningen, så kan oppositionen icke heller tvinga honom att antaga dennas. En partistrid, en nationalfråga kan här medföra en mycket långvarigare och mera hårdnackad kamp, än i England, och den inskränker sig icke i sådant fall till kongressens salar; den verkställande makten kan genom sitt motstånd föra den vida längre ut. Slaffrågan är en af dem, som förr eller sednare hotar att söndra unionens stater, och hundrade gånger har man redan hört denna söndring förutsägas i kongressen. Lyckligtvis inse Amerikanerne under sjelfva debatternas utomordentliga hetta den stora nödvändigheten af unionens vidmakthållande, och att den vidmakthållits så länge, det länder dem till stor heder. Ingen konfederation i verldens annaler erbjuder ett dylikt exempel. Gamla Greklands stater förde sinsemellan ständiga krig, likaså medeltidens italienska, och i våra dagar har man sett halfva Schweitz kufva det andra halfva med våld och tyska förbundetoriginal: förbudet falla i ruiner. Endast Förenta Staterna hafva härtills bevarat sin inbördes endrägt; se der deras styrka och deras ära! Förloras denna endrägt, sönderfaller unionen, då skall Amerika förändra gestalt och krigets alla fasor efterträda fredens välgerningar.

Notisen/artikeln ingår i HT 30/1 1850:|9 2|

Revy af Utlandet.

Krönika.

17 5. Grekland och Turkiet. Grekland har under året lidit af sin med dess nuvarande omfång obotliga vanmakt, sina partistrider och sin finansnöd. Dock har regeringens ställning blifvit betydligt lättare, sedan det intriganta engelska sändebudet Sir Edmund Lyons blifvit återkalladt. I Januari afled utrikesministern Kolokotroni, blott 38 år gammal, och i Oktober den berömde Nikitas Turkfrätaren. Stort uppseende väckte i Sept. inrikesministern Christinides offentliga beskyllande för mord och förfalskningsbrott, och i allmänhet fördystrades mot slutet af året den politiska horizonten, i det utländska flyktingar skaffade regeringen bryderi och konungen i November fann sig föranlåten att upplösa kamrarna. Slutligen resignerade i December hela ministeren. Till dessa bekymmer kommo under sommaren gräshoppor och sjöröfvare och på hösten oroligheterne i de närbelägna Joniska öarna, som revolterade mot engelska styrelsen, men med mycken stränghet kufvades. Det har icke fattats grekiska regeringen god vilja att upphjelpa landet; man omtalar bland annat ett förslag att åt folket utdela all kronojord; men finansernas skralhet lägger för allt sådant svåra hinder i vägen.

18 Turkiet har som vanligt varit en kastboll för främmande inflytanden. Vid årets början fick det fransysk-engelska (liberala) öfver hand, och följden var, att hela det konservativa (gammal-turkiska) partiet med Riza Pascha i spetsen i Mars blef aflägsnadt från styrelsen. Resultaterna hafva icke dröjt att visa sig i ett afgjordt närmande till Frankrike och England och på samma gång i ett spändt förhållande till de östra och nordiska makterna. Moldau och Wallachiet, som under året ockuperats af ryska och turkiska trupper gemensamt, hafva härunder utgjort ämnen för vidlyftiga underhandlingar, hvilkas resultat var ockupationens fortfarande tillsvidare och hospodarens utnämnande af båda de resp. makterna i samråd. I ungerska kriget bibehöll Turkiet sträng neutralitet, ehuru man, med eller utan skäl, ville i regeringens beteende se en hemlig förkärlek för insurgenternes sak. Häremot talar misslyckandet af flera försökta väpnade infall från Siebenbürgen på turkiska området. Deremot gaf Turkiets bestämda vägran att utlemna de ungerska och polska flyktingarne anledning till brydsamma och för freden hotande underhandlingar, som ännu ej kunna anses slutade, isynnerhet som engelska och franska flottorna, ankrade i grannskapet af Dardanellerna, erbjudit sin intervention och den engelska ännu öfvervintrar derstädes. Bosnien har under året varit ganska bullersamt. I Juni utbrast der ett uppror med anledning af påbudet att de rättrogne Turkarne skulle, ej mindre än Rajahs (de kristne) erlägga skatt, och insurgentchefen Kerik hade på benen en armé af 14 000konsekvensändrat/normaliserat man, hvarmed han flera gånger slog paschans trupper. Utan alltför blodiga uppträden pacifierades landet i September medelst concessioner och underhandlingar, men sednare på hösten synes missnöjet åter hafva brutit löst och ännu fortfara att vara ganska betänkligt. Äfven på Samos föranledde Paschans prejerier ett upplopp, hvilket dock snart och med godo kufvades. Starka krigsrustningar hafva antydt farhågor för den närmaste framtiden, och en armé af 100 000konsekvensändrat/normaliserat man har i flera månader stått slagfärdig i nejden af Konstantinopel. En stor eldsvåda derstädes i Juni hör till vanliga företeelser, och i Maj föddes storherrens tredje lefvande son.

Notisen/artikeln ingår i HT 9/2 1850:|12 2|

Revy af Utlandet.

