1 I mån af lugnet och det stilla hvardagslifvet, veten I hvad politisk passion vill säga? I kylans och flegmans roälskande män häruppe i den svala norden, kännen I den demon, som under namn af partiyra söndersliter söderns hetsiga folk? Någon gång hafven I sett dess vålnad i granskapet. Bland Svenskarne, »nordens Fransoser»,konsekvensändrat/normaliserat hafven I sett revolutioner, partier, inbördes söndringar, de der oftast föga båtnad åstadkommit. Men det allt sker här i norden i smått, de stora meningsstriderna urarta till käbbel och upproren bestå af trashankars knytnäfvestrider i gränderna. Hetare går det till i de stora civiliserade länderna i södern: Frankrike, England, Spanien, Italien, ja sjelfva det förnöjsama Tyskland. Här bära principerna sina fanor och standarter, de stora intressena sätta stora krafter i rörelse, mäktiga passioner brottas mot hvarandra och
»Es wallet, es siedet, es brauset, es zischt,
Wie wenn Wasser mit Feuer sich mengt» ...
3 Att detta är något afundsvärdt, vilja vi för ingen del påstå. Der man från sin aflägsna vrå i stillhet be|23 2|traktar de politiska passionernas tummel på verldens stora skådeplatser huru ofta prisar man icke då af hjertat den fridsama lyckan af ett lugnt framskridande, den sällsporda förmånen af ett välstånd i ro! Ty alltför ofta splittras folkens viljor under armbågandet mellan korsande intressen och alltför ofta grumlas derunder den endrägt medborgare emellan, den inbördes aktning för ömsesidiga rättigheten som utgör den säkraste borgen för staters väl. Öfverhufvud är intet godt att vänta af partier, i den mening att de hvart för sig representera ett intresse uteslutande. Det sanna och det goda står upphöjdt öfver partierna*)Hvad gör engelska ministern Peel till en af sitt lands och samtidens störste män? Hans mod att ställa sig öfver både Wighs och Tories och fordra offer af alla intressen, för att gagna alla. och går, likt en försyn, sin stilla gång genom djupet af tiderna. »Ty Gudar stoja icke.»
4 Men i den feberaktiga utvecklingsprocess, hvari samtidens civilisation nu blifvit indragen, ligger en ytans hetsighet, som gör att äfven det goda i tiden stundom kommer att uttala sig bullersamare, än annars dess vana är. Man bör derföre vara lika varsam i att fördöma rörelsen, som i att loftala den. Rättvisa åt allt och alla! Mångfaldig är det godas skepnad, likasom det skönas.
5 Frankrike är den smältdegel, i hvilken tidens ädla metaller hetast sjuda under afskiljandet af tidens slagg. Frankrike har födt den nya statsrätten. Det sociala lifvets framtid dagas i detta land. Men hvilken stormig gryning! Hvilken blodig morgonrodnad! Frankrike har stött dolken genom sitt bröst för att experimentera för Europa. Det har efter hvarandra genomgått vanmakten, frihetsyran, militärväldet och segerruset, nederlagen och eftergifterna, legitimiteten, borgarestyrelsen, penningehierarkin. Sådana skiften efterlemna frosskakningaroriginal: frossskakningar. I denna stund är Frankrike, midt under freden, partiernas och passionernas land. Man räknar der tre partier såsom qvarlefver af det förgångna: 1) republikanerne med Arago i spetsen, fåtaliga, men hårdnackade; 2) bonapartisterne, ett försvinnande parti, som efter Louis Napoleons och General Bertrands misslyckade landstigning vid Boulogne för några år sedan, synes vara belåtet med Kejsarens apotheos i invalidkyrkan; samt 3) legitimisterne, ett starkt och vådligt parti, som, med Chateaubriand och Berryer i spetsen, åsyftar »Henrik V:s» och den äldre Bourbonska liniens återuppsättande på thronen vid första tillfälle samt räknar mäktiga anhängare bland landtadeln, presterskapet och befolkningen i flera provinser. Vidare sönderfaller det julirevolutionen tillgifna Frankrike i tvenne politiska fraktioner: den konservativa centern med Guizot (och Konungen sjelf) m. fl. i styret, samt den liberala venstra sidan, med Thiers, Billault, Odilon Barrot, splittrade i flera mindre fraktioner. Dertill komma kommunisterne och anhängarne af S:t Simons, Fouriers och Owens läror, sociala meningsfraktioner af mer och mindre betydenhet, samt slutligen en ännu obenämnd, oordnad, men ständigt vexande alltmera hotande massa, hvilken, just genom sin egenskap att stå utom partierna, synes egnad att en dag uppsluka dem alla: anhängarne af det s. k. arbetets organisation, hvilka, utan att dela kommunisternas vansinniga drömmar, sträfva att uttränga den herrskande bourgeoisin från enväldet och bereda den arbetande klassen en mera oberoende och lyckligare exsistens. Denna mening äger redan mäktiga organer i allmänt lästa journaler och synes blifva af stor betydelse för Frankrikes framtid.
6 Det måste vara en stark arm, som förmår sammanhålla dessa statens och samhällets gäsande söndringsämnen inom lagarnes band. Det måste vara en utmärkt statsmannaklokhet, en stor på erfarenhet och menniskokännedom grundad ledareförmåga, som nu snart i sexton år hindrat passionernas tigrar att sönderslita hvarandra och Europa. Frankrike har sett »fredens Napoleon» efterträda krigets. Icke med orätt har man tillagt Konung Ludvig Philip denna benämning. Denne monarks med utmärkt skicklighet och konsequens genomförda fredspolitik är verldskunnig. Snart sexton år har han lagt sin kyliga hand på den hetsiga, uppbrusande sköldmöns, på Frankrikes feberheta panna och manat henne till lugn och svalka. Han har behandlat henne som ett oroligt, men godsint barn; han har ömsom smekt henne till ro, ömsom hotat henne med aga, ömsom gifvit henne afrikanska nötter att sönderbita sina tänder uppå när lusten att bitas påkom henne. Och hon har lydt hans röst, såsom leoparden lyder sin tämjare, i det han villigt åter indrager de utsträckta klorna. Frankrike är starkt, lyckligt och lugnt; åtminstone uttrycker konungens i slutet af December 1845 upplästa throntal den högsta tillfredsställelse.
7 Kronan är den tyngsta börda, som belastar ett menniskohufvud. I det konstitutionela Frankrike har man väl uppställt den sats, att »konungen regerar, men styr icke».konsekvensändrat/normaliserat Monarken behöfver här icke, en annan Atlas, på sina skullror uppbära en verld. Och likväl hvem, utom Hertigen af Bourdeaux, ville väl afundas Ludvig PhilipFrankrikes krona? Kring honom resa faktionerna sina hufvuden, försåtet lurar på hans för Frankrikes och Europas lugn så dyrbara lif, tusende politiska beräknare afbida med otålighet den gamle konungens död. Skifterika öden har han genomgått, stora sorger hafva drabbat hans hufvud; men okufvelig och med städse upprätt hufvud, länkar han stormarne åt sidan med samma mod och skicklighet, som fordom Napoleon trotsade dem. Hvad har han icke genomgått, och hvem har under alla skiften förblifvit sig lik, som han?
8 Född 1773 och son af den alltför beryktade kunglige konungamördaren Hertigen af Orleans, som guillotinerades under namn af Egalité, såg Ludvig Philip knappt 20 år gammal den fransyska revolutionens ljusblixtar och gräsligheter på närmaste håll. Under Dumouriez gjorde han 1792 sitt första fälttåg i republikens arméer, bevistade slagen vid Valmy och Jemappes med utmärkelse, kallades 1793 af Välfärdsutskottet till guillotinerna i Paris, men emigrerade jemte sin general till Österrikarne, afslog anbudet af ett befäl i deras armé, blef under namn af Chabaud lärare i mathematiken vid skolan i Reichenau, genomreste 1795 Sverige, Norige, Lappland och Finland, gjorde sedermera en utflykt till Förenta Staterne och nedsatte sig derpå i England. Här försonade han sig med Ludvig XVIII, lefde en tid bortåt stilla och indraget, reste sedan till Sicilien och förmälde sig der 1809 med konungens af Neapel dotter Amalia. I Palermo dröjde Ludvig Philip till Napoleons fall 1814, reste derpå till Paris, gick åter i landsflykt under de hundrade dagarne, återvände efter deras förlopp och lemnade ej sedan Frank|23 3|rike förrän som konung. Utan att deltaga i regeringen under restaurationen, betraktade han dess misstag i lugn och fortfor att samla en dyrbar erfarenhet. Misstrodd af Ludvig XVIII, blef han tillbakasatt och bevakad på ett sätt, som gjorde hans namn populärt bland de många missnöjde. Julirevolutionen 1830 upphöjde Ludvig Philip på Bourbonernas thron.
