1 Ett år har förgått sedan H:fors Tidn. sökte fästa uppmärksamheten på de olägenheter, som för universitetet, dess studenter och dess studier härflyta af lefnadskostnadens dyrhet i Helsingfors. Motsägelse yppades redan då af en äldre Insändare, som i Finl. Allm. Tidn. kalkylerade årliga kostnaden för en students vistande vid universitetet och trodde sig komma till det resultat, att lefnadssättet var det egentligen depensiva samt att med dess reform all olägenhet vore afhulpen. Artikeln besvarades af H:fors Tidn., som äfven sednast nu i höst åter upptog frågan i allmännare form och denna gång, liksom den förra, mötte opposition af en äldre man i Åbo Under:r N:o 80, hvars jemförelse mellan studentlifvet nu och 1798 i hufvudsaken leder till samma resultat, som den förre insändarens, nemligen den att studenten depenserar vida mer än han borde och behöfde. Ytterst har en lustig broder, som kallar sig Asmus Schalén, i Morgonbl:s N:o 84 tagit saken från den glada sidan och i ett bref till »studenten af 1798» visat otillförlitligheten af en jemförelse mellan tidpunkter, skilda af 50 år. Skrifvelsen är rolig och jemväl träffande, det erkännes, men då utan tvifvel mången finnes i landsorterne, som ändock, på grund af tjugu-, tretti- eller femtiårig erfarenhet, hyllar de äldre insändarnes mening, må några ord i ämnet tilläggas af en, som väl icke har mer än 14-årigkonsekvensändrat/normaliserat erfarenhet att åberopa, men en erfarenhet daterad från nyaste tid och – hvad som måhända förtjenar afseende, – hämtad på närmaste håll.
2 Jemförelsen mellan studentens lif nu och för 50 år sedan blir af trenne skäl otillförlitlig: 1) emedan tidens anspråk stigit i alla riktningar; 2) emedan penningens värde fallit, och 3) emedan en mängd förändrade förhållanden inträdt, hvaribland universitetets flyttning till annan ort förtjenar att särskildt bemärkas.
3 Begäret att njuta lifvet så mångsidigt som möjligt är i grunden menskligt och behöfver för sitt berättigande endast adlas af god sed. Lyx och öfverflöd deremot hafva i alla tider varit relativa begrepp, fluktuerande efter förändrade åsigter, så att det som ett tidehvarf ansett yppigt och förkastligt, af ett annat godkänts såsom allmän sed. Man behöfver icke gå långt tillbaka, för att finna exempel derpå. Här i Finland funnos väl för 50 år sedan icke många familjer, som till dagligt bruk begagnade 6 eller 8 rum, och det lider intet tvifvel, att ju sådant, som nu är mycket vanligt, den tiden ansågs för lyx. Att gå i plagg af kläde, att dagligen dricka kaffe och thé, att röka finare tobak, att fordra ett vackert yttre af de böcker man läste och tusen andra saker voro den tiden lika ovanliga, och i följd deraf yppiga, som de nu äro allmänt öfliga, och i följd deraf oskyldiga. Man erinre sig yppighetsförordningarna från 1600-konsekvensändrat/normaliserattalet; hvem ville nu åtaga sig att genomdrifva dem? Hvem ville också neka, att sedan 50 år både lefnads- och tänkesätt här i landet undergått en allmän och genomgripande förändring, icke inom en eller annan, utan inom alla samhällsklasser, så att på samma gång som bondens stuga blifvit ljusare och rymligare, herremannens boning blifvit prydligare och hans behof flera än förr. Att då vilja ställa studenten ensam ett halft sekel tillbaka, är sannerligen en anachronism, så mycket mera overkställbar, som han vanligen utgått från ett föräldrahem, der man så godt som någonstädes lefver med i nittonde seklet. Skall en reform duga till något, så måste den ske från roten. Vill man då reformera studentlifvet, så må man börja med att reformera barnkammaren, ty det är der man först insuper de der nymodiga idéerna. Från barnkammaren skall man gå åstad att omstöpa skolan och derefter bör man ej lägga fingren emellan med gymnasium. Ty under alla dessa perioder af sitt lif har studenten sett och hört de vuxne männen af sin omgifning bädda så mjukt som möjligt under sig på resan genom lifvet, och hvarföre skulle han framträda med ringare anspråk, när han blir karl? Alltså till grunden med saken, annars lärer allt beklagligen bli sådant det är, tills nuvarande studenter hinna bli gamle män och besvära sig öfver sina söners onödiga utgifter.
4 Att penningens värde fallit, isynnerhet efter silfvermyntets införande, finner man af de enklaste jemförelser. Man behöfver endast påminna om räntefotens nedsättande. Vore det af slöseri man nuförtiden i alla klasser och för samma artiklar betalar mer än förr, så vore hvarje finsk man en slösare. Likaså afgjordt är emellertid, att detta penningens fallande varit ganska ojemnt, – långsamt och någongång omärkligt i de aflägsnare landsorterna, deremot störst och märkbarast i Helsingfors, till följd af de dit strömande kapitalerna. Ingen, som något sett sig omkring på sistnämnde ort, kan bestrida, att ju en silfverrubel, äfven i hushållares hand, har föga mera värde här, än en pappersrubel i Kajana trakterna; ehuru man å andra sidan skall finna, att en rubel banco i Kajana nuförtiden icke|87 3| aktas högre, än i förra tiden en svensk plåt*)Bland refer:s förfäder fanns en, som under stora ofreden företog sig en fotresa från Uleåborg till Brahestad, för att uppsöka några gömda kopparmynt till ett värde af ungefär 8 styfver. Månne icke denne med fog kunnat beskylla studenten af 1798 för ett groft slöseri?. Äfven denna omständighet således – ett förändradt penningevärde – visar olämpligheten af att säga: Jag lefde för 50 år sedan vid universitetet med 50 riksdaler, eller med 100 plåtar i termin; min son bör derföre ej heller depensera mera än hvad deremot svarar i ryska rublar.
5 Härtill kommer nu åtskilligt annat. En framskriden bildning måste medföra oändligt flera behof, äfven af den sorten, som en förnuftig man anser nödvändiga, ehuru de icke egentligen tillhöra dagens materiela nödtorft. Hit höra ökade depenser för böcker, tidningar, konstnjutningar, literära föreningar o. m. d.och mera dylikt Man får väl medgifva, att på allt sådant depenserades vida mindre 1798, än nu. Listan kunde ock lätteligen ökas. Att vilja utestänga studenten från ett godt spektakel eller från glada samqväm, förutsatt att hans studier ej deraf lida, är, med förlof sagdt, pedanteri. – Framför allt bör likväl den akademiska lokalens flyttning tagas i betraktande vid en jemförelse, hvilken i annat fall kommer att halta på båda sidor. Men om de lokala förhållandena i Helsingfors är tillförene nog sagdt, och de må derföre lemnas å sido.
6 Korteligen alltså: 1798 kan omöjligen blifva 1846, huru man än må jemföra och kalkylera. En sak står likväl fast för alla tider: den, att depenser öfver sina tillgångar äro oförsvarliga och att skuld är ett olyckligt medel, som bör tillgripas i yttersta nödfall. Vi anhålle att denna reservation må förstås under allt det föregående, ty derutinnan hylle vi fullkomligen våra äldre vederparters åsigter. – Härnäst några ord om studentlifvet, jemfördt med föregående tider, så godt vi förstå, och med förbiseende af det ekonomiska, hvarom nu må vara tillräckligt ordadt.
Notisen/artikeln ingår i HT 14/11 1846:|89 1|
Studentlifvet och Akademiska Läseföreningen.
II.
7 Man har i sednare tider sett mångfaldig tvist föras om universitetets förhållande till skolan. Män, skarpa i ord och tankar, hafva yrkat det förras fullständiga emancipation från det sednare, medan andra nöjt sig med att i universitetet se skolan återupplefva i vidsträcktare form (högskola). Vetenskapen vill dock ej veta af lexor och, så förstådd, säger en utmärkt landsman med rätta, att studentens första arbete är att glömma. Som sedlig personlighet åter står studenten så mycket hellre öfver och utom skolan, som han först genom lyran vinner fullmakten att vara en man för sig. Å andra sidan står universitetet till skolan som blomman till hjertbladet, en förbindelse omöjlig att upplösa, och det är derföre man i studenten alltid skall igenkänna pojken, likasom man i embetsmannen eller tänkaren visserligen alltid skall finna spår af den fordne studenten.
8 Skolan har derföre sin del af ansvaret för studentens lif. Men ett stort steg har man tagit, när man första gången klifver som student med lätta fjät uppför universitetstrapporna. Det är icke förroskull man tycker att verlden icke är stor nog att rymma ens vigtiga person och djerfva planer. Man känner uppå sig att man är karl för sin hatt. Undan vika som gråa forntidsdimmor de hemska minnena af färlan och lexan, af rektorns bistra uppsyn och bekymren för morgondagen. Det kommer väl sedan den tid, då skolan med alla dess glada upptåg träder i mildare dager fram för erinringen. Men den nye studentens sinne sväller i känslan af hans vunna frihet, och har han i skolan behandlats med oförnuftig stränghet, kan man vara viss uppå att han, i frihetens första öfvermod, skall extravagera för långt åt det motsatta hållet.
9 Och nu börjar ett nytt lefverne. Har ej studenten familj på stället – och det stora flertalet äger ju ej den|89 2|na förmån – så inhyser han sig i en liten kammare, ensam eller med en kamrat vid sidan, det kommer nästan på ett ut, ty kamratlifvet är ändå den nya verld, i hvilken han vistas. Hans ekonomiska bestyr anordnas på en helt ny och egen fot under närmaste tillsyn af en madam, som besöker honom vissa tider på dagen. Par hazard kan det hända att han får en som icke bedrager honom. Hans ekonomi tillställes för dagen och termin och blir derigenom mer eller mindre ett kappsäckslif, hvarföre han ock ständigt betraktar sig såsom stadd på en resa, med hemfärden i perspektiv. Sällan kommer han sig att besöka familjer i staden och fruntimmerssällskaper; ofta falla sig dessa besök, när de ej kunna undvikas, för honom besvärliga. Han lefver i sin egen lilla verld för sig, afstängd från det sällskapslif han varit van att njuta på hemorten, och vännerne, hvilka blossa hans rum fullt med rök, äro studenter som han och afstängda, som han, från det husliga umgänge, förutan hvilket de flesta öfriga verldsborgare icke finna någon rätt trefnad. Denna afskildhet är likväl i början långt ifrån ledsam; det roar studenten att få styra och ställa sin lefnadsordning efter sitt lynne och han är ju ung, han har ressurser inom sig sjelf, i sina böcker och i tusende muntra historier och upptåg, reminiscenser från skolåren, med hvilka han dagligen undfägnas af kamraterne. Så gå hans dagar, delade mellan boken, om han är flitig, kamratlifvet och hvarjehanda underbara planer, som han för sig sjelf uppgör i ensama stunder, när pipan är hans enda förtrogne. Men detta lif, ehuru gynnsamt för studierna, har för den oerfarne sina vådor.
10 Hos de flesta oförderfvade ynglingar sofva passionerna ännu långt efter det mössan prydes af en lyra. Det ännu friska barndomssinnet, studiernas lugnande inverkan, den första kärlekens vestaliska låga bevara renheten i hjerta och seder. Den dag kommer likväl, då alla slumrande lidelser vakna, – och då är det icke godt att vara utestängd från ett förädlande umgängeslif. Lättare än annars får tidens mest frätande kräfta, egoismen, insteg i den för sig lefvande ynglingens själ och sjelfva hans studier antaga ej sällan en ensidig sluten riktning, ofruktbärande för honom sjelf och för hans land.
11 För dessa tre klippor, mot hvilka så mången students akademiska verksamhet strandar, saknar man ej korrektiver. Det förnämsta af dessa är afdelningsinrättningen, en sedlig institution, bestämd att reglera kamratlifvet och byggd på den välberäknade erfarenhet, att studenten lättast ledes af broderliga händer samt att den allmänna rättskänslan inom en korporation bör korrigera individens felsteg. Fördenskull äga studentafdelningarne den traditionela rätt och pligt att vaka öfver sina medlemars sedliga lif, beifra deras afvitelser samt i nödfall utestänga den felande till en tid från kamraternas krets och såmedelst från universitetet. Men afdelningarnes bestämmelse är derjemte den vida högre, att döda egoismens giftiga frö, genom att tidigt underordna studentens enskilda intressen under ett allmänt, afdelningen sjelf, i hvars gemensama förhandlingar och sträfvanden han kallas att verksamt ingripa. Hvad staten i stort är för medborgaren, det är afdelningen (riktigare: nationen, som det fordom hette) för studenten: skådeplatsen för hans offentliga verksamhet, hans fädernesland i smått. Till denna afdelningarnes sedliga och kommunala bestämmelse sluter sig sjelfmant en tredje: den att genom utbytet af idéer och literära sträfvandens uppmuntran befordra en sann bildning och vetenskaplighet, och sålunda innefattar denna förträffliga inrättning i sig korrektiverna för alla de vådor, studenten under sitt enskilda lif är underkastad: sedliga felsteg, egoismens öfvertag och studiernas ensidighet.
Notisen/artikeln ingår i HT 18/11 1846:|90 2|
Studentlifvet och Akademiska Läseföreningen.
III.
12 Sådan är i få ord studentens ställning vid universitetet de första åren – och dessa äro afgörande – ett afsöndradt och obemärkt lif, stilla förflytande, såsom det höfves en böckernas vän, men rikt på den tillfredsställelse, hvilken hämtas af vidgade blickar i andens och naturens omätliga riken. Det gifves likväl tillfällen, då studenten träder ut i större kretsar och känner med frimodig stolthet att han tillhör en corps, som med rätta kan kallas blomman af Finlands ungdom och dess framtids hopp: det är dels vid de akademiska högtidligheterna, dels vid de fester, som årligen gifvas af afdelningarne hvar för sig och till hvilka städse ett antal representanter af den öfriga studentcorpsen inbjudes; äfven när han vårtiden tågar i skaror ut under sång till det gröna. Vid sådana tillfällen vidgas isynnerhet studentens bröst, hvarje stor idé, hvarje upphöjdt sträfvande anslår honom då, medvetandet af mångas förening om ett mål stärker hans håg, han känner sig redobogen att lefva och dö för det sannas segrar – och hvem, som någonsin lifvats af ungdomens enthusiasm, ville väl undra derpå, att vid dessa tillfällen möjligheter icke så noga beräknas, ja att redan morgondagens lugnare besinning nedstämmer en god del af studentens hänryckning för det stora och upphöjda, som anslagit honom! Just denna flyktighet i känslor, som är ynglingen egen och som framkallar så många villor, håller honom återvägen till det rätta ständigt öppen; han kan öfverila sig, men han framhärdar icke i det falska, och medan stundens bländverk förgå, segrar i hans öfvertygelse det rätta och sanna, som vid den lugnare pröfningen städse behålla sitt värde.
13 Vi öfvergå nu till de anmärkningar, som kunna göras, både med afseende å öfverklagade afsteg inom studentlifvet och med hänsigt till andra förhållanden i förra tider.
14 Man behöfver hvarken särdeles skarpsynthet eller lång erfarenhet, för att finna, det mycket vid universitetet är olika nu mot förr. Att börja med, sjelfva studierna. I allmänhet lärer man få medgifva, att studiikurserna fordom med mera stränghet och konseqvens ordnades efter en för alla gällande norm. Åtminstone gäller detta de philosophiska, för hvilka de klassiska studierna då utgjorde den grund, på hvilken allt måste byggas. Nu deremot kan man icke längre dölja, att i dessa sednare allt märkbarare yppas en vanmakt, en slapphet, hvilka icke kunna tillskrifvas lärares bristande nit, utan en omkastning i sjelfva tidsbildningens lynne – konstlad eller naturlig, det lemne vi för denna gång derhän. Alltnog, de gamla språken, hvilka sålänge utgjort »bildningens modersmjölk»,konsekvensändrat/normaliserat synas röna de dödas lott att undanträngas af de lefvande. Latinets absoluta välde vid alla lärda öfningar qvarstår numera blott som en form, tryckande för de fleste, hämmande för uttryckets ledighet och menlig för hvarje ämnes grundliga utförande. Också höres det numera endast i lärosalarna och vid lärda högtidligheter; inom afdelningarna ha de latinska disputationsöfningarne nästan alldeles afstadnat. En naturlig följd häraf är bristen på goda latinare: de flesta gymnasister äga vid sitt inträde i studentcorpsen försvarlig färdighet att uttrycka sig på latin, men ligga sedan af sig; vid speciminas ventilering hör ledighet i det romerska tungomålet till undantagen; ovana, hackande och oupphörliga »bockar» deremot sin regeln. Likaså utfalla skrifprofven pro exercitio och pro gradu gemenligen högst klena. Mera älskad är Grekiskan, troligen emedan dess studium är tvångfritt. Philosophin, men isynnerhet naturvetenskaperna, äro de hvilka mest inkräktat på klassicitetens område; äfven är läsningen af s. k. humaniora nu allmännare. Vid ordnandet af de studier, som fordras till philosophiska graden, märkes en alltför vanlig osäkerhet och ett vacklande från ett ämne till det andra, till stor skada för grundligheten. Hvarföre ock det omdöme skäligen kan fällas om de sednare promotionernas magistrar, att deras bildning väl torde vara mångsidigare än deras föregångares, men ock derjemte svagare i de ämnen, hvilka enhvar gjort till sitt hufvudstudium.