Krönika.

19 6. Österrike och Ungern. a) Ungerska kriget. Vid årets början fortfar det förl.förlidet år i Oktober öppet utbrustna kriget. Windisch Grätz med Ö:rikiska hufvudarmén har d. 5 Jan. utan svärdslag inryckt i Pesth och ungerska riksdagen derifrån flyttat sitt säte till Debreczin. I norr dominerar Schlick, i söder Jellachich, och Wienerbladen förkunna: »der Feldzug in Ungarn ist ausserordentlich schnell beendigt».konsekvensändrat/normaliserat De misstaga sig; i Siebenbürgen begynna Österrikarnes motgångar: Bem underlägger sig hastigt detta land, hvars tyska befolkning i sin nöd anropar Ryssarnes hjelp; men illa understödde af Österrikarne, nödgas desse efter heta strider (Hermanstadt 13 Mars) draga sig tillbaka till Wallachiet. Windisch Grätz, för säker om segern, har gifvit Dembinski och Görgey tid att uppsätta en talrik armé. Bem har organiserat ett fruktansvärdt artilleri. Magyaren är född till krigare; han reser sig öfverallt med enthusiasm. Riksdagen handlar med endrägt och energi; utgifterna bestridas med s. k. Kossuthsedlar. Febr. 26, 27 rasar striden tvenne dygn igenom vid Kapolna utan afgörande resultat; Mars 5 blifva Österrikarne slagne vid Szolnok. Nu begynna desse att »concentrera sina stridskrafter»,konsekvensändrat/normaliserat d. ä.det är retirera, och en lång rad af för Ungrarne lysande fäktningar utmärka denna stora reträtt. April 6, på, sjelfva långfredagen, står ett blodigt slag vid Gödöllö; Ö:rikarne förlora 6 000konsekvensändrat/normaliserat döde och fångne samt en mängd kanoner och krigsmaterial. Nio dagar stå båda arméerna under partiela fäktningar utanför Pesth. Då afsättes Windisch Grätz från öfverbefälet, som anförtros åt Welden. Förgäfves. April 19, slår Dembinski Ö:rikarne vid Neuhäusel, och Görgey undsätter det belägrade Komorn. April 24, inrycka Magyarerne i Pesth under eljenrop, som höras ända till Ofen. Ö:rikarne kastas tillbaka till Pressburg; det bäfvande Wien väntar fienden för sina portar. Då anropar man i yttersta nöden Rysslands mäktiga hjelp, förutan hvilken Österrikarne varit förlorade.

20 Nu vänder sig Magyarernes lycka. April 14, har riksdagen i Debreczin bland dem sjelfva kastat tvedrägtens fackla medelst Habsburgska husets afsättande från Ungerns thron och Kossuths utnämnande till regeringspresident.*)Dock undvikes ordet republik; man vill ha utvägen öppen att välja en utländsk prins till konung. Detta, jemte den polska propagandans planer och Österrikes bön, föranlåter H. M. Kejsaren af Ryssland att i manifest af d. 8 Maj tillkännagifva sin väpnade intervention. Under Paskevitsch’ öfverbefäl inrycka de ryska härarne från tre sidor i Ungern och Siebenbürgen, medan Haynau, som i befälet efterträdt den afsatte Welden, framrycker från Pressburg och Jellachich opererar i söder. Ofens intagande af Görgey efter tre blodiga stormar d. 21 Maj var Magyarernes sista stora seger under detta krig. Mer än 200 000konsekvensändrat/normaliserat man starka, med öfver 500 förträffligt serverade kanoner, angripas de af fem arméer, som med dubbelt öfverlägsen styrka concentriskt framrycka mot hjertat af Ungern. Ännu d. 13 Juni slår Klapka Österrikarne vid Czorna, men desse tillbakatränga (Juni 21) Görgey öfver Waag och intaga (Juni 28) i Kejsarens egen närvaro Raab. Nu synes Görgey instängd vid Komorn, och Juli 2 står i dess närhet vid Acs ett blodigt, men icke afgörande slag, der Görgey såras. Dock slår han sig (Juli 15) igenom vid Waitzen och lyckas genom mästerliga manövrer att med spillrorna af sin korps gå öfver Theiss. Segerrikt framrycka nu Ryssarne, intåga i Pesth, kämpa vid Waitzen och Tissa Füred samt slå d. 24 Juli Nagy Sandor vid Debreczin, medan Görgey står overksam 5 virst derifrån. Gen. Kuprianoff förlorar dervid benet. S. d.Samma dag slår Lüders i Siebenbürgen Bem vid Szegesvar, deroriginal: det Skariatin stupar, och andra gången (Juli 28) vid Hermanstadt. Riksdagen flyttas till Szegedin och derifrån till Arad. Aug. 2, slår Haynau Ungrarne vid Temesvar, medan Jellachich intagit hela Banatet. Nu (11 Aug.) afträder Kossuth diktaturen åt Görgey, hvilken, som aristokrat fiendtlig mot demokraternes öfvervigt, i ungerska folkets namn den 13 Aug. med 22 000konsekvensändrat/normaliserat man sträcker gevär för Ryssarne under Rüdiger vid Villagos, åberopande H. M. Kejsarens af Rysslands ädelmod. Härmed är kriget slutadt; Grosswardein kapitulerar strax, Komorn under|12 3| Klapka först d. 29 Sept. och på fördelaktiga vilkor. Dessa komma ej de öfrige till godo; ståndrätter tillsättas öfverallt, och Österrikarne hämnas oförsonligt på Ungrarnes chefer bekännelsen att hafva nödgats anropa Ryssarnes hjelp, hvilkas vapen räddat dem, men hvilkas mensklighet och ädelmod de icke taga till efterdöme. Mesta sensation väcker Okt. 6 Bathyanys afrättning i Pesth; Kossuth, Messaros, Bem, Dembinski m. fl. hafva flytt till Turkiet. Görgey lefver ett icke afundsvärdt lif i Klagenfurth. Okt. 17, upphäfves Ungerns hela förra konstitution; Siebenbürgen, Kroatien, Slavonien, Servien afsöndras derifrån och det förvandlas till en provins i centralstaten. De fångar fängelserna ej kunna rymma benådas, spillrorna af ungerska armén instickas i den österrikiska, judarna belastas med ofantliga kontributioner, och 61 millioner Kossuthsedlar, Ungerns nära nog enda rörelsekapital, annulleras till papperets värde.

