Ögonkast*)Under denna rubrik är Red. sinnad att nu, såsom förlidet år, tid efter annan meddela sådana öfversigter eller märkeliga tidstecken från främmande land, som kunna vara upplysande för samtidens religiösa, politiska, literära eller industriela förhållanden..
1. Ronge och Påfvedömet.
1 I Tyskland har redan länge gått en profetia, att en ny Luther skall uppstå under detta århundrade. Slumrar han ännu i vaggan, denne framtidens man, eller står han redan vuxen och vapenför, men ännu omedveten om sin kallelse inom en samtid, som icke känner honom? – Vi lemne spådomen i sitt värde, men ovilkorligen erinras man derom i denna märkeliga tid, som i så månget afseende liknar den store reformatorns. Hvad man knappt skulle hafva väntat i 19:de seklet, ett nytt oerhördt ocker med religion och salighet, likt det Tetzelska som för trehundrade år sedan framkallade den obemärkte munken Luther, har äfven nu kallat en ringa kyrkans tjenare till oförfärad kamp mot menniskodikters våldsverkan på tro och samveten. Ett gammalt stycke tyg föregafs vara vår frälsares Christi osömmade lifrock, hvilken Han i tiden burit, och utställdes förleden höst till allmän dyrkan i staden Trier. Många hundrade tusende af alla åldrar och kön vallfärdade dit från alla delar i Tyskland och närgränsande länder, för att knäfallande tillbedja och beröra detta heliga tygstycke, erhålla aflat för sina synder och underbar hjelp för obotliga sjukdomar. Stora penningesummor strömmade till Trier; oräkneliga skaror återvände derifrån med lätta börsar, men syndfria samveten; underverk hopdiktades och utspredos om den heliga rocken; krucifixer och andra effekter, med hvilka man vidrört reliken, såldes som indrägtiga handelsvaror tillochmed i Italien och Frankrike; korteligen, skandalen var värdig en vidskeplig medeltid. En allmän ovilja förspordes i många delar af Tyskland och|11 2| mycket bläck öddes för och emot den heliga rockens äkthet; det var likväl så lätt att skjuta skulden på protestanternes religionshat, och ingen protest vann allmänt gehör. Då uppträdde plötsligen en ung, fattig och dittills fullkomligt obemärkt katholsk prest i Schlesien, Johannes Ronge benämnd, och ljungade mot Biskop Arnoldi, tillställaren af gyckelspelet i Trier, ett offentligt bref fullt af anda och kraft, deri Biskopen uppmanas att bevara Christi anda och icke hans rock. Brefvet väckte ofanteligt uppseende, aftrycktes i alla tidningar*)Detsama finnes i svensk öfv. i Sveriges Statstidning, om vi minnas rätt, i början af förl.förlidne December. och föranledde, såväl bland katholiker som protestanter, en mängd adresser och andra demonstrationer till Ronges fördel. En annan skrift af Ronge, »Rom och Domkapitlet i Breslau»,konsekvensändrat/normaliserat väckte i än högre grad de katholske prelaternes förbittring. Slagne med blindhet, vidtogo de ett förfarande, som måste försämra deras sak än mera. I stället för att öfverbevisas, afsattes Ronge från sin tjenst och bannlystes af domkapitlet i Breslau. Vid samma tid (i sistl. Dec. månad) förkunnades en ny utställning af den heliga rocken, följaktligen nya vallfarter och ny skandal, instundande påsk. Nu vann Ronge och hans sak otaligt många nya anhängare äfven bland katholikerna sjelfva. Uppmanad från alla håll att fortsätta sin oförfärade kamp för sanning och ljus, publicerade Ronge i början af detta år ett »rättfärdigande»,konsekvensändrat/normaliserat hvaraf vi, för dess stora märkvärdighets skull, efter Börsenhalle för den 20 Jan. meddele slutet.
