Notisen/artikeln ingår i Helsingfors Dagblad 12/10 1870:|236 2|
Strauss och Renan, tvistande om kriget.
1 Till de många öfverraskningarne i nuvarande märkeliga tid har kommit en ny, som ej saknar sin betydelse: den att se herrar Strauss och Renan tvista om krigets orsaker och följder. Mången läsare torde vara Dagbladet förbunden för dess resumé af pennkriget mellan två så ryktbare män.
2 Visserligen äro båda, isynnerhet den sednare, efemera storheter, hastigt lyftade på dagopinionens axlar och lika hastigt nedstörtade i den glömskans Lethe, som begrafvat så många af deras föregångare. Det torde icke ens vara öfverflödigt att erinra nu vexande slägten om hvad deras namn innebära. David Fredrik Strauss – icke den fromme theologen Gerhard Fredrik af samma namn, icke heller de berömde valskompositörerne Johan Strauss, far och son – daterar sitt rykte från 1835, när han utgaf »Jesu lefnad, kritiskt bearbetad», och från 1841, när han i samma anda utgaf sin »troslära» om dogmernas uppkomst. Dessa arbeten, hvilka förklara kristendomens historiska uppkomst och hufvudläror för myther från 2:dra seklet, äro författade med mycken lärdom och skarpsinnighet, samt hafva medfört den vigtiga fördel att väcka den slumrande kyrkan till strid på lif och död för sin tillvaro. Ernest Renan, orientalist, utgaf 1863 en lättfärdig roman, med samma vördnadsbjudande titel »Jesu lefnad», hvilken bok, efter ett par års mycket oförtjent ryktbarhet, redan råkat i så total glömska, att den måste eftersökas på bokhandlarnes vindar. Hans sednare arbeten om apostlarne m. m. hafva gått spårlöst förbi. Båda desse män hafva emellertid sin betydelse såsom spetsarne af en till hälften skeptisk, till hälften materialistisk tidsriktning, hvilken, i filosofins missbrukade namn, vändt sig emot den kristna uppenbarelsen i dess stiftares person, följaktligen mot sjelfva de grundvalar, på hvilka det kristna samhället hvilar.
3 Huru man än må bedöma dessa mäns verksamhet, så måste man erkänna, att de stå i en stor skuld till samtiden. De hafva frånryckt – eller velat frånrycka – densamma ett af dess djupaste, mest genomgripande lifselementer, den härtills bestående kristna tron. De böra följaktligen gifva samtiden något annat i stället, ty det blotta förnekandet är i längden ohållbart. Strauss har härtills veterligen blifvit ersättningen skyldig. Renan har gjort några svaga försök att i den uppenbarade religionens ställe sätta en känslornas religion, sammansatt af en filosofi utan logik och en moral utan lifsrötter. Det är möjligt, att han sjelf hyser höga tankar om sin nya religion, men allvarliga menniskor, af hvilken åsigt de för öfrigt må vara, ha icke lyckats upptäcka deri ens ett förnuftigt sammanhang.
4 Desse två män stå nu inför en verldshistorisk tilldragelse, som på det djupaste upprör samtiden. Man väntar icke af dem, att de skola bedöma kriget ur politiska synpunkter, ty de äro ej statsmän eller ens på något sätt framstående medborgare. Lika litet begär man af dem militäriska insigter, ty de äro ej krigare. De äro filosofer, kritici, reformatorer af mensklighetens högsta intressen; detta är ju deras anspråk och den betydelse de sjelfve tilldela sig. Välan, så må de tala ur dessa synpunkter: de hafva valt ett storartadt ämne; det förtjenar att belysas af den upphöjdaste kritik.
5 Framför oss står samtiden, slagen af skräck vid anblicken af ett barbari, som förnedrar henne och uppfyller henne med blygsel. Man täflar att uppfinna och använda de mest djefvulska förstörelseredskap. Blomstrande länder förhärjas; blod flyter i strömmar; barn och qvinnor mördas utan förskoning; otaliga tårar rinna; segraren står på den besegrades bröst och beräknar, kallblodigt som ShakespearesShylock, huru stort stycke kött han har rätt att skära ur sin gäldenärs kropp. Se der ett ämne för eder, herrar filosofer och kritici! I bören vara öfvade att betrakta dagens fenomener ur högre synpunkter. För eder finns ingen tillfällighet, ingen slump; I reduceren allt till allmänna lagar och en inre nödvändighet.
6 Förklaren oss då, huru något sådant, som det vi nu upplefva, är möjligt midt i civilisationens århundrade, som hvar dag förklarar kriget vara ett brott och en skamfläck! Förklaren oss vidare, huru samma tidehvarf, som uppröres af att se en eländig mördares hufvud falla för bilan, – samma tidehvarf, som ställer ett menniskolif högre än den eviga sedelagen och samhällets säkerhet, – dock kan tillåta, att hundratusende lif utan någon förnuftig orsak uppoffras på slagfälten! Förklaren oss slutligen den smärtsama gåtan, huru två stora nationer, som säga sig gå i spetsen för civilisationen och yfvas öfver ingenting så mycket, som öfver sin höga intelligens, ändock kunna sönderslita hvarandra som Hunner och Irokeser, ja, som vilda djur! Förklaren oss detta! Ni är Strauss, ni är Renan; ni bör veta det, ty ni har tagit eder en talan i de högsta frågor, som uppröra tidehvarfvet.
7 Hvad, mina herrar? Intet ord om allt detta i eder anspråksfulla polemik? Och det hade likväl bordt ligga just inom edert område. Men I hafven kanhända lemnat eder höga filosofiska ståndpunkt, för att, i eder egenskap af religionstolkare, nedstiga med några enkla tröstens ord till krigets olyckliga offer. Det vore ädelt, det vore värdigt eder mission som tolkar för sanningen.
8 Hören alltså, I andre der borta, I, som icke ären filosofer och reformatorer, men som gråten blodiga tårar af förtviflan och blygsel vid högar af lik! Strauss talar; Renan skall trösta eder. I kännen kanske icke desse den högsta sanningens sakförare, och I ären dock deras fordringsägare. Det är de, som tagit ifrån eder den lefvande Christus, Guds Son, hugsvalaren i alla sorger, förlossaren från allt elände, lifgifvaren, som med sitt mäktiga ord uppväcker de döda. Det är en omätelig fordran I hafven, men de vilja betala den. Hvarföre skulle de annars uppträda? Hvarföre just de? Och i denna tid?
9 Hören uppmärksamt! Strauss berättar för eder förståndiga saker om Tyskland, om Frankrike, om Europas jemnvigt, om folkens säkerhet och nödvändigheten af garantier för Tyskland (såvidt Dagbladets resumé återgifver det väsentliga af hans ord). Renan underhåller eder med politik, litteratur, resebeskrifningar, moraliska reflexioner och anekdoter om sin egen person. Han tillägger några känslofulla ord om ett Guds rike, som fordom skall vara grundlagdt af en bristfull, dödlig menniska vid namn Jesus och som – utan rättfärdiggörelse – skall bestå i »hjertats, själens och föreställningens glädje».
10 Ingenting vidare? Nej, ingenting vidare. I hafven nu betaldt för hvad man fråntagit eder, ty något mer hafva desse herrar icke att säga. I, som gråten öfver menskligheten, trösten eder med Europas jemnvigt och Tysklands garantier! I, som blöden på slagfälten, varen lugne, ty om hr Renan blifvit vald till deputerad, skulle han ha voterat mot kriget! Och I, som stån med bristande hjertan vid edra älskades grafvar, varen nöjde med den »föreställningens glädje», som man så välvilligt erbjuder eder, utan försoning, utan uppståndelse, utan ett evigt lif!
11 – I parenthes må tilläggas: för att framkomma med så medelmåttiga krior, som ofvan citerade polemik, behöfver man icke heta Strauss eller Renan, än mindre prunka med filosofins doktorskappa, ty hvarje kannstöpare vid en ölmugg kan ungefär uttänka ett dylikt resonement. – Måste man då upplysa eder, lärde herrar, derom, att en enfaldig kristen, som med sin bondtro anser krigen för Guds skickelser och Guds straffdomar, står närmare en vetenskaplig uppfattning af verldshändelserna, än I? Denne eder olärde broder hänför dock allt det skenbart tillfälliga i tidsfenomenerna till en allmän lag, en inre nödvändighet och en högre verldsordning. Men I, som förneken uppenbarelsen och underverken, ären tvungne af en oblidkelig logik att äfven förneka en i hvarje moment af tiden ingripande verldsstyrelse. Oförmögne att tänka eder en allmakt utöfver det begränsade område, som beherrskas af kända naturlagar, ären I lika oförmögne att förklara de gåtor, som kemin och fysiken lemna obesvarade. I raden tillhopa en se|236 3|rie af tillfälliga orsaker med lika tillfälliga följder, dragen deraf mer eller mindre godtyckliga slutsatser och kallen detta lappverk historia eller filosofi.
12 Kemin och fysiologin berätta oss, att såsnart de vitala krafterna upphört att beherrska organismen, råkar denna under de kemiska krafternas inverkan, och der inträder ett upplösningstillstånd. Nåväl, tron I då verkligen, att mensklighetens stora organism är annorlunda beskaffad? Antag, att denna organism besjälas af ett andeligt lifselement. Antag vidare (ehuru I förneken det), att Christi uppenbarade evangelium är ett sådant lifsflöde, som genomströmmar menskligheten och beherrskar materien. Tron I då (om så vore), att man kan frånröfva en menniska, eller ett folk, eller ett tidehvarf denna dess lefvande själ, utan att på samma gång kasta denna menniska, detta folk, detta tidehvarf under materiens kemiska krafter, d. v. s. i ett ofelbart upplösningstillstånd?
13 Naturligtvis svaren I, att förnuftet är mensklighetens själ, som icke kan frånröfvas henne. Om så är, hvarför har Plato ej kunnat förekomma Greklands upplösning eller SenecaRoms? I, som så väl kännen historien och särskilt eder mäktige föregångare Voltaire, borden ihågkomma, att förnuftet i hans tid, mer än i vår, hedrades med gudomlig dyrkan. Nåväl, betrakten skräckperioden af 1793! Se der förnuftsreligionens mest lysande tid och dess följder för menskligheten.
14 Om nu historien lär oss detta; – om vi, tvärtemot edert bestridande, än engång nödgas antaga, att den uppenbarade Christus är den nyare verldsålderns själ, likasom naturreligionen var den gamlas; – om utdöendet af denna lefvande själ i en eller flera lemmar af nutidens mensklighet nödvändigt måste medföra samma upplösningstillstånd, som naturreligionens utdöende hos de gamla folken; – om, till följd deraf, ett nytt barbari måste inbryta med sådana blodiga skådespel, som vi nu hafva för ögonen; – hvilket förfärande ansvar måste ej då hvila på eder, mina herrar, och edra gelikar! I diskuteren nu så kallt dessa tidsfrågor, likasom hade I ingen annan andel deri, än hvarje tysk eller fransk medborgare. Men en dag torde komma, när häfdatecknare, hvilka bättre än I förstå att uppskatta kristendomens omäteliga betydelse som den nya tidens lifselement och det moderna samhällets grundtanke, skola säga om 1870 års tilldragelser: det hörde till allmaktens skickelser, att två af de män, hvilka på deras tid mest bidragit till det europeiska samhällets upplösning, tysken Strauss och fransmannen Renanoriginal: Rénan, opåkallade framträdde för att ställa mot stormen sitt vanmäktiga ord och, just de, bevittna hela tomheten af den scepticism, hvars hjeltar de voro.
15 Z. T.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Strauss och Renan, tvistande om kriget.
1 Till de många öfverraskningarne i nuvarande märkeliga tid har kommit en ny, som ej saknar sin betydelse: den att se herrar Strauss och Renan tvista om krigets orsaker och följder. Mången läsare torde vara Dagbladet förbunden för dess resumé af pennkriget mellan två så ryktbare män.
2 Visserligen äro båda, isynnerhet den sednare, efemera storheter, hastigt lyftade på dagopinionens axlar och lika hastigt nedstörtade i den glömskans Lethe, som begrafvat så många af deras föregångare. Det torde icke ens vara öfverflödigt att erinra nu vexande slägten om hvad deras namn innebära. David Fredrik Strauss – icke den fromme theologen Gerhard Fredrik af samma namn, icke heller de berömde valskompositörerne Johan Strauss, far och son – daterar sitt rykte från 1835, när han utgaf »Jesu lefnad, kritiskt bearbetad», och från 1841, när han i samma anda utgaf sin »troslära» om dogmernas uppkomst. Dessa arbeten, hvilka förklara kristendomens historiska uppkomst och hufvudläror för myther från 2:dra seklet, äro författade med mycken lärdom och skarpsinnighet, samt hafva medfört den vigtiga fördel att väcka den slumrande kyrkan till strid på lif och död för sin tillvaro. Ernest Renan, orientalist, utgaf 1863 en lättfärdig roman, med samma vördnadsbjudande titel »Jesu lefnad», hvilken bok, efter ett par års mycket oförtjent ryktbarhet, redan råkat i så total glömska, att den måste eftersökas på bokhandlarnes vindar. Hans sednare arbeten om apostlarne m. m. hafva gått spårlöst förbi. Båda desse män hafva emellertid sin betydelse såsom spetsarne af en till hälften skeptisk, till hälften materialistisk tidsriktning, hvilken, i filosofins missbrukade namn, vändt sig emot den kristna uppenbarelsen i dess stiftares person, följaktligen mot sjelfva de grundvalar, på hvilka det kristna samhället hvilar.
3 Huru man än må bedöma dessa mäns verksamhet, så måste man erkänna, att de stå i en stor skuld till samtiden. De hafva frånryckt – eller velat frånrycka – densamma ett af dess djupaste, mest genomgripande lifselementer, den härtills bestående kristna tron. De böra följaktligen gifva samtiden något annat i stället, ty det blotta förnekandet är i längden ohållbart. Strauss har härtills veterligen blifvit ersättningen skyldig. Renan har gjort några svaga försök att i den uppenbarade religionens ställe sätta en känslornas religion, sammansatt af en filosofi utan logik och en moral utan lifsrötter. Det är möjligt, att han sjelf hyser höga tankar om sin nya religion, men allvarliga menniskor, af hvilken åsigt de för öfrigt må vara, ha icke lyckats upptäcka deri ens ett förnuftigt sammanhang.
4 Desse två män stå nu inför en verldshistorisk tilldragelse, som på det djupaste upprör samtiden. Man väntar icke af dem, att de skola bedöma kriget ur politiska synpunkter, ty de äro ej statsmän eller ens på något sätt framstående medborgare. Lika litet begär man af dem militäriska insigter, ty de äro ej krigare. De äro filosofer, kritici, reformatorer af mensklighetens högsta intressen; detta är ju deras anspråk och den betydelse de sjelfve tilldela sig. Välan, så må de tala ur dessa synpunkter: de hafva valt ett storartadt ämne; det förtjenar att belysas af den upphöjdaste kritik.
5 Framför oss står samtiden, slagen af skräck vid anblicken af ett barbari, som förnedrar henne och uppfyller henne med blygsel. Man täflar att uppfinna och använda de mest djefvulska förstörelseredskap. Blomstrande länder förhärjas; blod flyter i strömmar; barn och qvinnor mördas utan förskoning; otaliga tårar rinna; segraren står på den besegrades bröst och beräknar, kallblodigt som Shakespeares Shylock, huru stort stycke kött han har rätt att skära ur sin gäldenärs kropp. Se der ett ämne för eder, herrar filosofer och kritici! I bören vara öfvade att betrakta dagens fenomener ur högre synpunkter. För eder finns ingen tillfällighet, ingen slump; I reduceren allt till allmänna lagar och en inre nödvändighet.
6 Förklaren oss då, huru något sådant, som det vi nu upplefva, är möjligt midt i civilisationens århundrade, som hvar dag förklarar kriget vara ett brott och en skamfläck! Förklaren oss vidare, huru samma tidehvarf, som uppröres af att se en eländig mördares hufvud falla för bilan, – samma tidehvarf, som ställer ett menniskolif högre än den eviga sedelagen och samhällets säkerhet, – dock kan tillåta, att hundratusende lif utan någon förnuftig orsak uppoffras på slagfälten! Förklaren oss slutligen den smärtsama gåtan, huru två stora nationer, som säga sig gå i spetsen för civilisationen och yfvas öfver ingenting så mycket, som öfver sin höga intelligens, ändock kunna sönderslita hvarandra som Hunner och Irokeser, ja, som vilda djur! Förklaren oss detta! Ni är Strauss, ni är Renan; ni bör veta det, ty ni har tagit eder en talan i de högsta frågor, som uppröra tidehvarfvet.
7 Hvad, mina herrar? Intet ord om allt detta i eder anspråksfulla polemik? Och det hade likväl bordt ligga just inom edert område. Men I hafven kanhända lemnat eder höga filosofiska ståndpunkt, för att, i eder egenskap af religionstolkare, nedstiga med några enkla tröstens ord till krigets olyckliga offer. Det vore ädelt, det vore värdigt eder mission som tolkar för sanningen.
8 Hören alltså, I andre der borta, I, som icke ären filosofer och reformatorer, men som gråten blodiga tårar af förtviflan och blygsel vid högar af lik! Strauss talar; Renan skall trösta eder. I kännen kanske icke desse den högsta sanningens sakförare, och I ären dock deras fordringsägare. Det är de, som tagit ifrån eder den lefvande Christus, Guds Son, hugsvalaren i alla sorger, förlossaren från allt elände, lifgifvaren, som med sitt mäktiga ord uppväcker de döda. Det är en omätelig fordran I hafven, men de vilja betala den. Hvarföre skulle de annars uppträda? Hvarföre just de? Och i denna tid?
9 Hören uppmärksamt! Strauss berättar för eder förståndiga saker om Tyskland, om Frankrike, om Europas jemnvigt, om folkens säkerhet och nödvändigheten af garantier för Tyskland (såvidt Dagbladets resumé återgifver det väsentliga af hans ord). Renan underhåller eder med politik, litteratur, resebeskrifningar, moraliska reflexioner och anekdoter om sin egen person. Han tillägger några känslofulla ord om ett Guds rike, som fordom skall vara grundlagdt af en bristfull, dödlig menniska vid namn Jesus och som – utan rättfärdiggörelse – skall bestå i »hjertats, själens och föreställningens glädje».
10 Ingenting vidare? Nej, ingenting vidare. I hafven nu betaldt för hvad man fråntagit eder, ty något mer hafva desse herrar icke att säga. I, som gråten öfver menskligheten, trösten eder med Europas jemnvigt och Tysklands garantier! I, som blöden på slagfälten, varen lugne, ty om hr Renan blifvit vald till deputerad, skulle han ha voterat mot kriget! Och I, som stån med bristande hjertan vid edra älskades grafvar, varen nöjde med den »föreställningens glädje», som man så välvilligt erbjuder eder, utan försoning, utan uppståndelse, utan ett evigt lif!
11 – I parenthes må tilläggas: för att framkomma med så medelmåttiga krior, som ofvan citerade polemik, behöfver man icke heta Strauss eller Renan, än mindre prunka med filosofins doktorskappa, ty hvarje kannstöpare vid en ölmugg kan ungefär uttänka ett dylikt resonement. – Måste man då upplysa eder, lärde herrar, derom, att en enfaldig kristen, som med sin bondtro anser krigen för Guds skickelser och Guds straffdomar, står närmare en vetenskaplig uppfattning af verldshändelserna, än I? Denne eder olärde broder hänför dock allt det skenbart tillfälliga i tidsfenomenerna till en allmän lag, en inre nödvändighet och en högre verldsordning. Men I, som förneken uppenbarelsen och underverken, ären tvungne af en oblidkelig logik att äfven förneka en i hvarje moment af tiden ingripande verldsstyrelse. Oförmögne att tänka eder en allmakt utöfver det begränsade område, som beherrskas af kända naturlagar, ären I lika oförmögne att förklara de gåtor, som kemin och fysiken lemna obesvarade. I raden tillhopa en se|236 3|rie af tillfälliga orsaker med lika tillfälliga följder, dragen deraf mer eller mindre godtyckliga slutsatser och kallen detta lappverk historia eller filosofi.
12 Kemin och fysiologin berätta oss, att såsnart de vitala krafterna upphört att beherrska organismen, råkar denna under de kemiska krafternas inverkan, och der inträder ett upplösningstillstånd. Nåväl, tron I då verkligen, att mensklighetens stora organism är annorlunda beskaffad? Antag, att denna organism besjälas af ett andeligt lifselement. Antag vidare (ehuru I förneken det), att Christi uppenbarade evangelium är ett sådant lifsflöde, som genomströmmar menskligheten och beherrskar materien. Tron I då (om så vore), att man kan frånröfva en menniska, eller ett folk, eller ett tidehvarf denna dess lefvande själ, utan att på samma gång kasta denna menniska, detta folk, detta tidehvarf under materiens kemiska krafter, d. v. s. i ett ofelbart upplösningstillstånd?
13 Naturligtvis svaren I, att förnuftet är mensklighetens själ, som icke kan frånröfvas henne. Om så är, hvarför har Plato ej kunnat förekomma Greklands upplösning eller Seneca Roms? I, som så väl kännen historien och särskilt eder mäktige föregångare Voltaire, borden ihågkomma, att förnuftet i hans tid, mer än i vår, hedrades med gudomlig dyrkan. Nåväl, betrakten skräckperioden af 1793! Se der förnuftsreligionens mest lysande tid och dess följder för menskligheten.
14 Om nu historien lär oss detta; – om vi, tvärtemot edert bestridande, än engång nödgas antaga, att den uppenbarade Christus är den nyare verldsålderns själ, likasom naturreligionen var den gamlas; – om utdöendet af denna lefvande själ i en eller flera lemmar af nutidens mensklighet nödvändigt måste medföra samma upplösningstillstånd, som naturreligionens utdöende hos de gamla folken; – om, till följd deraf, ett nytt barbari måste inbryta med sådana blodiga skådespel, som vi nu hafva för ögonen; – hvilket förfärande ansvar måste ej då hvila på eder, mina herrar, och edra gelikar! I diskuteren nu så kallt dessa tidsfrågor, likasom hade I ingen annan andel deri, än hvarje tysk eller fransk medborgare. Men en dag torde komma, när häfdatecknare, hvilka bättre än I förstå att uppskatta kristendomens omäteliga betydelse som den nya tidens lifselement och det moderna samhällets grundtanke, skola säga om 1870 års tilldragelser: det hörde till allmaktens skickelser, att två af de män, hvilka på deras tid mest bidragit till det europeiska samhällets upplösning, tysken Strauss och fransmannen Renanoriginal: Rénan, opåkallade framträdde för att ställa mot stormen sitt vanmäktiga ord och, just de, bevittna hela tomheten af den scepticism, hvars hjeltar de voro.
15 Z. T.