15 Inom de öfriga fakulteterna utmärker sig den medicinska såsom den, inom hvilka studierna mest vunnit, både i mångsidighet och grundlighet, emot hvad fordom var fallet. Theologiska fakulteten har länge lidit af olämpliga (nu ändrade) kurser och inom den juridiska hafva fordringarne delvis blifvit stegrade, men afgående domares och kameralisters kunskaper för öfrigt mycket varierat.
|90 3|
16 I hvad mån nu gällande examinationssätt, mera än förr, befordrat lexläsning och ytlighet, må lemnas derhän. Visst är, att flera orsaker – bland dem ortens dyrhet – bidraga till brådska och slarf i de akademiska kurserna. Får man tro Franzén, hvilken om sin tid säger:
Förr las en far förnöjd sin sons
Betyg af dess professor;
Nu will han genast se sin Måns
Assessor –
18 så klagades för 50 år sedan icke mindre än nu öfver ett hufvudstupa klifvande uppför universitets- och embetsstegens pinnar. Brödstudierna återfinnas i alla tidehvarf och framträda mer eller mindre rättfärdigade af nödvändigheten. Egoismen åter, hvilken sätter egen fortkomst i främsta rummet framför hvarje annans, äfven fosterlandets, är måhända allmännare nu än förr, och studenterne, ställda, som de äro, på framtiden, undgå icke detta tidslyte. Mäktigt arbetar deremot den kärlek för det fosterländska finska, hvilken nu så lifligt fattat studentens ynglingasinne och det återstår blott att önska, det »fennomanen»,konsekvensändrat/normaliserat sedan han blifvit tjensteman med tur och befordringsrätt äfven han, icke må räkna sin fosterlandskärlek bland ungdomssvärmeriernas antal.
19 Den nu rikare tillgången på goda handböcker i alla vetenskaper har i sin mån bidragit att göra föreläsningarna vid universitetet mindre besökta nu än tillförene; naturligtvis föredrages kammarens beqväma ro framför promenaden till ett auditorium, ifall man tror sig kunna inhämta hvad man behöfver direkte ur boken. Ett skäl till tör vara, att föreläsningarna sjelfva alltmera aflägsnat sig från det fria föredraget och derföre måste sakna dettas lifvande inverkan. Någon gång ser man väl 50 åhörare och deröfver bevista ett kollegium, men merändels stå bänkarne ganska glesa, och en god del af åhörarne räknas ännu derjemte till »fidessökare»,konsekvensändrat/normaliseratd. ä.det är sådane som visa sig der för att bli bemärkta af läraren och möjligen utleta hans »knoppar»,konsekvensändrat/normaliserat för att i sinom tid anbringa dem med påräknad effekt. – I allmänhet hör man den anmärkning göras, att lärarne, särdeles de äldre (patres), stå mera aflägsnade från ungdomen nu än förr; det enkla paternela (faderliga) förhållandet mellan gamla och unga har kommit ur bruk och alltför mycket har studenten vant sig att i lärarn skåda endast examinatorn. Det är möjligt, att detta aflägsnande först skett från de ungas sida, af missförstådd fruktan för en närmare inspektion; åtminstone kunde man sluta dertill af seniorskapets afskaffande inom afdelningarne, hvilket oemotsägligen föranledts af de yngres opposition mot de äldres öfverinseende. För att, som det hette, bereda flera äldre lärare en närmare förbindelse med studenterne, vidtogs en tid den utvägen att klyfva de största afdelningarne, hvarigenom inspectorers och curatorers antal ökades. Åtgärden visade sig emellertid så litet ledande till ändamålet, att under sednaste år alldeles motsatta åsigter gjort sig gällande och de små afdelningarne i följd deraf sammanslagna till större.
Notisen/artikeln ingår i HT 25/11 1846:|92 1|
Studentlifvet och Akademiska Läseföreningen.
IV.
20 Helsingfors är visst icke någon stor stad, men kanske likväl för stor, för att vara universitetsstad. Åtminstone röra sig här många olikartade elementer, hvilka till dato visat ringa böjelse att sammansmälta. Universitetet är här en liten punkt, som förlorar sig i det allmänna hvimlet och hvarom man blott erinras vid vissa högtidliga tillfällen. Studentlifvet kan ej undgå att vidkännas inverkan af detta missförhållande. De mest motsatta kontraster och schatteringar, från det fulländade pariserlejonet till (den stundom affekterade) typen af en ohyftad bondiskhet, komma derigenom att återfinnas inom studentcorpsens leder. Talrikare äro dock lejonen, det får man tillstå; och om icke just lejonen, så likväl lejonhudarna. Studenten behöfver endast släppa sin afdelning ur sigte och blifva för densamma främmande, så ledes han helt naturligt in bland dessa ett större samhälles parasitvexter, dessa brokiga blandade sällskaper, som träffas på hvarje gille, hvarje värdshus, som dyrka preferans och kurtis och hvilkas lefnadsmål är att komma sig till penningar på alla möjliga sätt, dem tidens lyckliga tolerans kallar lofliga, för att dymedelst kunna njuta lifvet på alla möjliga sätt, dem samma tolerans anser lika tillåtliga. En följd häraf är att i studentförteckningarne figurerar ett icke ringa antal verldsborgare, hvilka med universitetet hafva föga annat gemensamt, än för syn skull några kollegier och aspekterna på en examen, ämnad att införa dem på ranglistan med lön och lysande utsigter. Desse herrar ser man sällan eller aldrig på studentmöten eller der hvarest literära frågor äro å bane, men gäller det att i uniform uppträda vid märkvärdiga tillfällen, finna de dock lämpligt att der visa sig som representanter af studerande corpsen. Det goda måste om dem vitsordas, att dem förutan skulle hvarje bal i Helsingfors förlora hälften af sin liflighet, hvarje vacker aktris, dansös eller harpspelerska hälften af sina applauder, hvarje kortfabrik och hôtelvärd en god del af sina inkomster. Och då i dessa rika tider en ung man, som lefver på den foten, depenserar åtminstone två eller tre tusen rubel årligen, uppkomma vanligen lapprisskulder på några tusen rubel silfver, hvilka en rik flicka sedan får det nöjet att betala, eller, i brist på hugade flickor, en indrägtig tjenst, åtkommen huru som helst. Det bör man likväl tillägga, att det äkta lejonet depenserar med en viss smak, möblerar elegant, kläder sig gentilt, spisar läckert, dricker alltid fint och aldrig för mycket samt tillochmed gerna uppträder som konstkännare, theoretiskt under soireekonversationen och praktiskt i theaterlogerna.
|92 2|
21 Men, som sagdt, är de veritable lejonens antal lika ringa, som lejonhudarnas är stort. Gånge hvarochen till sig sjelf och gifve akt, om han icke tilläfventyrs bär en flik, emedan hela pelsen blefve honom för dyr. Det kan icke nekas, att ju mången student af tidens begär efter comfort och njutningar anstuckits mer, än som just skulle behöfs för att ställa honom au niveau med samtiden. Alla de landtligt enkla elementer, som årligen införlifvas med corpsen genom studentexamina, förmå ej motverka omgifningens förledande exempel här i Helsingfors. Lika otvunget som vi tillförene förordat studentens anspråk på större beqvämlighet och flera förädlande nöjen nu än förr, lika beredvilligt erkänne vi det misstroende grundadt, hvilket mången gammal herre i landsorterne hyser med afseende å vissa utsidor af studentlifvet, hvarmed i korthet förhåller sig som följer.
