1 Årets största tilldragelse är freden, afslutad d. 30 Mars i Paris mellan Frankrike, England, Sardinien och Turkiet å ena samt Ryssland å andra sidan, under Österrikes medverkan och med Preussens namnteckning. D. 2 Jan. framställdes grefve Esterhazys förslag i Petersburg; d. 6 Jan. afgick Rysslands första svar; d. 16 Jan. det andra; Europa öfverraskades, och d. 25 Febr. sammanträdde konferensen i Paris. D. 11 Mars tillkallades Preussen, och d. 30:de flög fredsnyheten kring verlden (fredstraktaten läses i H. T. 1856 N:o 38). D. 16 April afslöts konferensen. Emedan makterna ännu voro oense om rätta tolkningen af några bland fredsvilkoren, slets denna tvist genom en ny konferens i Paris (31 Dec. 1856 – 6 Jan. 1857, se dagens utrikesnotiser). Handel och sjöfart återställdes och underhandlingar öppnades, på Förenta Staternas förslag, om fastställandet för framtiden af vissa folkrättsliga principer till handelns skydd uti krigstid, (flaggan skyddar lasten, kaperi förbjudes).
2 Efter freden visade sig, att makternas ställning inbördes var i mycket förändrad. Det var slut med den 40 åriga alliansen mellan Ryssland, Österrike, och Preussen (alltsedan 1813, en tid kallad den heliga alliansen); Ryssland, – sysselsatt med inre reformer, hvilka dess högsinte monark fann framför allt annat af behofvet påkallade, – drog sig tillbaka inom sig sjelf, och ett närmande ägde rum blott till Frankrike. Det sistnämndas allians med England qvarstod, men lossnad i fogningarne och med hvarandra korsande intressen; gjorde ännu gemensamt demonstrationen mot Neapel, men utan att skrida till handling. Frankrike återtog en afgörande vigt, kejsar Napoleon ledde trådarna af den europeiska diplomatin. En stor inbördes misstro söndrar de flesta af stormakterna. England, Österrike och Preussen stå, under vänskapens sken, utan en enda uppriktig bundsförvandt, bevakande ängsligt hvar sina fördelar. Makterna af andra och tredje ordningen kasta alla sina blickar på Frankrike; Belgien ensamt har vågat mot denna makt föra ett decideradt språk.
3 Åtskilliga moln på horizonten ha allvarsamt hotat den unga fredens bestånd. Dessa äro: 1) Donaufrågan, uppkommen af tvisten om besarabiska gränsen (Bolgrad, Ormön) och österrikarnes fortsatta ockupation af furstendömena; fredligt afgjord. 2) Neapolitanska frågan, uppkommen af konung Ferdinands vägran att lemna gehör åt Englands och Frankrikes framställningar om nödvändigheten att|6 3| mildra det tyranniska systemoriginal: stystem, som håller hela Italien i gäsning; utan veterlig påföljd. 3) Den allmänna italienska frågan om liberala reformer och upphörandet af utländskt (eg. österrikiskt) inflytande; väckt af Sardiniens sändebud, grefve Cavour, på konferensen i Paris; utan påföljd. 4) persiska frågan, uppkommen af ett religionskrig mellan de två muhamedanska sekterna, i följd hvaraf Persien eröfrade Indiens nyckel Herat och derigenom råkade i krig med England; är ännu sväfvande, dock hållen i tygel af kejsar Napoleon. 5) Schweitziska frågan, föranledd af ett kufvadt uppror i Neufchatel (Neuenburg), der rojalisterne ville återinföra den år 1848 störtade konservativa regeringen under preussisk öfverhöghet, hvarefter Preussen upplifvade sina anspråk och fordrade de fångne rebellernes frigifvande; härtill vägrade Schweitz och vill afskaffa allt beroende af Preussen; frågan väger mellan krig och fred. 6) Amerikanska frågan, föranledd af Englands värfningar i Förenta Staterna och rivalitet med dessa i Centralamerika; slöts sålunda, att F. St. utvisade engelska sändebudet i Washington, och detta lät sig England behaga. 7) Kinesiska frågan, anfallet mot Kanton, har ännu icke fått någon europeisk betydelse. I allmänhet synes barometern för ögonblicket visa på fred.
