Urkunder upplysande Finlands öden [...]

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 16/3 1844:|21 1|

Literatur.
Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd i slutet af 16:de och början af 17:de århundradet. Första flockens första häfte: Handlingar rörande klubbekriget. Hfors Simelii arfwingar 1843, XXXIV och 152 sidd. 8:vo.

I.

»L'histoire n'est pas encore faite».
Granier de Cassagnac.

1 Häfdeteckning har i dessa yngsta dagar kommit till en sällsam, man vore frestad att säga revolutionär ståndpunkt i förhållande till den, hvilken den nyss förut intagit. På denna ståndpunkt störtar den nya historiska åsigten konungarne fårn deras herskaresäten i häfderna, betager krigen deras vidt skimrande vapenglas och uppställer massornas, mensklighetens, fortskridande utveckling samt folkens inre intressen såsom historiens såsom historiens hufvudsyften. Så till vida kan denna åsigt synas omstörtande, negativ mot hittills gällande betraktelsesätt; men endast skenbart. I grunden är den ej annat, än den historiska forskningens positiva sträfvande att utbilda sig från epos till drama, från krönika till vetenskap. Att insidan af mensklighetens utveckling erkännes såsom den vigtigare, är en ganska gammal, fastän aldrig genomförd åsigt; men att man dermed börjar, derpå construerar och till ett lefvande helt förenar den formela historiska mångfalden, det är en ny storartad åsigt, hvilken troligen kallar Heeren sin fader, men efter honom samtidigt på flera orter trädt i dagen*)För mer än 20 år sedan yttrade Engländaren Hallam (Historisk framställn. af tillståndet under medeletiden 2 del. sid. 478 i tyska öfvs.): »Vi kunne utreda furstars stamträd, upprätta fullständiga förteckningar öfver belägrade städer och förhärjade provinser, beskrifva forntida kröningsfesters ståt; men mensklighetens verkliga historie förmå vi ej framställakonsekvensändrat/normaliserat – Tysken Rancke synes antyda den nya åsigten. Svensken Almqvist har i »Menniskoslägtets Saga» gjort ett djerft försök att positivt genomföra samma åsigt, men strandat derpå, »ty», säger, Cassagnac, »historien är ännu ej möjlig». och hos ingen mera klart medveten och consequent, än hos Fransmannen Granier de Cassagnac.

2 Det synes i sanning förunderligt, att man behöfver erinra om denna åsigt i den allmänna historien, för att framhålla kulturprocessens, den inre utvecklingens allt bestämmande vigt i det finska folkets historie. Man måste förvånas öfver det besvär, förtjenstfulle män gjort sig, för att sammanflicka ett sådant vanmäktigt lappverk, som Finlands politiska historie intill år 1809. Ty mer än andra folk hänvisas Finnarne till sin andeliga sjelfständighet och dess utveckling, såsom den enda grund och botten för deras tillvaro som folk och deras rättighet att|21 2| tillhöra häfderna. Nationalitetetens vanmäktiga försök att utpregla sig till en den motsvarande samhällsform ... dess särskiljande från den finska folkstammens ... dess kamp mot en främmande nationalitet, religion, kultur ... dess seger öfver den första, sjelfständiga assimilerande af de båda sednare ... se der hela vår historie! Och den är rik, ty den omfattar ett ännu ej genomskådat årtusende; den är manande, ty der återstår att göra ... allt? Det vore förmätet sagt och orättvist mot så mången ädel förarbetare. Men der återstår mycket: der återstår att göra den till en historie, ... och en finsk historie.

3 Då utgifvaren af föreliggande häfte, Mag. Doc. Grönblad, i det omfattande förordet ansluter sig till den nya historiska åsigten; då en serie af fem flockar urkunder och slutligen en skildring af tidehvarfvet (slutet af 16:de och början af 17:de årh.) i dess helhet utlofvas; så är klart, att detta Hr G:s arbete jemte samlingens värde äfven åsyftar forskningens och således från båda sidor bör skärskådas.

4 Den skriftliga urkundens öfvervägande vigt vid all historisk forskning kan endast med vissa inskränkningar erkännas. 1) Att en historie utan urkunder är möjlig, bevisar redan gamle Herodot. Och icke han allena; hvarje förste grundläggare af en specialhistorie har sig förelagdt samma theorem. Från Finlands forntid före svenska infallet äge vi inga egentliga urkunder, – och likväl tror Refer. att finska folkets utveckling redan då skall af en framtid utredas genom comparativa forskningar rörande hela stammen.