21 b) Centralstaten. Under så våldsamma skakningar gå äfven i Österrike de medlande partierna under och blott extremerna qvarstå. Den upplösta och i Kremsier återöppnade riksdagen blir utan resultat och upplöses d. 4 Mars. Samtidigt oktroyeras en ny konstitution, hvars hufvudsakliga ögnamärke är centralisation af monarkins olikartade beståndsdelar (viribus unitis). Ouppfylldt är ännu dess löfte om riksdag; deremot utkommo vid årets slut författningar om landtständerna. Mot centralisationen hyser den slaviska befolkningen lika afgjord antipathi, som den magyariska. Ruinerade finanser efter ett krig, som kostat 2 millioner floriner i veckan, och med en armé af 500 000konsekvensändrat/normaliserat man på krigsfot, behöfliga för att sammanhålla systemet och monarkin, erbjuda föga glädjande utsigter, lån erhållas med svårighet, kontributionerna i Lombardiet förslå icke, och en af regeringen utskrifven inkomsttaxa af 2 till 5 procent på alla, som äga mer än 300 floriners årlig inkomst, synes ej kunna fylla de ofantliga behofven. Från det till enhet sträfvande Tyskland, som icke vill upptaga 27 millioner Slaver, Magyarer och Italienare i sin förbundsstat, skiljes Österrike både genom Preussens rivalitet och Tyskarnes antipathier.

22 – 7. Preussen och öfriga Tyskland 1849. Ministeren Brandenburg-Manteuffel hade d. 5 Dec. 1848 kontrasignerat upplösningen af Preussens konstituerande församling jemte oktroyerandet af en ny konstitution samt förklarat Berlin i belägringstillstånd. Jan. 21 anställdes, enligt denna oktroyerade grundlag, nya val till en riksdag, som Febr. 20 öppnades, och hvars uppgift skulle vara att »revidera» författningen. Valen utföllo till första kammaren konservativa, men till den andra radikala, och kampen mellan tvenne extremer utan förmedlande center kom äfven här ohjelplig splittring åstad. Kejsarevalet i Frankfurt och tyska riksförfattningen förfäktades af de radikale med häftighet, och när andra kammaren jemväl voterade emot belägringstillståndet i Berlin, och öppet uttalade sin afsigt att anklaga ministrarne, hände det oerhörda d. 27 April, att en konstitutionel ministere för andra gången kontrasignerade folkkammarens upplösning. Väl försökte en radikal fraktion under Unruh att det oaktadt fortsätta sessionerna, ja att dekretera skattevägran; men församlingen sprängdes med militär. Häraf föranleddes i Berlin, Breslau, Düsseldorf m. fl. orter upplopp, som ej utan blodspillan dämpades. Samtidigt utbrast i Dresden, med anledning af konungens vägran att erkänna riksförfattningen, ett våldsamt och vådligt uppror af republikansk tendens, hvarföre preussiska trupper ditsändes d. 4 Maj och med stor blodsutgjutelse lyckades återställa lugnet. Emellertid hade upproret fått öfverhand i Baden, hvars militär till större delen svek sina fanor och öfvergick till demokraterne; det fasta Rastatt hade råkat i deras våld, och det kostade Preussen ett helt fälttåg under prinsens af Preussen befäl samt en långvarig belägring, innan lugnet var återställdt äfven der. Juli 20, upphäfdes belägringstillståndet i Berlin, der Wrangel fortfor att vara guvernör, och Aug. 7 sammanträdde den nya riksdagen, ehuru 70 procent af befolkningen afhållit sig från valen. Äfven dessa kamrar visade sig i flera afseenden motsträfviga, isynnerhet i sitt påstående om rättighet att vägra skatterna, icke blott bevilja dem, och genom fideikommissernas upphäfvande. Dock stördes icke endrägten på något betänkligare vis, särdeles då regeringen medelst domstolarnas reorganisation och införandet af jury visat sig vilja fortgå på reformernes bana. Reaktionen gaf sig luft i rättegångar mot demokraternes chefer. Bland dessa väckte processen mot Waldeck stort uppseende, särdeles när det visade sig att han blifvit anklagad på grund af falska bref, sammansmidda af en f. d. handelsexpedit; hvarföre han ock af juryn frikändes.