4 Frankrike tröstar sig öfver enväldet med sin krigsära, sin politiska betydelse och sin materiela blomstring, hvilken likväl har skakats af svindlande börsspel och regeringens slöseri. De mest betydande intelligenta krafterna äro antinapoleoniska, och äfven hos massorna, bortskämda af vanan att försörjas med bröd af regeringen, röjer sig obelåtenhet. Hemliga sällskaper och häktningar fortfara. Kejsar Napoleons dynasti anses officielt betryggad genom födelsen af en son; men i detta land tillhör framtiden hvarken en princip eller en person; man tror endast på dagen, och ett vindkast är nog för att störta dess mödosamt uppförda politiska byggnad.
5 Englands ljusaste sida förblifver dess inre styrelse, dess utmärkta institutioner, endrägten mellan regering och folk. Åt detta håll har kriget medfört genomgripande reformer i förvaltningen och krigsväsendet. Freden är der populär endast för handeln; 1855 års budget visade 80 millioner pund sterling mera utgift än inkomst. Utrikespolitiken är egoistisk och skoningslös. Samma makt, som så ädelt bekrigar slafhandeln, brukar ännu tortyren för sina ostindiska undersåter (bevisadt i parlamentet) och bombarderar Kanton af den mest tvetydiga anledning. Som verldsmakt står England på sluttande bana; det rullar af sin egen tyngd emot eröfringarnas brant, tvunget att krossa allt som står i dess väg, derest det ej sjelf vill falla i spillror.
6 Österrike har genom konkordatet med Rom, som återställer prestväldet och lägger all undervisning i jesuiternes händer, lagt kronan på sitt reaktionära system. I hvad mån detta medeltidiska mörker, i förening med öfriga statsmaximer, kan förekomma upplösningen af denna statskropp af inbördes fientliga elementer, skall framtiden utvisa. Österrike kastar sin skugga öfver hela Italien och tyckes för alltid ha fattat fast fot i dess norra delar; men sitt tag i Donaufurstendömena nödgas det motvilligt släppa.
7 Preussen har vägt så litet som stormakt, blifvit så negligeradt af sina vestra grannar och så knapphändigt insläppt uti pariser konferensen, att det nästan förblifvit obemärkt, derest ej schweitzerfrågan nyligen vändt Europas blickar ditåt. I hela Tyskland har det ytterst ringa sympathier, och på rivalen Österrike öder det ofantligt mycket bläck uti ändlösa noter, som ingenting uträtta. Om öfriga Tyskland är föga att förmäla. Det delas politiskt af rivaliteten mellan sina båda stormakter och ekonomiskt af den från England och Frankrike härstammande penningekrisen.
8 Danmark trifves godt under sin folkelige konung, men naggas i hälarna af sina tyska provinsers separatistiska anspråk. Öresundstullen är på väg att regleras i godo, sålunda att alla deri intresserade makter erlägga till Danmark en skadeersättning engång för alla, hvarefter tullen upphör.
9 SverigeochNorige, hvilka genom den s. k. novembertraktaten anslutit sig till vestmakterna, hejdades på denna bana af freden och ha fortgått med snabba steg till ett förr oerhördt välstånd. Sveriges statsverk visar betydliga öfverskott, jordegendomen har i en del provinser inom tio år stigit 100 procent i värde; handel och industri ha hastigt förkofrats, och med rättmätig tillfredsställelse kunde konung Oskar i sednaste throntal hänvisa på ett blomstrande land. Förra riksdagen med sina nyttiga reformer har dertill mycket bidragit. Äfven 1856 har för båda länderna varit ett lyckligt år, och prisernas märkbara stegring både på arbete och produkter har endast varit en följd af den allmänna välmågan. Kronprinsens popularitet som vicekonung af Norige, skandinaviska studenttåget (Juni), prins Oskars förlofning med Maria af Nassau (Sept.), riksdagens öppnande (23 Okt.) samt det i slutet af året skedda ombytet af konungens fleste rådgifvare ha varit de märkeligaste tilldragelser inom riket. Bland framtida utsigteroriginal: utsigttr äro de föreslagna 108 milen jernvägar på statens bekostnad (stambanor) inom 13 år de anmärkningsvärdaste.
