Notisen/artikeln ingår i HT 27/2 1850:|17 1|

Theater.

Den Bergtagna eller Systrarna på Kinnekulle.

1 Det sällsynta hände under Hr Hesslers nuvarande sejour i Helsingfors, att man i söndags vid spektaklets början på biljettluckan läste: »alla biljetter äro utsålda».konsekvensändrat/normaliserat Det var tredje gången stycket gafs; till fjerde representationen i dag voro redan i förrgår alla bättre platser borttingade, och om vi ej alltförmycket bedrage oss, skall stycket, likt »Sommarnatten»,konsekvensändrat/normaliserat gifva 6 à 7 fulla hus å rad. En med denna framgång gifven pjes är ett évenement, som förtjenar några ord: ty är den till texten »så litet höjd öfver medelmåttan»,konsekvensändrat/normaliserat som Morgonbl. påstår, så är det ju klart att den resp. allmänheten, för att tala med Holberg, »löber med limstangen»;konsekvensändrat/normaliserat är den åter, som H:fors Tidn. förmena, utmärkt till både komposition (handling, karakter) och musik, så – hvem har rätt?

2 Den som behagar erinra sig vår opposition i frågan om »20 kopek silfver»,konsekvensändrat/normaliserat som också, med tillhjelp af Alina Frasa, gaf fyra goda hus, skall icke beskylla oss för courtoisie, om vi|17 2| våga tro, att allmänheten denna gång har alldeles rätt, emedan stycket är godt.

3 »Den Bergtagna» har aldrig, som Mbl. påstår, varit ballett. Den danske författaren är anonym; stycket gafs förl.förliden vår och sommar med utomordentlig framgång i Köpenhamn. Behöfver man bättre intyg om dess värde? Hr Hessler förskref det till Götheborg och lät öfversätta det till svenskan; derpå har Hr Pinello till den svenska öfversättningen fogat ord till dvergarnes körer; slutligen har Hr Greve till allt detta komponerat musik, nemligen ouvertyr, melodramer, dvergkör, spinnrocksvisa och kör af landtfolk. Ännu må tilläggas att, som vi tro, af Hr Pinello en hop saker uteslutits, hvaribland en mängd upptåg och tal, som dvergarne hade för sig i berget.

4 Hvad man mot detta stycke kan anmärka, är att de flesta scenerna i kojan äro nog mätta och litet långa, med undantag af historien om silfverbägaren. Fjellkungens tal äro ock till större delen öfverflödiga, och alldeles obefogad är hans förklaring i slutet, att stycket har den och den betydelsen. Konstverket ensamt bör tala för sig sjelft. Hvem skulle ej föraktligt le, om man under en skön tafla läste: detta skall föreställa ett landskap! Ännu ett fel kommer författaren till last. Han har ej tillfyllest respekterat folktron. Man hör landtfolket tvista på fjellkungens tillvaro. Har då författaren så litet begripit sitt verk, att han ej inser, huru hela äfventyret i berget med hvad dertill hör, just af folktron får sin sanning och sin verklighet? Fjellkungen är icke till, om man tviflar på honom. Nu visar han sig som verklighet: alltså är han till i folktron, och alltså får intet tvifvel äga rum.

5 Likaså torde anmärkas att svenske öfversättaren, icke varit vuxen sitt kall. Språket är på flera ställen missvårdadt.

6 Hr Pinello har bidragit för den goda sakens skull. Vi ha ej kunnat till alla delar uppfatta orden till körerna m. m., men ha skäl att tro dem vara väl anbragta. Skulle dock Hr Pinello vara den, som gjort uteslutningarna, befara vi, att han dervid förfarit för strängt. Just scenerna i bergets innandöme, äfven om de vore episoder, äro de som göra den bästa theatereffekten. När man engång nedstigit till underjorden, vill man gerna se sig något mera omkring, något mera lyssna till dvergalåten och det hemlighetsfulla lifvet i en obekant verld.

7 Men anmärkningarna i all ära, de kunna ej fördunkla skönheten af styckets idé; det är denna förtjenst vi anse stor nog att, äfven med de brister vi antydt, af detta stycke göra en utmärkt, en intressant företeelse.

8 Vi finna här en stor tanke uttryckt med folksagans enkelhet och romantiska form. Johanna, den goda flickan, gifmild och gästfri för alla, delar, jemte fadren, sitt sista bröd med den fattige och skördar välsignelsen hundradefallt. Ulrika, den husliga, arbetsama systern, har ett fel, som i grunden icke är annat, än en till öfverdrift gången dygd. Hon är sparsam, omtänksam, och hon gör rätt deri, ty hon är fattig. Hon nekar tiggaren sin skärf, emedan »hon ej har råd»;konsekvensändrat/normaliserat hon spinner år ut och år in, för att bereda en hemgift åt sig och sin fästman. Vi anmärka strax, att Fru Broman tagit denna roll för skarpt, för hårdt i början af stycket. Fasthåller man icke idén af en till fel förvandlad dygd, så förlorar sig det följande och blir en simpel nyck af ödet i fjellkungens gestalt. Styckets hela intresse beror uppå att man från början icke hyser afsky, utan medlidande med den förvillade. Den rätta, den sannt menskliga och djupa utvecklingen af denna idé är fortgången från omtanke till vinningslystnad, från sparsamhet till girighet och slutligen derifrån till det förskräckliga medvetandet af en hel gudlös, glädjelös och förspilld lefnad i mammons träldom. När guldets demon, framtrollad af Ulrikas lystnad, visar sig för henne kroppsligen, och hon hel hållen gifver sig i hans tjenst då säljer hon sin själ, och ju längre hon spinner guld i berget, desto mera blir hon guldets träl; kärlek, vänskap, pligt, ja sjelfva tiden glömmer hon för denna förfärliga lidelse, och när hon slutligen, vid ljudet af en sång från sin barndom, vaknar ur sitt rus med utropet »nu är det nästan nog!» och uppträder i lifvet och skådar i källan sin vissnade själ i sin vissnade kropp, då ligger i detta uppvaknande något så tragiskt och tillika så rysligt att en hel samtid med dess afgudiska dyrkan af guldet väl kan spegla sig i samma källa.

9 Ulrikas öde är hvarje menniskas, som under lifvets äflan och sträfvan låter sin själ stå stilla; men icke alla vakna, som hon, vid grafvens brädd. Hvilken nåd af försynen att låta henne se sin äflans frukt, och huru fåvitskt af Mbl. att kalla detta »hämd»!

10 Flera af styckets situationer äro anbragta med stor talent, isynnerhet den, när Ulrika efter 25 års förlopp befinnes sittande på samma plats, med samma ifver spinnande och sjungande samma visa, medan hon grånat och vissnat till en skugga af sig sjelf. Ett afsteg från sagan tro vi oss böra anmärka i fjellkungens lynne. Sagan gör ingalunda detta nyckfulla väsende till en philantrop.

11 Om musiken våga vi ej motivera ett omdöme. För vår del ha vi funnit den alltigenom vacker och af lysande effekt i melodramen, men rörande ljuf i visan vid spinnrocken och i sista kören.

12 Utförandet lyckades i sceniskt afseende ganska väl; mera glimmande hade man väntat bergets inre. Små maskerade troll roade publiken ogement; en gång framropades äfven »smågubbarna».konsekvensändrat/normaliserat Fjellkungen visade ett anständigt majestät; skada att han hade för mycket att säga; »gudar stoja icke».konsekvensändrat/normaliserat Fru Broman spelade med mycket uttryck. Fru Södergren återgaf Johannas roll med behag och värma; men oförklarlig var både hennes och de öfrigas stora köld vid Ulrikas sista uppträdande; de stodo der som hade de begapat en kringvandrande tatterska. Hrr Thorell och Caspér kunde ej sätta lif i sina roller. Något varmare var Hr Sjöberg, och Fru Hessler (Ingeborg), som sades likna Ulrika, var lika mjuk, som Fru Broman var hård.