23 Frankfurt hade undertiden varit en skådeplats för märkvärdiga hvälfningar. Der roade sig den konstituerande tyska riksförsamlingen med pompösa deklamationer om Tysklands enhet och storhet, utan att kunna finna någon rimlig utväg till dess realiserande. Ändtligen trodde man sig ha funnit den: 290 röster, mest Preussare, valde konungen af Preussen till Tysklands kejsare, medan 248 afhöllo sig från votering. Men konungen vägrade att antaga en titel, som, utan motsvarande makt, skulle hafva störtat honom i uppenbar osämja med Tysklands öfriga suveräner. Samtidigt proklamerades en centraliserande riksförfattning. Österrike hade redan vid kejsarevalet återkallat sina representanter; nu följdes exemplet af Baiern, Hannover, Sachsen och slutligen äfven Preussen. Sedan det konstitutionela medelpartiet under Gagern kommit från väldet och en radikal riksministere under Grävell kommit till styret d. 14 Maj, beslöts att afsätta riksföreståndaren, som vägrat medverka till författningens genomdrifvande. Nu utträdde på engång 77 deputerade med Gagern i spetsen. Af de qvarblifne 135 radikale beslöto 71 att flytta riksdagen från det af Preussarne hotade Frankfurt till Stuttgardt. Här infunno sig 103 ledamöter, som tillsatte ett regentskap af 5 personer och uppmanade de tyska folken att gripa till vapen för riksförfattningen. Denna sista qvarlefva af »das Rumpsparlament» jagades slutligen af Würt:ska regeringen ur staden, emigrerade till Carlsruhe och upplöste sig der under fullkomlig fiasco. Gagern och hans vänner hade undertiden samlat sig till ett motparlament i Gotha af 145 medlemmar, hvilka beslöto att förena sig med Preussens konstitutionsförslag af d. 26 Maj.

24 Detta, hvars antagande af konungarne i Sachsen och Hannover gaf upphof till det s. k. Trekungaförbundet, föreslog konungen af Preussen som riksföreståndare i spetsen för ett furstekollegium af 6 medlemmar, jemte staternas hus och folkets hus, samt godkändes efterhand af alla de mindre staterna. För att motverka en sådan Preussens hegemoni, föreslog Österrike ett direktorium af 7 medlemar, hvari Ö:s och Preussens regenter turvis skulle presidera. Till detta anslöto sig Baiern och Würtemberg. Men intetdera kom till stånd. Det enda, hvarom man blef ense, var inrättandet af en förbundsskiljedomstol och en förbundscentralkommission af 4 medlemar, två Ö:kare och två Preussare, hvilken på sistn. regeringars vägnar skulle leda ärenderna till den 1 Maj 1850. Dec. 20 nedlade riksföreståndaren, erkehertig Johan, sin makt i kommissionens händer. Preussen vill nu på en allmän riksdag i Erfurt låta votera en definitiv riksförfattning och de nordtyska små staterna, af hvilka en del (Braunschweig, Mecklenburg) redan införlifvat sin militär med den preussiska, andra åter (båda Hohenzollern) genom furstarnes frivilliga afträdande mot kontant ersättning blifvit med Preussen inkorporerade, äro härom ense. Mot Preussen stå Österrike, Baiern, Hannover och Würtemberg, och sålunda vidgas klyftan mellan nord- och syd-Tyskland alltmera. Baden synes icke hafva haft tid med annat än ståndrätter mot sina revolutionsmakare; Baiern har tvistat med Preussen om sina tullmedel, som detta velat innehålla som ersättning för sin expedition till Pfaltz; Hannover, Würtemberg, Hessen Darmstadt hafva upplöst sina kamrar och Frankfurt sin konstituerande församling; Hamburg har fått preussisk garnison; »Schlesvig-Holstein»,konsekvensändrat/normaliserat eller rättare Preussen, afslöt d. 17 Juli 6 månaders stillestånd med Danmark. Och under allt detta är Tyskland längre än någonsin från sin så lifligt önskade och utropade enhet. Detta inser man ock; och medan det mångenstädes gäser i sinnena, visar sig på andra orter en dåf likgiltighet, ett|12 4| laissez-faire, som låter sakerna utveckla sig bäst de gitta, allenast bröd finnes och lugnet vidmakthålles.

Notisen/artikeln ingår i HT 20/2 1850:|15 5|

Revy af Utlandet.