10 Holland och Belgien blomstra i endrägt, föga bemärkta, men desto lyckligare. H. hemsöktes i Mars af svåra öfversvämningar. B., som kort förut tillbakavisat Frankrikes hot mot dess tryckfrihet, firade d. 29 Juli med oförställd tillgifvenhet 25:te årsdagen af konung Leopolds regering.
11 Schweitz har oförmodadt ryckts ur de sednaste årens lugn genom tvisten med Preussen om Neufchatel. Spanien undergick ånyo en af de kriser, som i detta land äro vanliga och som nu föranleddes af drottning Isabellas lystnad efter enväldet. Blodigt uppror kufvadt i Maj, den svage Espartero störtad af den råe O’Donnel, denne i sin tur störtad af den ännu råare Narvaez, som åter tyckes få vika för renlärige absolutister, samt återställandet af 1845 års konstitution, allt detta är endast steg på den trappa, som leder bort från det konstitutionela system, för hvilket Spanien blödde i sju års inbördes fejd och som förde Isabella på thronen. – Från Portugal har man endast hört om den unge konungens giftermålsplaner samt om öfversvämningar, likasom i Frankrike.
12 Bland italienska stater står Piemont i fortfarande stark spänning till Österrike och har, så godt det förmått, fört Italiens talan. På kriget och freden har det skördat några millioners skuld och äran att få underteckna pariser traktaten. Den arme påfven, som ingen bekymrar sig om i hans eget land, söker af alla krafter utbreda sitt välde i aflägsna länder. I Österrike och Spanien florera åter hans trogne jesuiter, i England arbeta de flitigt, och ända till Noriges isar sträcker sig deras omvändelsenit. Konung Ferdinand i Neapel är den han varit, obekymrad om vestmakternas lösa krut och den allmänna meningen. Upproret på Sicilien är lyckligen kufvadt, och det visserligen afskyvärda mordförsöket d. 8 Dec. har endast ytterligare befästat konungen i hans öfvertygelse om sättet att regera ett folk af idel rebeller.
13 I Grekeland har den franska ockupationen fortfarit, landet är i vanmakt och konung Otto oförmögen att någonting uträtta. Turkiet har, i sin hjerteliga förnöjelse att ändteligen blifva sina gode vestmaktiske vänner qvitt, efter förmåga sökt bota krigets remnor och deremellan, som vanligt, sysslat med seraljintriger, kufvat ett uppror af sheriffen i Mekka och låtit dränka eller prygla en och annan pascha, som råkat förse sig med häfdvunna mord och plundringar mot de kristne. Af orientens så mycket omtalade pånyttfödelse finner man föga spår, om icke det att ett engelskt bolag bygger jernvägar, att kanalen genom Suez för tjugonde gången säges vara besluta att Egyptens myndige pascha; anfäktar Abyssinien och att diverse reformer utlofvas och aldrig hållas. Persien har tagit Herat och fortfar att vara för både England och Turkiet en föga pålitlig granne.
14 I den yttersta östern fortfar det himmelska riket att besväras af ett jordiskt uppror som ingen har reda uppå, och Kanton har tjenat till skottafla för en engelsk amiral. D. 11 Nov. 1855 härjades Japans hufvudstad Jeddo af en svår jordbäfning. Europas silfver strömmar till Kina för thé och silke, medan kineserne visligen sörja sjelfve för egna behofver. Tyst, men utan uppehåll utbreder sig den anglosachsiska racen öfver Australiens aflägsna kuster, hvilkas framtid man nu knappt kan ana. Afrika dagas alltmera för djerfve resandes blickar. Kalifornien har kommit ur modet, men icke dess guld. Brasilien synes frodas i lugn, medan alla dess grannar kifvas. En djerf äfventyrare, Walker, har bemäktigat sig Nicaragua på gammalt vikingavis. Den celebre kejsar Faustin har i sin stora aptit efter grannen Domingo fått illa på pelsen, och Mexiko bevisar med sitt spanska elände att Santa Ana med sitt trädben var så god som någon annan der i landet. Förenta Staterna, denna stjerna af första ordningen, så mycket mera lysande, som den står der så ensam uti en hel omätelig verldsdel af splittring och vanmakt, fortfara att vexa i makt, område, rikedom och sjelfkänsla. Utåt dominerar denne unge jätte snart hela sin verldsdel, behandlar Mexiko med förakt, trottsar England och visar god lust att göra sin stämma gällande äfven i Europa. Inåt står han delad af slaffrågan i tvenne fientliga läger, som blodigt bekrigat hvarandra i Kansas. För ögonblicket har slafpartiet öfverhand och har satt på presidentstolen sin kandidat Buchanan, medan från motsatta lägret Harriet Beecher Stove slungat öfver slafveriet en ny bannstråle uti romanen Dred. Alltför stridande intressen söndra det inre af denna verldsmakt, för att den skulle kunna i längden bestå; men så som den nu står, är den en ensam företeelse i historien och det mest storartade försök, som någonsin blifvit gjordt att förlika samhället med friheten, det allmännas rätt med den enskildes högsta möjliga berättigande.
15 Ovanligt få berömda namn ha 1856 lemnat det jordiska. Bland dem må nämnas: literatören vicomte d’Arlincourt (Jan.) i Paris. – Poeten Heinrich Heine (17 Febr.) i Paris. – Nordpolsfararen sir James Ross (Sept.) – Engelske fältherren vicomte Hardinge (Sept.) – Renegaten Curchid pascha (engländaren Guyon), bekant sedan ungerska kriget (Okt). – Målaren Paul Delaroche (4 Nov.) i Paris. – Orientalisten baron Hammer Purgstall (Nov.) 83 år, i Wien. – Statsmännen grefve Lövenhjelm i Paris och J. A. v. Hartmansdorff (2 Dec.) Stockholm.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ur 1856 Års Krönika.
1 Årets största tilldragelse är freden, afslutad d. 30 Mars i Paris mellan Frankrike, England, Sardinien och Turkiet å ena samt Ryssland å andra sidan, under Österrikes medverkan och med Preussens namnteckning. D. 2 Jan. framställdes grefve Esterhazys förslag i Petersburg; d. 6 Jan. afgick Rysslands första svar; d. 16 Jan. det andra; Europa öfverraskades, och d. 25 Febr. sammanträdde konferensen i Paris. D. 11 Mars tillkallades Preussen, och d. 30:de flög fredsnyheten kring verlden (fredstraktaten läses i H. T. 1856 N:o 38). D. 16 April afslöts konferensen. Emedan makterna ännu voro oense om rätta tolkningen af några bland fredsvilkoren, slets denna tvist genom en ny konferens i Paris (31 Dec. 1856 – 6 Jan. 1857, se dagens utrikesnotiser). Handel och sjöfart återställdes och underhandlingar öppnades, på Förenta Staternas förslag, om fastställandet för framtiden af vissa folkrättsliga principer till handelns skydd uti krigstid, (flaggan skyddar lasten, kaperi förbjudes).
2 Efter freden visade sig, att makternas ställning inbördes var i mycket förändrad. Det var slut med den 40 åriga alliansen mellan Ryssland, Österrike, och Preussen (alltsedan 1813, en tid kallad den heliga alliansen); Ryssland, – sysselsatt med inre reformer, hvilka dess högsinte monark fann framför allt annat af behofvet påkallade, – drog sig tillbaka inom sig sjelf, och ett närmande ägde rum blott till Frankrike. Det sistnämndas allians med England qvarstod, men lossnad i fogningarne och med hvarandra korsande intressen; gjorde ännu gemensamt demonstrationen mot Neapel, men utan att skrida till handling. Frankrike återtog en afgörande vigt, kejsar Napoleon ledde trådarna af den europeiska diplomatin. En stor inbördes misstro söndrar de flesta af stormakterna. England, Österrike och Preussen stå, under vänskapens sken, utan en enda uppriktig bundsförvandt, bevakande ängsligt hvar sina fördelar. Makterna af andra och tredje ordningen kasta alla sina blickar på Frankrike; Belgien ensamt har vågat mot denna makt föra ett decideradt språk.
3 Åtskilliga moln på horizonten ha allvarsamt hotat den unga fredens bestånd. Dessa äro: 1) Donaufrågan, uppkommen af tvisten om besarabiska gränsen (Bolgrad, Ormön) och österrikarnes fortsatta ockupation af furstendömena; fredligt afgjord. 2) Neapolitanska frågan, uppkommen af konung Ferdinands vägran att lemna gehör åt Englands och Frankrikes framställningar om nödvändigheten att|6 3| mildra det tyranniska systemoriginal: stystem, som håller hela Italien i gäsning; utan veterlig påföljd. 3) Den allmänna italienska frågan om liberala reformer och upphörandet af utländskt (eg. österrikiskt) inflytande; väckt af Sardiniens sändebud, grefve Cavour, på konferensen i Paris; utan påföljd. 4) persiska frågan, uppkommen af ett religionskrig mellan de två muhamedanska sekterna, i följd hvaraf Persien eröfrade Indiens nyckel Herat och derigenom råkade i krig med England; är ännu sväfvande, dock hållen i tygel af kejsar Napoleon. 5) Schweitziska frågan, föranledd af ett kufvadt uppror i Neufchatel (Neuenburg), der rojalisterne ville återinföra den år 1848 störtade konservativa regeringen under preussisk öfverhöghet, hvarefter Preussen upplifvade sina anspråk och fordrade de fångne rebellernes frigifvande; härtill vägrade Schweitz och vill afskaffa allt beroende af Preussen; frågan väger mellan krig och fred. 6) Amerikanska frågan, föranledd af Englands värfningar i Förenta Staterna och rivalitet med dessa i Centralamerika; slöts sålunda, att F. St. utvisade engelska sändebudet i Washington, och detta lät sig England behaga. 7) Kinesiska frågan, anfallet mot Kanton, har ännu icke fått någon europeisk betydelse. I allmänhet synes barometern för ögonblicket visa på fred.
4 Frankrike tröstar sig öfver enväldet med sin krigsära, sin politiska betydelse och sin materiela blomstring, hvilken likväl har skakats af svindlande börsspel och regeringens slöseri. De mest betydande intelligenta krafterna äro antinapoleoniska, och äfven hos massorna, bortskämda af vanan att försörjas med bröd af regeringen, röjer sig obelåtenhet. Hemliga sällskaper och häktningar fortfara. Kejsar Napoleons dynasti anses officielt betryggad genom födelsen af en son; men i detta land tillhör framtiden hvarken en princip eller en person; man tror endast på dagen, och ett vindkast är nog för att störta dess mödosamt uppförda politiska byggnad.
5 Englands ljusaste sida förblifver dess inre styrelse, dess utmärkta institutioner, endrägten mellan regering och folk. Åt detta håll har kriget medfört genomgripande reformer i förvaltningen och krigsväsendet. Freden är der populär endast för handeln; 1855 års budget visade 80 millioner pund sterling mera utgift än inkomst. Utrikespolitiken är egoistisk och skoningslös. Samma makt, som så ädelt bekrigar slafhandeln, brukar ännu tortyren för sina ostindiska undersåter (bevisadt i parlamentet) och bombarderar Kanton af den mest tvetydiga anledning. Som verldsmakt står England på sluttande bana; det rullar af sin egen tyngd emot eröfringarnas brant, tvunget att krossa allt som står i dess väg, derest det ej sjelf vill falla i spillror.
6 Österrike har genom konkordatet med Rom, som återställer prestväldet och lägger all undervisning i jesuiternes händer, lagt kronan på sitt reaktionära system. I hvad mån detta medeltidiska mörker, i förening med öfriga statsmaximer, kan förekomma upplösningen af denna statskropp af inbördes fientliga elementer, skall framtiden utvisa. Österrike kastar sin skugga öfver hela Italien och tyckes för alltid ha fattat fast fot i dess norra delar; men sitt tag i Donaufurstendömena nödgas det motvilligt släppa.