2 »Jag har nu, skrifver Ronge, för min nations ögon framlagt min lefnadsvandel; må nationen dömma mellan mig och mina hierarkiska förtalare och motståndare. Jag har genom bilagde akter (Actenstücke) utredt, att jag, för uppsatsen »Rom och Domkapitlet i Breslau»,konsekvensändrat/normaliserat blifvit utan stämning, utan förhör, utan försvar (hvilket dock medgifves hvarje vanlig förbrytare) af Vicariats-embetet i Breslau afsatt från tjensten och dömd till ett vanärande straff. Jag har vidare genom akter utredt, att jag, enligt s. k. kanoniska stadgar, blifvit af samma högvördiga embete bannlyst, d. ä.det är lik en grof brottsling utstött ur kyrkans gemenskap. Då jag likväl talat och handlat i enlighet med min kallelse, med evangelium och med en tysk folklärares pligt; då jag mot rätt och billighet genom den romerska hierarkins eller hennes tjenares orättvisa och godtyckliga maktspråk afsatts från min tjenst och uteslutits ur församlingen; så träder jag inför min nation med klagan emot den romerska hierarkin och dess tjenare samt beder och fordrar i grund häraf, att medlemmarne af Vicariats-embetet i Breslau varda ålagde att upphäfva den mot mig utfärdade bannlysningen samt mitt afsättande från tjensten. Dock uppträder jag i detta besvärsmål icke till förmån för min person allenast; jag uppträder till förmån för det s. k. lägre presterskapet, hvilket är rättslöst i förhållande till det högre; jag uppträder till förmån för församlingarna, hvilka äro rättslösa i förhållande till prestkasten. Jag uppträder slutligen för hela kristenheten och i hela kristenhetens namn och anklagar den romerska hierarkin, hvilken falskeligen kallar sig allmännelig kyrka, att hon icke uppfyller den kallelse, hvilken enligt evangelium tillkommer henne, nemligen att försona och fullkomna menniskoslägtet, utan fastmera handlar i strid deremot. Den romerska hierarkin har gjort evangelii lära till ett tvångs-, hycklare- och ockersystem, hon har förnedrat religionen till en fal sköka för en upprörande jesuitism, hon håller hatet vaket emellan folken, upptänder borgerliga krig (man skåde Schweitz och andra länder) samt förnedrar menskligheten genom hyckleri och laster. Hon är det, hvilken har upprifvit det gapande svalget mellan de höga och låga, de bildade och de okunniga, de rika och fattiga individerna bland Europas folk så bredt, som vi nu se det; hon är det, som genom sitt påfvedömes och sitt jesuiterväsendes bedrägeri och förtryck upprifver detta svalg dagligen vidare. Men för att räddas från undergången, måste alla nationer kraftigt och afgjordt uppresa sig mot det inbrytande förderfvet. Nationerna, framför alla den tyska, äro förpligtade att sammankalla en national-kyrkoförsamling, sammansatt af fritt valde män ur församlingarna samt af rättskaffens prester, för att för alltid tillintetgöra trostvånget, det derur uppstående hyckleriet samt påfvedömet och jesuitismen ... Upp derföre I män af Tyskland, af Frankrike, af Stora Britanien, af Italien, af Spanien! Upp I män af Europa och Amerika! låtom oss i förening med våra auktoriteter (Behörde) manligen skrida till verket, till fridens och frihetens verk! Stunden har slagit, låtom oss bryta tros- och samvetsoket, låtom oss krossa det hycklande påfvedömet och hierarkin, låtom oss tillintetgöra den allt menskligt och gudomligt hånande jesuitismen och införa sanningens, ljusets, rättvisans, dygdens, frihetens och kärlekens rike, låtom oss införa Christi sanna rike på jorden!
3 Johannes Ronge.»
*)Under denna rubrik är Red. sinnad att nu, såsom förlidet år, tid efter annan meddela sådana öfversigter eller märkeliga tidstecken från främmande land, som kunna vara upplysande för samtidens religiösa, politiska, literära eller industriela förhållanden.