9 Konung Ludvig Philip är en klok man. Han känner menniskorna och deras svagheter samt förstår att begagna dem. Man såg honom en tid ofta, lätt igenkänd med sin gråa öfverrock och sin paraply, promenera till fots på gatorna i Paris, trycka borgarnes händer och samtala med dem om deras familjer. Detta var 1830. Några år sednare började de ryktbara mordanslagen, konungen måste omgifva sig med vakt och visar sig nu offentligen endast inom täta spetsgårdar af sina garder. Mycket har sedan 1830 blifvit annorlunda. Borgarekonungen regerar icke allenast, han styr äfven. Klokt eftergifvande för folkviljan, såsom 1840, förstår han att snart återlänka hakarna af den politiska mekanismen in i de förra gångjernen. Bakom mannen med jernviljan, Guizot, Frankrikes mest konsequente och törhända skickligaste statsman, står konungaviljan osynlig, men ledande det hela med orubbelig konsequens. Sjelfve Thiers, folkmannen, som 1840 upprörde Europa med sin braskande krigspolitik, efterlemnade ett verk, som mer än något gynnade konungens intressen: befästningen af Paris. Berusade af krigslystnad, beviljade Fransmännen en rad af detacherade skansar, hvilkas kanoner och mörsare efter behof kunna vändas mot en yttre fiende eller mot staden Paris. Den hetsiga staden med alla dess gäsande politiska passioner märker med häpnad att den ligger i regeringens våld och att en ny julirevolution är nära nog omöjlig. Men Ludvig Philip begagnar med vanlig moderation sitt öfvertag. Inga ordonnanser störa det konstitutionela statsskickets jemna gång. I konungens politik är hvarje skruf så fast, hvarje gångjern så smordt, att ingenting gnisslar i hakarne. Blott tror man sig märka att lösen numera är: ingen opposition i kamrarne. Dynastiska intressen bjuda försigtighet. Följd af Frankrikes uppriktiga saknad, slöt thronföljaren, den ädle Hertigen af Orleans, vådligt sina dagar 1842. Thronarfvingen är nu blott 7 år gammal och konungen 73. Ett regentskap emotses således och den blifvande regenten, Hertigen af Remours, är icke populär. Deraf dessa concessioner åt det inflytelserika presterskapet; deraf detta dröjsmål med nedsättandet af räntorna på statsskulden, hvarigenom de mäktigaste kapitalister bindas vid thronens intressen. Deraf dessa upprepade dotationsförslag, hvilka åsyfta att lägga stora pekuniära hjelpmedel i den blifvande regentens hand. Deraf denna intima allians med England, som, ehuru impopulär i Frankrike, bereder dynastin det kraftigaste yttre stöd. Och slutligen denna fredspolitik, ehuru sannolikt en frukt af djupa insigter i Frankrikes och Europas verkliga behof, men dock så föga egnad att tillfredsställa det franska lynnet, tjenar icke äfven den att befästa den Orleanska dynastins enskilda intressen, dymedelst att den lugnar eller uttröttar partierna och samlar kring konungahuset civilisationens, handelns och industrins mäktiga sympathier?
10 Erfarne män tro sig under allt detta förmärka, att Frankrikes ställning, långt ifrån att vara så betryggad, som throntalet låter förmoda, tvärtom väl erbjuder många vådor, men inga garantier för framtiden. Finansernas tillstånd är betänkligt, statsskulden betydlig, missförhållandet mellan utgift och inkomst ej sällan stort; hvarföre det minsta moln på den politiska horisonten gör obehagliga intryck på börsen i Paris. Algier uppslukar millioner och bataljoner; efter mer än 15 års uppoffringar för denna koloni, kommer som ett dunderslag den nyheten att Abdel-Kader visat sig få timmars väg från Algier; så föga betryggad är denna eröfring, oaktadt sin vidsträckta terrain. På engelska alliansen, som så litet understödes af folksympathierna, är föga att bygga; man har sett obetydliga tvister urarta och med möda bortsmusslas af diplomaterne. Mest likväl har Frankrike att frukta sig sjelf. Bourgeoisin, den förmögna medelklassen, är i detta ögonblick den herrskande der. Det är denna klass, som dragit den egentliga vinsten af alla omhvälfningar; den stiftar lagar, den beskattar folket. Det är den som föreskrifvit en så hög valcensus, att endast 40 000konsekvensändrat/normaliserat valmän representera de 36 millionerna. Arbetsklassen, alla de opriviligierade, äro uteslutne från politiska rättigheter och tryckas af en lagstiftning, som i första rummet befordrar lagstiftarnes, medelklassens intressen. Deraf detta ständigt vexande rop om arbetets organisation. Så länge detta rop höjdes af enskilda röster, bortdog det i sorlet af dagen. Nu hafva massorna börjat räkna sitt antal, och deri ligger det vådliga. Vi äro mer än 30 millioner vanlottade, säga de; skola vi draga statens tunga, utan att dela statens styrelse? Se der en fråga, som ljuder allt fruktansvärdare. Medelklassen inser sin fara och söker strängare binda massorna medelst s. k. arbetsböcker o. d. Skall detta i längden lyckas? Skall icke nästa omhvälfning i Frankrike utgå från den arbetande klassen, likasom de förra från medelklassen och, likasom de, upplyfta de eftersatta? Dock är dervid den väsendtliga skilnad, att en framtida omhvälfning kommer att blifva af egentligen social natur. Och för verldens lugn vore väl lyckligast, om den kunde försiggå på lagliga vägar i stillhet och endrägt.
*)Hvad gör engelska ministern Peel till en af sitt lands och samtidens störste män? Hans mod att ställa sig öfver både Wighs och Tories och fordra offer af alla intressen, för att gagna alla.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ögonkast.
4. Fredens Napoleon.
1 I mån af lugnet och det stilla hvardagslifvet, veten I hvad politisk passion vill säga? I kylans och flegmans roälskande män häruppe i den svala norden, kännen I den demon, som under namn af partiyra söndersliter söderns hetsiga folk? Någon gång hafven I sett dess vålnad i granskapet. Bland Svenskarne, »nordens Fransoser»,konsekvensändrat/normaliserat hafven I sett revolutioner, partier, inbördes söndringar, de der oftast föga båtnad åstadkommit. Men det allt sker här i norden i smått, de stora meningsstriderna urarta till käbbel och upproren bestå af trashankars knytnäfvestrider i gränderna. Hetare går det till i de stora civiliserade länderna i södern: Frankrike, England, Spanien, Italien, ja sjelfva det förnöjsama Tyskland. Här bära principerna sina fanor och standarter, de stora intressena sätta stora krafter i rörelse, mäktiga passioner brottas mot hvarandra och
»Es wallet, es siedet, es brauset, es zischt,
Wie wenn Wasser mit Feuer sich mengt» ...
3 Att detta är något afundsvärdt, vilja vi för ingen del påstå. Der man från sin aflägsna vrå i stillhet be|23 2|traktar de politiska passionernas tummel på verldens stora skådeplatser huru ofta prisar man icke då af hjertat den fridsama lyckan af ett lugnt framskridande, den sällsporda förmånen af ett välstånd i ro! Ty alltför ofta splittras folkens viljor under armbågandet mellan korsande intressen och alltför ofta grumlas derunder den endrägt medborgare emellan, den inbördes aktning för ömsesidiga rättigheten som utgör den säkraste borgen för staters väl. Öfverhufvud är intet godt att vänta af partier, i den mening att de hvart för sig representera ett intresse uteslutande. Det sanna och det goda står upphöjdt öfver partierna*)Hvad gör engelska ministern Peel till en af sitt lands och samtidens störste män? Hans mod att ställa sig öfver både Wighs och Tories och fordra offer af alla intressen, för att gagna alla. och går, likt en försyn, sin stilla gång genom djupet af tiderna. »Ty Gudar stoja icke.»