7 Preussen har vägt så litet som stormakt, blifvit så negligeradt af sina vestra grannar och så knapphändigt insläppt uti pariser konferensen, att det nästan förblifvit obemärkt, derest ej schweitzerfrågan nyligen vändt Europas blickar ditåt. I hela Tyskland har det ytterst ringa sympathier, och på rivalen Österrike öder det ofantligt mycket bläck uti ändlösa noter, som ingenting uträtta. Om öfriga Tyskland är föga att förmäla. Det delas politiskt af rivaliteten mellan sina båda stormakter och ekonomiskt af den från England och Frankrike härstammande penningekrisen.
8 Danmark trifves godt under sin folkelige konung, men naggas i hälarna af sina tyska provinsers separatistiska anspråk. Öresundstullen är på väg att regleras i godo, sålunda att alla deri intresserade makter erlägga till Danmark en skadeersättning engång för alla, hvarefter tullen upphör.
9 Sverige och Norige, hvilka genom den s. k. novembertraktaten anslutit sig till vestmakterna, hejdades på denna bana af freden och ha fortgått med snabba steg till ett förr oerhördt välstånd. Sveriges statsverk visar betydliga öfverskott, jordegendomen har i en del provinser inom tio år stigit 100 procent i värde; handel och industri ha hastigt förkofrats, och med rättmätig tillfredsställelse kunde konung Oskar i sednaste throntal hänvisa på ett blomstrande land. Förra riksdagen med sina nyttiga reformer har dertill mycket bidragit. Äfven 1856 har för båda länderna varit ett lyckligt år, och prisernas märkbara stegring både på arbete och produkter har endast varit en följd af den allmänna välmågan. Kronprinsens popularitet som vicekonung af Norige, skandinaviska studenttåget (Juni), prins Oskars förlofning med Maria af Nassau (Sept.), riksdagens öppnande (23 Okt.) samt det i slutet af året skedda ombytet af konungens fleste rådgifvare ha varit de märkeligaste tilldragelser inom riket. Bland framtida utsigteroriginal: utsigttr äro de föreslagna 108 milen jernvägar på statens bekostnad (stambanor) inom 13 år de anmärkningsvärdaste.
10 Holland och Belgien blomstra i endrägt, föga bemärkta, men desto lyckligare. H. hemsöktes i Mars af svåra öfversvämningar. B., som kort förut tillbakavisat Frankrikes hot mot dess tryckfrihet, firade d. 29 Juli med oförställd tillgifvenhet 25:te årsdagen af konung Leopolds regering.
11 Schweitz har oförmodadt ryckts ur de sednaste årens lugn genom tvisten med Preussen om Neufchatel. Spanien undergick ånyo en af de kriser, som i detta land äro vanliga och som nu föranleddes af drottning Isabellas lystnad efter enväldet. Blodigt uppror kufvadt i Maj, den svage Espartero störtad af den råe O’Donnel, denne i sin tur störtad af den ännu råare Narvaez, som åter tyckes få vika för renlärige absolutister, samt återställandet af 1845 års konstitution, allt detta är endast steg på den trappa, som leder bort från det konstitutionela system, för hvilket Spanien blödde i sju års inbördes fejd och som förde Isabella på thronen. – Från Portugal har man endast hört om den unge konungens giftermålsplaner samt om öfversvämningar, likasom i Frankrike.
12 Bland italienska stater står Piemont i fortfarande stark spänning till Österrike och har, så godt det förmått, fört Italiens talan. På kriget och freden har det skördat några millioners skuld och äran att få underteckna pariser traktaten. Den arme påfven, som ingen bekymrar sig om i hans eget land, söker af alla krafter utbreda sitt välde i aflägsna länder. I Österrike och Spanien florera åter hans trogne jesuiter, i England arbeta de flitigt, och ända till Noriges isar sträcker sig deras omvändelsenit. Konung Ferdinand i Neapel är den han varit, obekymrad om vestmakternas lösa krut och den allmänna meningen. Upproret på Sicilien är lyckligen kufvadt, och det visserligen afskyvärda mordförsöket d. 8 Dec. har endast ytterligare befästat konungen i hans öfvertygelse om sättet att regera ett folk af idel rebeller.
13 I Grekeland har den franska ockupationen fortfarit, landet är i vanmakt och konung Otto oförmögen att någonting uträtta. Turkiet har, i sin hjerteliga förnöjelse att ändteligen blifva sina gode vestmaktiske vänner qvitt, efter förmåga sökt bota krigets remnor och deremellan, som vanligt, sysslat med seraljintriger, kufvat ett uppror af sheriffen i Mekka och låtit dränka eller prygla en och annan pascha, som råkat förse sig med häfdvunna mord och plundringar mot de kristne. Af orientens så mycket omtalade pånyttfödelse finner man föga spår, om icke det att ett engelskt bolag bygger jernvägar, att kanalen genom Suez för tjugonde gången säges vara besluta att Egyptens myndige pascha; anfäktar Abyssinien och att diverse reformer utlofvas och aldrig hållas. Persien har tagit Herat och fortfar att vara för både England och Turkiet en föga pålitlig granne.
14 I den yttersta östern fortfar det himmelska riket att besväras af ett jordiskt uppror som ingen har reda uppå, och Kanton har tjenat till skottafla för en engelsk amiral. D. 11 Nov. 1855 härjades Japans hufvudstad Jeddo af en svår jordbäfning. Europas silfver strömmar till Kina för thé och silke, medan kineserne visligen sörja sjelfve för egna behofver. Tyst, men utan uppehåll utbreder sig den anglosachsiska racen öfver Australiens aflägsna kuster, hvilkas framtid man nu knappt kan ana. Afrika dagas alltmera för djerfve resandes blickar. Kalifornien har kommit ur modet, men icke dess guld. Brasilien synes frodas i lugn, medan alla dess grannar kifvas. En djerf äfventyrare, Walker, har bemäktigat sig Nicaragua på gammalt vikingavis. Den celebre kejsar Faustin har i sin stora aptit efter grannen Domingo fått illa på pelsen, och Mexiko bevisar med sitt spanska elände att Santa Ana med sitt trädben var så god som någon annan der i landet. Förenta Staterna, denna stjerna af första ordningen, så mycket mera lysande, som den står der så ensam uti en hel omätelig verldsdel af splittring och vanmakt, fortfara att vexa i makt, område, rikedom och sjelfkänsla. Utåt dominerar denne unge jätte snart hela sin verldsdel, behandlar Mexiko med förakt, trottsar England och visar god lust att göra sin stämma gällande äfven i Europa. Inåt står han delad af slaffrågan i tvenne fientliga läger, som blodigt bekrigat hvarandra i Kansas. För ögonblicket har slafpartiet öfverhand och har satt på presidentstolen sin kandidat Buchanan, medan från motsatta lägret Harriet Beecher Stove slungat öfver slafveriet en ny bannstråle uti romanen Dred. Alltför stridande intressen söndra det inre af denna verldsmakt, för att den skulle kunna i längden bestå; men så som den nu står, är den en ensam företeelse i historien och det mest storartade försök, som någonsin blifvit gjordt att förlika samhället med friheten, det allmännas rätt med den enskildes högsta möjliga berättigande.
15 Ovanligt få berömda namn ha 1856 lemnat det jordiska. Bland dem må nämnas: literatören vicomte d’Arlincourt (Jan.) i Paris. – Poeten Heinrich Heine (17 Febr.) i Paris. – Nordpolsfararen sir James Ross (Sept.) – Engelske fältherren vicomte Hardinge (Sept.) – Renegaten Curchid pascha (engländaren Guyon), bekant sedan ungerska kriget (Okt). – Målaren Paul Delaroche (4 Nov.) i Paris. – Orientalisten baron Hammer Purgstall (Nov.) 83 år, i Wien. – Statsmännen grefve Lövenhjelm i Paris och J. A. v. Hartmansdorff (2 Dec.) Stockholm.