22 Ganska få äro numera de, som på fädernevis bo tillsammans flera i ett rum och nöja sig med smörbyttorna, brödsäckarna och skinkorna hemifrån. De flesta studenter bo och lefva, som ofvan nämndes, commodement i jemförelse med förra tider, ehuru enkelt nog, när man betraktar deras omgifning. Denna större kommoditet har det goda med sig att man trifs bättre hemma och att det förut så vanliga dagdrifveriet hos Schweitzarne, med thy åtföljande rummel, högst märkbart aftagit. Gamle män veta förtälja, att det 1799 och i början på detta sekel tidtals söps ganska kopiöst i Åbo, ehuru krogarne (välförståendes de med förgyllda skyltar) utan tvifvel voro färre än nu. Man behöfver dock ej gå längre än 12 till 15 år tillbaka, de första tiderna efter universitetets flyttning till Helsingfors, för att finna skilnaden mellan förr och nu. Hvarochen student från den tiden kan intyga, att sällan den afton förgick, då icke hos Catani eller Kestli 20 ända till 50 kamrater och deröfver funnos samlade kring bålen eller billarden, och det dracks sannerligen ej fint vid dessa »aftonunderhållningar». Dessutom såg man hela förmiddagen studentkapprockar på knaggarna i resp. konditorers tambur. Likasom fordom i Åbo ständiga slagsmål mellan studenter och gesäller hörde till ordningen för dagen, så föranleddes äfven här af bålens dunster oupphörliga konflikter med patruller och polis, fönsterinkastningar och mångfaldiga andra oväsenden. Vid större studentkalas, såsom maj- och terminsfester, brukade man ha den försigtigheten att inrätta s. k. lazaretter, der slagne hjeltar inqvarterades att hvila på sina lagrar i dryckjom, och sällan ledo dessa välgörande anstalter brist på invånare. Sådana fakta äro målande, man lärer nödgas medgifva det.
23 Tiderna hafva sedan dess förändrat sig mycken och hvad fordom var regel, hörer nu till sällsynta undantag. Hela terminer kunna förgå, utan att man hör af ett enda slagsmål på gatorna, dervid studenter skulle ha varit med. Schweitzarnes förminskade butiker äro numera sällan skådeplatsen för en studentbål. Hvarje termin firas flera större studentfester och likväl ser man aldrig ett »lazarett»,konsekvensändrat/normaliserat högst sällan en redlös kamrat. Med trygghet kan man försäkra, att studentcorpsen inom sig besväras af vida färre »rantar» nu än förr. Och härtill bidrager ovedersägligen mycket den större trefnad och beqvämlighet, hvilken studenten nu äger inom sitt lilla improviserade hem, samt den allmännare hyfsning, hvilken nu röjes i alla studentlifvets utsidor, just till följd af den öfverklagade lyxen, lejonaktigheten och depenserna på allmänna nöjen.
24 Förhållandet har emellertid sina skuggsidor derjemte. Värdshusen hafva till en stor del trädt i Schweitzarnes ställe. Här rumlas icke, här slåss man icke, här dricks till och med sällan punsch, långt mindre droppsupar, rhumthoddy och öl, som fordom hörde till dagliga dieten*)På de rätt gentila hôtelerna besvara kyparne en proposition af öl med ett medlidsamt småleende. En enda portion mat med bränvin och porter, hvilket anses höra till saken, om man ej dricker vin, kostar 45 kop.kopek silfver, d. v. s. mer än det bäst lönade dagsverke i vårt land. Dertill komma vanligen cigarrer, musikafgifter m. m. till lika belopp. Och dock brukar mången student hvar afton taga sig en kottlett på det sättet.. Deremot spisar man läckra saker, dricker porter och fina viner, röker papperscigarrer, depenserar artiga rublar på harpspelerskor och fördrifver sina timmar i den möjligaste beqväma ställning på en kanapé. Behagar någon af sällskapet elda sin patriotism med en butelj champagne, anse sig samtliga öfriga förbundne att följa exemplet, ehuru hvarje flaska kostar så mycket som en daglönare förtjenar i veckan till uppehälle för en hel familj. Hemma åter i elegante studenters vackert möblerade rum serveras hvarje qväll ett thébord, stearinljus brinna i stakarna och efter preferansen följer ej sällan en souper med flera rätter och vin, medan den gentile värdens gamle far uppe i den ociviliserade landsorten säkert icke består sig så präktigt, åtminstone i hvardagslag. Låt då den student, som i unga år vant sig vid en så komfortabelt lefnadssätt, tillträda en tjenst med 500, med 1 000konsekvensändrat/normaliserat, låt vara med 1 500konsekvensändrat/normaliseratRub.Rubel Banko i inkomsten om ens det – kanske tillträda den med skuld – låt honom underhålla en familj, och fråga honom sedan icke om hans oberoende som tjensteman, hans omutlighet, hans fosterlandskärlek, fråga honom endast om han anser tjensten som hufvudsak eller – inkomsterne!
25 Bland flera föreslagna korrektiver mot detta missförhållande mellan studentlifvet samt studentens ställning och inkomster, bör Akademiska Läseföreningen, om den motsvarar sitt ändamål, blifva ett af de verksamaste. Vi säga om, ty dermed att Föreningen nu är konstituerad och dess början bestämd, är ännu icke sagdt att den blir hvad den borde blifvaoriginal: bifva. Lärpengar få alla nya företag betala, och så är väl sannolikt, att Föreningens första år skall lemna åtskilligt öfrigt att önska. Må man emellertid hysa det bästa hopp: Föreningen är ytterst bygd på den akademiska ungdomens egen värma för ett literärt samlif, och likgiltighet för ett sådant bör icke, kan icke förutsättas. Föreningens egentliga syfte är utan tvifvel att bereda universitetets medlemar, särskildt de unga, en möjlighet att i någon mån följa med samtidens framsteg på alla literära och sociala gebit, om hvilka man i Finland – dels för landets afskildhet, dels för de utländska journalernas dyrhet – härtills tagit så ringa notis. Tillfället för den studerande ungdomen att här både sjelfva utbyta sina åsigter sinsemellan om literära ämnen samt derutinnan ständigt kunna hoppas upplysningar af närvarande lärare, skall icke lemnas obegagnadt. Lägges härtill, att Föreningen är försedd med en restauration, som för möjligast lindriga priser tillhandahåller enklare mat och sådana lyxartiklar (kaffe, thé, tobak o. d.) hvilka man i det dagliga lifvet vant sig att anse som oskyldiga, kan i sanning intet önskvärdare tillfälle erbjudas studenten att, med ringa depens, tillbringa lediga stunder på engång nyttigt och an|92 3|genämt, än i Föreningens lokal. Följden häraf bör åter blifva den, att de kostsamma förledande värdshusbesöken till stor del upphöra, preferansborden mista en del af sina gäster och sysslolöshetens alla frestelser på ett vackert sätt afvärjas. Inträffar detta, som vi i det längsta vilja hoppas, uppstår härigenom ett bildande och förtroligt samlif inom studentcorpsen, fritt från allt annat tvång än ordningens, så kan man med allt skäl af denna Förening hoppas det bästa för studentlifvet, hvilket kring en sådan medelpunkt kan utbilda sig på ett sätt, som gagnar både studenten och fosterlandet.
26 Det torde för mången varit af intresse att erfara, det Föreningen för 1847 till en början förslagit att per posto reqvirera följande tidningar och periodiska skrifter: Journal des Débats; Augsburger Allgemeine Zeitung, båda, som bekant, omfattande sociala och literära frågor jemte de politiska; Revue des deux Mondes, allmänt literär; Magazin für die Literatur des Auslandes; Illustrirte Zeitung; Das Inland (utgifvet i Dorpat); Fædrelandet (i Köpenhamn); Frey; Tidning för nytta och bildning (af Prof. Palmblad); Studentbladet; Stockholms Figaro; Svenska Vetenskaps Akademiens Förhandlingar; samt slutligen 1 ex. af alla i Finland utkommande tidningar och tidskrifter. Dessutom äro åtskilliga ströskrifter föreslagna till inköp, äfvensom Föreningen i vår torde göra en reqvisition i bokhandelsväg.
*)Bland refer:s förfäder fanns en, som under stora ofreden företog sig en fotresa från Uleåborg till Brahestad, för att uppsöka några gömda kopparmynt till ett värde af ungefär 8 styfver. Månne icke denne med fog kunnat beskylla studenten af 1798 för ett groft slöseri?