4 Men i den feberaktiga utvecklingsprocess, hvari samtidens civilisation nu blifvit indragen, ligger en ytans hetsighet, som gör att äfven det goda i tiden stundom kommer att uttala sig bullersamare, än annars dess vana är. Man bör derföre vara lika varsam i att fördöma rörelsen, som i att loftala den. Rättvisa åt allt och alla! Mångfaldig är det godas skepnad, likasom det skönas.
5 Frankrike är den smältdegel, i hvilken tidens ädla metaller hetast sjuda under afskiljandet af tidens slagg. Frankrike har födt den nya statsrätten. Det sociala lifvets framtid dagas i detta land. Men hvilken stormig gryning! Hvilken blodig morgonrodnad! Frankrike har stött dolken genom sitt bröst för att experimentera för Europa. Det har efter hvarandra genomgått vanmakten, frihetsyran, militärväldet och segerruset, nederlagen och eftergifterna, legitimiteten, borgarestyrelsen, penningehierarkin. Sådana skiften efterlemna frosskakningaroriginal: frossskakningar. I denna stund är Frankrike, midt under freden, partiernas och passionernas land. Man räknar der tre partier såsom qvarlefver af det förgångna: 1) republikanerne med Arago i spetsen, fåtaliga, men hårdnackade; 2) bonapartisterne, ett försvinnande parti, som efter Louis Napoleons och General Bertrands misslyckade landstigning vid Boulogne för några år sedan, synes vara belåtet med Kejsarens apotheos i invalidkyrkan; samt 3) legitimisterne, ett starkt och vådligt parti, som, med Chateaubriand och Berryer i spetsen, åsyftar »Henrik V:s» och den äldre Bourbonska liniens återuppsättande på thronen vid första tillfälle samt räknar mäktiga anhängare bland landtadeln, presterskapet och befolkningen i flera provinser. Vidare sönderfaller det julirevolutionen tillgifna Frankrike i tvenne politiska fraktioner: den konservativa centern med Guizot (och Konungen sjelf) m. fl. i styret, samt den liberala venstra sidan, med Thiers, Billault, Odilon Barrot, splittrade i flera mindre fraktioner. Dertill komma kommunisterne och anhängarne af S:t Simons, Fouriers och Owens läror, sociala meningsfraktioner af mer och mindre betydenhet, samt slutligen en ännu obenämnd, oordnad, men ständigt vexande alltmera hotande massa, hvilken, just genom sin egenskap att stå utom partierna, synes egnad att en dag uppsluka dem alla: anhängarne af det s. k. arbetets organisation, hvilka, utan att dela kommunisternas vansinniga drömmar, sträfva att uttränga den herrskande bourgeoisin från enväldet och bereda den arbetande klassen en mera oberoende och lyckligare exsistens. Denna mening äger redan mäktiga organer i allmänt lästa journaler och synes blifva af stor betydelse för Frankrikes framtid.
6 Det måste vara en stark arm, som förmår sammanhålla dessa statens och samhällets gäsande söndringsämnen inom lagarnes band. Det måste vara en utmärkt statsmannaklokhet, en stor på erfarenhet och menniskokännedom grundad ledareförmåga, som nu snart i sexton år hindrat passionernas tigrar att sönderslita hvarandra och Europa. Frankrike har sett »fredens Napoleon» efterträda krigets. Icke med orätt har man tillagt Konung Ludvig Philip denna benämning. Denne monarks med utmärkt skicklighet och konsequens genomförda fredspolitik är verldskunnig. Snart sexton år har han lagt sin kyliga hand på den hetsiga, uppbrusande sköldmöns, på Frankrikes feberheta panna och manat henne till lugn och svalka. Han har behandlat henne som ett oroligt, men godsint barn; han har ömsom smekt henne till ro, ömsom hotat henne med aga, ömsom gifvit henne afrikanska nötter att sönderbita sina tänder uppå när lusten att bitas påkom henne. Och hon har lydt hans röst, såsom leoparden lyder sin tämjare, i det han villigt åter indrager de utsträckta klorna. Frankrike är starkt, lyckligt och lugnt; åtminstone uttrycker konungens i slutet af December 1845 upplästa throntal den högsta tillfredsställelse.
7 Kronan är den tyngsta börda, som belastar ett menniskohufvud. I det konstitutionela Frankrike har man väl uppställt den sats, att »konungen regerar, men styr icke».konsekvensändrat/normaliserat Monarken behöfver här icke, en annan Atlas, på sina skullror uppbära en verld. Och likväl hvem, utom Hertigen af Bourdeaux, ville väl afundas Ludvig Philip Frankrikes krona? Kring honom resa faktionerna sina hufvuden, försåtet lurar på hans för Frankrikes och Europas lugn så dyrbara lif, tusende politiska beräknare afbida med otålighet den gamle konungens död. Skifterika öden har han genomgått, stora sorger hafva drabbat hans hufvud; men okufvelig och med städse upprätt hufvud, länkar han stormarne åt sidan med samma mod och skicklighet, som fordom Napoleon trotsade dem. Hvad har han icke genomgått, och hvem har under alla skiften förblifvit sig lik, som han?
8 Född 1773 och son af den alltför beryktade kunglige konungamördaren Hertigen af Orleans, som guillotinerades under namn af Egalité, såg Ludvig Philip knappt 20 år gammal den fransyska revolutionens ljusblixtar och gräsligheter på närmaste håll. Under Dumouriez gjorde han 1792 sitt första fälttåg i republikens arméer, bevistade slagen vid Valmy och Jemappes med utmärkelse, kallades 1793 af Välfärdsutskottet till guillotinerna i Paris, men emigrerade jemte sin general till Österrikarne, afslog anbudet af ett befäl i deras armé, blef under namn af Chabaud lärare i mathematiken vid skolan i Reichenau, genomreste 1795 Sverige, Norige, Lappland och Finland, gjorde sedermera en utflykt till Förenta Staterne och nedsatte sig derpå i England. Här försonade han sig med Ludvig XVIII, lefde en tid bortåt stilla och indraget, reste sedan till Sicilien och förmälde sig der 1809 med konungens af Neapel dotter Amalia. I Palermo dröjde Ludvig Philip till Napoleons fall 1814, reste derpå till Paris, gick åter i landsflykt under de hundrade dagarne, återvände efter deras förlopp och lemnade ej sedan Frank|23 3|rike förrän som konung. Utan att deltaga i regeringen under restaurationen, betraktade han dess misstag i lugn och fortfor att samla en dyrbar erfarenhet. Misstrodd af Ludvig XVIII, blef han tillbakasatt och bevakad på ett sätt, som gjorde hans namn populärt bland de många missnöjde. Julirevolutionen 1830 upphöjde Ludvig Philip på Bourbonernas thron.
9 Konung Ludvig Philip är en klok man. Han känner menniskorna och deras svagheter samt förstår att begagna dem. Man såg honom en tid ofta, lätt igenkänd med sin gråa öfverrock och sin paraply, promenera till fots på gatorna i Paris, trycka borgarnes händer och samtala med dem om deras familjer. Detta var 1830. Några år sednare började de ryktbara mordanslagen, konungen måste omgifva sig med vakt och visar sig nu offentligen endast inom täta spetsgårdar af sina garder. Mycket har sedan 1830 blifvit annorlunda. Borgarekonungen regerar icke allenast, han styr äfven. Klokt eftergifvande för folkviljan, såsom 1840, förstår han att snart återlänka hakarna af den politiska mekanismen in i de förra gångjernen. Bakom mannen med jernviljan, Guizot, Frankrikes mest konsequente och törhända skickligaste statsman, står konungaviljan osynlig, men ledande det hela med orubbelig konsequens. Sjelfve Thiers, folkmannen, som 1840 upprörde Europa med sin braskande krigspolitik, efterlemnade ett verk, som mer än något gynnade konungens intressen: befästningen af Paris. Berusade af krigslystnad, beviljade Fransmännen en rad af detacherade skansar, hvilkas kanoner och mörsare efter behof kunna vändas mot en yttre fiende eller mot staden Paris. Den hetsiga staden med alla dess gäsande politiska passioner märker med häpnad att den ligger i regeringens våld och att en ny julirevolution är nära nog omöjlig. Men Ludvig Philip begagnar med vanlig moderation sitt öfvertag. Inga ordonnanser störa det konstitutionela statsskickets jemna gång. I konungens politik är hvarje skruf så fast, hvarje gångjern så smordt, att ingenting gnisslar i hakarne. Blott tror man sig märka att lösen numera är: ingen opposition i kamrarne. Dynastiska intressen bjuda försigtighet. Följd af Frankrikes uppriktiga saknad, slöt thronföljaren, den ädle Hertigen af Orleans, vådligt sina dagar 1842. Thronarfvingen är nu blott 7 år gammal och konungen 73. Ett regentskap emotses således och den blifvande regenten, Hertigen af Remours, är icke populär. Deraf dessa concessioner åt det inflytelserika presterskapet; deraf detta dröjsmål med nedsättandet af räntorna på statsskulden, hvarigenom de mäktigaste kapitalister bindas vid thronens intressen. Deraf dessa upprepade dotationsförslag, hvilka åsyfta att lägga stora pekuniära hjelpmedel i den blifvande regentens hand. Deraf denna intima allians med England, som, ehuru impopulär i Frankrike, bereder dynastin det kraftigaste yttre stöd. Och slutligen denna fredspolitik, ehuru sannolikt en frukt af djupa insigter i Frankrikes och Europas verkliga behof, men dock så föga egnad att tillfredsställa det franska lynnet, tjenar icke äfven den att befästa den Orleanska dynastins enskilda intressen, dymedelst att den lugnar eller uttröttar partierna och samlar kring konungahuset civilisationens, handelns och industrins mäktiga sympathier?
10 Erfarne män tro sig under allt detta förmärka, att Frankrikes ställning, långt ifrån att vara så betryggad, som throntalet låter förmoda, tvärtom väl erbjuder många vådor, men inga garantier för framtiden. Finansernas tillstånd är betänkligt, statsskulden betydlig, missförhållandet mellan utgift och inkomst ej sällan stort; hvarföre det minsta moln på den politiska horisonten gör obehagliga intryck på börsen i Paris. Algier uppslukar millioner och bataljoner; efter mer än 15 års uppoffringar för denna koloni, kommer som ett dunderslag den nyheten att Abdel-Kader visat sig få timmars väg från Algier; så föga betryggad är denna eröfring, oaktadt sin vidsträckta terrain. På engelska alliansen, som så litet understödes af folksympathierna, är föga att bygga; man har sett obetydliga tvister urarta och med möda bortsmusslas af diplomaterne. Mest likväl har Frankrike att frukta sig sjelf. Bourgeoisin, den förmögna medelklassen, är i detta ögonblick den herrskande der. Det är denna klass, som dragit den egentliga vinsten af alla omhvälfningar; den stiftar lagar, den beskattar folket. Det är den som föreskrifvit en så hög valcensus, att endast 40 000konsekvensändrat/normaliserat valmän representera de 36 millionerna. Arbetsklassen, alla de opriviligierade, äro uteslutne från politiska rättigheter och tryckas af en lagstiftning, som i första rummet befordrar lagstiftarnes, medelklassens intressen. Deraf detta ständigt vexande rop om arbetets organisation. Så länge detta rop höjdes af enskilda röster, bortdog det i sorlet af dagen. Nu hafva massorna börjat räkna sitt antal, och deri ligger det vådliga. Vi äro mer än 30 millioner vanlottade, säga de; skola vi draga statens tunga, utan att dela statens styrelse? Se der en fråga, som ljuder allt fruktansvärdare. Medelklassen inser sin fara och söker strängare binda massorna medelst s. k. arbetsböcker o. d. Skall detta i längden lyckas? Skall icke nästa omhvälfning i Frankrike utgå från den arbetande klassen, likasom de förra från medelklassen och, likasom de, upplyfta de eftersatta? Dock är dervid den väsendtliga skilnad, att en framtida omhvälfning kommer att blifva af egentligen social natur. Och för verldens lugn vore väl lyckligast, om den kunde försiggå på lagliga vägar i stillhet och endrägt.