Krönika.*)Vi begagna tillfället att rätta tvenne fel i vår förra revy: det ena ang. slaget vid Kapolna, som stod icke i Febr., utan i Mars; det andra ang. Unruh och preussiska nat. förs:nsnationalförsamlingens skattevägran, hvilken vi af en sällsam förblandning, förlade till April 1849, i st.stället för December 1848.

25 – 8. Schweitz, Holland, Belgien 1849. Småningom hämtade sig Schweitz efter de föregående årens våldsama skakningar, men deras resultater fortforo att visa sig i de radikales afgjorda öfvervigt, med alla de olägenheter, som åtfölja ett partivälde. Ochså har Schweitz med yttersta misstroende blifvit betraktadt af den i alla kringliggande stater segrande reaktionen, och en oupphörlig notvexling, ofta i skarp ton, har blifvit förd dels med Österrike ang. i Schweitz emottagne lombardiska flyktingar, dels med Preussen ang. badiske och andre insurgenter, som dit tagit sin tillflykt. Radetzkys hotelser tvungo i April kantonen Tessin att utjaga en hop Lombarder, och likaså förvistes i Sept. en mängd politiske flyktingar från edsförbundets område. Att den stora mängd, af sådane, som der ännu finnes qvar, missbrukar gästfriheten till uppgörande af nya anslag mot grannstaternas lugn, är en klagan, som allt fortfarande anföres af de konservativa regeringarna. Ett försök att åter bringa Neufchatel under konungen af Preussen misslyckades. På hösten synas de moderata elementerna hafva höjt sitt hufvud i förbundsrådet; Ochsenbein, de radikales erkände chef, blef icke återvald till president, utan lemnade platsen åt den lika radikale Druey, medan den bekante Fazy i Geneve dref sitt oväsende med nedrifvande af stadens gamla murar, under det att massornas gunst der och vid flera tillfällen visade sig vacklande.

26 Om Holland och Belgien hafva vi ganska litet att tillägga. Den vigtigaste tilldragelse för det förstnämnda var att konung Wilhelm II afled den 17 Mars och efterträddes af sin son under namn af Wilhelm III. En annan förändring i kongl. familien var prinsessan Wilhelmina Lovisas förlofning i slutet af året med kronprinsen af Sverige. Hvarken politiska hvälfningar eller andra rubbningar af det bestående hafva under året stört de båda staternas jemna framskridande i välstånd och bildning. Holländarne hade en vidtutseende expedition i aflägsna verldstrakter, mot sjöröfrarne i Ostindien. – I Belgien hafva de i samtiden groende nationalitetsfrågorna fortfarande kämpat på ett vackert och fredligt sätt, i det att det flamandska folkspråket allt kraftigare förfäktat sin rätt mot fransyskan. Nyligen har en betydlig samling af flamandska folksånger blifvit utgifna på regeringens bekostnad.

27 – 9. Danmark 1849. Äfven nu erbjuder denna lilla stat det sällsynta exemplet af ett folk, som i vackraste endrägt med sin fosterländskt sinnade regering icke skyr några uppoffringar, för att mot öfvermakten försvara sin rätt, ja|15 6| midt under ett krig, som hotar dess bestånd och medtager alla dess tillgångar, dock har sans och tid öfriga, att lika endrägtigt uppgöra sin nya statsförfattning. Mars 20 uppsäga Danskarne stilleståndet med Preussen och insurgenterne i »Schlesvig-Holstein» samt intaga (April 3) Haderlev och Aabenraa, men utrymma snart åter dessa punkter och retirera för öfvermakten inåt Jutland. Samtidigt (April 4) inträffar olyckan vid Eckernförde, hvarest linieskeppet Christian VIII spränges i luften och fregatten Gefion, skjuten redlös af tyska strandbatterierna, nödgas gifva sig. Detta resultat af en stor oförsigtighet väcker ett omåttligt jubel i hela Tyskland och kallas »dess första sjöseger» (med lika rätt, säger ett engelskt blad, som när man dödar en på grund råkad hvalfisk). Olyckan endast fyrdubblar Danskarnes ansträngningar. Nya skepp utrustas, Östersjöns vigtigaste tyska hamnar, utom Lübeck, blokeras. April 23 inrycka Schl.Holsteinarne och kort derefter Preussarne i Jutland. Danskarne återtaga Kolding med storm, men måste retirera, när staden stickes i brand. Orla Lehman tillfångatages. Snart utbreder sig fienden öfver större delen af Jutland och begynner (Maj 7) att belägra Fredericia, som med korta afbrott bombarderas i 7 veckors tid, utan att kunna tvingas till kapitulation. Juli 6 gör besättningen ett utfall, förstärkt af i närheten landstigna trupper från Jutland; efter 2 timmars blodig strid, och med förlust af den tappre General Rye samt nära 2 000konsekvensändrat/normaliserat man, eröfras Schlesvig-Holsteinarnes skansar och hela belägringsartilleri, deras armé spränges och retirerar; skymfen vid Eckernförde är utplånad med ära. Undertiden har ön Als varit en fruktansvärd position i fiendens flank, »die deutsche Flotte» har nöjt sig med några oskyldiga skottvexlingar på behörig distans och föröfrigt visat sitt hjeltemod hemma i hamnarna. Preussen ser sin handel ruinerad och afslutar (Juli 16) i de tyska staternas namn ett stillestånd med Danmark på 6 månader. Jutland utrymmes, de der utskrifna kontributionerna återgifvas, Danskarne upphäfva blokaden och återställa de tagna skeppen; 4 000konsekvensändrat/normaliserat Svenskar besätta norra Schlesvig och lika många Preussare det södra. Men den af en Dansk, en Preussare och en Engelsman bestående landsförvaltningen i Flensburg kan ej skaffa sig åtlydnad; skatterna vägras, tillsatte embetsmän bortdrifvas, skandal följer på skandal, icke få bland presterne predika uppror, och Preussarne vårda sig knappt om att dölja sin sympathi för insurgenterne. Lika tvetydig och dubbel visar sig Preussiska regeringen i fredsunderhandlingarna, som under de 6 månaderna icke ens blifvit påbegynta; äfven insurgenternes försök att uppgöra freden medelst s. k. förtroendemän misslyckas. Så sucka ännu både Danmark och hertigdömena under krigets bördor och en oviss framtid; men en ohjelplig knäck i nästan hela Europas ögon har den schlesvigs-holsteinska saken fått genom hertigens af Augustenburg i somras af Wegener pulicerade korrespondans, hvaraf på det klaraste utredes, att denne furste på det trolösaste och skändligaste sätt i långa tider förberedt upproret, för att på Danmarks bekostnad skapa för sin räkning en oberoende stat.