*)På de rätt gentila hôtelerna besvara kyparne en proposition af öl med ett medlidsamt småleende. En enda portion mat med bränvin och porter, hvilket anses höra till saken, om man ej dricker vin, kostar 45 kop.kopek silfver, d. v. s. mer än det bäst lönade dagsverke i vårt land. Dertill komma vanligen cigarrer, musikafgifter m. m. till lika belopp. Och dock brukar mången student hvar afton taga sig en kottlett på det sättet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Studentlifvet och Akademiska Läseföreningen.
I.
1 Ett år har förgått sedan H:fors Tidn. sökte fästa uppmärksamheten på de olägenheter, som för universitetet, dess studenter och dess studier härflyta af lefnadskostnadens dyrhet i Helsingfors. Motsägelse yppades redan då af en äldre Insändare, som i Finl. Allm. Tidn. kalkylerade årliga kostnaden för en students vistande vid universitetet och trodde sig komma till det resultat, att lefnadssättet var det egentligen depensiva samt att med dess reform all olägenhet vore afhulpen. Artikeln besvarades af H:fors Tidn., som äfven sednast nu i höst åter upptog frågan i allmännare form och denna gång, liksom den förra, mötte opposition af en äldre man i Åbo Under:r N:o 80, hvars jemförelse mellan studentlifvet nu och 1798 i hufvudsaken leder till samma resultat, som den förre insändarens, nemligen den att studenten depenserar vida mer än han borde och behöfde. Ytterst har en lustig broder, som kallar sig Asmus Schalén, i Morgonbl:s N:o 84 tagit saken från den glada sidan och i ett bref till »studenten af 1798» visat otillförlitligheten af en jemförelse mellan tidpunkter, skilda af 50 år. Skrifvelsen är rolig och jemväl träffande, det erkännes, men då utan tvifvel mången finnes i landsorterne, som ändock, på grund af tjugu-, tretti- eller femtiårig erfarenhet, hyllar de äldre insändarnes mening, må några ord i ämnet tilläggas af en, som väl icke har mer än 14-årigkonsekvensändrat/normaliserat erfarenhet att åberopa, men en erfarenhet daterad från nyaste tid och – hvad som måhända förtjenar afseende, – hämtad på närmaste håll.
2 Jemförelsen mellan studentens lif nu och för 50 år sedan blir af trenne skäl otillförlitlig: 1) emedan tidens anspråk stigit i alla riktningar; 2) emedan penningens värde fallit, och 3) emedan en mängd förändrade förhållanden inträdt, hvaribland universitetets flyttning till annan ort förtjenar att särskildt bemärkas.
3 Begäret att njuta lifvet så mångsidigt som möjligt är i grunden menskligt och behöfver för sitt berättigande endast adlas af god sed. Lyx och öfverflöd deremot hafva i alla tider varit relativa begrepp, fluktuerande efter förändrade åsigter, så att det som ett tidehvarf ansett yppigt och förkastligt, af ett annat godkänts såsom allmän sed. Man behöfver icke gå långt tillbaka, för att finna exempel derpå. Här i Finland funnos väl för 50 år sedan icke många familjer, som till dagligt bruk begagnade 6 eller 8 rum, och det lider intet tvifvel, att ju sådant, som nu är mycket vanligt, den tiden ansågs för lyx. Att gå i plagg af kläde, att dagligen dricka kaffe och thé, att röka finare tobak, att fordra ett vackert yttre af de böcker man läste och tusen andra saker voro den tiden lika ovanliga, och i följd deraf yppiga, som de nu äro allmänt öfliga, och i följd deraf oskyldiga. Man erinre sig yppighetsförordningarna från 1600-konsekvensändrat/normaliserattalet; hvem ville nu åtaga sig att genomdrifva dem? Hvem ville också neka, att sedan 50 år både lefnads- och tänkesätt här i landet undergått en allmän och genomgripande förändring, icke inom en eller annan, utan inom alla samhällsklasser, så att på samma gång som bondens stuga blifvit ljusare och rymligare, herremannens boning blifvit prydligare och hans behof flera än förr. Att då vilja ställa studenten ensam ett halft sekel tillbaka, är sannerligen en anachronism, så mycket mera overkställbar, som han vanligen utgått från ett föräldrahem, der man så godt som någonstädes lefver med i nittonde seklet. Skall en reform duga till något, så måste den ske från roten. Vill man då reformera studentlifvet, så må man börja med att reformera barnkammaren, ty det är der man först insuper de der nymodiga idéerna. Från barnkammaren skall man gå åstad att omstöpa skolan och derefter bör man ej lägga fingren emellan med gymnasium. Ty under alla dessa perioder af sitt lif har studenten sett och hört de vuxne männen af sin omgifning bädda så mjukt som möjligt under sig på resan genom lifvet, och hvarföre skulle han framträda med ringare anspråk, när han blir karl? Alltså till grunden med saken, annars lärer allt beklagligen bli sådant det är, tills nuvarande studenter hinna bli gamle män och besvära sig öfver sina söners onödiga utgifter.
4 Att penningens värde fallit, isynnerhet efter silfvermyntets införande, finner man af de enklaste jemförelser. Man behöfver endast påminna om räntefotens nedsättande. Vore det af slöseri man nuförtiden i alla klasser och för samma artiklar betalar mer än förr, så vore hvarje finsk man en slösare. Likaså afgjordt är emellertid, att detta penningens fallande varit ganska ojemnt, – långsamt och någongång omärkligt i de aflägsnare landsorterna, deremot störst och märkbarast i Helsingfors, till följd af de dit strömande kapitalerna. Ingen, som något sett sig omkring på sistnämnde ort, kan bestrida, att ju en silfverrubel, äfven i hushållares hand, har föga mera värde här, än en pappersrubel i Kajana trakterna; ehuru man å andra sidan skall finna, att en rubel banco i Kajana nuförtiden icke|87 3| aktas högre, än i förra tiden en svensk plåt*)Bland refer:s förfäder fanns en, som under stora ofreden företog sig en fotresa från Uleåborg till Brahestad, för att uppsöka några gömda kopparmynt till ett värde af ungefär 8 styfver. Månne icke denne med fog kunnat beskylla studenten af 1798 för ett groft slöseri?. Äfven denna omständighet således – ett förändradt penningevärde – visar olämpligheten af att säga: Jag lefde för 50 år sedan vid universitetet med 50 riksdaler, eller med 100 plåtar i termin; min son bör derföre ej heller depensera mera än hvad deremot svarar i ryska rublar.
5 Härtill kommer nu åtskilligt annat. En framskriden bildning måste medföra oändligt flera behof, äfven af den sorten, som en förnuftig man anser nödvändiga, ehuru de icke egentligen tillhöra dagens materiela nödtorft. Hit höra ökade depenser för böcker, tidningar, konstnjutningar, literära föreningar o. m. d.och mera dylikt Man får väl medgifva, att på allt sådant depenserades vida mindre 1798, än nu. Listan kunde ock lätteligen ökas. Att vilja utestänga studenten från ett godt spektakel eller från glada samqväm, förutsatt att hans studier ej deraf lida, är, med förlof sagdt, pedanteri. – Framför allt bör likväl den akademiska lokalens flyttning tagas i betraktande vid en jemförelse, hvilken i annat fall kommer att halta på båda sidor. Men om de lokala förhållandena i Helsingfors är tillförene nog sagdt, och de må derföre lemnas å sido.
6 Korteligen alltså: 1798 kan omöjligen blifva 1846, huru man än må jemföra och kalkylera. En sak står likväl fast för alla tider: den, att depenser öfver sina tillgångar äro oförsvarliga och att skuld är ett olyckligt medel, som bör tillgripas i yttersta nödfall. Vi anhålle att denna reservation må förstås under allt det föregående, ty derutinnan hylle vi fullkomligen våra äldre vederparters åsigter. – Härnäst några ord om studentlifvet, jemfördt med föregående tider, så godt vi förstå, och med förbiseende af det ekonomiska, hvarom nu må vara tillräckligt ordadt.
Notisen/artikeln ingår i HT 14/11 1846:|89 1|Studentlifvet och Akademiska Läseföreningen.
II.
7 Man har i sednare tider sett mångfaldig tvist föras om universitetets förhållande till skolan. Män, skarpa i ord och tankar, hafva yrkat det förras fullständiga emancipation från det sednare, medan andra nöjt sig med att i universitetet se skolan återupplefva i vidsträcktare form (högskola). Vetenskapen vill dock ej veta af lexor och, så förstådd, säger en utmärkt landsman med rätta, att studentens första arbete är att glömma. Som sedlig personlighet åter står studenten så mycket hellre öfver och utom skolan, som han först genom lyran vinner fullmakten att vara en man för sig. Å andra sidan står universitetet till skolan som blomman till hjertbladet, en förbindelse omöjlig att upplösa, och det är derföre man i studenten alltid skall igenkänna pojken, likasom man i embetsmannen eller tänkaren visserligen alltid skall finna spår af den fordne studenten.
8 Skolan har derföre sin del af ansvaret för studentens lif. Men ett stort steg har man tagit, när man första gången klifver som student med lätta fjät uppför universitetstrapporna. Det är icke förroskull man tycker att verlden icke är stor nog att rymma ens vigtiga person och djerfva planer. Man känner uppå sig att man är karl för sin hatt. Undan vika som gråa forntidsdimmor de hemska minnena af färlan och lexan, af rektorns bistra uppsyn och bekymren för morgondagen. Det kommer väl sedan den tid, då skolan med alla dess glada upptåg träder i mildare dager fram för erinringen. Men den nye studentens sinne sväller i känslan af hans vunna frihet, och har han i skolan behandlats med oförnuftig stränghet, kan man vara viss uppå att han, i frihetens första öfvermod, skall extravagera för långt åt det motsatta hållet.
9 Och nu börjar ett nytt lefverne. Har ej studenten familj på stället – och det stora flertalet äger ju ej den|89 2|na förmån – så inhyser han sig i en liten kammare, ensam eller med en kamrat vid sidan, det kommer nästan på ett ut, ty kamratlifvet är ändå den nya verld, i hvilken han vistas. Hans ekonomiska bestyr anordnas på en helt ny och egen fot under närmaste tillsyn af en madam, som besöker honom vissa tider på dagen. Par hazard kan det hända att han får en som icke bedrager honom. Hans ekonomi tillställes för dagen och termin och blir derigenom mer eller mindre ett kappsäckslif, hvarföre han ock ständigt betraktar sig såsom stadd på en resa, med hemfärden i perspektiv. Sällan kommer han sig att besöka familjer i staden och fruntimmerssällskaper; ofta falla sig dessa besök, när de ej kunna undvikas, för honom besvärliga. Han lefver i sin egen lilla verld för sig, afstängd från det sällskapslif han varit van att njuta på hemorten, och vännerne, hvilka blossa hans rum fullt med rök, äro studenter som han och afstängda, som han, från det husliga umgänge, förutan hvilket de flesta öfriga verldsborgare icke finna någon rätt trefnad. Denna afskildhet är likväl i början långt ifrån ledsam; det roar studenten att få styra och ställa sin lefnadsordning efter sitt lynne och han är ju ung, han har ressurser inom sig sjelf, i sina böcker och i tusende muntra historier och upptåg, reminiscenser från skolåren, med hvilka han dagligen undfägnas af kamraterne. Så gå hans dagar, delade mellan boken, om han är flitig, kamratlifvet och hvarjehanda underbara planer, som han för sig sjelf uppgör i ensama stunder, när pipan är hans enda förtrogne. Men detta lif, ehuru gynnsamt för studierna, har för den oerfarne sina vådor.
10 Hos de flesta oförderfvade ynglingar sofva passionerna ännu långt efter det mössan prydes af en lyra. Det ännu friska barndomssinnet, studiernas lugnande inverkan, den första kärlekens vestaliska låga bevara renheten i hjerta och seder. Den dag kommer likväl, då alla slumrande lidelser vakna, – och då är det icke godt att vara utestängd från ett förädlande umgängeslif. Lättare än annars får tidens mest frätande kräfta, egoismen, insteg i den för sig lefvande ynglingens själ och sjelfva hans studier antaga ej sällan en ensidig sluten riktning, ofruktbärande för honom sjelf och för hans land.
11 För dessa tre klippor, mot hvilka så mången students akademiska verksamhet strandar, saknar man ej korrektiver. Det förnämsta af dessa är afdelningsinrättningen, en sedlig institution, bestämd att reglera kamratlifvet och byggd på den välberäknade erfarenhet, att studenten lättast ledes af broderliga händer samt att den allmänna rättskänslan inom en korporation bör korrigera individens felsteg. Fördenskull äga studentafdelningarne den traditionela rätt och pligt att vaka öfver sina medlemars sedliga lif, beifra deras afvitelser samt i nödfall utestänga den felande till en tid från kamraternas krets och såmedelst från universitetet. Men afdelningarnes bestämmelse är derjemte den vida högre, att döda egoismens giftiga frö, genom att tidigt underordna studentens enskilda intressen under ett allmänt, afdelningen sjelf, i hvars gemensama förhandlingar och sträfvanden han kallas att verksamt ingripa. Hvad staten i stort är för medborgaren, det är afdelningen (riktigare: nationen, som det fordom hette) för studenten: skådeplatsen för hans offentliga verksamhet, hans fädernesland i smått. Till denna afdelningarnes sedliga och kommunala bestämmelse sluter sig sjelfmant en tredje: den att genom utbytet af idéer och literära sträfvandens uppmuntran befordra en sann bildning och vetenskaplighet, och sålunda innefattar denna förträffliga inrättning i sig korrektiverna för alla de vådor, studenten under sitt enskilda lif är underkastad: sedliga felsteg, egoismens öfvertag och studiernas ensidighet.
Notisen/artikeln ingår i HT 18/11 1846:|90 2|Studentlifvet och Akademiska Läseföreningen.
III.
12 Sådan är i få ord studentens ställning vid universitetet de första åren – och dessa äro afgörande – ett afsöndradt och obemärkt lif, stilla förflytande, såsom det höfves en böckernas vän, men rikt på den tillfredsställelse, hvilken hämtas af vidgade blickar i andens och naturens omätliga riken. Det gifves likväl tillfällen, då studenten träder ut i större kretsar och känner med frimodig stolthet att han tillhör en corps, som med rätta kan kallas blomman af Finlands ungdom och dess framtids hopp: det är dels vid de akademiska högtidligheterna, dels vid de fester, som årligen gifvas af afdelningarne hvar för sig och till hvilka städse ett antal representanter af den öfriga studentcorpsen inbjudes; äfven när han vårtiden tågar i skaror ut under sång till det gröna. Vid sådana tillfällen vidgas isynnerhet studentens bröst, hvarje stor idé, hvarje upphöjdt sträfvande anslår honom då, medvetandet af mångas förening om ett mål stärker hans håg, han känner sig redobogen att lefva och dö för det sannas segrar – och hvem, som någonsin lifvats af ungdomens enthusiasm, ville väl undra derpå, att vid dessa tillfällen möjligheter icke så noga beräknas, ja att redan morgondagens lugnare besinning nedstämmer en god del af studentens hänryckning för det stora och upphöjda, som anslagit honom! Just denna flyktighet i känslor, som är ynglingen egen och som framkallar så många villor, håller honom återvägen till det rätta ständigt öppen; han kan öfverila sig, men han framhärdar icke i det falska, och medan stundens bländverk förgå, segrar i hans öfvertygelse det rätta och sanna, som vid den lugnare pröfningen städse behålla sitt värde.
13 Vi öfvergå nu till de anmärkningar, som kunna göras, både med afseende å öfverklagade afsteg inom studentlifvet och med hänsigt till andra förhållanden i förra tider.
14 Man behöfver hvarken särdeles skarpsynthet eller lång erfarenhet, för att finna, det mycket vid universitetet är olika nu mot förr. Att börja med, sjelfva studierna. I allmänhet lärer man få medgifva, att studiikurserna fordom med mera stränghet och konseqvens ordnades efter en för alla gällande norm. Åtminstone gäller detta de philosophiska, för hvilka de klassiska studierna då utgjorde den grund, på hvilken allt måste byggas. Nu deremot kan man icke längre dölja, att i dessa sednare allt märkbarare yppas en vanmakt, en slapphet, hvilka icke kunna tillskrifvas lärares bristande nit, utan en omkastning i sjelfva tidsbildningens lynne – konstlad eller naturlig, det lemne vi för denna gång derhän. Alltnog, de gamla språken, hvilka sålänge utgjort »bildningens modersmjölk»,konsekvensändrat/normaliserat synas röna de dödas lott att undanträngas af de lefvande. Latinets absoluta välde vid alla lärda öfningar qvarstår numera blott som en form, tryckande för de fleste, hämmande för uttryckets ledighet och menlig för hvarje ämnes grundliga utförande. Också höres det numera endast i lärosalarna och vid lärda högtidligheter; inom afdelningarna ha de latinska disputationsöfningarne nästan alldeles afstadnat. En naturlig följd häraf är bristen på goda latinare: de flesta gymnasister äga vid sitt inträde i studentcorpsen försvarlig färdighet att uttrycka sig på latin, men ligga sedan af sig; vid speciminas ventilering hör ledighet i det romerska tungomålet till undantagen; ovana, hackande och oupphörliga »bockar» deremot sin regeln. Likaså utfalla skrifprofven pro exercitio och pro gradu gemenligen högst klena. Mera älskad är Grekiskan, troligen emedan dess studium är tvångfritt. Philosophin, men isynnerhet naturvetenskaperna, äro de hvilka mest inkräktat på klassicitetens område; äfven är läsningen af s. k. humaniora nu allmännare. Vid ordnandet af de studier, som fordras till philosophiska graden, märkes en alltför vanlig osäkerhet och ett vacklande från ett ämne till det andra, till stor skada för grundligheten. Hvarföre ock det omdöme skäligen kan fällas om de sednare promotionernas magistrar, att deras bildning väl torde vara mångsidigare än deras föregångares, men ock derjemte svagare i de ämnen, hvilka enhvar gjort till sitt hufvudstudium.
15 Inom de öfriga fakulteterna utmärker sig den medicinska såsom den, inom hvilka studierna mest vunnit, både i mångsidighet och grundlighet, emot hvad fordom var fallet. Theologiska fakulteten har länge lidit af olämpliga (nu ändrade) kurser och inom den juridiska hafva fordringarne delvis blifvit stegrade, men afgående domares och kameralisters kunskaper för öfrigt mycket varierat.
|90 3|16 I hvad mån nu gällande examinationssätt, mera än förr, befordrat lexläsning och ytlighet, må lemnas derhän. Visst är, att flera orsaker – bland dem ortens dyrhet – bidraga till brådska och slarf i de akademiska kurserna. Får man tro Franzén, hvilken om sin tid säger:
Förr las en far förnöjd sin sons
Betyg af dess professor;
Nu will han genast se sin Måns
Assessor –
18 så klagades för 50 år sedan icke mindre än nu öfver ett hufvudstupa klifvande uppför universitets- och embetsstegens pinnar. Brödstudierna återfinnas i alla tidehvarf och framträda mer eller mindre rättfärdigade af nödvändigheten. Egoismen åter, hvilken sätter egen fortkomst i främsta rummet framför hvarje annans, äfven fosterlandets, är måhända allmännare nu än förr, och studenterne, ställda, som de äro, på framtiden, undgå icke detta tidslyte. Mäktigt arbetar deremot den kärlek för det fosterländska finska, hvilken nu så lifligt fattat studentens ynglingasinne och det återstår blott att önska, det »fennomanen»,konsekvensändrat/normaliserat sedan han blifvit tjensteman med tur och befordringsrätt äfven han, icke må räkna sin fosterlandskärlek bland ungdomssvärmeriernas antal.
19 Den nu rikare tillgången på goda handböcker i alla vetenskaper har i sin mån bidragit att göra föreläsningarna vid universitetet mindre besökta nu än tillförene; naturligtvis föredrages kammarens beqväma ro framför promenaden till ett auditorium, ifall man tror sig kunna inhämta hvad man behöfver direkte ur boken. Ett skäl till tör vara, att föreläsningarna sjelfva alltmera aflägsnat sig från det fria föredraget och derföre måste sakna dettas lifvande inverkan. Någon gång ser man väl 50 åhörare och deröfver bevista ett kollegium, men merändels stå bänkarne ganska glesa, och en god del af åhörarne räknas ännu derjemte till »fidessökare»,konsekvensändrat/normaliserat d. ä.det är sådane som visa sig der för att bli bemärkta af läraren och möjligen utleta hans »knoppar»,konsekvensändrat/normaliserat för att i sinom tid anbringa dem med påräknad effekt. – I allmänhet hör man den anmärkning göras, att lärarne, särdeles de äldre (patres), stå mera aflägsnade från ungdomen nu än förr; det enkla paternela (faderliga) förhållandet mellan gamla och unga har kommit ur bruk och alltför mycket har studenten vant sig att i lärarn skåda endast examinatorn. Det är möjligt, att detta aflägsnande först skett från de ungas sida, af missförstådd fruktan för en närmare inspektion; åtminstone kunde man sluta dertill af seniorskapets afskaffande inom afdelningarne, hvilket oemotsägligen föranledts af de yngres opposition mot de äldres öfverinseende. För att, som det hette, bereda flera äldre lärare en närmare förbindelse med studenterne, vidtogs en tid den utvägen att klyfva de största afdelningarne, hvarigenom inspectorers och curatorers antal ökades. Åtgärden visade sig emellertid så litet ledande till ändamålet, att under sednaste år alldeles motsatta åsigter gjort sig gällande och de små afdelningarne i följd deraf sammanslagna till större.
Notisen/artikeln ingår i HT 25/11 1846:|92 1|Studentlifvet och Akademiska Läseföreningen.
IV.
20 Helsingfors är visst icke någon stor stad, men kanske likväl för stor, för att vara universitetsstad. Åtminstone röra sig här många olikartade elementer, hvilka till dato visat ringa böjelse att sammansmälta. Universitetet är här en liten punkt, som förlorar sig i det allmänna hvimlet och hvarom man blott erinras vid vissa högtidliga tillfällen. Studentlifvet kan ej undgå att vidkännas inverkan af detta missförhållande. De mest motsatta kontraster och schatteringar, från det fulländade pariserlejonet till (den stundom affekterade) typen af en ohyftad bondiskhet, komma derigenom att återfinnas inom studentcorpsens leder. Talrikare äro dock lejonen, det får man tillstå; och om icke just lejonen, så likväl lejonhudarna. Studenten behöfver endast släppa sin afdelning ur sigte och blifva för densamma främmande, så ledes han helt naturligt in bland dessa ett större samhälles parasitvexter, dessa brokiga blandade sällskaper, som träffas på hvarje gille, hvarje värdshus, som dyrka preferans och kurtis och hvilkas lefnadsmål är att komma sig till penningar på alla möjliga sätt, dem tidens lyckliga tolerans kallar lofliga, för att dymedelst kunna njuta lifvet på alla möjliga sätt, dem samma tolerans anser lika tillåtliga. En följd häraf är att i studentförteckningarne figurerar ett icke ringa antal verldsborgare, hvilka med universitetet hafva föga annat gemensamt, än för syn skull några kollegier och aspekterna på en examen, ämnad att införa dem på ranglistan med lön och lysande utsigter. Desse herrar ser man sällan eller aldrig på studentmöten eller der hvarest literära frågor äro å bane, men gäller det att i uniform uppträda vid märkvärdiga tillfällen, finna de dock lämpligt att der visa sig som representanter af studerande corpsen. Det goda måste om dem vitsordas, att dem förutan skulle hvarje bal i Helsingfors förlora hälften af sin liflighet, hvarje vacker aktris, dansös eller harpspelerska hälften af sina applauder, hvarje kortfabrik och hôtelvärd en god del af sina inkomster. Och då i dessa rika tider en ung man, som lefver på den foten, depenserar åtminstone två eller tre tusen rubel årligen, uppkomma vanligen lapprisskulder på några tusen rubel silfver, hvilka en rik flicka sedan får det nöjet att betala, eller, i brist på hugade flickor, en indrägtig tjenst, åtkommen huru som helst. Det bör man likväl tillägga, att det äkta lejonet depenserar med en viss smak, möblerar elegant, kläder sig gentilt, spisar läckert, dricker alltid fint och aldrig för mycket samt tillochmed gerna uppträder som konstkännare, theoretiskt under soireekonversationen och praktiskt i theaterlogerna.
|92 2|21 Men, som sagdt, är de veritable lejonens antal lika ringa, som lejonhudarnas är stort. Gånge hvarochen till sig sjelf och gifve akt, om han icke tilläfventyrs bär en flik, emedan hela pelsen blefve honom för dyr. Det kan icke nekas, att ju mången student af tidens begär efter comfort och njutningar anstuckits mer, än som just skulle behöfs för att ställa honom au niveau med samtiden. Alla de landtligt enkla elementer, som årligen införlifvas med corpsen genom studentexamina, förmå ej motverka omgifningens förledande exempel här i Helsingfors. Lika otvunget som vi tillförene förordat studentens anspråk på större beqvämlighet och flera förädlande nöjen nu än förr, lika beredvilligt erkänne vi det misstroende grundadt, hvilket mången gammal herre i landsorterne hyser med afseende å vissa utsidor af studentlifvet, hvarmed i korthet förhåller sig som följer.
22 Ganska få äro numera de, som på fädernevis bo tillsammans flera i ett rum och nöja sig med smörbyttorna, brödsäckarna och skinkorna hemifrån. De flesta studenter bo och lefva, som ofvan nämndes, commodement i jemförelse med förra tider, ehuru enkelt nog, när man betraktar deras omgifning. Denna större kommoditet har det goda med sig att man trifs bättre hemma och att det förut så vanliga dagdrifveriet hos Schweitzarne, med thy åtföljande rummel, högst märkbart aftagit. Gamle män veta förtälja, att det 1799 och i början på detta sekel tidtals söps ganska kopiöst i Åbo, ehuru krogarne (välförståendes de med förgyllda skyltar) utan tvifvel voro färre än nu. Man behöfver dock ej gå längre än 12 till 15 år tillbaka, de första tiderna efter universitetets flyttning till Helsingfors, för att finna skilnaden mellan förr och nu. Hvarochen student från den tiden kan intyga, att sällan den afton förgick, då icke hos Catani eller Kestli 20 ända till 50 kamrater och deröfver funnos samlade kring bålen eller billarden, och det dracks sannerligen ej fint vid dessa »aftonunderhållningar». Dessutom såg man hela förmiddagen studentkapprockar på knaggarna i resp. konditorers tambur. Likasom fordom i Åbo ständiga slagsmål mellan studenter och gesäller hörde till ordningen för dagen, så föranleddes äfven här af bålens dunster oupphörliga konflikter med patruller och polis, fönsterinkastningar och mångfaldiga andra oväsenden. Vid större studentkalas, såsom maj- och terminsfester, brukade man ha den försigtigheten att inrätta s. k. lazaretter, der slagne hjeltar inqvarterades att hvila på sina lagrar i dryckjom, och sällan ledo dessa välgörande anstalter brist på invånare. Sådana fakta äro målande, man lärer nödgas medgifva det.
23 Tiderna hafva sedan dess förändrat sig mycken och hvad fordom var regel, hörer nu till sällsynta undantag. Hela terminer kunna förgå, utan att man hör af ett enda slagsmål på gatorna, dervid studenter skulle ha varit med. Schweitzarnes förminskade butiker äro numera sällan skådeplatsen för en studentbål. Hvarje termin firas flera större studentfester och likväl ser man aldrig ett »lazarett»,konsekvensändrat/normaliserat högst sällan en redlös kamrat. Med trygghet kan man försäkra, att studentcorpsen inom sig besväras af vida färre »rantar» nu än förr. Och härtill bidrager ovedersägligen mycket den större trefnad och beqvämlighet, hvilken studenten nu äger inom sitt lilla improviserade hem, samt den allmännare hyfsning, hvilken nu röjes i alla studentlifvets utsidor, just till följd af den öfverklagade lyxen, lejonaktigheten och depenserna på allmänna nöjen.
24 Förhållandet har emellertid sina skuggsidor derjemte. Värdshusen hafva till en stor del trädt i Schweitzarnes ställe. Här rumlas icke, här slåss man icke, här dricks till och med sällan punsch, långt mindre droppsupar, rhumthoddy och öl, som fordom hörde till dagliga dieten*)På de rätt gentila hôtelerna besvara kyparne en proposition af öl med ett medlidsamt småleende. En enda portion mat med bränvin och porter, hvilket anses höra till saken, om man ej dricker vin, kostar 45 kop.kopek silfver, d. v. s. mer än det bäst lönade dagsverke i vårt land. Dertill komma vanligen cigarrer, musikafgifter m. m. till lika belopp. Och dock brukar mången student hvar afton taga sig en kottlett på det sättet.. Deremot spisar man läckra saker, dricker porter och fina viner, röker papperscigarrer, depenserar artiga rublar på harpspelerskor och fördrifver sina timmar i den möjligaste beqväma ställning på en kanapé. Behagar någon af sällskapet elda sin patriotism med en butelj champagne, anse sig samtliga öfriga förbundne att följa exemplet, ehuru hvarje flaska kostar så mycket som en daglönare förtjenar i veckan till uppehälle för en hel familj. Hemma åter i elegante studenters vackert möblerade rum serveras hvarje qväll ett thébord, stearinljus brinna i stakarna och efter preferansen följer ej sällan en souper med flera rätter och vin, medan den gentile värdens gamle far uppe i den ociviliserade landsorten säkert icke består sig så präktigt, åtminstone i hvardagslag. Låt då den student, som i unga år vant sig vid en så komfortabelt lefnadssätt, tillträda en tjenst med 500, med 1 000konsekvensändrat/normaliserat, låt vara med 1 500konsekvensändrat/normaliserat Rub.Rubel Banko i inkomsten om ens det – kanske tillträda den med skuld – låt honom underhålla en familj, och fråga honom sedan icke om hans oberoende som tjensteman, hans omutlighet, hans fosterlandskärlek, fråga honom endast om han anser tjensten som hufvudsak eller – inkomsterne!
25 Bland flera föreslagna korrektiver mot detta missförhållande mellan studentlifvet samt studentens ställning och inkomster, bör Akademiska Läseföreningen, om den motsvarar sitt ändamål, blifva ett af de verksamaste. Vi säga om, ty dermed att Föreningen nu är konstituerad och dess början bestämd, är ännu icke sagdt att den blir hvad den borde blifvaoriginal: bifva. Lärpengar få alla nya företag betala, och så är väl sannolikt, att Föreningens första år skall lemna åtskilligt öfrigt att önska. Må man emellertid hysa det bästa hopp: Föreningen är ytterst bygd på den akademiska ungdomens egen värma för ett literärt samlif, och likgiltighet för ett sådant bör icke, kan icke förutsättas. Föreningens egentliga syfte är utan tvifvel att bereda universitetets medlemar, särskildt de unga, en möjlighet att i någon mån följa med samtidens framsteg på alla literära och sociala gebit, om hvilka man i Finland – dels för landets afskildhet, dels för de utländska journalernas dyrhet – härtills tagit så ringa notis. Tillfället för den studerande ungdomen att här både sjelfva utbyta sina åsigter sinsemellan om literära ämnen samt derutinnan ständigt kunna hoppas upplysningar af närvarande lärare, skall icke lemnas obegagnadt. Lägges härtill, att Föreningen är försedd med en restauration, som för möjligast lindriga priser tillhandahåller enklare mat och sådana lyxartiklar (kaffe, thé, tobak o. d.) hvilka man i det dagliga lifvet vant sig att anse som oskyldiga, kan i sanning intet önskvärdare tillfälle erbjudas studenten att, med ringa depens, tillbringa lediga stunder på engång nyttigt och an|92 3|genämt, än i Föreningens lokal. Följden häraf bör åter blifva den, att de kostsamma förledande värdshusbesöken till stor del upphöra, preferansborden mista en del af sina gäster och sysslolöshetens alla frestelser på ett vackert sätt afvärjas. Inträffar detta, som vi i det längsta vilja hoppas, uppstår härigenom ett bildande och förtroligt samlif inom studentcorpsen, fritt från allt annat tvång än ordningens, så kan man med allt skäl af denna Förening hoppas det bästa för studentlifvet, hvilket kring en sådan medelpunkt kan utbilda sig på ett sätt, som gagnar både studenten och fosterlandet.
26 Det torde för mången varit af intresse att erfara, det Föreningen för 1847 till en början förslagit att per posto reqvirera följande tidningar och periodiska skrifter: Journal des Débats; Augsburger Allgemeine Zeitung, båda, som bekant, omfattande sociala och literära frågor jemte de politiska; Revue des deux Mondes, allmänt literär; Magazin für die Literatur des Auslandes; Illustrirte Zeitung; Das Inland (utgifvet i Dorpat); Fædrelandet (i Köpenhamn); Frey; Tidning för nytta och bildning (af Prof. Palmblad); Studentbladet; Stockholms Figaro; Svenska Vetenskaps Akademiens Förhandlingar; samt slutligen 1 ex. af alla i Finland utkommande tidningar och tidskrifter. Dessutom äro åtskilliga ströskrifter föreslagna till inköp, äfvensom Föreningen i vår torde göra en reqvisition i bokhandelsväg.