1 Uti finska tidskriften Mehiläinen har den välkända signaturen Y. K. uppträdt med ett par ganska märkeliga artiklar i detta vigtiga ämne. Den senare slutas med några ord till de svenska bladen i landet – H:fors Tidn:r deribland särskildt nämnda – hvilka uppmanas att för denna gång göra ett undantag från sitt vanliga förbiseende af de finska tidningarnes diskussionsämnen.
2 Uppmaningen har skäl för sig, ty beklagligen finnes här mellan landets finska och svenska tidningspress ett svalg, som söndrar dem i tvenne läger med ganska ringa ömsesidig beröring. Orsaken härtill är väl enklast den alldeles olika publik, till hvilken de resp. bladen tala, hvilken olikhet ganska naturligt afspeglar sig äfven i val af ämnen och framställning, hvarföre en diskussion sällan kommer i fråga och, när så sker, blir svår att föra med ömsesidigt gagn. Dessutom äga hvarken finska eller svenska blad något utrymme, som lämpligen kunde fyllas med resuméer af de öfrigas innehåll. Detta är väl egentliga orsaken hvarföre äfven landets svenska läsande allmänhet genom sina tidningar erhåller föga upplysning om de finska tidningarnes innehåll. Merändels stadnar man vid ömsesidigt lån af af notiser och nyheter för tillfället. Att de svenska bladen med förnämt förakt blicka ned på sina finska medbröder och för sin publik framställa dem som råa, okunniga o. s. v., är en beskyllning, som H:fors Tid:nr i synnerhet fått uppbära, troligen derföre att de varit de första, som åtminstone gjort försök att till sin publik sprida någon kännedom om de finska kollegerne. Inga bevis anföras heller för rättmätigheten af denna beskyllning; man torde förgäfves söka i våra spalter dessa gäckande utfall, hvarmed ett och annat finskt blad haft för sed att nagga på de svenska, och ingen missaktning åtminstone för finska pressen ha våra läsare lärt sig af oss.
3 Emellertid är hr Y. K:s första anmärkning riktig, och vi upprepa försöket att egna den finska tidningspressen hvad vi förmå af vårt begränsade utrymme.
4 Hr Y. K. uppträdde i majhäftet af Mehiläinen med sin första uppsats om fattigvården. Uti en kort inledning anför han att tvenne olika röster under senaste tider höjt sig i landet mot nuvarande fattigvårdsförordning. Den ena utgår från presterskapet, som på allt sätt begär befrielse från den tunga börda, förordningen ålagt dem, den andra från d:r Rosenborg, som i en akademisk afhandling sagt månget minnesvärdt ord om fattigdomens orsaker och botemedel. I en omständighet öfverensstämma båda: hvardera anser en genom lag ordnad fattigvård nödvändig. Presterskapet lemnar dess ordnande derhän och känner blott, att fattigvården i dess nuvarande skick är för deras embete främmande och betungande; hr R. hyllar åsigten om den legala fattigvårdens nödvändighet, utan att derför anföra några egentliga skäl. Han anmärker blott att de mest civiliserade länder hafva en sådan.
5 Sedermera skrider hr Y. K. till en granskning af de skäl, hvarpå en legal fattigvård stöder sig, och finner denna vara en nödvändig följd af lagarne om laga försvar. Dessa lagar ha ställt arbetaren i beroende af arbetsgifvaren, tvinga den förre att för den lön den senare bestämmer förrätta åt honom arbete; förbjuda honom att söka sin utkomst hvar och huru han bäst kan; förklara honom för »lösdrifvare»,konsekvensändrat/normaliserat om han det gör, och hindra de öfverallt verkande krafterna, tillgång och efterfrågan, att sätta pris på hans arbete. Ju strängare försvarslagarne äro, desto mera trängande är äfven behofvet af lagar om de fattigas underhåll. De senare äro blott ett nödvändigt bihang till de förra, och det är derföre ingen tillfällighet, att nu gällande förordningar om laga försvar och laglig fattigvård äro af samma år 1852. De äro tvenne pelare, som båda stå så lutande, att de blott genom sitt ömsesidiga understöd hållas upprätt. Tages den ena bort, så ramlar ovilkorligen äfven den andra. Skall legala fattigvården fullständigt kunna motsvara sitt syfte, så måste lagarne om försvaret, konseqvent utförda, leda till arbetarens fullkomliga slafveri; och der slafveri finnes, der har man i sjelfva verket ej heller behof af en legal fattigvård. Så långt leder slutligen orättvisan af lagar, som äro lika förderfliga både för arbetaren och arbetsgifvaren, för den fattige och rike. Hr Y. K. förenar sig derföre med d:r Rosenborg i den önskan, att det s. k. laga försvaret ju förr dess hellre måtte afskaffas, då, enligt hans säkra öfvertygelse, den legala fattigvården ganska snart skall befinnas alldeles obehöflig.
6 Härefter visar hr Y. K., att grundvalen för menskliga samfundet är rättigheten till egendom. Han anmärker, att visserligen ingen hos oss torde vilja underskrifva kommunisternas sats »egendom är stöld», men att dock äfven här röster förnummits, som framställt rikedomen som en orättvisa mot de fattiga, och framhåller det förvända i denna åsigt. Egendomen är helig, säger han, men denna dess helighet tillintetgöres genom den legala fattigvården, som tvingar den förmögne att af sin egendom gifva en del åt den fattige, således att betala åt honom så att säga en »skuld»,konsekvensändrat/normaliserat hvars belopp den fattiges behof ensamt bestämmer. Vill den hjelpsame ej betala denna skuld så fullständigt, som den hjelpbehöfvande kräfver, eller vill han alls icke betala den, så är han naturligtvis en »tjuf». Laglig ordning och sundt förnuft säga, att enhvar bör fritt få använda sin ärligt förvärfvade egendom; men den legala fattigvården tillintetgör denna rättighet, och den fattige är ej sen att häraf draga de yttersta konseqvenserna: i hans ögon blir rikedomen en förbrytelse, förmögenheten en stöld. Dock, skaparen har förordnat, att menniskan bör lifnära sig genom arbete och omtanke. Det är följakteligen en naturlig rättighet för hvarje menniska att få förrätta det|133 3| arbete hon helst vill och anser bäst kunna gagna, blott hon ej dermed förnärmar andras naturliga rättigheter. Detta är arbetets frihet, som nutiden fordrar och som är något helt annat än rättighet till arbete, som åter blott är andra delen af legala fattigvården. Den som nemligen ej sjelf kan förskaffa sig sådant arbete att han derigenom kan lefva, åt honom måste de förmögna anskaffa det. Troligen kan ingen förskaffa arbetaren fördelaktigare arbete än han sjelf. Vore arbetet fritt, så bestämdes dess pris af tillgång och efterfrågan, och såväl arbetsgifvare som arbetare vore hvardera i sin fulla rätt. Nu deremot är rättigheten till arbete en ensidig rättighet, som beröfvar arbetet dess frihet och nödvändigtvis ställer arbetaren under arbetsgifvarens välde.
7 Sedan hr Y. K. sålunda visat rättvisan och billigheten af arbetets frihet, afslutar han sin uppsats med yrkandet att den legala fattigvården må afskaffas. Fattigvården bör helt och hållet öfverlemnas åt den enskilda barmhertigheten, hvilken såväl Guds ord som samvetet hålla vaken, bjudande att åt den fattiga sträcka en hjelpsam hand. Inga lagar och förordningar böra blanda sig häruti; de öka blott fattigdomen, ty de släcka arbetsamheten, driften och omtanken hos arbetaren och vältra straffet för hans lättja och håglöshet ej på honom, utan på kommunen eller staten, som åtagit sig att garantera åt enhvar dess uppehälle. Visste hvarje arbetare, att han sjelf måste vara sin lyckas smed och att han, derest han ej vill lida brist, måste sjelf hysa omtanke om det närvarande och kommande ögonblicket, så skulle den sanna frihetens starkaste stöd, känslan af eget värde, vakna hos honom.
8 Den legala fattigvården ökar äfven de fattigas antal på andra vägar, allt genom den liknöjdhet den alstrar hos arbetarne. Så t. ex. ingå de äktenskap utan afseende å sin förmåga att kunna lifnära sig. Arbetarne ökas i större proportion än arbetsgifvarnes kapital, arbetet faller i pris, och både föräldrar och barn falla fattigvården till last. Börjar fattigvården nu uppträda som arbetsgifvare, så kan den blott lida förluster, oberäknadt att den, hvad värre är, sänker priset på arbetet och derigenom tillintetgör en mängd enskildas förmåga att kunna lifnära sig. För en, som den hjelper, skadar den tio. Slutligen visar förf. genom Frankrikes och isynnerhet Englands exempel, att en frivillig fattigvård är den för såväl förmögna som behöfvande enda gagnande och rätta. Från 1760 till 1834 hade folkmängden i England fördubblats, men fattigtaxan femdubblats och steg sistnämnde år till 37 à 38 millioner rubel silfver. Hela tiden hade man fortgått på den legala fattigvårdens väg och derigenom endast ökat de fattigas aldrig mättade anspråk samt slutligen kommit så långt, att en formlig fiendskap herrskade mellan behöfvande och förmögna samt att ett uppror hotade att utbryta. Då nedsatte parlamentet en komité, hvilken föreslog en öfvergång till den frivilliga fattigvården, och i denna riktning fortgår England nu, ehuru fattiglagarne ännu ej blifvit i allo upphäfda.
9 Mot dessa hr Y. K:s läror uppträdde en insändare i juli-häftet af Mehiläinen med några invändningar. Insändaren – han kallar sig Maamies (landtman) – anmärker att hr Y. K. utredt saken blottoriginal: blottt från dess ena sida, hvarföre han vill belysa den andra. Erfarenheten visar då, säger han, att laga försvaret är en nödvändighet, ty i de trakter af landet, der försvarslagarne slappt tillämpas, är den lösa befolkningen än mera sjunken, liknöjd, håglös och lat, än der lagen nödgar den att redan i unga år söka tjenst och lära sig något. En fattigvård, beroende blott på medlidande och barmhertighet, skulle ejheller bära sig, ty då fattige alltid komma att finnas, så skulle hela bördan af deras underhåll falla på de godhjertade och medlidsama och de hårdhjertade ge intet. Jordens styckning i små lotter, hvarom hr Y. K. äfven i förbigående nämnde, kan ins. ejheller gilla, ty i de landsorter, der sådant fått ske, har ett uselt jordbruk, svedjande m. m. förstört matjorden, utrotat skogarne, med ett ord utarmat lägenheterna och verkat allmän fattigdom, hvilket ej är fallet i de trakter, der lägenheterna äro större. – Dessa äro i korthet insändarens argumenter.
10 Mot dem uppträdde hr Y. K. i septemberhäftet med sin senare artikel i ämnet. Då landtmannen ingenting kunnat anföra mot de principer, på hvilka Y. K. byggt sin lära, blir det honom lätt att visa, huru de olägenheter ins. anfört och fruktar äro en verkan just af den förvända lagstiftningen, som ingenting vågar anförtro åt menniskors omtanke och ädelmod, utan leder dem vid näsan till hvad för dem är gagneligt och tillbtillagt av utgivarenörligt. Utrymmet tillåter oss ej att närmare anföra hr Y. K:s klara och bindande motbevis, hvilka synas förtjente af en allvarlig diskussion. Må vi dock nämna hans beräkning af de fattigas antal. Fyra tiondelar af dem, säger han, skapas af försvarslagarne, som hindra menniskan att förvärfva sitt bröd på det sätt hon bäst kan; fyra tiondedelar komma af fattigvården, som gör menniskan håglös och lat; en tiondedel kommer af en del menniskors egen lättja och liknöjdhet och en tiondedel ändteligen af oförskylda händelser. Häfvas orsakerna till de åtta första tiondedelarna, och låter man den nionde, om han så behagar, dö af svält, så skall den tionde alltid finna barmhertiga likar, som utan alla lagar ge den hungrande bröd.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Fattigvård och laga försvar.
1 Uti finska tidskriften Mehiläinen har den välkända signaturen Y. K. uppträdt med ett par ganska märkeliga artiklar i detta vigtiga ämne. Den senare slutas med några ord till de svenska bladen i landet – H:fors Tidn:r deribland särskildt nämnda – hvilka uppmanas att för denna gång göra ett undantag från sitt vanliga förbiseende af de finska tidningarnes diskussionsämnen.
2 Uppmaningen har skäl för sig, ty beklagligen finnes här mellan landets finska och svenska tidningspress ett svalg, som söndrar dem i tvenne läger med ganska ringa ömsesidig beröring. Orsaken härtill är väl enklast den alldeles olika publik, till hvilken de resp. bladen tala, hvilken olikhet ganska naturligt afspeglar sig äfven i val af ämnen och framställning, hvarföre en diskussion sällan kommer i fråga och, när så sker, blir svår att föra med ömsesidigt gagn. Dessutom äga hvarken finska eller svenska blad något utrymme, som lämpligen kunde fyllas med resuméer af de öfrigas innehåll. Detta är väl egentliga orsaken hvarföre äfven landets svenska läsande allmänhet genom sina tidningar erhåller föga upplysning om de finska tidningarnes innehåll. Merändels stadnar man vid ömsesidigt lån af af notiser och nyheter för tillfället. Att de svenska bladen med förnämt förakt blicka ned på sina finska medbröder och för sin publik framställa dem som råa, okunniga o. s. v., är en beskyllning, som H:fors Tid:nr i synnerhet fått uppbära, troligen derföre att de varit de första, som åtminstone gjort försök att till sin publik sprida någon kännedom om de finska kollegerne. Inga bevis anföras heller för rättmätigheten af denna beskyllning; man torde förgäfves söka i våra spalter dessa gäckande utfall, hvarmed ett och annat finskt blad haft för sed att nagga på de svenska, och ingen missaktning åtminstone för finska pressen ha våra läsare lärt sig af oss.
3 Emellertid är hr Y. K:s första anmärkning riktig, och vi upprepa försöket att egna den finska tidningspressen hvad vi förmå af vårt begränsade utrymme.
4 Hr Y. K. uppträdde i majhäftet af Mehiläinen med sin första uppsats om fattigvården. Uti en kort inledning anför han att tvenne olika röster under senaste tider höjt sig i landet mot nuvarande fattigvårdsförordning. Den ena utgår från presterskapet, som på allt sätt begär befrielse från den tunga börda, förordningen ålagt dem, den andra från d:r Rosenborg, som i en akademisk afhandling sagt månget minnesvärdt ord om fattigdomens orsaker och botemedel. I en omständighet öfverensstämma båda: hvardera anser en genom lag ordnad fattigvård nödvändig. Presterskapet lemnar dess ordnande derhän och känner blott, att fattigvården i dess nuvarande skick är för deras embete främmande och betungande; hr R. hyllar åsigten om den legala fattigvårdens nödvändighet, utan att derför anföra några egentliga skäl. Han anmärker blott att de mest civiliserade länder hafva en sådan.
5 Sedermera skrider hr Y. K. till en granskning af de skäl, hvarpå en legal fattigvård stöder sig, och finner denna vara en nödvändig följd af lagarne om laga försvar. Dessa lagar ha ställt arbetaren i beroende af arbetsgifvaren, tvinga den förre att för den lön den senare bestämmer förrätta åt honom arbete; förbjuda honom att söka sin utkomst hvar och huru han bäst kan; förklara honom för »lösdrifvare»,konsekvensändrat/normaliserat om han det gör, och hindra de öfverallt verkande krafterna, tillgång och efterfrågan, att sätta pris på hans arbete. Ju strängare försvarslagarne äro, desto mera trängande är äfven behofvet af lagar om de fattigas underhåll. De senare äro blott ett nödvändigt bihang till de förra, och det är derföre ingen tillfällighet, att nu gällande förordningar om laga försvar och laglig fattigvård äro af samma år 1852. De äro tvenne pelare, som båda stå så lutande, att de blott genom sitt ömsesidiga understöd hållas upprätt. Tages den ena bort, så ramlar ovilkorligen äfven den andra. Skall legala fattigvården fullständigt kunna motsvara sitt syfte, så måste lagarne om försvaret, konseqvent utförda, leda till arbetarens fullkomliga slafveri; och der slafveri finnes, der har man i sjelfva verket ej heller behof af en legal fattigvård. Så långt leder slutligen orättvisan af lagar, som äro lika förderfliga både för arbetaren och arbetsgifvaren, för den fattige och rike. Hr Y. K. förenar sig derföre med d:r Rosenborg i den önskan, att det s. k. laga försvaret ju förr dess hellre måtte afskaffas, då, enligt hans säkra öfvertygelse, den legala fattigvården ganska snart skall befinnas alldeles obehöflig.
6 Härefter visar hr Y. K., att grundvalen för menskliga samfundet är rättigheten till egendom. Han anmärker, att visserligen ingen hos oss torde vilja underskrifva kommunisternas sats »egendom är stöld», men att dock äfven här röster förnummits, som framställt rikedomen som en orättvisa mot de fattiga, och framhåller det förvända i denna åsigt. Egendomen är helig, säger han, men denna dess helighet tillintetgöres genom den legala fattigvården, som tvingar den förmögne att af sin egendom gifva en del åt den fattige, således att betala åt honom så att säga en »skuld»,konsekvensändrat/normaliserat hvars belopp den fattiges behof ensamt bestämmer. Vill den hjelpsame ej betala denna skuld så fullständigt, som den hjelpbehöfvande kräfver, eller vill han alls icke betala den, så är han naturligtvis en »tjuf». Laglig ordning och sundt förnuft säga, att enhvar bör fritt få använda sin ärligt förvärfvade egendom; men den legala fattigvården tillintetgör denna rättighet, och den fattige är ej sen att häraf draga de yttersta konseqvenserna: i hans ögon blir rikedomen en förbrytelse, förmögenheten en stöld. Dock, skaparen har förordnat, att menniskan bör lifnära sig genom arbete och omtanke. Det är följakteligen en naturlig rättighet för hvarje menniska att få förrätta det|133 3| arbete hon helst vill och anser bäst kunna gagna, blott hon ej dermed förnärmar andras naturliga rättigheter. Detta är arbetets frihet, som nutiden fordrar och som är något helt annat än rättighet till arbete, som åter blott är andra delen af legala fattigvården. Den som nemligen ej sjelf kan förskaffa sig sådant arbete att han derigenom kan lefva, åt honom måste de förmögna anskaffa det. Troligen kan ingen förskaffa arbetaren fördelaktigare arbete än han sjelf. Vore arbetet fritt, så bestämdes dess pris af tillgång och efterfrågan, och såväl arbetsgifvare som arbetare vore hvardera i sin fulla rätt. Nu deremot är rättigheten till arbete en ensidig rättighet, som beröfvar arbetet dess frihet och nödvändigtvis ställer arbetaren under arbetsgifvarens välde.
7 Sedan hr Y. K. sålunda visat rättvisan och billigheten af arbetets frihet, afslutar han sin uppsats med yrkandet att den legala fattigvården må afskaffas. Fattigvården bör helt och hållet öfverlemnas åt den enskilda barmhertigheten, hvilken såväl Guds ord som samvetet hålla vaken, bjudande att åt den fattiga sträcka en hjelpsam hand. Inga lagar och förordningar böra blanda sig häruti; de öka blott fattigdomen, ty de släcka arbetsamheten, driften och omtanken hos arbetaren och vältra straffet för hans lättja och håglöshet ej på honom, utan på kommunen eller staten, som åtagit sig att garantera åt enhvar dess uppehälle. Visste hvarje arbetare, att han sjelf måste vara sin lyckas smed och att han, derest han ej vill lida brist, måste sjelf hysa omtanke om det närvarande och kommande ögonblicket, så skulle den sanna frihetens starkaste stöd, känslan af eget värde, vakna hos honom.
8 Den legala fattigvården ökar äfven de fattigas antal på andra vägar, allt genom den liknöjdhet den alstrar hos arbetarne. Så t. ex. ingå de äktenskap utan afseende å sin förmåga att kunna lifnära sig. Arbetarne ökas i större proportion än arbetsgifvarnes kapital, arbetet faller i pris, och både föräldrar och barn falla fattigvården till last. Börjar fattigvården nu uppträda som arbetsgifvare, så kan den blott lida förluster, oberäknadt att den, hvad värre är, sänker priset på arbetet och derigenom tillintetgör en mängd enskildas förmåga att kunna lifnära sig. För en, som den hjelper, skadar den tio. Slutligen visar förf. genom Frankrikes och isynnerhet Englands exempel, att en frivillig fattigvård är den för såväl förmögna som behöfvande enda gagnande och rätta. Från 1760 till 1834 hade folkmängden i England fördubblats, men fattigtaxan femdubblats och steg sistnämnde år till 37 à 38 millioner rubel silfver. Hela tiden hade man fortgått på den legala fattigvårdens väg och derigenom endast ökat de fattigas aldrig mättade anspråk samt slutligen kommit så långt, att en formlig fiendskap herrskade mellan behöfvande och förmögna samt att ett uppror hotade att utbryta. Då nedsatte parlamentet en komité, hvilken föreslog en öfvergång till den frivilliga fattigvården, och i denna riktning fortgår England nu, ehuru fattiglagarne ännu ej blifvit i allo upphäfda.
9 Mot dessa hr Y. K:s läror uppträdde en insändare i juli-häftet af Mehiläinen med några invändningar. Insändaren – han kallar sig Maamies (landtman) – anmärker att hr Y. K. utredt saken blottoriginal: blottt från dess ena sida, hvarföre han vill belysa den andra. Erfarenheten visar då, säger han, att laga försvaret är en nödvändighet, ty i de trakter af landet, der försvarslagarne slappt tillämpas, är den lösa befolkningen än mera sjunken, liknöjd, håglös och lat, än der lagen nödgar den att redan i unga år söka tjenst och lära sig något. En fattigvård, beroende blott på medlidande och barmhertighet, skulle ejheller bära sig, ty då fattige alltid komma att finnas, så skulle hela bördan af deras underhåll falla på de godhjertade och medlidsama och de hårdhjertade ge intet. Jordens styckning i små lotter, hvarom hr Y. K. äfven i förbigående nämnde, kan ins. ejheller gilla, ty i de landsorter, der sådant fått ske, har ett uselt jordbruk, svedjande m. m. förstört matjorden, utrotat skogarne, med ett ord utarmat lägenheterna och verkat allmän fattigdom, hvilket ej är fallet i de trakter, der lägenheterna äro större. – Dessa äro i korthet insändarens argumenter.
10 Mot dem uppträdde hr Y. K. i septemberhäftet med sin senare artikel i ämnet. Då landtmannen ingenting kunnat anföra mot de principer, på hvilka Y. K. byggt sin lära, blir det honom lätt att visa, huru de olägenheter ins. anfört och fruktar äro en verkan just af den förvända lagstiftningen, som ingenting vågar anförtro åt menniskors omtanke och ädelmod, utan leder dem vid näsan till hvad för dem är gagneligt och tillbtillagt av utgivarenörligt. Utrymmet tillåter oss ej att närmare anföra hr Y. K:s klara och bindande motbevis, hvilka synas förtjente af en allvarlig diskussion. Må vi dock nämna hans beräkning af de fattigas antal. Fyra tiondelar af dem, säger han, skapas af försvarslagarne, som hindra menniskan att förvärfva sitt bröd på det sätt hon bäst kan; fyra tiondedelar komma af fattigvården, som gör menniskan håglös och lat; en tiondedel kommer af en del menniskors egen lättja och liknöjdhet och en tiondedel ändteligen af oförskylda händelser. Häfvas orsakerna till de åtta första tiondedelarna, och låter man den nionde, om han så behagar, dö af svält, så skall den tionde alltid finna barmhertiga likar, som utan alla lagar ge den hungrande bröd.