28 Midtunder kriget uppgöres och voteras i Köpenhamn en ny konstitution med landsting (senat) och folkting (underhus), båda valda; denna antages d. 25 Maj med 119 röster mot 4 och sanktioneras utan dröjsmål af konungen. I December skedde valen till Danmarks första riksdag, som numera har sammanträdt d. 30 Januari detta år.

29 – 10. Sverige och Norige 1849. Yttre lugn har lemnat dessa länder tid till inre reformer. Engång genomdrifna, skola dessa öppna portarna för en ny framtid. Främst står den, som med rätta anses som vilkor för alla andra: representationsreformen. Regeringens sedan förra riksdagen hvilande representationsförslag, hvari ståndsfördelningen lemnar plats åt tvenne af förmögenheten och bildningen valda kamrar, har ifrigt blifvit diskuteradt, isynnerhet på det ryktbara »Örebromötet» i Maj, hvarest representanter af Sveriges alla reformföreningar (således nästan idel liberale och radikale) infunno sig, och hvarest bland annat uppdrogs åt Professor Wingqvist i Lund att utarbeta ett nytt förslag på bredare demokratisk (ungefär norsk) basis. Den dernäst vigtigaste är den i Juli offentliggjorda reformen af läroverken, som åsyftar att, ehuru ännu blott delvis och vilkorligt, förena gymnasium och skola. Lagmans-, kämners- och riddaresynerätternas afskaffande såsom onödigt betungande; nedsättandet af en komité för nya predikotexter; föreslagen genomgripande reform i krigsväsendet, specielt artilleriet, m. m. utvisa likaså ett fortsatt framskridande på förbättringarnes bana. Samma reformlust har yppat sig på det rent ekonomiska området; ett landtbruksmöte i Malmö (Juli); flera jernvägsförslager, hvaribland likväl det största (ÖrebroHult, mellan Hjelmaren och Venern), sedan påräknade engelska kapitaler uteblefvo, icke bragts längre än till provisorisk aktieteckning; Hjelmarens sänkning och deraf följande jordvinning; stora odlingsföretag på Gottland, i Skåne; flera nya grufvors bearbetande m. m.; allt detta vitnar om god ifver, ehuru icke alltid med motsvarande framgång. Årsvexten var medelmåttig, potatessjukan mycket utbredd; lungröta ödelade boskapen och gaf anledning till skilda assuransföreningar mot deraf uppkomna förluster. Exporten af jern och trädvaror, mindre lönande än förut, gaf anledning till betydliga fallissementer; penningeväsendet erfor väl mycken lättnad, men äfven mycken olägenhet af de många privatbankerna, hvilkas sedlar åstadkomma konfusion och lätta efterapningen. – Näst dessa föremål, har allmänna uppmärksamheten varit fästad uppå läraremötet i Stockholm i Juli, på katholikernes proselytmakeri i samma hufvudstad och på det s. k. Zachrissonska målet, hvilket som principfråga anses af mycken vigt, emedan man påstår att en kapten af detta namn blifvit förbigången vid befordran och annars förföljd af orsak att han deltagit i ett reformmöte. Bland högre befordringar må anmärkas kronprinsens utnämning till chef för artilleriet och von Platens till statsråd för marin-ärenderna. Svenska Akademien rekryterade sina lediga platser med Hrr Ihre, Nordström och Rydqvist, men Hr Nordström afsade sig denna hedersplats, som derefter gafs åt poeten Malmström. Konungen gjorde i Juli en resa till Norige och qvardröjde der någon tid. I September gjorde kronprinsen en utrikes resa och valde derunder till sin blifvande gemål den rika prinsessan af Nederländerna (se ofvan). Med utrikes makter har Sverige lefvat i fred. Dess expedition till Schlesvig är nämnd. Icke utan skäl anmärktes, att regeringens förhållande mot Danmark, jemfördt med förra årets expedition för att betrygga Jutland och öarna mot fiendteligt infall, nu, när alldeles samma fara hotade, varit ganska inkonseqvent.

30 Om Norige, som lika fredligt fortgått på reformernas bana, är ganska litet att tillägga. Med ett så demokratiskt statsskick, som det der rådande, skulle man anse äfven de mest fordrande böra nöja sig, men så är det icke; ganska hetsige ultras fordra der en än större utsträckning af den proletära befolkningens rättigheter. Fisket har under året varit särdeles lönande; koleran som härtills skonat Sverige, visade sig i några orter af Norige ganska svår, men upphörde under årets lopp.

Notisen/artikeln ingår i HT 2/3 1850:|18 2|

Revy af Utlandet.

Krönika.

31 – 11. Amerika 1849. Förenta Saterna hade eröfrat en tredjedel af Mexico och skördade nu frukterna i Kaliforniens guld. Mars 4 tillträdde General Taylor presidentskapet; hans val hade förnämligast genomdrifvits af medelpartierna, hvarföre han genast fick emot sig en stark opposition af extremerna, de radikale i förbund med de konservative, som här bära namnet wighs. Detta förbund lyckades under året genomdrifva en höjning i vissa delar af tulltariffen; deremot gynnades frihandeln genom beviljandet af lika förmåner åt engelska skepp, som åt inhemska. Den mångåriga hätska söndringen mellan abolitionister och slafägare vann ny näring genom den öfvervigt slafveriets fiender befarades få genom upptagandet i unionen af det icke slafägande Kalifornien. Partierna stodo så jemnstarka och oförsonliga mot hvarandra, att kongressen i Nov. och Dec. på flera veckor ej kunde konstituera sig, emedan man ej kunde förena sig om talman. I öfrigt hade man numera bilagda tvister med Frankrike, i anl. af sändebudet Poussins ohöfliga pockande på skadestånd, samt med England ang. Nicaragua. En tillämnad expedition mot det spanska Cuba afböjdes af regeringen. Koleran rasade under sommaren häftigt i större delen af unionens stater; förre presidenten Polk afled deri, och Gen. Taylor angreps tvenne gånger, men tillfrisknade. Förenta Staternas folkmängd, utgjorde vid årets början 21 686 432konsekvensändrat/normaliserat och hade år 1848 ökats med 9 procent. Kalifornien hade efterhand reglerat sina sociala förhållanden på egen hand, tilloppet af guldsökande fortfor att vara ofantligt, och ständigt nya rikedomar upptäcktes i skötet af denna omätliga grufva.

32 Mexico fortfor att vara i upplösningstillstånd och kunde ej hämta sig från sin vanmakt. Herrera är der den maktägande, Paredes är död, Santa Ana lurar på tillfälle att återvända. Under sommaren omtalades att de sju nordliga provinserna förklarat sig fria, men detta företag synes ej hafva haft framgång. – På Hayti föregick en märkelig revolution, i det dervarande presidenten Faustin Souluque lät utropa sig till kejsare, ströende omkring sig titlar och ordnar, likasom för att parodiera Europa. – I Central-Amerika synes den omätligt vigtiga kanalen genom Panamanäset ändtligen komma till stånd. Syd-Amerikas republiker hafva, som vanligt, legat i ständiga krig sins emellan; den mäktigaste af dem är Buenos Ayres under sin diktator Rosas, som äfven hela detta år förgäfves belägrat Montevideo och synes vara i hemligt förstånd med England. Brasilien har ganska litet låtit höra af sig. Ett rykte att man der förehar planen att åt prinsen af Joinville, kejsarens svåger, inrätta ett konungarike, synes föga trovärdigt.

33 – 12. De öfriga verldsdelarna. I Afrika har Kapkolonin gjort mycket larm genom sin envisa vägran att emottaga dit deporterade brottslingar från England. Fristaten Liberia har erkänts af Franska republiken, som under året dragit sin mot slafskeppen kryssande eskader tillbaka från afrikanska kusten. England tros göra detsamma, sedan man hunnit öfvertyga sig om detta medels otillräcklighet. – Egypten har under sin nye herskare Abbas Mirza alltmera nedsjunkit till ett blott paschalikat under Turkiet. Ett projekt att sälja dess flotta åt Österrike afböjdes; deremot ställde paschanoriginal: pachan densamma till sultanens disposition. Aug. 2, afled ändtligen den gamle Mehemet Ali, redan länge sinnessvag. Den nye regenten, för öfrigt mycket böjd för gammal-turkiska åsigter, synes allvarligen betänkt uppå att upphjelpa sitt land och rådslår om medlen att förbättra landtfolkets nöd. – I Algerie hade Fransmännen mycket att skaffa med Kabylerne och kunde först efter 7 veckors belägring intaga den lilla byn Zaatcha. Marokko låg i tvist med både Spanien och Frankrike, men det redan befarade kriget afböjdes.

34 I vestra Asien har man det i sina fogningar lossade Persien, som (Mars 2) dämpade en militärrevolt i Teheran, kufvade i Juli ett uppror i Chorasan, och der slutligen Schachens tvååriga son kröntes till tronföljare, dock utan att riket och regeringen lyckats vinna någon varaktig stadga. Kring Kaukasus har kriget fortfarit, och Schamyls fäste Achulga intogs den 11 Aug. af Ryssarne.

35 I Ostindien se vi Engelsmännen under Gough den 13 Jan. efter långvarig belägring intaga det fasta citadellet Multan i Sikhernes land och samtidigt slå dessa i blodiga slag vid Dshelum samt den 20 Febr. vid Gudsherat. Den vigtiga följden af dessa slag var att Shir Singh med 15 000konsekvensändrat/normaliserat man nedlade vapen och hela det rika Pendschab definitivt införlifvades med brittiska riket i Ostindien, mot en pension af 40 000konsekvensändrat/normaliserat pund sterling åt den omyndige radschan Dhulip Singh. Den nye guvernören öfver Ostindien Sir Charles Napier ankom dit mot slutet af sommaren. – Den för Europeer vigtigaste tilldragelsen i China var kejsarens numera medgifna tillstånd att besöka äfven det inre af landet. Engelska berättelser afmåla Chinas inre ställning som mycket vacklande och en revolution nära förhanden; framtiden skall utvisa om så är. Med Portogiserne kommo Chineserne i en vidtutseende tvist, i följd af portugisiska guvernörens i Macao mord (i Aug.). I öfrigt är från dessa aflägsna trakter att nämna, det Holländarne i April förstörde sjöröfvarenästet vid BaliBorneo samt att en divisionoriginal: divisiion af engelska flottan likaledes bland desse pirater anställde ett stort nederlag först vid Borneo och sedan vid kusten af Cochinchina. – Från Söderhafvet omtalas att Fransmännen öfvergifvit de osunda Marquesas öarne, hvilkas ockupation för tre år sedan väckte så stort uppseende, samt att en tvist mellan dem och engelska missionärer på Sanwichs-öarne ett ögonblick syntes föranleda Otaheitis ockupation. Dock synes tvisten ha blifvit utan värre påföljd.

36 13. Notabla dödsfall 1849. Januari: Stenografins uppfinnare Gabelsberger i München. – Literatören Carl von Zeipel i Skåne, 56 år. – Febr. 17, Prins Waldemar af Preussen, 33 år. – Mars 17, Wilhelm II konung af Nederländerne i Tilbourg. – Den berömde språkkännaren Mezzofanti i Rom. – April: den celebre legitimisten Abbé Genoude. – Den fordom föregifne Napoleon, Hussein Pascha, i Konstantinopel. – Maj 1, de fem Rotschildarnes moder, 97 år, i Frankfurt. – F. d.|18 3| finansministern Lacave Laplagne. – Författarinnan Miss Edgeworth, 83 år. – Juni 10, Marskalken Bugeaud, Marokkos besegrare, 65 år; Juni 12, den celebra sångerskan madame Catalani; pianisten Kalkbrenner och författarinnan Lady Blessington, alla dessa fyra döda af kolera i Paris. Förre presidenten James Polk, död af kolera i Newyork. – Pius IX:s vän och minister i hans bästa dagar, kardinal Gizzi i Gaeta. Juli: violinvirtuosen Prume i Lüttich, 33 år. Juli 28, exkonungen af Sardinien Carl Albert i Oporto. – S. d.Samma dag Marskalken Molitor, 79 år, i Paris. Augusti 2, den för få år sedan ryktbare och mäktige Mehemed Ali, pascha af Egypten, 85 år. September 9, Storfursten Michael Paulovitsch i Warschau, 51 år. – S. d. Tysklands fordom namnkunnigaste skådespelerska Sophie Schröder i Frankfurt, 80 år. – Oktober 6, f. d. ungerska ministern Louis Bathyany, afrättad i Pesth; Generalerne Kiss, Aulich, Nagy Sandor m. fl., hängde i Arad. – Okt. 9, frihetshjelten Nikitas Turkophagos (Turkfrätaren), 68 år. – Okt. 17, pianisten af romantiska skolan Fredrik Chopin i Paris, 39 år. – Dec. 2, enkedrottningen Adelaide i London, 57 år. – Dec. 8, literatören kapten Lindeberg i Stockholm. – Dec. 12, Tunnelns byggmästare, ingeniören Brünel i London, 80 år. Hvilken rik skörd för döden!

 

 

  1. *)Dock undvikes ordet republik; man vill ha utvägen öppen att välja en utländsk prins till konung.
  2. *)Vi begagna tillfället att rätta tvenne fel i vår förra revy: det ena ang. slaget vid Kapolna, som stod icke i Febr., utan i Mars; det andra ang. Unruh och preussiska nat. förs:nsnationalförsamlingens skattevägran, hvilken vi af en sällsam förblandning, förlade till April 1849, i st.stället för December 1848.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil