1 Det skulle ingalunda förvåna undertecknad ifall min Herre efter den djerfva flygt, Ni haft lyckan taga under ledning af Eder fordne correspondents habila penna, behagat inbilla Er, att äfven ni sjelf kunde uppskattas såsom en fjäder, vidlåtande: la plus haute volée. Att sagde correspondent, medtagen af denna sin ansträngning, lemnade Er åt Edert öde på den höga ståndpunkt, för hvilken Ni hade att tacka hans upplyftande åtgärder, förvånar mig lika litet. Men undran skulle det deremot väcka ifall stabilitetsprincipen icke numera i Eder person gjort en beståndande acquisition. Edert flyttfågelståg öfver hufvudstadens högsta hus borde väl ingifva Er den grad af sjelfförtroende, som erfordras för en man, hvilken vet sig kallad till värdig ledamot af något öfverhus. Att stå på sin kant, att försvara sin intagna ställning utgör ju en sådan högt uppsatt märkvärdighets cardinal dygd, är, om mig tillåtes att så säga, det hvalfisken, som genomtränger honom och ger hans lif sin bastanta styfning. Ni misstycker således ej, att jag tager för afgjordt, att Ni, ifall Ni ej funnit den ovana höjden alltför svindlande, ännu fortfar att kasta Eder öfverlägsna siareblick vida omkring på de föremål, som kräla väl icke just vid Edra fötter – men ändå. Lifvad af denna öfvertygelse, tager jag mig således friheten nedlägga för Eder högttrafvande person denna adress – à la volée. Ehuru högt uppsatt äfven min Herre emot all förmodan befinnes hafva blifvit, lärer Ni ej hunnit ännu besväras af så täta uppvaktningar, att Ni med alltför snäsande mine skulle möta petitionnären. Ni har dertill så mycket mindre skäl, för att icke säga rätt, som en sådan närmar sig Eder, besynnerligt nog, ej för att begära, men för att erbjuda något.
2 Är det förmätet tro, att Edert ihärdiga utkik försatt Er ungefär i samma sinnesstämning, som småningom bemäktigar sig brandvakten på vårdtornen, sedan han någon tid delat Er egen upphöjda lott? Jag menar härmed, att sjelfva det ungdomligt sköna Helsingfors, omfamnadt af sitt vackra läge, betydligt förlorat af nyhetens behag. Hans gap spärrar sig ju endast till gäspning, der vi andre, som hålla oss vid jorden, göra det till utrop af glad förvåning, hans öga sänker sig till en ljuflig blund, der vi sänka det i en ström af förtjusning. Ni finner kanske ej mer uti den vackra staden, som svingat sig opp på de klara fjärdarnas stränder, ett motstycke till de öar, hvilka uppväxa ur Söderhafvets böljor, hvari den tredje skapelsedagens verk ännu synbarligen fortsättes. Måhända skulle det således stärka min Herres mattade lifsandar, att för ombytes skuld, bevärdiga ett hittills förbisett föremål med en flyktig blick. Detta experiment borde ju ej mötas af alltför oöfvervinnerliga svårigheter, då Ni sannolikt ej försummat att skärpa ögat med de kostelig vapen, som af irrande konstnärer erbjudas under försäkringar, att dessa medel föröka den vanliga menskliga kortsyntheten på ett sätt, som endast en eller annan gång hittills varit spordt. – Skulle min Herre, oaktadt en sådan förstärkning ej lyckas upptäcka det hvimmel af rikt lastade galejor och söner deruppå, hvarmed en phantasirik resande ej längesedan ritade den ifrågavarande jordfläcken, bör det Er förlåtas. Sådant kan hända den bästa – och naturligtvis således äfven m. H. Diktarn har neml. gjort med den beskedliga staden ungefär detsamma, som salig Regnér låter de Romare göra med sig sjelfva: bilda sig i hast till sjömän. Och ho vågar väl förmena honom att nyttja denna sin frihet? Icke är det åtminstone undertecknad, den der hört talas om de väldiga redare, som ställt sig i bakhåll till den skeppframtrollande resenärens heroiska försvar.
3 M. H.Mina Herrar torde kanske anse ännu under sin värdighet att låtsa förstå det, hvarpå härmed pekas. Upplysningsvis får jag således anmärka, att fråga är om ingenting annat än den antediluvianska staden Borgå.
4 Sedan jag en gång vågat förutsätta hos Er obekantskap med någonting, måste Ni väl hålla till godo med en fråga, som spelar i samma tonart. Hvad vet min Herre då egentligen om Borgå? Att det ej är detsama som Helsingfors. Så förhåller sig saken visserligen; men det är ej nog dermed. Tillåt mig således att inför Edert solariska öga ställa en skuggbild deraf.
5 Jag kallade Borgå antedeluviansk. Ni inser lätt att jag dermed icke kunde vilja påstå, att denna stad vore äldre än Noach och hans hustru –; ja, knappt ens årsbarn med Sem, Cham, Japhet och deras medvarelser på archen. Jag önskade endast antyda, att den röjde ett mägta antikt tycke. Sådant är verkeligen fallet. Föreställ Er endast, ifall Ni så behagar, att en våldsam störtflod försatt en massa rörliga ting af olika dimensioner och kalibrar i häftig bestörtning och villervalla. De sträfva alla om hvarandra att klänga uppåt branterne – förlåt dem att de deri följa Edert eget djerfva upptåg mot väggarna – för att undgå den framrusande faran. Men si! på en gång dämmes strömmen. De räddade stanna än här än der, hvarhelst de för tillfället råka befinna sig, sjelfva förvånade öfver att ha undsluppit Pharaos öde, men bärande tydliga, märken efter den färg, som gifvit sagde Konungs sista badkar sitt namn. Så ungefär presentera sig de hus, hvaraf staden ej mindre utgöres än prydes. De hafva dessutom ett visst syskontycke med sjelfva pyramiderna: ty de »förvåna åskådarn och trottsa förgängelsen».konsekvensändrat/normaliserat – Genom den häftiga påstötningen hafva några blifvit slungade ett stycke väg ifrån hvarandra. – Deraf förklaras de platsers uppkomst, som vilja betyda torg. Men gatorna visa sig, eller rättare fördölja sig såsom med grofva fjäll öfverdragna jätteormar – ty för att vara ormar är deras längd verkeligen ej obetydlig –, hvilka stelnat under sina sista convulsiviska slingringar, medan en mägtig hand krossat deras hufvuden med sjelfva Domkyrkan, dit de alla sökt kasta sig, men som trygg och oåtkommelig åskådat, på högsta kullen, det oroliga tumultet under sig. – Men längst bort rinner nedanom Borgbackens igengrodda grafvar och Näsebackens öppna en saktmodig å, lik en lång tår utför tvenne af djup sorg fårade, framträngande kinder. Så eller annorlunda, allt efter olika sätt att betrakta, ter sig det yttre af den local, hvarpå jag velat gifva min Herres vidtomfattande öfverblick sin riktning.
6 Någon, böjd för förhastade slutsatser kunden tro, att döden uteslutande skulle öfver en sådan plats utsträcka en aldrig frånvänd spira. Detta är likväl ingalunda förhållandet, och var det minst under de dagar, af hvars lif Ni måste hålla till godo en flygtig biographi. Bestridas kan i alla fall icke, att den vensterhändta gudens lie äfven då i mer än en riktning kastade sin långa skugga öfver de framträdande föremålen.
7 Önskar M. H.mina Herrar se en bild af sådan clair-obscur, så låt Ert öga för en stund stanna på halfva vägen mellan Helsingfors och Borgå. Den löper der, såsom annars mången|54 3|städes, öfver dälden mellan tvenne kullar, lik en uttorkad strömfåra. Solen går långsamt bort bakom den sydvestra kullen att stöpa allt sitt guld i hafvet. Det lider mot qvällen. Men äfven den är herrlig. Hur underbart målar sig ej mörkrets strid mot det slockande ljuset på Nordens skönaste träd, på granarna, hvilkas massor rasta på sitt tåg mot den motsatta kullens höjd! Kring dem som hunnit längst sväfvar liksom en genomskinlig väf af solstrålar, medan de som gjort halt lägre ned vid dalen, omgjordade af dunkel, nästan svart grönska bära tunga skuggor på seniga armar. Dröj så länge ni kan vid denna anblick min Herre. Ett mera dystertljuft skådespel möter sällan Edert öga någonstädes i Nordens natur.
8 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/7 1842:|55 1|
Postscriptum till Titulus Henrik.
(Slut fr. föreg. N:o.)
9 Ehuru M. H.mina Herrar i sin nuvarande eminenta ställning kunde få det infallet, att anse sig såsom en Saulus inter prophetas, borde Presterskapets i Borgå stift sammanträde till Synodal-möte ej för Er sakna allt intresse. Ni blefve i vidrigt fall sannolikt ensam om Er mening – och mer än någon borde Ni hunnit öfvertyga Er derom, att det ej är godt att lefva allena. Men hvad helst Ni härom må tänka, lärer Ni ursäkta, att jag anser en sådan folkförsamling som den ofvannämnda för en af de mest vördnadsbjudande, som i vårt fädernesland kan sammanträda.
10 Tänk Eder blott M. H.mina Herrar tolkarne för de heligaste intressen, de der lyfta till himlen mer än en half million menniskohjertan, klappande på vidt aflägsna trakter i städer och på bygderna i skogarnas ödemark och vid odlade tegar, tänk Er dem församlade till endrägtiga allvarligt rådslag. Tänk Er desse själasörjare – såsom det gamla språkbruket skönt målande dem benämner – sammanträdande, för att meddela hvarandra skörden af sin rika mångsidiga erfarenhet, och för att med en själ och ett hjerta se till hvaraf församlingarna månde göras behof. Fulla sexton år hade hunnit flyta hän, sedan ett dylikt möte sednast ägt rum. Och en half menniskoålder lemnar aldrig det slägte, på hvars lifsvingar det ilat fram tomhändt på – erfarenhet. Men rikare än annorstädes måste väl skördarna utfalla, der skördarene äro män, satta att utsprida himlens utsäde på jorden.
11 Redan det personliga sammanträffandet med män, hvilkas namn allena mången gång länge varit en kärt, gör hjertat godt. Men innerligare gläder det sig ändå deråt, att så trycka någon allt ännu lika trofast hand, hvilken barndoms- och ungdomsvänskapen i längesedan flydda tider uti skolan eller vid Universitetet laggt uti ens egen. Äfven detta är ju en bland de herrligaste frukterna af ett ungdomligt lif, tillbragdt uti Academiens Hesperidiska lunder, att ögat i dessas solsken oftast finner de vänner, dem ej ens dödsens natt förmår göra för oss oigenkänneliga. Och sällan ter ju sig för oss, efter långlig skilsmessa en sådan väns anlete, utan att för minnets blick framträder liksom en hel personification af så mången tillsammans njuten glad stund eller af delad smärta, hvilken äfven, sedd uti den gemensamma hugkomstens månljus, med försonade och försonande, klara ögon skådar på oss neder från det förslutnas fria rymd.
12 Men detta allt, hur vigtigt det än må kännas för hvar och en enskild, förflyktigas till en obetydlighet emot storheten af ett Finskt synodal-mötes allmänna betydelse. Måhända finnas ock numera få länder, der presterskapet eger att utföra en så betydelsefull mission, som uti vårt. Ty mer än mångenstädes bibehåller det allt ännu sin ärofulla, sekelgamla ståndpunkt, hvarpå det framträdt såsom medlare mellan nationens lifsrot, allmogen, och de på bildningens och kunskapenas grenar sväfvande frukterna. Denna medlande stam måste förblifva stark, så länge den dricker sin lifskraft ur det innersta djupet af en bland de med andeliga krafter rikast begåfvade nationer i verlden. Hur förhärdad, petrificerad vore ej den stenek, som icke skulle känna sig genomträngd, från stoftet upplyftad af de safter, som välla ur denna klara, fast, lik jordens alla ädlaste skatter, undangömda källa. Det vore förmätenhet af den Finska presten, att icke erkänna, det han mer än engång har att tacka allmogens djupt rotade religiösa känsla långt mera för den, hvilken allt varmare klappar i hans eget hjerta, ju längre och innerligare han stått med sina åhörare i gemenskap, än desse honom sjelf. Och ej mindre fåvitskt vore det om de bildade klasserna ville förneka, att de under århundraden haft att tacka sin, genom presterskapets, ur allmogens oförderfvade sköte oftast utgångna medelklass, efterhand emottagna föryngring till ej ringa del för de friska krafter, som ännu innebor desamma. Ty äfven menskligheten på soltorkade branter delar lätt naturalstrens lott, att länge utsatta för dagshettans oafbrutna brand, blifva saftlösa, förtvinande. Man bar mången gång bittert beklagat sig deröfver, att det Finska folkets öde, me|55 2|delst språken dragit ett skärande råmärke mellan allmogen och dem, hvilka stundom skulle blygas för att dertill räknas. Vi anse detta förhållande emedlertid för en lycka. Hur obenägen man än må vara, att ensidigt hylla Rousseaus läror om det oundvikliga förderf, som vore civilisationens arfsynd, måste man likväl medgifva, att frestelserna till ett tänke- och handlingssätt, som för allmogen skulle medföra ringa båtnad, öfverallt och kanske ej minst hos oss för de bildade klasserna icke äro så alldeles ringa. Det är således godt, att språkskilnaden betingar en distillering, som annars vore otänkbar, af de förskämda elementerna, innan de hinna sippra nedåt. Sådant uteslutar emedlertid ingalunda en hälsosam vexelverkan emellan de olika polerna, hvilka ömsesidigt attraherar hvarandra. Denna växelverkan måste blifva så mycket mera välgörande så länge det Finska presterskapet såsom hittills utför sitt medlarevärf, böjande sitt hufvud djupt för kunskap och bildning, men ännu djupare likväl för dessas innersta rot och högsta fullädning, för det religiösa elementet i menniskolifvet. En anmärkning tillåta vi oss ännu angående ifrågavarande ämne, huru illa den än må låta i någras öron. Skall någotdera af de språk, som nu lefver såsom modersmål på den Finska nationens tunga, dö bort derpå, så vore der oändeligen sorgeligare ifall den qväll skulle öfver oss mörkna, då ingen tunga mera böjer sig i hydrna till något Finskt ljud, än om intet Svenskt mera skulle förnimmas i våra salar. Ty under erkännande af det myckna, som återströmmat till folket från dem, hvilkas bildnings lifselement det Svenska språket varit, tro vi likväl, att dessa numera hafva mera att hoppados af dem, för hvilka detta är och förblir ett främmande, än dessa sednare af de förstnämnde.
13 Bland så många andra trängde sig äfven dessa betraktelser på åskådarn vid anblicken af det i Borgå församlade presterskapet. Och när den, ifrån en christeligare tid än vår, ärfda herrliga psalmen: veni sancte spiritus! vid sammankomstens öppnande vackert uppstämdes, greps hvart enda hjerta djupt af känslan deraf, att en vigtig stund var för handen.
14 Det till föremål för disputationsakten bestämda ämnet var det allvarligaste, som gifvas kunde. Theserna afhandlade kyrkans lära: de Morte. Hufvudämnet för de öfriga discussionerna stod dermed i nära sammanhang; äfven det varierade på ett thema ej alltför mycket yngre än menniskoslägtet sjelft: il faut mourir cher frère; oui, cher frère il faut mourir! Det angick neml. organisationen af en enke- och pupill-kassa för – framtiden, i hvarje mening af uttrycket. Ventilationen försiggick på vetenskapernas aflidna modersmål. Slutorationen afhandlade de döda språkens studium. M. H. inser således lätt, att anledningar till dödsbetraktelser för ingen del saknades. Till detta allt kom, att samlingsrummet var detsamma, der den i Finlands häfder evigt märkeliga första landtdagen hållits. Om denna påminte äfven sorgligt den i rummet uppställda stora taflan af Thelning. Ack! Hädangången från de lefvandes dagsljus var ju längesedan Han, som utgör dess ljuspunkt, Han hvilken står dermed strålande blick, flytande ur ett hjerta, som om dess känslor kunnat strömma ut öfverallt folk, badat detta i ett haf af sällhet. Bortgångna äro nära nog alla de, som omgifva Honom – på duken. Förgångna ofattliga numera äro de känslor, som kämpade i dessas bröst, der de stodo mellan en forntid, hvarom de blott visste bestämdt, att den var förbi för alltid och en framtid, hvarom de visste – intet. Att uttrycka alla dessa känslor hade varit ett Hercules arbete värdigt en pensel-beväpnad Schakspeare; – men Thelning delade tyvärr! hela den öfriga mensklighetens lott, och var det ej. Blicken, vändande sig bort från denna tafla af förgånget lif, möttes på salens motsatta sida af en, om möjligt, än mera vördnadsbjudande bild. Ty den framställde ej ett enda flytande tidsmoment blott; den var en, i lekamlig gestalt framträdande sammanfattning af nära ett århundradens vexlande skiften. Silfverhårig satt der en Nestor bland det Finska presterskapet, hvilken redan hade hunnit tillryggalägga fem decennier vid den tiden, då scenerna för Thelnings tafla utvecklade sig. Den som skrifver dessa rader erindrar sig endast halfdunkel de föremål, som skymtade förbi hans barnablick under 1817 års prestmöte i Borgå. Hvad förvandlingar har likväl det sen den tiden framhvälfda fjerdedels seklet ej redan fått tid och rum att framkasta. De hvilka då voro män, som förde ordet bland Zions vaktare, äro, på få undantag nära, icke mera, De som då nyss mognat från ynglingaårens gyllene ålder, stå nu med hvitnade hjessor, de der »mogna till skörd». Ett halft sekel till – denna handvänning för den fortilande tiden – och ingen minnes kanske mer, att äfven deras hjertan klappat varmt en gång för det högsta, som kan sätta ett menniskohjerta i rörelse. Men hvad är det mer! Det är ju menniskans goda lott, att hon kan verka medan dagen varar, hennes bättre att hon kan hoppas, hennes bästa att hon kan – dö. Gud allsmäktig lefver, svarade den största ibland Konungar, då hans älskande omgifning manade honom att mera hafva sitt lif sparadt undan farorna, emedan det vore oersätteligt. Denna korta lära är den innehållsrikaste som af menniskoläppar kan uttalas öfver äfven den rikast begåfvade individs obetydlighet för nationernas, för mensklighetens stora sak; men ingen vigt lyfter den likväl bort från vågskålen, hvarpå corporationernas, ståndens betydelse för det hela mätes. – Väl var det ljuft att se det ungdomliga lif, som närdt af de dubbla odödliga hälsokällarna, religionens och kunskapernas, värmde äfven deras barm, på hvilkas hufvuden årens snö fallit tung. Väl ljöd deras skämt älskeligt, då de skildes med det gamla språket: vi träffas icke så unga mera, på sina läppar. Men äfven om de alldrig mera träffas – väl dem ifall de, när de gå bort från sin lefnads dagsarbete till det stora, sista verldsmötet, lemna det arfvet oförminskadt åt sina efterkommande, hvilket de sjelfve af fromma fäder ärft!
15 Den gamle, hvarom jag nämnde, kunde väl endast se, att de fordna plägsederna fortlefde; ty hans öron hade åldern nästan igenlyckt, så att han föga dermed förmådde fatta huruledes de samma läror, hvilka i hans ungdom bekändes, ännu med lika visshet erkändes såsom sanna. Hade han kunnat hörat, skulle han kanske likväl märkt någon förändring, som en framskridande tid fört med sig. Forskningars rätt erkännes nu öppnare än stundom annars varit öfligt i samma lärosalar. Den fromme Jacob B-f skulle nu knappast blifvit såsom kättare brännmärkt, såsom det vederfors honom ännu vid 1817 års Synodalmöte. Men såsom lärans orubbeliga grundval ställdes likväl ännu städse den grund, som ovanskligt laggder är: det eviga ordet. Ifrån dess bevisning egde nu, lika så litet som annars, någon appell rum. Joh. v. Müllers sats:|55 3| »Die Wahrheit ist in Gott, uns bleibt das Forschen», visade sig här såsom en – sanning.
16 Man är från uråldriga tider van, att vid begreppet om ett Synodal-möte fästa bibemärkelsen af split, oregerlig ordstrid och tungomåls förbistring. I detta hänseende svarade mötet i Borgå för ingen del emot begreppet. Dervid rådde en ädel anda af frid, försonlighet och humanitet, sådan den väl höfves en sammankomst för andans man, och som torde vara nog sällspord äfven i andra länder, der man vant sig att heldre uppsöka civilisationens hemnejder, än i vårt undangömda fosterland. Det hela tedde sig harmoniskt, såsom ett grandiöst konststycke, men rikare på inre mening än som vanligt i ett sådant förefinnes.
17 Till den upphöjda sinnesstämning, som inom församlingen rådde, medverkade icke minst underrättelsen om den storartade acten af rättvisa, som framträdde i landets Regerings beslut, att medelst frikostigt anslag ersätta de summor, hvilka frångått presterskapets enke- och pupill-kassa genom användandet af inkomsterna från lediga pastorater till Universitetets behof. Yttringarna af ståndets tacksamhet inskränkte sig också ingalunda endast till ord. Enhälligt beslöts, att utom den nya afgiften för ofvannämnda ändamål, äfven den fordna s. k. Enkehjelpen icke allenast skulle bibehållas, utan äfven förökas, på det någon ersättning kunde beredas de nödställda sterbhus, hvilka numera icke äro i åtnjutande af det understöd, Statens anslag af 10 000konsekvensändrat/normaliseratRub. B:ko Ass.Rubel Bankoassignationer, senast förflutna år dem tillskyndat. Då afgiften skulle bestämmas efter inkomsten, gaf detta anledning till ett eget slag skryt – hvilket egde en egenskap, som ytterst sällan lärer tillkomma ett sådant. De fleste sökte neml., att få sina inkomster uppskattade så högt som möjligt, endast i den lofliga beräkningen att få betala desto mer.
18 Äfven m. H.Mina Herrar torde erkänna, att detta moraliska lyte hos andeliga män i hög grad hade sin nobla sida. Men m. H.Mina Herrar, som från sin ståndpunkt vant sig att se de aflägsnare disparata föremålen rinna tillsamman i blånande contourer, älskar troligen ej att besväras med dessa och dylika detaljers framställning. Kanske hafva de redan framhafda rönt missödet, att ådraga sig Edert upplysta missnöje. Jag afstår således, för att åtminstone på något sätt vara i tillfälle att göra Er till viljes, ifrån alla ytterligare tillägg. Men huru ogunstigt Ni än må behaga upptaga ofvanstående exposition, kan jag för min ringa del icke annat än högeligen glädja mid deråt, att vårt gemensamma fädernesland ännu stundom lemnar tillfälle till upptecknande af sådana specialiteter. För mig blefve det städse kärt, att få inskrifva dem – om icke annorstädes, så åtminstone i hjertats innersta minnesbok.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Postscriptum till Titulus Henrik.
1 Det skulle ingalunda förvåna undertecknad ifall min Herre efter den djerfva flygt, Ni haft lyckan taga under ledning af Eder fordne correspondents habila penna, behagat inbilla Er, att äfven ni sjelf kunde uppskattas såsom en fjäder, vidlåtande: la plus haute volée. Att sagde correspondent, medtagen af denna sin ansträngning, lemnade Er åt Edert öde på den höga ståndpunkt, för hvilken Ni hade att tacka hans upplyftande åtgärder, förvånar mig lika litet. Men undran skulle det deremot väcka ifall stabilitetsprincipen icke numera i Eder person gjort en beståndande acquisition. Edert flyttfågelståg öfver hufvudstadens högsta hus borde väl ingifva Er den grad af sjelfförtroende, som erfordras för en man, hvilken vet sig kallad till värdig ledamot af något öfverhus. Att stå på sin kant, att försvara sin intagna ställning utgör ju en sådan högt uppsatt märkvärdighets cardinal dygd, är, om mig tillåtes att så säga, det hvalfisken, som genomtränger honom och ger hans lif sin bastanta styfning. Ni misstycker således ej, att jag tager för afgjordt, att Ni, ifall Ni ej funnit den ovana höjden alltför svindlande, ännu fortfar att kasta Eder öfverlägsna siareblick vida omkring på de föremål, som kräla väl icke just vid Edra fötter – men ändå. Lifvad af denna öfvertygelse, tager jag mig således friheten nedlägga för Eder högttrafvande person denna adress – à la volée. Ehuru högt uppsatt äfven min Herre emot all förmodan befinnes hafva blifvit, lärer Ni ej hunnit ännu besväras af så täta uppvaktningar, att Ni med alltför snäsande mine skulle möta petitionnären. Ni har dertill så mycket mindre skäl, för att icke säga rätt, som en sådan närmar sig Eder, besynnerligt nog, ej för att begära, men för att erbjuda något.
2 Är det förmätet tro, att Edert ihärdiga utkik försatt Er ungefär i samma sinnesstämning, som småningom bemäktigar sig brandvakten på vårdtornen, sedan han någon tid delat Er egen upphöjda lott? Jag menar härmed, att sjelfva det ungdomligt sköna Helsingfors, omfamnadt af sitt vackra läge, betydligt förlorat af nyhetens behag. Hans gap spärrar sig ju endast till gäspning, der vi andre, som hålla oss vid jorden, göra det till utrop af glad förvåning, hans öga sänker sig till en ljuflig blund, der vi sänka det i en ström af förtjusning. Ni finner kanske ej mer uti den vackra staden, som svingat sig opp på de klara fjärdarnas stränder, ett motstycke till de öar, hvilka uppväxa ur Söderhafvets böljor, hvari den tredje skapelsedagens verk ännu synbarligen fortsättes. Måhända skulle det således stärka min Herres mattade lifsandar, att för ombytes skuld, bevärdiga ett hittills förbisett föremål med en flyktig blick. Detta experiment borde ju ej mötas af alltför oöfvervinnerliga svårigheter, då Ni sannolikt ej försummat att skärpa ögat med de kostelig vapen, som af irrande konstnärer erbjudas under försäkringar, att dessa medel föröka den vanliga menskliga kortsyntheten på ett sätt, som endast en eller annan gång hittills varit spordt. – Skulle min Herre, oaktadt en sådan förstärkning ej lyckas upptäcka det hvimmel af rikt lastade galejor och söner deruppå, hvarmed en phantasirik resande ej längesedan ritade den ifrågavarande jordfläcken, bör det Er förlåtas. Sådant kan hända den bästa – och naturligtvis således äfven m. H. Diktarn har neml. gjort med den beskedliga staden ungefär detsamma, som salig Regnér låter de Romare göra med sig sjelfva: bilda sig i hast till sjömän. Och ho vågar väl förmena honom att nyttja denna sin frihet? Icke är det åtminstone undertecknad, den der hört talas om de väldiga redare, som ställt sig i bakhåll till den skeppframtrollande resenärens heroiska försvar.
3 M. H.Mina Herrar torde kanske anse ännu under sin värdighet att låtsa förstå det, hvarpå härmed pekas. Upplysningsvis får jag således anmärka, att fråga är om ingenting annat än den antediluvianska staden Borgå.
4 Sedan jag en gång vågat förutsätta hos Er obekantskap med någonting, måste Ni väl hålla till godo med en fråga, som spelar i samma tonart. Hvad vet min Herre då egentligen om Borgå? Att det ej är detsama som Helsingfors. Så förhåller sig saken visserligen; men det är ej nog dermed. Tillåt mig således att inför Edert solariska öga ställa en skuggbild deraf.
5 Jag kallade Borgå antedeluviansk. Ni inser lätt att jag dermed icke kunde vilja påstå, att denna stad vore äldre än Noach och hans hustru –; ja, knappt ens årsbarn med Sem, Cham, Japhet och deras medvarelser på archen. Jag önskade endast antyda, att den röjde ett mägta antikt tycke. Sådant är verkeligen fallet. Föreställ Er endast, ifall Ni så behagar, att en våldsam störtflod försatt en massa rörliga ting af olika dimensioner och kalibrar i häftig bestörtning och villervalla. De sträfva alla om hvarandra att klänga uppåt branterne – förlåt dem att de deri följa Edert eget djerfva upptåg mot väggarna – för att undgå den framrusande faran. Men si! på en gång dämmes strömmen. De räddade stanna än här än der, hvarhelst de för tillfället råka befinna sig, sjelfva förvånade öfver att ha undsluppit Pharaos öde, men bärande tydliga, märken efter den färg, som gifvit sagde Konungs sista badkar sitt namn. Så ungefär presentera sig de hus, hvaraf staden ej mindre utgöres än prydes. De hafva dessutom ett visst syskontycke med sjelfva pyramiderna: ty de »förvåna åskådarn och trottsa förgängelsen».konsekvensändrat/normaliserat – Genom den häftiga påstötningen hafva några blifvit slungade ett stycke väg ifrån hvarandra. – Deraf förklaras de platsers uppkomst, som vilja betyda torg. Men gatorna visa sig, eller rättare fördölja sig såsom med grofva fjäll öfverdragna jätteormar – ty för att vara ormar är deras längd verkeligen ej obetydlig –, hvilka stelnat under sina sista convulsiviska slingringar, medan en mägtig hand krossat deras hufvuden med sjelfva Domkyrkan, dit de alla sökt kasta sig, men som trygg och oåtkommelig åskådat, på högsta kullen, det oroliga tumultet under sig. – Men längst bort rinner nedanom Borgbackens igengrodda grafvar och Näsebackens öppna en saktmodig å, lik en lång tår utför tvenne af djup sorg fårade, framträngande kinder. Så eller annorlunda, allt efter olika sätt att betrakta, ter sig det yttre af den local, hvarpå jag velat gifva min Herres vidtomfattande öfverblick sin riktning.
6 Någon, böjd för förhastade slutsatser kunden tro, att döden uteslutande skulle öfver en sådan plats utsträcka en aldrig frånvänd spira. Detta är likväl ingalunda förhållandet, och var det minst under de dagar, af hvars lif Ni måste hålla till godo en flygtig biographi. Bestridas kan i alla fall icke, att den vensterhändta gudens lie äfven då i mer än en riktning kastade sin långa skugga öfver de framträdande föremålen.
7 Önskar M. H.mina Herrar se en bild af sådan clair-obscur, så låt Ert öga för en stund stanna på halfva vägen mellan Helsingfors och Borgå. Den löper der, såsom annars mången|54 3|städes, öfver dälden mellan tvenne kullar, lik en uttorkad strömfåra. Solen går långsamt bort bakom den sydvestra kullen att stöpa allt sitt guld i hafvet. Det lider mot qvällen. Men äfven den är herrlig. Hur underbart målar sig ej mörkrets strid mot det slockande ljuset på Nordens skönaste träd, på granarna, hvilkas massor rasta på sitt tåg mot den motsatta kullens höjd! Kring dem som hunnit längst sväfvar liksom en genomskinlig väf af solstrålar, medan de som gjort halt lägre ned vid dalen, omgjordade af dunkel, nästan svart grönska bära tunga skuggor på seniga armar. Dröj så länge ni kan vid denna anblick min Herre. Ett mera dystertljuft skådespel möter sällan Edert öga någonstädes i Nordens natur.
8 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/7 1842:|55 1|Postscriptum till Titulus Henrik.
(Slut fr. föreg. N:o.)
9 Ehuru M. H.mina Herrar i sin nuvarande eminenta ställning kunde få det infallet, att anse sig såsom en Saulus inter prophetas, borde Presterskapets i Borgå stift sammanträde till Synodal-möte ej för Er sakna allt intresse. Ni blefve i vidrigt fall sannolikt ensam om Er mening – och mer än någon borde Ni hunnit öfvertyga Er derom, att det ej är godt att lefva allena. Men hvad helst Ni härom må tänka, lärer Ni ursäkta, att jag anser en sådan folkförsamling som den ofvannämnda för en af de mest vördnadsbjudande, som i vårt fädernesland kan sammanträda.
10 Tänk Eder blott M. H.mina Herrar tolkarne för de heligaste intressen, de der lyfta till himlen mer än en half million menniskohjertan, klappande på vidt aflägsna trakter i städer och på bygderna i skogarnas ödemark och vid odlade tegar, tänk Er dem församlade till endrägtiga allvarligt rådslag. Tänk Er desse själasörjare – såsom det gamla språkbruket skönt målande dem benämner – sammanträdande, för att meddela hvarandra skörden af sin rika mångsidiga erfarenhet, och för att med en själ och ett hjerta se till hvaraf församlingarna månde göras behof. Fulla sexton år hade hunnit flyta hän, sedan ett dylikt möte sednast ägt rum. Och en half menniskoålder lemnar aldrig det slägte, på hvars lifsvingar det ilat fram tomhändt på – erfarenhet. Men rikare än annorstädes måste väl skördarna utfalla, der skördarene äro män, satta att utsprida himlens utsäde på jorden.
11 Redan det personliga sammanträffandet med män, hvilkas namn allena mången gång länge varit en kärt, gör hjertat godt. Men innerligare gläder det sig ändå deråt, att så trycka någon allt ännu lika trofast hand, hvilken barndoms- och ungdomsvänskapen i längesedan flydda tider uti skolan eller vid Universitetet laggt uti ens egen. Äfven detta är ju en bland de herrligaste frukterna af ett ungdomligt lif, tillbragdt uti Academiens Hesperidiska lunder, att ögat i dessas solsken oftast finner de vänner, dem ej ens dödsens natt förmår göra för oss oigenkänneliga. Och sällan ter ju sig för oss, efter långlig skilsmessa en sådan väns anlete, utan att för minnets blick framträder liksom en hel personification af så mången tillsammans njuten glad stund eller af delad smärta, hvilken äfven, sedd uti den gemensamma hugkomstens månljus, med försonade och försonande, klara ögon skådar på oss neder från det förslutnas fria rymd.
12 Men detta allt, hur vigtigt det än må kännas för hvar och en enskild, förflyktigas till en obetydlighet emot storheten af ett Finskt synodal-mötes allmänna betydelse. Måhända finnas ock numera få länder, der presterskapet eger att utföra en så betydelsefull mission, som uti vårt. Ty mer än mångenstädes bibehåller det allt ännu sin ärofulla, sekelgamla ståndpunkt, hvarpå det framträdt såsom medlare mellan nationens lifsrot, allmogen, och de på bildningens och kunskapenas grenar sväfvande frukterna. Denna medlande stam måste förblifva stark, så länge den dricker sin lifskraft ur det innersta djupet af en bland de med andeliga krafter rikast begåfvade nationer i verlden. Hur förhärdad, petrificerad vore ej den stenek, som icke skulle känna sig genomträngd, från stoftet upplyftad af de safter, som välla ur denna klara, fast, lik jordens alla ädlaste skatter, undangömda källa. Det vore förmätenhet af den Finska presten, att icke erkänna, det han mer än engång har att tacka allmogens djupt rotade religiösa känsla långt mera för den, hvilken allt varmare klappar i hans eget hjerta, ju längre och innerligare han stått med sina åhörare i gemenskap, än desse honom sjelf. Och ej mindre fåvitskt vore det om de bildade klasserna ville förneka, att de under århundraden haft att tacka sin, genom presterskapets, ur allmogens oförderfvade sköte oftast utgångna medelklass, efterhand emottagna föryngring till ej ringa del för de friska krafter, som ännu innebor desamma. Ty äfven menskligheten på soltorkade branter delar lätt naturalstrens lott, att länge utsatta för dagshettans oafbrutna brand, blifva saftlösa, förtvinande. Man bar mången gång bittert beklagat sig deröfver, att det Finska folkets öde, me|55 2|delst språken dragit ett skärande råmärke mellan allmogen och dem, hvilka stundom skulle blygas för att dertill räknas. Vi anse detta förhållande emedlertid för en lycka. Hur obenägen man än må vara, att ensidigt hylla Rousseaus läror om det oundvikliga förderf, som vore civilisationens arfsynd, måste man likväl medgifva, att frestelserna till ett tänke- och handlingssätt, som för allmogen skulle medföra ringa båtnad, öfverallt och kanske ej minst hos oss för de bildade klasserna icke äro så alldeles ringa. Det är således godt, att språkskilnaden betingar en distillering, som annars vore otänkbar, af de förskämda elementerna, innan de hinna sippra nedåt. Sådant uteslutar emedlertid ingalunda en hälsosam vexelverkan emellan de olika polerna, hvilka ömsesidigt attraherar hvarandra. Denna växelverkan måste blifva så mycket mera välgörande så länge det Finska presterskapet såsom hittills utför sitt medlarevärf, böjande sitt hufvud djupt för kunskap och bildning, men ännu djupare likväl för dessas innersta rot och högsta fullädning, för det religiösa elementet i menniskolifvet. En anmärkning tillåta vi oss ännu angående ifrågavarande ämne, huru illa den än må låta i någras öron. Skall någotdera af de språk, som nu lefver såsom modersmål på den Finska nationens tunga, dö bort derpå, så vore der oändeligen sorgeligare ifall den qväll skulle öfver oss mörkna, då ingen tunga mera böjer sig i hydrna till något Finskt ljud, än om intet Svenskt mera skulle förnimmas i våra salar. Ty under erkännande af det myckna, som återströmmat till folket från dem, hvilkas bildnings lifselement det Svenska språket varit, tro vi likväl, att dessa numera hafva mera att hoppados af dem, för hvilka detta är och förblir ett främmande, än dessa sednare af de förstnämnde.
13 Bland så många andra trängde sig äfven dessa betraktelser på åskådarn vid anblicken af det i Borgå församlade presterskapet. Och när den, ifrån en christeligare tid än vår, ärfda herrliga psalmen: veni sancte spiritus! vid sammankomstens öppnande vackert uppstämdes, greps hvart enda hjerta djupt af känslan deraf, att en vigtig stund var för handen.
14 Det till föremål för disputationsakten bestämda ämnet var det allvarligaste, som gifvas kunde. Theserna afhandlade kyrkans lära: de Morte. Hufvudämnet för de öfriga discussionerna stod dermed i nära sammanhang; äfven det varierade på ett thema ej alltför mycket yngre än menniskoslägtet sjelft: il faut mourir cher frère; oui, cher frère il faut mourir! Det angick neml. organisationen af en enke- och pupill-kassa för – framtiden, i hvarje mening af uttrycket. Ventilationen försiggick på vetenskapernas aflidna modersmål. Slutorationen afhandlade de döda språkens studium. M. H. inser således lätt, att anledningar till dödsbetraktelser för ingen del saknades. Till detta allt kom, att samlingsrummet var detsamma, der den i Finlands häfder evigt märkeliga första landtdagen hållits. Om denna påminte äfven sorgligt den i rummet uppställda stora taflan af Thelning. Ack! Hädangången från de lefvandes dagsljus var ju längesedan Han, som utgör dess ljuspunkt, Han hvilken står dermed strålande blick, flytande ur ett hjerta, som om dess känslor kunnat strömma ut öfverallt folk, badat detta i ett haf af sällhet. Bortgångna äro nära nog alla de, som omgifva Honom – på duken. Förgångna ofattliga numera äro de känslor, som kämpade i dessas bröst, der de stodo mellan en forntid, hvarom de blott visste bestämdt, att den var förbi för alltid och en framtid, hvarom de visste – intet. Att uttrycka alla dessa känslor hade varit ett Hercules arbete värdigt en pensel-beväpnad Schakspeare; – men Thelning delade tyvärr! hela den öfriga mensklighetens lott, och var det ej. Blicken, vändande sig bort från denna tafla af förgånget lif, möttes på salens motsatta sida af en, om möjligt, än mera vördnadsbjudande bild. Ty den framställde ej ett enda flytande tidsmoment blott; den var en, i lekamlig gestalt framträdande sammanfattning af nära ett århundradens vexlande skiften. Silfverhårig satt der en Nestor bland det Finska presterskapet, hvilken redan hade hunnit tillryggalägga fem decennier vid den tiden, då scenerna för Thelnings tafla utvecklade sig. Den som skrifver dessa rader erindrar sig endast halfdunkel de föremål, som skymtade förbi hans barnablick under 1817 års prestmöte i Borgå. Hvad förvandlingar har likväl det sen den tiden framhvälfda fjerdedels seklet ej redan fått tid och rum att framkasta. De hvilka då voro män, som förde ordet bland Zions vaktare, äro, på få undantag nära, icke mera, De som då nyss mognat från ynglingaårens gyllene ålder, stå nu med hvitnade hjessor, de der »mogna till skörd». Ett halft sekel till – denna handvänning för den fortilande tiden – och ingen minnes kanske mer, att äfven deras hjertan klappat varmt en gång för det högsta, som kan sätta ett menniskohjerta i rörelse. Men hvad är det mer! Det är ju menniskans goda lott, att hon kan verka medan dagen varar, hennes bättre att hon kan hoppas, hennes bästa att hon kan – dö. Gud allsmäktig lefver, svarade den största ibland Konungar, då hans älskande omgifning manade honom att mera hafva sitt lif sparadt undan farorna, emedan det vore oersätteligt. Denna korta lära är den innehållsrikaste som af menniskoläppar kan uttalas öfver äfven den rikast begåfvade individs obetydlighet för nationernas, för mensklighetens stora sak; men ingen vigt lyfter den likväl bort från vågskålen, hvarpå corporationernas, ståndens betydelse för det hela mätes. – Väl var det ljuft att se det ungdomliga lif, som närdt af de dubbla odödliga hälsokällarna, religionens och kunskapernas, värmde äfven deras barm, på hvilkas hufvuden årens snö fallit tung. Väl ljöd deras skämt älskeligt, då de skildes med det gamla språket: vi träffas icke så unga mera, på sina läppar. Men äfven om de alldrig mera träffas – väl dem ifall de, när de gå bort från sin lefnads dagsarbete till det stora, sista verldsmötet, lemna det arfvet oförminskadt åt sina efterkommande, hvilket de sjelfve af fromma fäder ärft!
15 Den gamle, hvarom jag nämnde, kunde väl endast se, att de fordna plägsederna fortlefde; ty hans öron hade åldern nästan igenlyckt, så att han föga dermed förmådde fatta huruledes de samma läror, hvilka i hans ungdom bekändes, ännu med lika visshet erkändes såsom sanna. Hade han kunnat hörat, skulle han kanske likväl märkt någon förändring, som en framskridande tid fört med sig. Forskningars rätt erkännes nu öppnare än stundom annars varit öfligt i samma lärosalar. Den fromme Jacob B-f skulle nu knappast blifvit såsom kättare brännmärkt, såsom det vederfors honom ännu vid 1817 års Synodalmöte. Men såsom lärans orubbeliga grundval ställdes likväl ännu städse den grund, som ovanskligt laggder är: det eviga ordet. Ifrån dess bevisning egde nu, lika så litet som annars, någon appell rum. Joh. v. Müllers sats:|55 3| »Die Wahrheit ist in Gott, uns bleibt das Forschen», visade sig här såsom en – sanning.
16 Man är från uråldriga tider van, att vid begreppet om ett Synodal-möte fästa bibemärkelsen af split, oregerlig ordstrid och tungomåls förbistring. I detta hänseende svarade mötet i Borgå för ingen del emot begreppet. Dervid rådde en ädel anda af frid, försonlighet och humanitet, sådan den väl höfves en sammankomst för andans man, och som torde vara nog sällspord äfven i andra länder, der man vant sig att heldre uppsöka civilisationens hemnejder, än i vårt undangömda fosterland. Det hela tedde sig harmoniskt, såsom ett grandiöst konststycke, men rikare på inre mening än som vanligt i ett sådant förefinnes.
17 Till den upphöjda sinnesstämning, som inom församlingen rådde, medverkade icke minst underrättelsen om den storartade acten af rättvisa, som framträdde i landets Regerings beslut, att medelst frikostigt anslag ersätta de summor, hvilka frångått presterskapets enke- och pupill-kassa genom användandet af inkomsterna från lediga pastorater till Universitetets behof. Yttringarna af ståndets tacksamhet inskränkte sig också ingalunda endast till ord. Enhälligt beslöts, att utom den nya afgiften för ofvannämnda ändamål, äfven den fordna s. k. Enkehjelpen icke allenast skulle bibehållas, utan äfven förökas, på det någon ersättning kunde beredas de nödställda sterbhus, hvilka numera icke äro i åtnjutande af det understöd, Statens anslag af 10 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:ko Ass.Rubel Bankoassignationer, senast förflutna år dem tillskyndat. Då afgiften skulle bestämmas efter inkomsten, gaf detta anledning till ett eget slag skryt – hvilket egde en egenskap, som ytterst sällan lärer tillkomma ett sådant. De fleste sökte neml., att få sina inkomster uppskattade så högt som möjligt, endast i den lofliga beräkningen att få betala desto mer.
18 Äfven m. H.Mina Herrar torde erkänna, att detta moraliska lyte hos andeliga män i hög grad hade sin nobla sida. Men m. H.Mina Herrar, som från sin ståndpunkt vant sig att se de aflägsnare disparata föremålen rinna tillsamman i blånande contourer, älskar troligen ej att besväras med dessa och dylika detaljers framställning. Kanske hafva de redan framhafda rönt missödet, att ådraga sig Edert upplysta missnöje. Jag afstår således, för att åtminstone på något sätt vara i tillfälle att göra Er till viljes, ifrån alla ytterligare tillägg. Men huru ogunstigt Ni än må behaga upptaga ofvanstående exposition, kan jag för min ringa del icke annat än högeligen glädja mid deråt, att vårt gemensamma fädernesland ännu stundom lemnar tillfälle till upptecknande af sådana specialiteter. För mig blefve det städse kärt, att få inskrifva dem – om icke annorstädes, så åtminstone i hjertats innersta minnesbok.