*)Detsama finnes i svensk öfv. i Sveriges Statstidning, om vi minnas rätt, i början af förl.förlidne December.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ögonkast*)Under denna rubrik är Red. sinnad att nu, såsom förlidet år, tid efter annan meddela sådana öfversigter eller märkeliga tidstecken från främmande land, som kunna vara upplysande för samtidens religiösa, politiska, literära eller industriela förhållanden..
1. Ronge och Påfvedömet.
1 I Tyskland har redan länge gått en profetia, att en ny Luther skall uppstå under detta århundrade. Slumrar han ännu i vaggan, denne framtidens man, eller står han redan vuxen och vapenför, men ännu omedveten om sin kallelse inom en samtid, som icke känner honom? – Vi lemne spådomen i sitt värde, men ovilkorligen erinras man derom i denna märkeliga tid, som i så månget afseende liknar den store reformatorns. Hvad man knappt skulle hafva väntat i 19:de seklet, ett nytt oerhördt ocker med religion och salighet, likt det Tetzelska som för trehundrade år sedan framkallade den obemärkte munken Luther, har äfven nu kallat en ringa kyrkans tjenare till oförfärad kamp mot menniskodikters våldsverkan på tro och samveten. Ett gammalt stycke tyg föregafs vara vår frälsares Christi osömmade lifrock, hvilken Han i tiden burit, och utställdes förleden höst till allmän dyrkan i staden Trier. Många hundrade tusende af alla åldrar och kön vallfärdade dit från alla delar i Tyskland och närgränsande länder, för att knäfallande tillbedja och beröra detta heliga tygstycke, erhålla aflat för sina synder och underbar hjelp för obotliga sjukdomar. Stora penningesummor strömmade till Trier; oräkneliga skaror återvände derifrån med lätta börsar, men syndfria samveten; underverk hopdiktades och utspredos om den heliga rocken; krucifixer och andra effekter, med hvilka man vidrört reliken, såldes som indrägtiga handelsvaror tillochmed i Italien och Frankrike; korteligen, skandalen var värdig en vidskeplig medeltid. En allmän ovilja förspordes i många delar af Tyskland och|11 2| mycket bläck öddes för och emot den heliga rockens äkthet; det var likväl så lätt att skjuta skulden på protestanternes religionshat, och ingen protest vann allmänt gehör. Då uppträdde plötsligen en ung, fattig och dittills fullkomligt obemärkt katholsk prest i Schlesien, Johannes Ronge benämnd, och ljungade mot Biskop Arnoldi, tillställaren af gyckelspelet i Trier, ett offentligt bref fullt af anda och kraft, deri Biskopen uppmanas att bevara Christi anda och icke hans rock. Brefvet väckte ofanteligt uppseende, aftrycktes i alla tidningar*)Detsama finnes i svensk öfv. i Sveriges Statstidning, om vi minnas rätt, i början af förl.förlidne December. och föranledde, såväl bland katholiker som protestanter, en mängd adresser och andra demonstrationer till Ronges fördel. En annan skrift af Ronge, »Rom och Domkapitlet i Breslau»,konsekvensändrat/normaliserat väckte i än högre grad de katholske prelaternes förbittring. Slagne med blindhet, vidtogo de ett förfarande, som måste försämra deras sak än mera. I stället för att öfverbevisas, afsattes Ronge från sin tjenst och bannlystes af domkapitlet i Breslau. Vid samma tid (i sistl. Dec. månad) förkunnades en ny utställning af den heliga rocken, följaktligen nya vallfarter och ny skandal, instundande påsk. Nu vann Ronge och hans sak otaligt många nya anhängare äfven bland katholikerna sjelfva. Uppmanad från alla håll att fortsätta sin oförfärade kamp för sanning och ljus, publicerade Ronge i början af detta år ett »rättfärdigande»,konsekvensändrat/normaliserat hvaraf vi, för dess stora märkvärdighets skull, efter Börsenhalle för den 20 Jan. meddele slutet.
2 »Jag har nu, skrifver Ronge, för min nations ögon framlagt min lefnadsvandel; må nationen dömma mellan mig och mina hierarkiska förtalare och motståndare. Jag har genom bilagde akter (Actenstücke) utredt, att jag, för uppsatsen »Rom och Domkapitlet i Breslau»,konsekvensändrat/normaliserat blifvit utan stämning, utan förhör, utan försvar (hvilket dock medgifves hvarje vanlig förbrytare) af Vicariats-embetet i Breslau afsatt från tjensten och dömd till ett vanärande straff. Jag har vidare genom akter utredt, att jag, enligt s. k. kanoniska stadgar, blifvit af samma högvördiga embete bannlyst, d. ä.det är lik en grof brottsling utstött ur kyrkans gemenskap. Då jag likväl talat och handlat i enlighet med min kallelse, med evangelium och med en tysk folklärares pligt; då jag mot rätt och billighet genom den romerska hierarkins eller hennes tjenares orättvisa och godtyckliga maktspråk afsatts från min tjenst och uteslutits ur församlingen; så träder jag inför min nation med klagan emot den romerska hierarkin och dess tjenare samt beder och fordrar i grund häraf, att medlemmarne af Vicariats-embetet i Breslau varda ålagde att upphäfva den mot mig utfärdade bannlysningen samt mitt afsättande från tjensten. Dock uppträder jag i detta besvärsmål icke till förmån för min person allenast; jag uppträder till förmån för det s. k. lägre presterskapet, hvilket är rättslöst i förhållande till det högre; jag uppträder till förmån för församlingarna, hvilka äro rättslösa i förhållande till prestkasten. Jag uppträder slutligen för hela kristenheten och i hela kristenhetens namn och anklagar den romerska hierarkin, hvilken falskeligen kallar sig allmännelig kyrka, att hon icke uppfyller den kallelse, hvilken enligt evangelium tillkommer henne, nemligen att försona och fullkomna menniskoslägtet, utan fastmera handlar i strid deremot. Den romerska hierarkin har gjort evangelii lära till ett tvångs-, hycklare- och ockersystem, hon har förnedrat religionen till en fal sköka för en upprörande jesuitism, hon håller hatet vaket emellan folken, upptänder borgerliga krig (man skåde Schweitz och andra länder) samt förnedrar menskligheten genom hyckleri och laster. Hon är det, hvilken har upprifvit det gapande svalget mellan de höga och låga, de bildade och de okunniga, de rika och fattiga individerna bland Europas folk så bredt, som vi nu se det; hon är det, som genom sitt påfvedömes och sitt jesuiterväsendes bedrägeri och förtryck upprifver detta svalg dagligen vidare. Men för att räddas från undergången, måste alla nationer kraftigt och afgjordt uppresa sig mot det inbrytande förderfvet. Nationerna, framför alla den tyska, äro förpligtade att sammankalla en national-kyrkoförsamling, sammansatt af fritt valde män ur församlingarna samt af rättskaffens prester, för att för alltid tillintetgöra trostvånget, det derur uppstående hyckleriet samt påfvedömet och jesuitismen ... Upp derföre I män af Tyskland, af Frankrike, af Stora Britanien, af Italien, af Spanien! Upp I män af Europa och Amerika! låtom oss i förening med våra auktoriteter (Behörde) manligen skrida till verket, till fridens och frihetens verk! Stunden har slagit, låtom oss bryta tros- och samvetsoket, låtom oss krossa det hycklande påfvedömet och hierarkin, låtom oss tillintetgöra den allt menskligt och gudomligt hånande jesuitismen och införa sanningens, ljusets, rättvisans, dygdens, frihetens och kärlekens rike, låtom oss införa Christi sanna rike på jorden!
3 Johannes Ronge.»