1 Bland de många förslag, som i denna rörliga tid kommit å bane och likasom af sig sjelfva vuxit upp ur ett allmänt behof, är äfven det om ett blifvande institut för döfstumma i Finland. Olyckligtvis är mängden af nödiga, ofta oundvikliga samhällsförbättringar så stor; man har så grundligt vaknat ur den ljufva illusionen att lefva uti ett land som står på jemnhöjd med samtidens framsteg och bildning; på alla håll visa sig så många luckor, så många brister framträda, förut glömda eller obekanta, att man, rådvill om krafter och medel, tvekar i valet om det oumbärligaste bland det oumbärliga, det först nödvändiga bland det myckna nödiga. Man kan derföre om den snara realiseringen äfven af ofvannämnde oumbärliga inrättning hysa grundade tvifvel; man kan med skäl åberopa, att statsverkets tillgångar och enskildas uppmärksamhet eller tillskott äro splittrade i många andra riktningar, der styrelse och folk nu bemöda sig att bringa reformer i dagen; att således nämnde institut för närvarande har ringa utsigt att komma till stånd. Men om det ock så är, så gjorde man dock orätt uti att derföre lägga ett enda nyttigt, af behofvet högt påkalladt förslag ad acta. Dess tid skall ofelbart komma, kanhända förr än man nu vågar hoppas, ty med vaknad håg och spända muskler uträttar ett folk på få år mer än förut, under likgiltighetens dvala, på mansåldrar. Må derföre äfven dessa och andra anspråkslösa röster till förmån för de olyckliga döfstumma icke tveksamt förstummas, utan i sin ringa mån föra deras talan, som sjelfva intet ord äga.
2 Nödvändigheten af ett sådant institut borde icke kunna ifrågasättas. Ett samhälle kan hvarken för Gud eller menniskor ansvara, om det försummar en möjlighet, som finnes, att från den djupaste oförskyllda förnedring rädda tusende bland sina medlemar. Samhället inrättar skolor för okunnigheten, fattigvård för nöden, lasaretter för sjukdomen, och ingen lärer anse detta för öfverloppsgerningar. Skillnaden är endast, att dessa okunnige, dessa fattige, dessa sjuke utgöra ett stort antal, medan de döfstumma utgöra jemförelsevis få. Går då samhället ut från egennyttans ståndpunkt, så kan det säga: jag kan umbära dessa få, men jag kan ej umbära de många. Men denna ståndpunkt är lika orimlig, som om lagen ville göra undantag för vissa sällsyntare brott och säga t. ex.: det lönar icke mödan att straffa dem som med flit låta barn svälta ihjäl eller gå vilse i skog, ty sådant händer så sällan. Dylika undantag skulle såra lagens hela princip, och på samma sätt kan man säga att vanvården af de döfstumma sårar hela samhällets princip, som måste vara att trygga icke blott flertalet, utan alla, – att bereda möjlighet, icke blott för de flesta, utan för alla intelligenser att utveckla sig så långt de förmå, efter måttet af deras krafter och deras arbete.
3 Om nu de döfstummas antal är ringa i proportion, eller vidpass en på 800, så blir totalziffran för hela landet icke desto mindre anmärkningsvärd och stiger helt säkert till 2 000konsekvensändrat/normaliserat eller derutöfver. Denna sistnämnda ziffraoriginal: zifira talar kanske mera till ögat. Den innebar, enkelt taladt, så mycket, att 2 000konsekvensändrat/normaliserat landsmän och döpte kristne icke känna och intill dödedag ej skola lära sig känna Gud, evighet, menniskovärde, menniskorätt, menniskolycka, pligt, sed och allt slags kunskap, som icke hör till sinnliga ting, hvilka kunna med ögonen ses och med känseln eller händerna fattas. Den innebär således, att 2 000konsekvensändrat/normaliserat landsmän, odödliga, med förnuft begåfvade väsenden likasom vi, skola hela sitt jordelif igenom stå till mer än hälften på djurets ståndpunkt, och stå der, icke som djuret med det omedvetna lugnet af en uppfylld bestämmelse, utan stå der som väsen med menskliga anlag, uppfyllde af dunkla aningar, af brinnande trånad, af mensklighetens allmänna törst efter fullkomning och klarhet, hvilken för dem ensamt aldrig skall fläckas, förän detta lifvets skola är slut. Den innebär slutligen, att 2 000konsekvensändrat/normaliserat landsman i detta det 19:de seklet allt ännu, med undantag af knapphändiga yttre vanor och halfförstådda intryck, allt fortfarande stå på en ståndpunkt af barbari, som sjelfve våra hedniske förfäder för 1 000konsekvensändrat/normaliserat år tillbaka lemnat långt bakom sig – att således seklernas verk, att mensklighetens hela stora utvecklingsarbete från slägte till slägte för dem, och för dem ensamt, varit förgäfves. Sannerligen, om det vore möjligt att hos dessa olyckliga, hvilka slutligen och med få undantag hamna i förtviflan eller i slöhet, om det vore möjligt att hos dem totalt förstöra den gudomliga gnistan, sträfvandet efter fullkomning, som är nedlagd i djupet af hvarje menniskobröst, och ställa dem fullständigt under menskligheten, i stället att låta dem hjelplösa sträcka sin famn efter likars företräden – man skulle då göra dem en större tjenst, än att, som nu, mata dem med nådebröd och bruka dem till allehanda machinarbete; man skulle då åtminstone betaga dem känslan af deras förnedring, och de blefve då på sitt sätt hela varelser, i stället att nu bortsucka sitt lif i en halfhet, som hvarken är menniska eller djur, förenande bådas drifter, men ingenderas uppnådda mål.
4 Men som detta i alla fall lärer vara omöjligt, återstår endast den bättre och menskligare utvägen att för dessa vanlottade inrätta förenade läro- och uppfostringsanstalter, hvarest de kunna lyftas någotsånär i jemnhöjd med den öfriga menskligheten, återvinna, jemte egen inre frid, den förlorade känslan af sitt menniskovärde och utbildas till nyttiga medlemar i detta samhälle, för hvilket de härtills varit en börda. Höra kan ingen mensklig konst mera lära dem; men de kunna lära sig tala, läsa och skrifva samt af läpparnas rörelser uppfatta andras tal. Än mer: de kunna lära sig allt hvad hörande menniskor förnimma, förstå och sedan vidare sjelfva praktiskt tillämpa, med undantag endast af ljudet. Med detta enda undantag och med vissa inskränkningar i talet, kunna de döfstumma blifva delaktige af allt slags kunskap samt all sedlig förbättring; ty instituter för detta ändamål skilja sig väsentligt från alla slags skolor och uppfostringsanstalter deruti, att de för sina elever nödgas ersätta äfven en stor del af den allmänna uppfostran, de sedlighetsbegrepp m. m., som öfriga menniskor alltfrån sin späda barndom omärkbart inhämta af sammanlefnaden med andra. Man kan i sanning säga, att dessa instituter, byggande uppå allmänt mensklig grund, nyskapa hos sina elever både den intelligenta och den sedligt religiösa menniskan. Detta ger dem ett det största och lärorikaste intresse, och deras upphofsmän och lärare förtjena, om någon, namn utaf mensklighetens välgörare.
5 Vi kunna ej här ingå i detaljerna för dessa inrättningar. Man äger dervid god utländsk erfarenhet att bygga uppå. Närmaste frågan är, om och på hvad sätt ett sådant institut blifver möjligt i Finland.
6 Vår döfstumme landsman hr Carl Oskar Malm, som genomgått institutet på Manilla vid Stockholm, och derefter sjelf praktiskt undervisat, har flerfaldigt och berömligen intresserat sig för denna fråga, hvars vidd och värde han så naturligt måste kunna mer än andra bedöma. Att frågan kommit å bane, derföre har man väl egentligen hr Malm att tacka och, genom honom, den berömda anstalten på Manilla,|101 3| som i mer än 30 år varit en välsignelse för Sveriges döfstumma. Andre vänner af saken ha sedan tagit uti dermed, och så läser man i Borgå Tidn. N:o 48 ett förslag att insamla medel för detta ändamål genom subskription, hvars belopp tillsvidare skulle i någon sparbank förräntas.
7 Häremot kan invändas, att en subskription förutsätter en redan förhandenvarande direktion, komité eller dylikt, som ansöker nödigt tillstånd och ansvarar för medlens rätta användande. Vidare kan anmärkas, att sparbankerne ej äro allmänna förräntningsanstalter, utan ha den speciela bestämmelse att vårda och förkofra vissa samhällsklassers och vissa orters sparpenningar, följaktligen icke egna sig för detta allmänna ändamål. Det tyckes således, som borde man, derest subskription kommer i fråga, till en början se sig om efter något slags permanent bestyrelse och dernäst efter andra utvägar att låta de inbragta medlen vexa.
8 Redan för någon tid sedan lärer hr Malm till kejs. senaten hafva insändt förslag till ett institut för 60 döfstumma med dertill hörande tekniska verkstäder, jemte bifogadt kostnadsförslag, hvilket jemväl säges blifvit hemställdt till medicinalstyrelsens pröfning och, på grund af dess utlåtande, i anseende till de dryga kostnaderna, befunnits för närvarande overkställbart. Hr Malm lärer numera hafva förändrat sin ursprunliga plan sålunda, att ett institut med 100 elever, grundadt på en landtegendom vid sjö i närheten af Helsingfors eller Åbo, skulle, – såsom tillika varande ett landtbruksinstitut, hvars afkastning användes till fattiga elevers underhåll, – kosta endast tredjedelen af den summa medicinalstyrelsen pröfvat för ändamålet vara behöflig. Vi känna icke detaljerna af detta nya förslag, tro också ej, att närheten af de dyra orterna Helsingfors och Åbo vore för detta institut lämpelig, utan borde detsamma snarare förläggas å någon billig ort inuti landet, t. ex. Heinola eller Jyväskylä. Huruvida inrättningen, utan att förblanda två olika bestämmelser, kunde benämnas »landtbruksinstitut», synes oss äfvenså kunna dragas i betänkande. Hvad deremot angår förslagets hufvudsak, nemligen att grunda institutet på jordegendom och jordbruk, hellre än på tekniska verkstäder, – ifall med sådana åsyftas något mer än grofsmide, skomakeri, skrädderi o. d. – det synes oss vara sundt tänkt. Utsigterna åt det tekniska hållet äro för små, för att de döfstumme, utgångne från institutet, kunde påräkna en säker bergning, hvaremot någon insigt i jordbruk säkrare kunde bereda dem tillfälle till framtida utkomst och nyttig verksamhet.
9 Ur denna synpunkt – och då man i hr Malm har lyckan kunna påräkna en man lika bekant med vårt lands språk och seder, som kunnig och varm för saken sjelf – synes derföre frågan om institutets vara eller icke vara i främsta rummet bero på möjligheten att för detta ändamål erhålla en lämplig jordegendom. Huru åter detta skall ske, såframt ej staten dertill har medel, är icke lätt att afgöra. Törhända och i nödfall med subskription. Genare och bättre vore ändå, om någon enskild ansåge det löna mödan att för uppoffringen af jord eller penningar köpa sig den evärdeliga äran att grundlägga ett institut för så många likars och landsmäns återvinnande åt menskligheten, åt samhället och åt dem sjelfva. En sådan disposition är kanske mer än man vågar hoppas, men den är icke mer än hvad man i andra länder ser alla dagar.
10 På ett eller annat sätt skall företaget gå. Det är omöjligt att Finland länge kan bära i sitt sköte och på sitt samvete bördan af tvåtusen hedningar och halfmenniskor, stängda från religion, seder, upplysning och verksamhet.
11 Borgå Tidn. nämner i sammanhang härmed ett institut för blinda. Deras öde är föga mindre behjertansvärdt, och det är sannolikt att båda inrättningarna sammanställas, såsom utrikes skett, derest staten tager saken på sig. Men sålänge det gäller enskilda företag med små medel, är det vådligt att sväfva för vida ut. Vill man uträtta någonting dugligt, så är bäst att icke taga uti med två saker på engång, utan med all kraft gripa i en.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Institut för döfstumma i Finland.
1 Bland de många förslag, som i denna rörliga tid kommit å bane och likasom af sig sjelfva vuxit upp ur ett allmänt behof, är äfven det om ett blifvande institut för döfstumma i Finland. Olyckligtvis är mängden af nödiga, ofta oundvikliga samhällsförbättringar så stor; man har så grundligt vaknat ur den ljufva illusionen att lefva uti ett land som står på jemnhöjd med samtidens framsteg och bildning; på alla håll visa sig så många luckor, så många brister framträda, förut glömda eller obekanta, att man, rådvill om krafter och medel, tvekar i valet om det oumbärligaste bland det oumbärliga, det först nödvändiga bland det myckna nödiga. Man kan derföre om den snara realiseringen äfven af ofvannämnde oumbärliga inrättning hysa grundade tvifvel; man kan med skäl åberopa, att statsverkets tillgångar och enskildas uppmärksamhet eller tillskott äro splittrade i många andra riktningar, der styrelse och folk nu bemöda sig att bringa reformer i dagen; att således nämnde institut för närvarande har ringa utsigt att komma till stånd. Men om det ock så är, så gjorde man dock orätt uti att derföre lägga ett enda nyttigt, af behofvet högt påkalladt förslag ad acta. Dess tid skall ofelbart komma, kanhända förr än man nu vågar hoppas, ty med vaknad håg och spända muskler uträttar ett folk på få år mer än förut, under likgiltighetens dvala, på mansåldrar. Må derföre äfven dessa och andra anspråkslösa röster till förmån för de olyckliga döfstumma icke tveksamt förstummas, utan i sin ringa mån föra deras talan, som sjelfva intet ord äga.
2 Nödvändigheten af ett sådant institut borde icke kunna ifrågasättas. Ett samhälle kan hvarken för Gud eller menniskor ansvara, om det försummar en möjlighet, som finnes, att från den djupaste oförskyllda förnedring rädda tusende bland sina medlemar. Samhället inrättar skolor för okunnigheten, fattigvård för nöden, lasaretter för sjukdomen, och ingen lärer anse detta för öfverloppsgerningar. Skillnaden är endast, att dessa okunnige, dessa fattige, dessa sjuke utgöra ett stort antal, medan de döfstumma utgöra jemförelsevis få. Går då samhället ut från egennyttans ståndpunkt, så kan det säga: jag kan umbära dessa få, men jag kan ej umbära de många. Men denna ståndpunkt är lika orimlig, som om lagen ville göra undantag för vissa sällsyntare brott och säga t. ex.: det lönar icke mödan att straffa dem som med flit låta barn svälta ihjäl eller gå vilse i skog, ty sådant händer så sällan. Dylika undantag skulle såra lagens hela princip, och på samma sätt kan man säga att vanvården af de döfstumma sårar hela samhällets princip, som måste vara att trygga icke blott flertalet, utan alla, – att bereda möjlighet, icke blott för de flesta, utan för alla intelligenser att utveckla sig så långt de förmå, efter måttet af deras krafter och deras arbete.
3 Om nu de döfstummas antal är ringa i proportion, eller vidpass en på 800, så blir totalziffran för hela landet icke desto mindre anmärkningsvärd och stiger helt säkert till 2 000konsekvensändrat/normaliserat eller derutöfver. Denna sistnämnda ziffraoriginal: zifira talar kanske mera till ögat. Den innebar, enkelt taladt, så mycket, att 2 000konsekvensändrat/normaliserat landsmän och döpte kristne icke känna och intill dödedag ej skola lära sig känna Gud, evighet, menniskovärde, menniskorätt, menniskolycka, pligt, sed och allt slags kunskap, som icke hör till sinnliga ting, hvilka kunna med ögonen ses och med känseln eller händerna fattas. Den innebär således, att 2 000konsekvensändrat/normaliserat landsmän, odödliga, med förnuft begåfvade väsenden likasom vi, skola hela sitt jordelif igenom stå till mer än hälften på djurets ståndpunkt, och stå der, icke som djuret med det omedvetna lugnet af en uppfylld bestämmelse, utan stå der som väsen med menskliga anlag, uppfyllde af dunkla aningar, af brinnande trånad, af mensklighetens allmänna törst efter fullkomning och klarhet, hvilken för dem ensamt aldrig skall fläckas, förän detta lifvets skola är slut. Den innebär slutligen, att 2 000konsekvensändrat/normaliserat landsman i detta det 19:de seklet allt ännu, med undantag af knapphändiga yttre vanor och halfförstådda intryck, allt fortfarande stå på en ståndpunkt af barbari, som sjelfve våra hedniske förfäder för 1 000konsekvensändrat/normaliserat år tillbaka lemnat långt bakom sig – att således seklernas verk, att mensklighetens hela stora utvecklingsarbete från slägte till slägte för dem, och för dem ensamt, varit förgäfves. Sannerligen, om det vore möjligt att hos dessa olyckliga, hvilka slutligen och med få undantag hamna i förtviflan eller i slöhet, om det vore möjligt att hos dem totalt förstöra den gudomliga gnistan, sträfvandet efter fullkomning, som är nedlagd i djupet af hvarje menniskobröst, och ställa dem fullständigt under menskligheten, i stället att låta dem hjelplösa sträcka sin famn efter likars företräden – man skulle då göra dem en större tjenst, än att, som nu, mata dem med nådebröd och bruka dem till allehanda machinarbete; man skulle då åtminstone betaga dem känslan af deras förnedring, och de blefve då på sitt sätt hela varelser, i stället att nu bortsucka sitt lif i en halfhet, som hvarken är menniska eller djur, förenande bådas drifter, men ingenderas uppnådda mål.
4 Men som detta i alla fall lärer vara omöjligt, återstår endast den bättre och menskligare utvägen att för dessa vanlottade inrätta förenade läro- och uppfostringsanstalter, hvarest de kunna lyftas någotsånär i jemnhöjd med den öfriga menskligheten, återvinna, jemte egen inre frid, den förlorade känslan af sitt menniskovärde och utbildas till nyttiga medlemar i detta samhälle, för hvilket de härtills varit en börda. Höra kan ingen mensklig konst mera lära dem; men de kunna lära sig tala, läsa och skrifva samt af läpparnas rörelser uppfatta andras tal. Än mer: de kunna lära sig allt hvad hörande menniskor förnimma, förstå och sedan vidare sjelfva praktiskt tillämpa, med undantag endast af ljudet. Med detta enda undantag och med vissa inskränkningar i talet, kunna de döfstumma blifva delaktige af allt slags kunskap samt all sedlig förbättring; ty instituter för detta ändamål skilja sig väsentligt från alla slags skolor och uppfostringsanstalter deruti, att de för sina elever nödgas ersätta äfven en stor del af den allmänna uppfostran, de sedlighetsbegrepp m. m., som öfriga menniskor alltfrån sin späda barndom omärkbart inhämta af sammanlefnaden med andra. Man kan i sanning säga, att dessa instituter, byggande uppå allmänt mensklig grund, nyskapa hos sina elever både den intelligenta och den sedligt religiösa menniskan. Detta ger dem ett det största och lärorikaste intresse, och deras upphofsmän och lärare förtjena, om någon, namn utaf mensklighetens välgörare.
5 Vi kunna ej här ingå i detaljerna för dessa inrättningar. Man äger dervid god utländsk erfarenhet att bygga uppå. Närmaste frågan är, om och på hvad sätt ett sådant institut blifver möjligt i Finland.
6 Vår döfstumme landsman hr Carl Oskar Malm, som genomgått institutet på Manilla vid Stockholm, och derefter sjelf praktiskt undervisat, har flerfaldigt och berömligen intresserat sig för denna fråga, hvars vidd och värde han så naturligt måste kunna mer än andra bedöma. Att frågan kommit å bane, derföre har man väl egentligen hr Malm att tacka och, genom honom, den berömda anstalten på Manilla,|101 3| som i mer än 30 år varit en välsignelse för Sveriges döfstumma. Andre vänner af saken ha sedan tagit uti dermed, och så läser man i Borgå Tidn. N:o 48 ett förslag att insamla medel för detta ändamål genom subskription, hvars belopp tillsvidare skulle i någon sparbank förräntas.
7 Häremot kan invändas, att en subskription förutsätter en redan förhandenvarande direktion, komité eller dylikt, som ansöker nödigt tillstånd och ansvarar för medlens rätta användande. Vidare kan anmärkas, att sparbankerne ej äro allmänna förräntningsanstalter, utan ha den speciela bestämmelse att vårda och förkofra vissa samhällsklassers och vissa orters sparpenningar, följaktligen icke egna sig för detta allmänna ändamål. Det tyckes således, som borde man, derest subskription kommer i fråga, till en början se sig om efter något slags permanent bestyrelse och dernäst efter andra utvägar att låta de inbragta medlen vexa.
8 Redan för någon tid sedan lärer hr Malm till kejs. senaten hafva insändt förslag till ett institut för 60 döfstumma med dertill hörande tekniska verkstäder, jemte bifogadt kostnadsförslag, hvilket jemväl säges blifvit hemställdt till medicinalstyrelsens pröfning och, på grund af dess utlåtande, i anseende till de dryga kostnaderna, befunnits för närvarande overkställbart. Hr Malm lärer numera hafva förändrat sin ursprunliga plan sålunda, att ett institut med 100 elever, grundadt på en landtegendom vid sjö i närheten af Helsingfors eller Åbo, skulle, – såsom tillika varande ett landtbruksinstitut, hvars afkastning användes till fattiga elevers underhåll, – kosta endast tredjedelen af den summa medicinalstyrelsen pröfvat för ändamålet vara behöflig. Vi känna icke detaljerna af detta nya förslag, tro också ej, att närheten af de dyra orterna Helsingfors och Åbo vore för detta institut lämpelig, utan borde detsamma snarare förläggas å någon billig ort inuti landet, t. ex. Heinola eller Jyväskylä. Huruvida inrättningen, utan att förblanda två olika bestämmelser, kunde benämnas »landtbruksinstitut», synes oss äfvenså kunna dragas i betänkande. Hvad deremot angår förslagets hufvudsak, nemligen att grunda institutet på jordegendom och jordbruk, hellre än på tekniska verkstäder, – ifall med sådana åsyftas något mer än grofsmide, skomakeri, skrädderi o. d. – det synes oss vara sundt tänkt. Utsigterna åt det tekniska hållet äro för små, för att de döfstumme, utgångne från institutet, kunde påräkna en säker bergning, hvaremot någon insigt i jordbruk säkrare kunde bereda dem tillfälle till framtida utkomst och nyttig verksamhet.
9 Ur denna synpunkt – och då man i hr Malm har lyckan kunna påräkna en man lika bekant med vårt lands språk och seder, som kunnig och varm för saken sjelf – synes derföre frågan om institutets vara eller icke vara i främsta rummet bero på möjligheten att för detta ändamål erhålla en lämplig jordegendom. Huru åter detta skall ske, såframt ej staten dertill har medel, är icke lätt att afgöra. Törhända och i nödfall med subskription. Genare och bättre vore ändå, om någon enskild ansåge det löna mödan att för uppoffringen af jord eller penningar köpa sig den evärdeliga äran att grundlägga ett institut för så många likars och landsmäns återvinnande åt menskligheten, åt samhället och åt dem sjelfva. En sådan disposition är kanske mer än man vågar hoppas, men den är icke mer än hvad man i andra länder ser alla dagar.
10 På ett eller annat sätt skall företaget gå. Det är omöjligt att Finland länge kan bära i sitt sköte och på sitt samvete bördan af tvåtusen hedningar och halfmenniskor, stängda från religion, seder, upplysning och verksamhet.
11 Borgå Tidn. nämner i sammanhang härmed ett institut för blinda. Deras öde är föga mindre behjertansvärdt, och det är sannolikt att båda inrättningarna sammanställas, såsom utrikes skett, derest staten tager saken på sig. Men sålänge det gäller enskilda företag med små medel, är det vådligt att sväfva för vida ut. Vill man uträtta någonting dugligt, så är bäst att icke taga uti med två saker på engång, utan med all kraft gripa i en.