5 2) Äfven Utgifvaren inskränker urkundens uteslutande vigt derhän, »att en finsk historie i nyare tider helt och hållet beror af urkundliga och antiquariska forskningar». Denna inskränkning gör ej tillfyllest. Äfven här tager traditionen ut sin rätt, och ännu mer folklynnets egenheter. Det vissa är, att t. ex. klubbekriget ej kan fullt dramatiskt och i sin inre historiska sanning uppfattas, utan ett noggrannare studium af det deri intresserad folket med dess allmänna och lokala egenheter. Ty

6 3) folket skrifver icke; det handlar. Nu vore denna anmärkning undanröjd, om handlingen upptecknades så objectiv, att den utsade sitt eget väsende, och deröfver intet. Men mindre än hos andra är detta fallet hos oss. Våra urkunder äro skrifna på ett främmande språk; främmande intressen, främmande personlighet genomgå dem, partiåsigter grumla dem ej sällan. Nåväl, svarar man, derföre skola de luttras af historisk kritik. Godt. Men denna kritik får ej utgå från logiska abstractioner, den behöfver ett reelt stöd, och detta kan den endast finna i ett grundligare studium af folket sjelf.

7 Härmed är urkundens – och speciellt denna samlings – värde för ingen del underkändt, blott dess uteslutande vigt tillbakavisad och inskränkt. Hr G:s samlareförtjenst och våra häfders vinning redan i detta första häfte är ej ringa. 52 historiska akter, protokoller, bref, berättelser m. m. blott om klubbekriget utgöra en öfver all förväntan rik skörd. Hvar för sig innehålla de väl ej mycket, men sammanslagne och jemförde, ett ymnigt material. Att de räddats för häfderna, är godt och berömligt. Att de upptagits in extenso och med sin åldriga orthografi, kan ej annat än gillas. Att de slutligen framträdt i så vackert typografiskt skick, är för tidens fordringar välberäknadt och prisvärdt.

8 I sina noter har Utgifvaren mest afsett sitt samlarekall, dock stundom tillagt anmärkningar om aktens vigt och deri vidrörde förhållanden. I sig sjelf lofvärdt, nämnes detta blott som inconsequens. Ett summarium, en anvisning af de resultater, hvilka ur hvarje urkund framgå, hade obetydligt ökadt samlingens volum, men betydligt dess värde för icke-forskare. Dermed hade ock den slutligen utlofvade totalskildringen både för läsaren och författaren förtydligats. – Refer. skall i nästa nummer från den historiska forskningens sida beröra förevarande samling, med särskildt fästadt afseende å klubbekriget.

Notisen/artikeln ingår i HT 20/3 1844:|22 1|

Urkunder etc. Handlingar rörande Klubbekriget*)Se föreg. N:o..

II.

9 Consequent och i öfverensstämmelse med Prof. Reins i Suomi införda detaljer om den finska häfdeteckningen, genomgår Hr Grönblad i förordet dennas öden och emancipation, samt skrider derefter »till ett närmare bestämmande af begreppet om en sjelfständig finsk historie». Hr G. särskiljer häri tvenne momenter; det första: den nationella grunden, folklifvet och folklynnet, de ursprungliga nationliga föreställningarne och spåren af ett andeligt lif innan den främmande kulturens införande. Detta moment fattas ej som ren historie, emedan dessa dunkla spår af öden ej kunna af kritiken reduceras till verkliga fakta; utan blott såsom prof på folkets andliga stånd|22 2|punkt före beröringen med den europeiska kulturen, som en afspegling af dess verldsåsigt och egendomliga lynne i dess ursprunglighet. I så måtto uppfattas detta moment som basis, som propyléer till den finska historien och förutsätter ett studium af vårt modersmål, af vår myth, vår folkpoesi och öfriga minnesmärken af finskt folklif. – Den andra rent historiska delen af våra häfder omfattar perioden af vår sednare utveckling, med hvad dertill hörer, intill vårt utträdande ur omyndighetstillståndet, är sålunda vår kulturhistorie och det egentliga föremålet för finsk häfdeforskning, i följd hvaraf statslif och statshvälfningar endast så till vida inrymmas, som de inverkat på vår utveckling. Finska historien är således en inre historia med tvenne spherer, en andlig, kyrkan, och en social, det borgerliga samhället. Från denna synpunkt delar den sig i 4 hufvudepoker: 1) det katholska tidehvarfvet (kyrkans öfvervigt öfver samhället); 2) reformations tidehvarfvet (kyrkan tillbakavisad af samhället och staten öfver båda); 3) det borgerliga samhällets utvecklingsperiod från och med Carl IX till freden i Nystad, samt 4) vår materiella förkofrings tidehvarf intill 1809.

10 Vid denna Hr G:s i öfrigt consequent genomförda kulturhistoriska indelning af Finlands häfder, faller det först i ögonen, att Hr G. betraktar tiden före svenska infallet blott som basis, underlag, ej som »ren»(?) historie, och det på grund af brist på fakta. Härutinnan har Hr G. återgått till den äldre historiska synpunkten. Om det nemligen vore afgjordt, att Finnarne år 1157 i sin andliga utveckling ännu stodo på mythicismens ståndpunkt, i barndomens fullt omedvetna objektivitet, så hade Hr G. rätt, hela det föregående vore en basis blott, redan af det enkla skäl, att på denna ståndpunkt ingen historie är möjlig. Men nu förefinnas starka skäl, att bestrida ett sådant förhållande. Redan en jemförelse med Taciti Finnar ådagalägger, att en kulturhistorisk utveckling måste hafva ägt rum sedan denne förf:s tid. Äfven utan att påminna om Christendomens och den svenska kolonisationens mer än sannolika inflytande i Finland före 1157, kan man ej antaga, att en 1100-konsekvensändrat/normaliseratårig ständig beröring med andra nationer blifvit utan frukt. Svårligen kall man frånkänna Finnarne före svenska eröfringen en ansats till samhälle (keräjä, kihlakunta, vero m. m.) åkerbruk, handel, metallkännedom o. s. v. Svårigheten att fixera denna våra förfäders ståndpunkt är stor, det erkännes. Vidsträckta comparativa forskningar måste dertill anlitas. Vid det naturliga behofvet af ett sådant underlag, Hr G. antyder, synes Refer. intet vara härtill lämpligare, än sjelfva den af Hr G., liksom af de flesta andra, nästan totalt förbisedda finska folkstammen i dess för hela den europeiska och asiatiska norden så högst vigtiga, fast ännu outredda utbredning. Refer. hyser den fasta öfvertygelse, att en blifvande finsk historie skall börja med stammen som underlag och datera våra kulturhistoriska häfder från den tidpunkt, då det nuvarande finska folket särskilde sig från denna stam. Men huru många förarbeten och comparativa forskningar behöfvas ej ännu, innan vi kunne räkna på den glädjen att kalla en finsk historie möjlig!

11 De af Hr G. fixerade sednare tre epokerna anser Refer. icke med skäl kunna söndras så som här skett. Hr G. kallar den andra epoken en öfvergångsperiod, Refer. vill ej tvistaoriginal: tviska om ord; men anser denna karakteristik alltför allmän, så vida detsamma kan sägas om hvarje tidskifte alltifrån verldens skapelse. I samma andra tidehvarf »började ju den borgerliga ordningen egentligen utbildas, kronans makt göras gällande» m. m., förhållanden, hvilka af 16:de seklets sista politiska spasmer icke tillintetgjordes, utan i början af 17:de årh. naturenligt utvecklade sig med den intensiva spänstighet, som alltid följer den första korta hvilan efter en öfverstånden kris. Om man således kan säga, att Gustafs Adolfs HofRätt i Åbo under denna period stadgade domaremakten och derigenom samhället, så kan man lika litet neka, att Christinas universitet – hvars theologiska början är bekant – stadgade reformationen och derigenom kyrkan. Från samma tid lärer »vår materiella förkofring» lämpligen kunna dateras (genom städers byggande, industriens upphjelpande m. m.), ehuru den, analogt med nyss omnämnde statsinstitutioner, rubbades af en våldsam kris och derefter med förnyad liflighet tillvexte. I det Hr G. fixerar krigen i slutet af 16:de och början af 18:de seklerna såsom epoksbestämningar, har Hr G. i sjelfva verket återgått till det äldre betraktelsesättet. Den nya historiska åsigten kan ej erkänna krigen och samhällets convulsioner såsom skapande, som något ur sig alstrande, utan endast som väckande, impulsgifvande, elastiska sprittningar inom mensklighetens yttre spherer, egnade att till mognad bereda de krafter, hvilka redan länge, tyst och långsamt utvecklar sig inom folkens inre lifskretsar.

12 Då utrymmet af några tidningsspalter ej tillåter Refer. att positivt utveckla andra åsigter rörande de tidskiften, i hvilka Finlands framdeles skrifna häfder böra indelas, må härmed vara nog ordadt om Hr G:s epoker. Några ord må tilläggas om klubbekriget.

13 Detta krig och de händelser, hvilka deromkring gruppera sig, framträda i våra häfder med en så enstaka egendomlighet, låta så mångsidiga impulser framskymta, att en trogen och ur alla syften genomföra detaljskildring deraf lofvar ett lifligt intresse, mindre för ämnets vigt såsom fruktbärande faktum, än just för dessa glimtar af annars aldrig bland Finnar uttalade samhällsåsigter, hvilka här af händelserna framlockas. Så har man visserligen allt skäl, att i klubbekriget se ett Hertig Carls vädjande till folkmassan under den ofta förtäckta striden mot Sigismund, ett verktyg för makten de facto mot makten de jure, åsyftande att genom folkviljan göra factum till jus. Men förvisso ägde Hertigen ingalunda alla trådarna af denna trassliga härfva i sin hand; jemte politiska, jemte regentintressen, uppreste sig äfven folkantipathier, och sålunda torde man endast under följande fem synpunkter vinna en fullständig öfversigt af klubbekriget med dess accidentia.

14 1) Hertig Carl mot Konung Sigismund.

15 2) Svenska intressen (Österbottens mot nationellt finska (egentl. Finl., Tavastl.). En reaktion af de sednare var det beryktade korståget, Finlands enda politiska angrepp mot Sverige, alltsedan eröfringens tid.

16 3) Protestantism mot Katholicism.

17 4) Folkmakt mot militärmakt.

18 5) Folkmakt mot adelsvälde.

19 En ytterligare bekräftelse på dessa impulsers förefinnande lemna Hr G:s urkunder, hvilka, just genom deras subjectiva partianda för eller emot Konung och Hertig,|22 3| desto mera oförställdt, naivt, utan reflexion, uttala de nämnda stridselementerna, tydligast det första och fjerde, mera omedvetet det andra och femte, samt dunkelt, men dock skönjbart, äfven det tredje. Då tillfälle ej är att härom ingå i närmare detalj, anmärkes blott, att den »chronologiska» ordning, Hr G. i förordet antyder, ej alltid kan äga tillämpning på akterna i detta häfte, beträffande data såväl för händelser, som för berättelser. Måhända hade en indelning kunnat ske efter partiordningen.

20 Refer. kan ej sluta dessa anmärkningar utan en uppriktig tacksamhetsbetygelse ej mindre för Hr G:s samlareförtjenst, än för de auktoriteter, hvilka uppmuntrat och möjliggjort dessa urkunders publicerande, samt en varm önskan för samlingens vidare tillvext och förkofran. Kanske äger vid denna tidpunkt den finske häfdetecknarens verksamhet mera betydelse, än någonsin. Vårt nationella medvetande befinner sig nu i den lifliga kris, som alltid åtföljer det första uppvaknandet, och hvarje ljusglimt öfver Finlands forntid är tillika en solstråle öfver dess framtid.

 

 

  1. *)För mer än 20 år sedan yttrade Engländaren Hallam (Historisk framställn. af tillståndet under medeletiden 2 del. sid. 478 i tyska öfvs.): »Vi kunne utreda furstars stamträd, upprätta fullständiga förteckningar öfver belägrade städer och förhärjade provinser, beskrifva forntida kröningsfesters ståt; men mensklighetens verkliga historie förmå vi ej framställakonsekvensändrat/normaliserat – Tysken Rancke synes antyda den nya åsigten. Svensken Almqvist har i »Menniskoslägtets Saga» gjort ett djerft försök att positivt genomföra samma åsigt, men strandat derpå, »ty», säger, Cassagnac, »historien är ännu ej möjlig».
  2. *)Se föreg. N:o.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil