Från Helsingfors. 5

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 3/6 1843:|43 1|

Från Helsingfors.

5.

1843 Juni 1.

1 Min Herre!*)Till Lieutenant Leopold i Grusien.

2 Hvad skall jag berätta er om Maj? Skall jag tala för er om blomster och varm sol, om herdinnor i grön lund? Skall jag dikta för er om himmel och hvimmel och hjerta och smärta och vår och ... får? Vacker himmel och vackra får! Det snögade Sophiadagen den 15:de, och hvad fåren anbelangar, har jag ej sett till andra än de vanliga, de föga poetiska, ni vet.

3 Men när jag ser hafvet glimma bortom Långörns murar, ser de gråa bergen spegla sig i fjärdarna, ser holmar och uddar kasta sina svartgröna skuggor i vattenspeglarna, här och der en grupp af knoppande trän, här och der en grönska i sin gryning, då märker jag likväl att vi ha vår. Omgifningarna kring Helsingfors å landssidan äro vissa tider besvärade af ett ledsamt, ohjelpligt tycke i grått. Naturen har behagat bygga grundfasta granitklippor kring en stad, hvilken jag önskade vore likaså grundfast. Detta tycke äro vi vana att se försvinna i Maj. Men i år har det qvardröjt längre; allt har sett så grått ut, klipporna, träden, himlen, theateraficherna och mycket annat. Ni har väl hört omtalas den stora foderbristen? Kan ni då undra på att våra tidningar varit så magra?

4 För ett år sedan hade vi lysande dagar. Helsingfors var Kejserligt då; nu lefva vi tysta en dag omsänder. Lifligheten på gator och allmänna platser är kanske ej alldeles sådan den varit under en tidigare vår. Och våra nöjen?

5 Musiken har lidit af den allmänna torkan. Ej en concert under Maj månad, hvad tycker ni? För att likväl tala om något ditåt, vill jag nämna vår kyrkosång. Den är tyvärr under all kritik. Gamla stadskyrkans lilla orgel behandlas af skickliga händer, men församlingen sjunger sin egen visa, och de söndagar, då orgeln tiger, bär det vanligen åt fjälls. I gardets kasernkyrka öfverröstas den svaga sången af den för öfrigt vackra hornmusiken. Finska församlingarna utmärka sig likväl genom en viss dunkel aning om musikaliskt gehör. När skola, under andaktsfulla stunder, våra öron upphöra att sönderslitas af dessa missljud? Man har omtalat ett äldre förslag att inöfva ett antal ungdom i choralsång, med särskild hänsigt till kyrkans behof. Vi böre hoppas, att denna goda afsigt beifras, såsom den förtjenar.

6 Ett språng från kyrkan till balsalongen är vågadt, men vanligt; vår tid älskar sådana språng. Jag ville blott säga er, att vi under Maj månad ej haft en enda publik bal.

7 Än mindre någon konstexposition, hvarom likväl varit taladt.

8 Och likaså litet några egentliga folknöjen, i fall man ej hit vill räkna Hr Hascherts i början mycket besökta ÅngkarusellCajsaniemi. Den består af 14 flersitsiga vagnar, dragna i cirkel af en såkallad ångvagn; man åker på jemn väg, minst 3 mil i timman. Allt har sin riktighet, hvisselpipan ljuder, musiken spelar upp, ång|43 2|vagnen röker, farten ökas,... men tyvärr gå sjelfva »rails», hjulspåren, omkring tillika med vagnarna, och man kunde misstänka att hjulen ej vidröra banan. En outredd naturkraft drifver sitt spel under denna bana och sätter convojen i rörelse; man beräknar machinen till flera hästars kraft. Men det bekymrar ej de marionettlika passagerarne; de betala gerna sin femtiokopek, för att som besvansade kometer få kretsa kring Hr Haschert i medelpunkten. Hvad gör icke Tysken för pengar? – Emellertid vore det godt, om de lägre klasserna ägde tillfällen att roa sig på hyggligt sätt. I Stockholm har nyligen en Hr Schartau annonserat sådana folknöjen, gymnastiska lekar, täflingar med små pris, kapplöpningar, klättringar m. m. Sådant är bra. Man bör unna arbetaren, som trälat sin vecka igenom, ett oskyldigt muntrande nöje om söndagsaftonen. Kanske skulle glaset mindre ofta anlitas då.

9 Och vår theater?

10 Om den vill jag säga er rätt mycket, ty föreställ er, vi lefva i den vägen, som hvar dag vore den sista. Fyra till fem representationer i veckan, trängsel vid billetluckan, beställningar en vecka förut, fulla hus, förtjusningar, framropningar, furorer, korteligen: ett mode. Hela verlden vill se Hr Torsslow och deri gör hela verlden rätt. Om Hr T:w ville spela »Olle Rötboms förtviflan, komedi i 1 akt», var säker, att han hade fullt hus. Modet vill så. Jag bör tillägga: konstsinnet vill så äfven. När man i Hr Torsslow igenkänt Richelieu, Bolingbroke, den vansinnige eller Kean, i Fru Torsslow återfunnit Hertiginnan af Malborough och i Drottning Anna eller Rataplan upptäckt de till hälften melankoliska, till hälften skälmska dragen af gracen Widerberg, nedstämmer man gerna sina anspråk på det öfriga. Känner ni Fru Torsslow? Såg ni nånsin Lady Macbeth? Då först känner ni denna utmärkta skådespelerska. Fru T:w är fin i komedin, men i skådespelet och tragedin är hon stor, hennes röst är djup och stark, det är en sanning i hennes spel, som kan gläda och förskräcka. M:lle Widerberg är icke stor, icke stolt, icke passionerad, hon är det qvinligas, det svagas genius i sin täckhet, behaget i sin vekhet, hon gör sin lilla min, men man blir icke rädd för den, hon säger spotska ord, men man ser att det icke är på alfvar. Fru T:w är drottning, i hvilken skepnad hon än må framträda; M:lle W:g är äfven som drottning blott en liten svag och älskvärd qvinna, hennes spel är godt i det täcka och ljufva. Sådant anslår ofta allmännare än den tragiska storheten. I går var M:lle W:g Rataplan; det var en flicka i soldatrock, man kunde ej misstaga sig derpå, men man såg henne med nöje, hon framropades, bouqueter inkastades på scenen. – M:lle Asplund är en Högquist i sin gryning, en smått, behaglig figur, ej utan anlag i det naiva, men ännu en främling på scenen, hvarföre hon der uppträder blott som en älskarinna, af hvilken man ej fordrar mer, än att hon rätt varmt skall kunna säga: jag älskar dig! Men det kan M:lle A:d ej ännu, hon måste lära sig att ej tala med samma ton om kärlek som om knappnålar. – Fru Deland har theatervana och spelar utan affektation. I sina roller roar hon sig ofta att bortkuppa M:lle Widerbergs eröfringar, hvilket jag fruktar blefve svårt i verkligheten. Fru Broman spelar lifligt och ser glad ut; hon fyller sin plats i små roller; Fru Andersson likaså. Fru Sjöberg lyste fordom som en stjerna af första rangen i Westerlundska truppen; nu återgifver hon mindre roller med en viss lidande sanning. – Öfriga damer tar jag mig friheten förbigå.

11 Jag är ej nog förmäten att vilja tillägga eller fråntaga något af det stora och rättvisa rykte Hr Torsslow äger som skådespelare. All mensklig storhet är relativ; men äfven inom en mera lysande omgifning, än sin närvarande, försvarar Hr T:w sitt rykte. Han har längesedan öfverskridit den gräns, der talenten mognat till konst, han uppfattar passionen i dess djup och återger den med det lif och den kraft, som vore den hans egen. Han återspeglar den sanna storhetens höghjertade lugn, det ädla i sin seger är hans triumf. I den högre komiken är han hemmastadd; kanske kunde Bolingbroke lära något af Hr T:w. Men icke skulle Hr T:w nedsänka sig till det blott och bart burleska, såsom i Jovial; Richelieu kan ej blifva exekutionsbetjent. Undransvärd är Hr T:ws förmåga att äfven till det yttre antaga skepnaden af den man han vill vara. Ni vet att han såsom Jesuit framställer ett ganska celeber personlighet, och jag förmodar att han lyckats äfven deri, ty jag har sett portraiter af Richelieu och Bolingbroke och förvånats öfver likheten. – Hr Andersson är en aktör med anlag; det är ännu något affekteradt i hans sätt, som röjer ungdomliga ovanor; jag hoppas det skall förgå. – Hr Happe är förste älskaren och gör som sådan många och lysande eröfringar. Drottningaroriginal: Drotttningar, hertiginnor, markisinnor, fröknar, mademoiseller, kammarjungfrur, ända till bondflickor, alla älska de Hr Happe, och Hr Happe sjelf, så genomälskad en gros, sköter sin toilett, öfvar sina lungor, duellerar m. m. men glömmer derunder att i sitt spel inlägga den sanna passionen, som ej uttömmer sig i öfverdrifna känsloutbrott, utan genomskiner ord och handling med lif och eld. De sköna damerna tycka ej om att blifva uppätna af sina älskare, men ännu mindre att af dem negligeras, och Hr Happe lider påtagligen än af för mycken, än af för liten appetit. – Hr Sjöberg är en gammal bekant och god aktör; det vore väl om han oftare användes. Hr Deland äfvenså. Hr D. är en grin-olle utan fjäsk, det näsvisa är just hans sak. Men att se Hr D. i en tragisk och gråtmild roll, det är att se harlekin i sorgkläder. – Hr Broman fyller sina flesta roller väl. Det vore synd att säga detsamma om Hr Malmström. Ett gammalt lejon, en efterhängsen slägtinge o. m. d.och mera dylikt äro Hr M:s roller; men huru en sådan Rataplan, som M:lle Widerberg, kunde visa en sådan Groscanon, som Hr M:m, så mycken ömhet, det hör till naturens mysterier. – Hr Kihlén är hvad man kallar en välväxt brandstake, för öfrigt lofvärd i åtskilligt. Om Hr Lund måste kritiken tiga, för att ej säga oartigheter. Hr Lagerquist synes tillsvidare med fördel kunna användas att springa ärender och figurera som stum person bland hoffolk m. m. men till advokat har ej naturen skapat honom. Det vore dock orättvist att ej med tiden vänta något godt så väl af honom, som af öfriga Herrar skådespelare, hvilka jag här förbigår.

12 Om pjeserna är redan åtskilligt sagdt i tidningarna. Bland de sednast uppförda, förtjenar »Kean» allt loford. Effekterna äro lyckliga, hänförande. Skådespelarn framträder här utom scenen, kulissernas hemligheter afslöjas, det bor passioner och lidanden äfven bakom dem. – »Jesuiten» är ett lumpet stycke, ett magert uppkok på Tartuffe, utan intrig och utan sedlighet, fast man affekterat|43 3| något ditåt. Hufvudrollen är löslig, utan ringaste djup i motiverna, och stycket gör ett vidrigt intryck. – »Kedjan» (Une Chaine, af Scribe) är underhållande och lyckligt invecklad. Man förlät »Rataplan» mycket för M:lle Widerbergs skull. Pjesen utfördes skralt, i synnerhet sången, som man syntes hafva omstöpt ad libitum.

13 Så mycket om Hr Torsslow och hans följeslagare. Vi stå hos dem i förbindelse för flera angenäma stunder och vi hoppas flera, – helst om Hr T:w ville hafva godheten slå mera på stort, än hittills, och skänka oss Hamlet, Macbeth och annat dessolikt, af hvilket en enda rad är mera värd, än alla Scribes komedier tillsammantagna. Det Svenska tungomålet är oss, efter lång saknad, kärt att höra på scenen. Ännu skall en Svensk theater här bära sig vida bätte, än en Tysk eller Fransysk. – Hr Koehler synes göra alfvar med sina operor. Från Reval och Riga äro Hrr Martinelli, Hugo och August Koehler samt Madame Emilie Koehler hitkomna. I Tisdags gafs »Christine, Königin von Schweden», en mindre lyckligt val just nu, och »Barberarn i Sevilla», som utfördes öfver väntan, särdeles chörerna.

14 Låtom oss från theaterns lampsken blicka ut mot solskenet, på hafvet. Ångbåtar och kofferidifartyg komma och gå. Örlogsskeppen ligga fulltacklade, färdiga att utgå på kryssning. Skeppet Helsingfors afgick den 9 Sept. förledet år härifrån till Rio-Janeiro och inlopp åter den 27 Maj. Vet ni hvilken oskattbar laddning Helsingfors har i sitt sköte? Afundas oss, Min Herre, det inneslöt nära 3 000konsekvensändrat/normaliserat säckar kaffe samt ett motsvarande parti rått socker, hvilket kommer att förädlas på Commerce-Rådet Kisseleffs sockerbruk vid Thölö. Goda tider! Hvad vi skola bli söta och hvad vi skola väl använda dessa millioner kaffebönor!

15 Förposterna af våra väntade gäster från öster hafva redan infunnit sig. En stor mängd rum annonseras för brunnsgäster. Direktionen för Brunns- och Badinrättningen har utvidgat lokaler och beqvämligheter samt för sommaren engagerat Hr Neumanns välkända musikcorps. Furstinnan Youssupoffs praktfulla villa nära badlokalen tros i denna månad kunna fulländas. Den är uppförd i en egen besynnerlig Rysk stil, hvars fördelar vi ej rätt kunna inse ännu. Smakfullare synes oss Assessor Rabbes nya, äfven ganska egenartade, med utmärkt omsorg uppförda villa på klipporna invid stranden gent emot Blekholmen. Stället har den herrligaste utsigt och den nya anläggningen utgör en prydnad för hela nejden. Inom staden arbetas på kanalen mellan båda hamnarna. Planen närmast densamma å stadssidan är jemnad och upptages till en del af en ny högvakt samt palatset tillhörande uthus. Kejserliga palatsets ombyggnad är nära fulländad; inredningen fortfar med ospard kostnad och prakt. Borggården inneslutes åt torgsidan af ett högt och smakfullt staket af jern, med gyllene fläkterörnar på. – Bland redan eller snart fulländade privata bygnader böra nämnas Handlanden Welenes samt Commerce-Råderna Heidenstrauchs och Gadds nya kolossala stenhus. Äfven Hr Staudinger har varit flitig och sytt ihop ett ganska respektabelt foderal af sten. Staden utvidgar och kompletterar sig medelst ett stort antal andra nya bygnader. Den fordna »Narinken» invid Tavastegatan och Nicolaikyrkan har förlorat sin glans och platsen är jemnad. Gloet är nu, vid det låga vattenståndet, ovanligt torrt; oförtrutet bygger man nya bon i dyn.

16 Förlåt min långtrådighet. Porthan skref engång: »ursäkta, kära bror, att jag skrifver så långt, men jag har så kort om tidkonsekvensändrat/normaliserat Ni ser att det har sin riktighet. Komplettera resten, Min Herre! Låt er fantasi promenera i våra alleer, för att söka lejontänder och kalflekor eller spetsa fjärlar på parasoll-uddar. Jag slår vad att ni gör en god skörd.....

 

 

  1. *)Till Lieutenant Leopold i Grusien.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil