1 Sednaste bref till er, min fröken, skrefs under en af de dystraste tider Helsingfors upplefvat alltsedan den stora pesten år 1710. Hvarje bokstaf var en suck, hvarje rad ett sorgbref. Ingen veklig klagan fick rum deri, och likväl har hvarje ord, likasom hvarje hjerta den tiden, ett djupt intryck af förstörelsen rundtomkring.
2 De stora farsoterna framkalla märkvärdiga företeelser i menniskolynnet. Två författare, båda berömda för sin menniskokännedom, ha skildrat dessa intryck af en allmän förödelse. Mins ni Boccaccios förträffliga skildring af digerdöden i Florenz 1348, eller Sues så dystert färgrika taflor af koleran i Paris 1832? Mins ni det gyckel man dref i Paris med den store härjaren – bachanaldrottningen, kolerans triumftåg – der förtviflan försökte att qvarhålla lifvet med skämt och förmådde dock endast att häda döden? Vi äga icke detta sällsama lättsinne; äfven i sundare och gladare tider ha vi med rättmätig ovilja sett Blanches hädande gyckel »Döden fadder» gå öfver scenen. Men å andra sidan ha vi ej fallit i den motsatta ytterligheten af en oförnuftig räddsla. Samme Stockholmare, – missförstå mig ej, jag nekar ej att äfven der finnes allvar och mod, men jag talar om ytterligheterna – samme Stockholmare, som ena året funno »Döden fadder» så munter och som så flitigt applåderade alla de platta qvickheter förf. lagt i den store härjarens mun – samma folk är andra året utom sig af fruktan för den svarte gäst de målatoriginal: »målat på väggen;|80 2| de spärra sina hus som kloster och belägrade fästningar, de gå med koppar-amuletter, de vore färdiga att anropa hexor och besvärjelser, om sådant vore till gagn som skyddsmedel. Hr Stjernström skulle nu i September försökt att gifva »Döden fadder» för Stockholms publik
3 Men, som jag nämnde nyss, äfven der fruktan och klagan ej få rum, är i sådana tider sinnenas stämning ovanlig och nedslagen. När klockorna ringa och likprocessionerna tåga dagen igenom, när rundtomkring menniskorna blekna bort och när lifvets ovisshet är så i ögonen fallande, att ingen mera kan räkna på morgondagen, – då antar hela lifvet en förfärande likgiltighet; allt som förut intresserat, oroat, tillfredsställt, gladt eller harmat, förtjusat eller förtörnat ett menniskohjerta, det synes nu så onödigt, ömkligt, betydelselöst. Hvad tjenar det att bråka och arbeta, att sörja för kommande behofver, att uppgöra planer för en framtid, som icke finnes? Framtiden är försvunnen för hoppets blickar, morgondagens sol är begrafven i natt! Låt gå hur det går – laissez aller, laissez faire – det är allt detsamma, ty
... närkonsekvensändrat/normaliserat den långa natten skymmer
Och menskan står vid grafvens dörr,
Hur annorlunda då än förr
Syns lifvet och dess små bekymmer!konsekvensändrat/normaliserat
5 Ända till slutet af Juli hade man varit ganska lugn för koleran; den var en gammal bekant, den hade tre gånger förut besökt Helsingfors, och hvarje gång rätt lindrig i bredd med dess vida mer förödande slägting rödsoten. Men när sjuknummern för dagen hastigt vexte, när den ej blott öfversteg 29, som 1831 varit det högsta, utan gick till 40, 50, 60, ja slutligen 74, dess maximum, och »liniegrafvarna» begynte att uppsluka hela rader af döda på engång, då föll stämningen betydligt, svigtade här och der mellan bäfvan och trots, men stadnade hos de flesta vid denna förunderliga likgiltighet som annars i lifvet är utan exempel. Sammanlefnaden hade förlorat sitt behag, nöjena sin retelse, konsten sin tjusningskraft; samhällets band voro förslappade eller upplösta, hvar och en lefde för sig, toma voro gator och promenader midt i sommaren, och sjelfva den ständigt molnfria himmelen, den qvalmiga, regnlösa luften hade något betryckt och olycksbådande.
