Notisen/artikeln ingår i HT 11/6 1842:|45 2|

Knoppar.

I.

1 Om du, min läsare, någonsin fallit på det orådet att, ridande på den breda, oformliga ryggen af ett lexicon, förvilla dig i den stora förunderliga skog, som man kallar ett språk, så har du visst märkt något, som jag nu vill omtala.. Det är nemligen förunderligt huru språken ha bibehållit sin vegetation midt under den allmänna philosophiska torka, hvarmed himlen behagat hemsöka den fria, vackra naturen i våra dagar. I en sådan der språk-skog stå nuförtiden orden så präktigt i granna rader, klippta efter Engelsk smak, hvart och ett på sin afmätta punkt, och slingra sina krokiga grenar så tätt och broderligt om hvarandra, att sällan en skymt af solens poesie förmår bana sig väg genom deras afundsjuka löf. Och de lärde och vise männen i vår tid, de gå så förnöjde och examinera hvarje fattig telning af menniskotanken, qvista den, putsa den och göra af den allt möjligt, utom hvad den enfaldiga naturen ämnat den till, gifvande blommor och blad till spillo, blott de äro nog lycklige, att efter mycket bökande komma under fund med radix, roten. Blott poeterna, det skengalna folket, ha courage att klänga i topparna efter hesperider, dem maskarne icke stungit ännu, och de fröjda sig så hjertligen när den stora ordskogen här och der trasslar in sig och vexer nyckfullt ihop för de lärde. Utan att höra till der hesperidiska slägtet, vågar jag väl tillstå en liten svaghet för den fria, vilda, huller om buller strödda grupperingen i en ståtlig skog, som ställer sig att stå just hvar det faller den in. Jag tycker också om sådana små illpariga rotskott, som smyga sig så långt ifrån moderstammen, att det radix-petande folket ej kunnan annat än af innersta hjerta hata och förbanna dem. I förbigående, har min läsare hört talas om knoppar?

2 Jag kände en gammal skolmästare, en inpiskad philolog, en petrificerad commentariefigur, som engång stakade sig på det ordet. Det hände nemligen en dag, att skolepiltarna råkade tala för högt om »gubbens knoppar» och huru »det der svaret skulle knoppa gubben».konsekvensändrat/normaliserat – »Hm, tänkte den vördige veteranen, hvad kan det vara, som knoppas på mig gamle man? Knopp, hoc est gemma, item oculus, ocellus, germen. Månne de skalkarne mena mina karbunkler? Jag vill annotera i mitt lexicon: knopp: misstänkt ord.» – Om gubben haft lika djupa insigter i sin tids lefvande studentspråk (hvaraf skolspråket är ett diminutivum), som i de gamle afdöde domares tungomål, skulle han hafva anat, att knopparna äro ett hemlighetsfullt, men mycket utbredt slägte på vår lärda planet. I naturen beteckna de det vårliga och förhoppningsfulla, skönheten i sin upprinnelse, behaget i sin första oskuld, hvadan ock poeterna hysa för dem en förkärlek, som går ända bortåt vurmeri, och använda dem i tid och otid, än om en ungdom i sin gryning, en flicka i sin täcka vår, än om kärleken, än om hoppet, med hvilket en mild genius parat ihop knoppen till rim. Hvem erinrar sig ej t. ex. huru

»Lifvets glädje är en blomma,

Hoppet är den blommans knopp.»

4 Men förutom dessa och många andra bemärkelser, hvilka ligga i öppen dag, hafva knopparna äfven, såsom nämndes, sin djupa, mystiska betydelse, hvilken blott de invigde äro rätt hemma uti. De böra i studentspråket till samma hemlighetsfulla slägte som »Nunerna»,konsekvensändrat/normaliserat »Assessorerna»,konsekvensändrat/normaliserat Kopparslagarne»,konsekvensändrat/normaliserat och betyda i allmänhet någonting behändigt, fintligt, i rättan tid anbragt, något så der halft om halft stötande på knep, ehuru högst oskyldigt, enfin: knopparne beteckna några ljusgröna svaghetspunkter, hvilka gemenligen slå ut på stora, torra visdomsträn, de der i långa tider solat sig i en himmelsk upplysning, och sett otaliga slägten under deras skugga läppja ur Mimersbrunnen vid deras rot. När det nu lider till den bekymmersamma examens tiden, enkannerligen vårtiden, då »Assessorerne» infinna sig som talrikast och blanda mången bitter malört i lärdomens aqua vitæ, då är ock knopparnes lysande period och det är otroligt med hvilken talent och med hvilken behändighet de cultiveras. Ehuru jag hyser den allrastörsta högaktning för naturalhistoriens framsteg i sednare tider, måste jag likväl betrakta knopparnes studium såsom det öfver all jemförelse mest framskridna, vigtigaste, allmänneligaste. Deras historia, grundligt behandlad, skulle upptaga volumer; en af sakkunnige författad årsberättelse, med bifogande af nya genera och species samt afarter, vore utan tvifvel af högsta vigt för vetenskapen.

5 Hvarje individ i verlden, träd, buskar, örter, har sina knoppar; hela vårt vetande är icke annat än en enda stor knopp, sammansatt af oräkneliga små. Hvarföre skulle icke jag, som är ett af de minsta ogräsen, våga utskicka några knoppar, egna och andras? Hvad den humane läsaren i dem skall finna, lemnar jag derhän. Måhända något öfver skön litteratur. Recensioner? Vist icke. Blott en menlös persilja, med hvilken läsaren, för ombytes skull, kan krydda någon alfvarsammare, grundligare litterär spis.