6 Ändtligen, sedan regn fallit, luften renats och man hunnit öfvertyga sig att farsoten var i märkbart aftagande, höjde sig åter mot slutet af Augusti den allmänna sinnesstämningen, och så hastigt återtog lynnet sin spänstighet, att man, flera veckor innan den upphört, nästan förgätit kolerans tillvaro. Blott minnet af den öfverståndne pröfningens tid stod outplånligt qvar hos de flesta. Nu begynte man öfverräkna förlusterna och fann, att under Juli och Augusti månader 767 döda blifvit begrafna ensamt på lutherska kyrkogården. Med afräkning af de talrika familjer, som den tiden utflyttat på landet, kan man antaga, att åtminstone hvar 18:de af Helsingfors invånare på dessa två månader afgått med döden, d. v. s. hvar tredje person på ett år, om dödligheten fortfarit att vara lika stark. Kolerans hela härtills bekanta ziffra i Helsingfors är: insjuknade 1 330konsekvensändrat/normaliserat (omkr. hvar 10:de person, med afräkning af utflyttade); tillfrisknade 720 (nära 3 af 5), döde 609 (något mer än 2 af 5). År 1831 sjuknade 332 och dogo 197 (3 af 5). År 1848 sjuknade 287, dogo 121 (mer än 2 af 5). År 1849 sjuknade 340, dogo 139 (2 af 5). Pesten år 1710 var vida mer förödande. Öfverförd af tvenne qvinnor från Liffland, bortryckte den från början af Augusti till början af December sistnämnde år 1 185konsekvensändrat/normaliserat personer i Helsingfors, d. v. s. nära nog hälften af stadens hela befolkning dåförtiden.
7 Koleran är, som bekant, en nyckfull gäst. Äfven i år har den svårast hemsökt den trångt byggda osunda Skatudden och de af sumpluft besvärade Robertsgatorna. Likaså har den svårt härjat den högt öfver berg gående Vladimirsgatan, men deremot varit särdeles lindrig i Gloet, hvars läge tättinvid och delvis på en vidsträckt pöl af dy skulle tyckas högst osundt.*)Åren 1848 och 1849 blef Gloet nästan totalt förskonadt. I öfriga stadsdelar har den härjat grymt i vissa gårdar och förskonat andra alldeles utan all spärrning. Vann den engång rätt insteg i en gård, slutade den sällan, innan den sträckt hälften af gårdens invånare på sjukbädden. Exempelvis den gård der jag skrifver er detta. Af omkring 30 personer insjuknade lindrigt 2, och båda tillfrisknade. Snedt öfver gatan är en gård bebodd af omkring 20 personer. Der insjuknade vidpass 12 och dogo 6. Äfven nu ha jemförelsevis ganska få ståndspersoner fallit offer för farsoten. Deras gärd åt förödelsen uppgår sannolikt till föga mer än 5 procent af dödsnummern. Handtverksklassen räknar många förluster; hela familjer ha dött ut. Tobaksfabrikerna ha haft ganska få sjuka; tryckerierna likaså; af koppararbetarne, som förr ansetts skyddade, ha flera aflidit. Der Thielemanns droppar i tid begagnats, har faran förekommits.
8 Offentliga och enskilda bemödanden ha blifvit gjorda till mildring af farsoten. Hvarje stadens invånare bevarar i tacksamt minne guvernörens i länet outtröttliga omsorger. Bittida och sent har han personligen besökt icke blott sjukhusen, men äfven den uslaste koja, der en nöd var att afhjelpa, en osund boning att förbättra, ett offer att rycka ur farsotens klor. Alla samhällsklassers uppriktiga erkänsla vare hans lön!
9 Och läkarne – de sex eller åtta, som ensame buro det tunga ansvar att bestrida döden hans herravälde – hvilken tacksamhet är ej samhället skyldig också åt dem! Under tre till fyra veckors tid hade ingen af dem hvarken natt eller dag någon ro; men den kroppsliga ansträngningen, ehuru stor, var icke den största. Det fordras en utomordentlig själens kraft, att i längden kunna bära den oupphörliga anblicken af döendes smärtor och den nedslående vissheten att ofta se all räddning förgäfves. Derföre ser man ej sällan läkarne sjelfve duka under för farsoten; en stor lycka är det, att samhället här ej nödgats beklaga en enda dylik förlust.
10 647 rubel silfver insamlades till förmån för de genom koleran nödställde. Ett antal värnlösa barn ha blifvit inackorderade på landet. Stor nöd råder ännu bland arbetarefamiljer, hvilka, ännu vanmäktiga och lidande af farsotens följder, ha nödgats försälja allt hvad de ägde, för att skaffa sig bröd. Jag har anledning att tro, det både fattigvården och fruntimmersföreningen skola fördubbla sin verksamhet, för att upptäcka och, efter förmåga, afhjelpa den verkliga nöden.
11 Men alltför länge, min fröken, har jag uppehållit er med hågkomsterna från en sommar af sorger. Muntrare än jag har Morgonbladet förstått att skrifva sommarens krönika. Och visst är det glada lynnet en förträffelig krydda – när man så hafva kan.
12 Bland byggnader under sommaren nämnas det nya centralpostpalatset, som smyger sitt tak intill Nikolaikyrkans östra pelaregångar, och packhuset, som melankoliskt betraktar norra hamnens tomhet. Gamla kyrkan får in- och utvändigt ett ungdomligare utseende; den fordna kyrkogården rundtomkring blir en promenad, der lifvet hoppas förgäta döden. Den trotsiga gråa klippan på senatens borggård tvingas att bära en blomsterterass, hvars dofter intränga i sjelfva byggnaden. Universitetets solennitetssal har ommålats; fruntimmersskolans nya palats har inredts för de små flickornas trefnad; societetshusets stora salong har skickat sig att värdigt inrymma picknicker – som ej blifva af, efter hvad ryktet påstår. Nya quaier ha rest sig vid södra hamnen, beredda att trampas af brunnsgästerna, och borta vid norra hamnens aflägsna strand utsträcker sig den långa surrande, hamrande och hvirflande byggnaden af den nya Ramstedtska mekaniska verkstaden.
13 I handel och sjöfart har temlig liflighet varit rådande. Äfven Helsingfors har utskeppat betydliga qvantiteter skogsprodukter. Mest lönande är likväl fraktkonjunkturen på nyländska farvatten, och aldrig ha så många böner blifvit uppsända från handelskontoren, som nu – till Mahomet, att han måtte bringa Turkarne till förnuft.
14 Dagjemningsstormarna denna höst ha varit särdeles våldsama. Just nu inlöper den sorgliga underrättelsen, att skeppet Lovisa, hemma i Lovisa, förlist på holländska kusten, dervid konstapeln och fyra man blifvit bergade, men den öfriga besättningen, jemte dess tjugufyraårige befälhafvare Kapten Sucksdorff, son till redaren, Kommerserådet Sucksdorff, funnit sin graf i vågorna.
15 Finska gardets och sjöekipagets utmärkelser vid detta års sommaröfningar äro bekanta. Linieskeppet André (kanske rättare|80 3| Andreas, det ryska Andrej), som erhållits i stället för »Finland»,konsekvensändrat/normaliserat är sju eller åtta år gammalt och ligger nu efter kampanjen förtöjdt, men fulltackladt, på dess vanliga vinterplats i norra hamnen.
16 Jag upprepar icke nu hvad ni sannolikt redan vet om sommarens musikaliska och dramatiska företeelser. Hr Fass’ tyska opera var utan tvifvel en af de bästa, som någonsin gästat i Helsingfors, och man måste derföre beklaga, att ingen annan årstid kunnat väljas för dess uppträdande. Ty det är säkert att Helsingfors under hösten, vintern och vårvintern kan upprätthålla ganska betydande dramatiska resurser. Men sannt är, att vårt theaterhus dessa årstider icke kan synas särdeles inbjudande för artister vane vid någon beqvämlighet.
17 Det var ingen lätt uppgift för Hr J. Roos med sin theater att uppträda här efter Hr Stjernström och Hr Fass. Den bildade publiken i Helsingfors har stora anspråk. Läget rnidtemellan nordens hufvudstäder gör, att medan en tredjedel af theaterns vänner har sina reminiscenser från Petersburg och en annan från Stockholm, den sista tredjedelen under en följd af år utbildat sitt omdöme genom bekantskapen med ganska många utmärkta artister, som gästat här både från öster och vester. Hr Roos’ mod, att direkte från små theatrar i landsorten uppträda här med ett fåtaligt och ovant sällskap i samma lokal och med samma priser, som hans föregångare, har af mången blifvit ansedt som öfvermod, och denna åsigt har satt en del tryckt och otryckt kritik i harnesk mot Hr Roos. Jag vågar likväl tro, att Hr Roos’ uppträdande kan bedömas ur andra synpunkter, förutsatt nemligen att Hr Roos sjelf bedömer sin ställning så som den måste bedömas relativt till billiga fordringar i Helsingfors.
18 Har man nemligen en verklig vänskap för theaterns ädla och bildande konst, så kan det icke vara likgiltigt, huru och af hvem denna konst representeras i landsorterna, d. v. s. för en publik, hvilken sammanräknad är mångfaldt större än hufvudstadens och som äger, äfven den, så många bildade medlemar. Man måste tillika erinra sig alla de svårigheter, de fördomar, de lokala och ekonomiska trångmål, med hvilka en kringresande landsortstheater har att kämpa, och man måste hålla den räkning för hvarje, äfven en mindre talent, som der kan hålla sig upprätt och icke förfalla, icke förtröttas under den ständiga striden med mycket ogynnsama förhållanden.
19 Uppträder nu en sådan theater i hufvudstaden, så är det visserligen ett fel, att den uppträder der ensam och derföre får utseende af pretention. Men verkliga vänner af konsten måste icke blott tänka på sina fordringar, de måste erinra sig, att denna jemförelsevis större scen är för landsortsteatern en skola, hvarifrån den bör återvända till de små scenerna bättre, vanare och med upphöjdare framställningssätt samt sålunda äfven höja dessa scener till något bättre. Detta kan omöjligen ske, om den lilla theatern nedsablas af kritiken; tvärtom böra både publik och kritik göra hvad de kunna, för att rätta, förbättra och lyfta denna theater, som dock för största delen af Finland är den enda och som sådan har en ej ringa betydelse.
20 Så mycket för denna gång om Hr Roos. Nu till November ett gladt
21 au revoir.
*)Åren 1848 och 1849 blef Gloet nästan totalt förskonadt.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Leopoldiner-Bref 35.
Helsingfors 10 Oktob. 1853.
1 Sednaste bref till er, min fröken, skrefs under en af de dystraste tider Helsingfors upplefvat alltsedan den stora pesten år 1710. Hvarje bokstaf var en suck, hvarje rad ett sorgbref. Ingen veklig klagan fick rum deri, och likväl har hvarje ord, likasom hvarje hjerta den tiden, ett djupt intryck af förstörelsen rundtomkring.
2 De stora farsoterna framkalla märkvärdiga företeelser i menniskolynnet. Två författare, båda berömda för sin menniskokännedom, ha skildrat dessa intryck af en allmän förödelse. Mins ni Boccaccios förträffliga skildring af digerdöden i Florenz 1348, eller Sues så dystert färgrika taflor af koleran i Paris 1832? Mins ni det gyckel man dref i Paris med den store härjaren – bachanaldrottningen, kolerans triumftåg – der förtviflan försökte att qvarhålla lifvet med skämt och förmådde dock endast att häda döden? Vi äga icke detta sällsama lättsinne; äfven i sundare och gladare tider ha vi med rättmätig ovilja sett Blanches hädande gyckel »Döden fadder» gå öfver scenen. Men å andra sidan ha vi ej fallit i den motsatta ytterligheten af en oförnuftig räddsla. Samme Stockholmare, – missförstå mig ej, jag nekar ej att äfven der finnes allvar och mod, men jag talar om ytterligheterna – samme Stockholmare, som ena året funno »Döden fadder» så munter och som så flitigt applåderade alla de platta qvickheter förf. lagt i den store härjarens mun – samma folk är andra året utom sig af fruktan för den svarte gäst de målatoriginal: »målat på väggen;|80 2| de spärra sina hus som kloster och belägrade fästningar, de gå med koppar-amuletter, de vore färdiga att anropa hexor och besvärjelser, om sådant vore till gagn som skyddsmedel. Hr Stjernström skulle nu i September försökt att gifva »Döden fadder» för Stockholms publik
3 Men, som jag nämnde nyss, äfven der fruktan och klagan ej få rum, är i sådana tider sinnenas stämning ovanlig och nedslagen. När klockorna ringa och likprocessionerna tåga dagen igenom, när rundtomkring menniskorna blekna bort och när lifvets ovisshet är så i ögonen fallande, att ingen mera kan räkna på morgondagen, – då antar hela lifvet en förfärande likgiltighet; allt som förut intresserat, oroat, tillfredsställt, gladt eller harmat, förtjusat eller förtörnat ett menniskohjerta, det synes nu så onödigt, ömkligt, betydelselöst. Hvad tjenar det att bråka och arbeta, att sörja för kommande behofver, att uppgöra planer för en framtid, som icke finnes? Framtiden är försvunnen för hoppets blickar, morgondagens sol är begrafven i natt! Låt gå hur det går – laissez aller, laissez faire – det är allt detsamma, ty
... närkonsekvensändrat/normaliserat den långa natten skymmer
Och menskan står vid grafvens dörr,
Hur annorlunda då än förr
Syns lifvet och dess små bekymmer!konsekvensändrat/normaliserat
5 Ända till slutet af Juli hade man varit ganska lugn för koleran; den var en gammal bekant, den hade tre gånger förut besökt Helsingfors, och hvarje gång rätt lindrig i bredd med dess vida mer förödande slägting rödsoten. Men när sjuknummern för dagen hastigt vexte, när den ej blott öfversteg 29, som 1831 varit det högsta, utan gick till 40, 50, 60, ja slutligen 74, dess maximum, och »liniegrafvarna» begynte att uppsluka hela rader af döda på engång, då föll stämningen betydligt, svigtade här och der mellan bäfvan och trots, men stadnade hos de flesta vid denna förunderliga likgiltighet som annars i lifvet är utan exempel. Sammanlefnaden hade förlorat sitt behag, nöjena sin retelse, konsten sin tjusningskraft; samhällets band voro förslappade eller upplösta, hvar och en lefde för sig, toma voro gator och promenader midt i sommaren, och sjelfva den ständigt molnfria himmelen, den qvalmiga, regnlösa luften hade något betryckt och olycksbådande.
6 Ändtligen, sedan regn fallit, luften renats och man hunnit öfvertyga sig att farsoten var i märkbart aftagande, höjde sig åter mot slutet af Augusti den allmänna sinnesstämningen, och så hastigt återtog lynnet sin spänstighet, att man, flera veckor innan den upphört, nästan förgätit kolerans tillvaro. Blott minnet af den öfverståndne pröfningens tid stod outplånligt qvar hos de flesta. Nu begynte man öfverräkna förlusterna och fann, att under Juli och Augusti månader 767 döda blifvit begrafna ensamt på lutherska kyrkogården. Med afräkning af de talrika familjer, som den tiden utflyttat på landet, kan man antaga, att åtminstone hvar 18:de af Helsingfors invånare på dessa två månader afgått med döden, d. v. s. hvar tredje person på ett år, om dödligheten fortfarit att vara lika stark. Kolerans hela härtills bekanta ziffra i Helsingfors är: insjuknade 1 330konsekvensändrat/normaliserat (omkr. hvar 10:de person, med afräkning af utflyttade); tillfrisknade 720 (nära 3 af 5), döde 609 (något mer än 2 af 5). År 1831 sjuknade 332 och dogo 197 (3 af 5). År 1848 sjuknade 287, dogo 121 (mer än 2 af 5). År 1849 sjuknade 340, dogo 139 (2 af 5). Pesten år 1710 var vida mer förödande. Öfverförd af tvenne qvinnor från Liffland, bortryckte den från början af Augusti till början af December sistnämnde år 1 185konsekvensändrat/normaliserat personer i Helsingfors, d. v. s. nära nog hälften af stadens hela befolkning dåförtiden.
7 Koleran är, som bekant, en nyckfull gäst. Äfven i år har den svårast hemsökt den trångt byggda osunda Skatudden och de af sumpluft besvärade Robertsgatorna. Likaså har den svårt härjat den högt öfver berg gående Vladimirsgatan, men deremot varit särdeles lindrig i Gloet, hvars läge tättinvid och delvis på en vidsträckt pöl af dy skulle tyckas högst osundt.*)Åren 1848 och 1849 blef Gloet nästan totalt förskonadt. I öfriga stadsdelar har den härjat grymt i vissa gårdar och förskonat andra alldeles utan all spärrning. Vann den engång rätt insteg i en gård, slutade den sällan, innan den sträckt hälften af gårdens invånare på sjukbädden. Exempelvis den gård der jag skrifver er detta. Af omkring 30 personer insjuknade lindrigt 2, och båda tillfrisknade. Snedt öfver gatan är en gård bebodd af omkring 20 personer. Der insjuknade vidpass 12 och dogo 6. Äfven nu ha jemförelsevis ganska få ståndspersoner fallit offer för farsoten. Deras gärd åt förödelsen uppgår sannolikt till föga mer än 5 procent af dödsnummern. Handtverksklassen räknar många förluster; hela familjer ha dött ut. Tobaksfabrikerna ha haft ganska få sjuka; tryckerierna likaså; af koppararbetarne, som förr ansetts skyddade, ha flera aflidit. Der Thielemanns droppar i tid begagnats, har faran förekommits.
8 Offentliga och enskilda bemödanden ha blifvit gjorda till mildring af farsoten. Hvarje stadens invånare bevarar i tacksamt minne guvernörens i länet outtröttliga omsorger. Bittida och sent har han personligen besökt icke blott sjukhusen, men äfven den uslaste koja, der en nöd var att afhjelpa, en osund boning att förbättra, ett offer att rycka ur farsotens klor. Alla samhällsklassers uppriktiga erkänsla vare hans lön!
9 Och läkarne – de sex eller åtta, som ensame buro det tunga ansvar att bestrida döden hans herravälde – hvilken tacksamhet är ej samhället skyldig också åt dem! Under tre till fyra veckors tid hade ingen af dem hvarken natt eller dag någon ro; men den kroppsliga ansträngningen, ehuru stor, var icke den största. Det fordras en utomordentlig själens kraft, att i längden kunna bära den oupphörliga anblicken af döendes smärtor och den nedslående vissheten att ofta se all räddning förgäfves. Derföre ser man ej sällan läkarne sjelfve duka under för farsoten; en stor lycka är det, att samhället här ej nödgats beklaga en enda dylik förlust.
10 647 rubel silfver insamlades till förmån för de genom koleran nödställde. Ett antal värnlösa barn ha blifvit inackorderade på landet. Stor nöd råder ännu bland arbetarefamiljer, hvilka, ännu vanmäktiga och lidande af farsotens följder, ha nödgats försälja allt hvad de ägde, för att skaffa sig bröd. Jag har anledning att tro, det både fattigvården och fruntimmersföreningen skola fördubbla sin verksamhet, för att upptäcka och, efter förmåga, afhjelpa den verkliga nöden.
11 Men alltför länge, min fröken, har jag uppehållit er med hågkomsterna från en sommar af sorger. Muntrare än jag har Morgonbladet förstått att skrifva sommarens krönika. Och visst är det glada lynnet en förträffelig krydda – när man så hafva kan.
12 Bland byggnader under sommaren nämnas det nya centralpostpalatset, som smyger sitt tak intill Nikolaikyrkans östra pelaregångar, och packhuset, som melankoliskt betraktar norra hamnens tomhet. Gamla kyrkan får in- och utvändigt ett ungdomligare utseende; den fordna kyrkogården rundtomkring blir en promenad, der lifvet hoppas förgäta döden. Den trotsiga gråa klippan på senatens borggård tvingas att bära en blomsterterass, hvars dofter intränga i sjelfva byggnaden. Universitetets solennitetssal har ommålats; fruntimmersskolans nya palats har inredts för de små flickornas trefnad; societetshusets stora salong har skickat sig att värdigt inrymma picknicker – som ej blifva af, efter hvad ryktet påstår. Nya quaier ha rest sig vid södra hamnen, beredda att trampas af brunnsgästerna, och borta vid norra hamnens aflägsna strand utsträcker sig den långa surrande, hamrande och hvirflande byggnaden af den nya Ramstedtska mekaniska verkstaden.
13 I handel och sjöfart har temlig liflighet varit rådande. Äfven Helsingfors har utskeppat betydliga qvantiteter skogsprodukter. Mest lönande är likväl fraktkonjunkturen på nyländska farvatten, och aldrig ha så många böner blifvit uppsända från handelskontoren, som nu – till Mahomet, att han måtte bringa Turkarne till förnuft.
14 Dagjemningsstormarna denna höst ha varit särdeles våldsama. Just nu inlöper den sorgliga underrättelsen, att skeppet Lovisa, hemma i Lovisa, förlist på holländska kusten, dervid konstapeln och fyra man blifvit bergade, men den öfriga besättningen, jemte dess tjugufyraårige befälhafvare Kapten Sucksdorff, son till redaren, Kommerserådet Sucksdorff, funnit sin graf i vågorna.
15 Finska gardets och sjöekipagets utmärkelser vid detta års sommaröfningar äro bekanta. Linieskeppet André (kanske rättare|80 3| Andreas, det ryska Andrej), som erhållits i stället för »Finland»,konsekvensändrat/normaliserat är sju eller åtta år gammalt och ligger nu efter kampanjen förtöjdt, men fulltackladt, på dess vanliga vinterplats i norra hamnen.
16 Jag upprepar icke nu hvad ni sannolikt redan vet om sommarens musikaliska och dramatiska företeelser. Hr Fass’ tyska opera var utan tvifvel en af de bästa, som någonsin gästat i Helsingfors, och man måste derföre beklaga, att ingen annan årstid kunnat väljas för dess uppträdande. Ty det är säkert att Helsingfors under hösten, vintern och vårvintern kan upprätthålla ganska betydande dramatiska resurser. Men sannt är, att vårt theaterhus dessa årstider icke kan synas särdeles inbjudande för artister vane vid någon beqvämlighet.
17 Det var ingen lätt uppgift för Hr J. Roos med sin theater att uppträda här efter Hr Stjernström och Hr Fass. Den bildade publiken i Helsingfors har stora anspråk. Läget rnidtemellan nordens hufvudstäder gör, att medan en tredjedel af theaterns vänner har sina reminiscenser från Petersburg och en annan från Stockholm, den sista tredjedelen under en följd af år utbildat sitt omdöme genom bekantskapen med ganska många utmärkta artister, som gästat här både från öster och vester. Hr Roos’ mod, att direkte från små theatrar i landsorten uppträda här med ett fåtaligt och ovant sällskap i samma lokal och med samma priser, som hans föregångare, har af mången blifvit ansedt som öfvermod, och denna åsigt har satt en del tryckt och otryckt kritik i harnesk mot Hr Roos. Jag vågar likväl tro, att Hr Roos’ uppträdande kan bedömas ur andra synpunkter, förutsatt nemligen att Hr Roos sjelf bedömer sin ställning så som den måste bedömas relativt till billiga fordringar i Helsingfors.
18 Har man nemligen en verklig vänskap för theaterns ädla och bildande konst, så kan det icke vara likgiltigt, huru och af hvem denna konst representeras i landsorterna, d. v. s. för en publik, hvilken sammanräknad är mångfaldt större än hufvudstadens och som äger, äfven den, så många bildade medlemar. Man måste tillika erinra sig alla de svårigheter, de fördomar, de lokala och ekonomiska trångmål, med hvilka en kringresande landsortstheater har att kämpa, och man måste hålla den räkning för hvarje, äfven en mindre talent, som der kan hålla sig upprätt och icke förfalla, icke förtröttas under den ständiga striden med mycket ogynnsama förhållanden.
19 Uppträder nu en sådan theater i hufvudstaden, så är det visserligen ett fel, att den uppträder der ensam och derföre får utseende af pretention. Men verkliga vänner af konsten måste icke blott tänka på sina fordringar, de måste erinra sig, att denna jemförelsevis större scen är för landsortsteatern en skola, hvarifrån den bör återvända till de små scenerna bättre, vanare och med upphöjdare framställningssätt samt sålunda äfven höja dessa scener till något bättre. Detta kan omöjligen ske, om den lilla theatern nedsablas af kritiken; tvärtom böra både publik och kritik göra hvad de kunna, för att rätta, förbättra och lyfta denna theater, som dock för största delen af Finland är den enda och som sådan har en ej ringa betydelse.
20 Så mycket för denna gång om Hr Roos. Nu till November ett gladt
21 au revoir.