Så slutades min lek […] af Wendela

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 7/10 1848:|78 1|

Literatur.

Så slutades min lek. En tafla ur lifvet.

1 Aura II, innehållande: Den fallna, berättelse af Wendela. Båda tryckta hos J. C. Frenckell & Son i Åbo 1848. J. W. Lilljas förlag.

1.

2 När Hr Lilja först annoncerade sin »Aura»,konsekvensändrat/normaliserat fanns säkerligen mången tviflare, som i sitt sinne tänkte: hvad månde bli af det företaget? hvarifrån taga bröd i öknen? Hvarifrån taga författare i Finland? Hr Lillja sjelf spekulerade riktigare. Han insåg nu – just nu, när de finska och svenska elementernas täflan äfven på det literära området väckt en början till lif och hvarje inhemsk produkt mottages med intresse redan blott för det att den är inhemsk – nu skulle en förläggares uppmaning icke heller här blifva utan framgång. Hr Lillja gjorde i detta fall som Wallenstein: han tog befälet öfver en armé, som ännu icke fanns till. Med blotta trollkraften af ordet skrif! kallade Hr Lillja i dagen en här af författare|78 2| och författarinnor, om hvilkas tillvaro man förut icke hade någon aning.

3 Hade icke Hr Lillja uttalat detta ord, så hade man sannolikt evigt förblifvit i okunnighet om att »Murgrönans» och de »hundrade minnenas» författarinnor icke voro landets enda, med ett ord, man hade saknat kunskap om tvenne nya blåstrumpor på landets literära horizont.

4 Vi befinna oss i den på engång angenäma och brydsamma belägenhet att böra med några ord omnämna den sällsynta företeelsen af tvenne qvinnliga debutanters samtidiga uppträdande. »Det kan visserligen synas förmätet, synnerligen i vårt land, för ett fruntimmer att våga sig ut på den slippriga författarebanan» – säger en af de resp. författarinnorna. Och så är det. Om icke just förmätet, så dock ovanligt. Månne derföre ochså orätt? Vi vilja ej drifva den satsen, men utbe oss dock att, innan vi tala om böckerna, säga ett par ord om fruntimmers skriftställeri i allmänhet.

5 Förf. till »Så slutades min lek» har »vågat detta försök i förlitande på tidsandan, som förfäktar äfven vårt (det täcka) köns rättighet att deltaga uti andra angelägenheter, än de endast rent materiella, samt i förtröstan på det öfverseende af kritiken, som en nybegynnare borde hafva någon rätt att påräkna».konsekvensändrat/normaliserat – Helsingfors Tidningar, som, i förbigående sagdt, lära ha det rykte om sig att icke vara några beundrare af fruntimmers författareskap, önska – med anledning häraf bekänna kort, för att såmedelst fria sig från beskyllningen för obilliga fördomar.

6 Är det verkligen så, att qvinnan härtills saknat rättighet att deltaga i andra angelägenheter, än rent materiela? Har hennes kall i lifvet verkligen varit bundet vid köket, hushållet, vaggan, med allt lekamligt släp, som dertill hörer? Har icke huldheten i hennes väsende fått utrymme i kärlekens hela rika verld – hennes sedliga skönhet i uppfostrans dyra pligt – hennes fina känsla, hennes behag, hennes vett i umgängeslifvet? Är väl allt detta – kärleken, uppfostran, umgängeslif – är det »rent materiela angelägenheter»?konsekvensändrat/normaliserat Nej. Nå hvad önskar då qvinnan derutöfver? Hvad är det för rättigheter tidsandan vill åt henne förfäkta? Månne rättigheten att blifva student, embetsman, soldat, att svära, slåss och röka cigarr, att politisera, hålla föreläsningar och – författa?

7 Nej, den stora rättighet tidsandan verkligen vill åt henne förfäkta, är rättigheten till bildning, rättigheten att i sin själs odling och värde ställas i jemnbredd med mannen, utan mehn för den egna ställning i lifvet, hvaruti en vis försyn henne satt såsom moder, maka och vårdarinna af allt det, för hvilket allt menskligt hjerta ömmar mest. Detta är qvinnans verkliga emancipation, en emancipation från den förnedrande ställning, i hvilken mannens egoism från verldens begynnelse velat försätta henne och som icke varit annat än ett djupt missförstånd af den svaghetens styrka, som utgör qvinnans väsende. Men denna ädla riktning i tidsandan har åter blifvit plumpt missförstådd af somliga, som velat för qvinnans räkning göra anspråk uppå alla verkningskretsar utan undantag, velat göra henne än till amazon, än till professor, – och båda med föga framgång.

8 Vi skola strax säga hvarföre – och taga till exempel, det som närmast angår vårt ämne, nemligen fruntimmers skriftställeri.

9 Hela qvinnans väsende är rotadt i känslan, eller rättare: det är idel känsla. Och derefter handlar hon. Hon säger icke till sig sjelf: hvarföre så? Det är henne nog att hon så tycker och vill. Och detta oresonerade tycke, när det visar sig i handling, kan väl stundom visa sig som nyck, men i grunden är det icke så. I grunden är det en fin takt, en inre röst, som säger henne det rätta, utan att bråka med skäl och grunder.

10 Och som qvinnan tänker och handlar, så skrifver hon. En genomförd plan, ett ordnadt helt är något, som icke anstår hennes lynne. Hvarföre skulle hon, som lefver i ögonblickets känslor, för sig utstaka ett aflägset mål eller söka att öfverse länkarna af en oafbruten kedja? När hon skrifver, så liknar hon poeten: »hon diktar blindt som anden vill»; man kan säga att hon skrifver med sitt hjerta. Och detta vill på engång säga mycket och litet. Mycket, emedan det skäraste, finaste, outsägligaste i lifvet, det som ständigt halkar undan förståndets kalla spejareblick, det kan endast fångas och tecknas genom ett sådant hjertats närvaro vid tecknandet. Litet åter, emedan detta sätt att skrifva ger täcka detaljer, men intet helt, – en lyrik, som blommar och tjusar i tusen doftande blomster, men icke äger makt att höja och breda sig till den invecklade kronan af ett vuxet träd.

11 Det skönaste och bästa, som qvinnor skrifvit, är sådant – ett älskvärdt osammanhang, en parterr af färgrika blommor, spridda, men behagfulla. Märk: som qvinnor skrifvit.

12 Man skall invända: men dessa omfattande, planmessiga och snillrika arbeten, som till författarinnor äga en Staël von Holstein, en Genlis, en Emelie Carlén, bevisa icke de, att qvinnan kan vara på engång skarpsynt i detalj och storartad i det helas anordning? Bevisa icke de, att hon inom literaturen kan göra anspråk på hvilken plats som helst.

13 Vi ha väntat oss denna anmärkning och lade derföre icke utan afsigt tonvigten på ordet qvinnor. Det är nemligen en egen företeelse, som man skall finna bekräftad öfverallt och i alla tider, att så ofta en qvinna i tal eller skrift begifver sig ut ifrån hjertats område och in på det blott och bart kalla förståndets; så ofta hon inlägger afsigt och beräkning i sina ord och sitt handlingssätt; så ofta hon bemödar sig att genom reflexion komma till de sanningar hon eljest uppfattar, man kunde säga genom inspiration; likaså ofta lider derigenom hennes qvinnlighet, hon förlorar i behag hvad hon vinner i qvickhet, och snillets lysande gnistor kunde aldrig hos henne ersätta hjertats värma. Man går icke utan skada ifrån sitt köns lynne. Det finnes hos Madame Staël, hos fru Carlén och de öfriga tappra författarinnorna något af karl, likasom det hos mången lyrisk natur bland manliga författare finnes något af qvinna. Sådana utbyten kunna beundras, men icke älskas. Just de hafva ådragit vederbörande mången speglosa, ofta elak och obillig, men i grunden rotad i det obehag man erfar, då man ser en menniska likasom gå utom sig sjelf och blifva något annat än hennes innersta väsende vill.

14 Svenska literaturens älskvärdaste och mest firade författarinna, Fredrika Bremer, kan härvid åberopas som exempel. Så snart hon låter sitt hjerta dikta, sålänge hon med hela glansen af en hänförande stil skildrar detta hem- och syskonlif, i hvilket qvinnan utgör medelpunkten, sålänge intager hon, förtjusar hon, och man erfar vid läsningen af hennes »teckningar» samma förädlande nöje, som en höghjertad och bildad qvinnas sällskap alltid skänker.|78 3| Men går hon utöfver denna krets, vill hon, såsom i »Grannarnes» Bruno, skildra en stor dramatisk personlighet eller, såsom i »Nina»,konsekvensändrat/normaliserat utbreda sig i reflexioner öfver lifvet eller, såsom i »Morgonväkterna»,konsekvensändrat/normaliserat inlåta sig i theologiska undersökningar, då misslyckas hon, blir oqvinlig, blir hvad fru Lenngren så försmädligt kallar »en lärd i stubb» och upphör att vara hvad hon annars alltid är, sitt lands förtjusning. – Öfver henne i konseqvens som qvinna, fastän henne underlägsen i mycket annat, står friherrinnan Knorring. Hon är qvinlig ända i sina ryktbara tankstreck, och att hon det är, har gjort hennes romaners lycka, oaktadt de till kompositionen äro i många afseenden underhaltiga och i utförandet hvimla af ett alltför finkänsligt hjertas tusende nycker.

15 Vi anse det derföre i hög grad förfeladt, om ett fruntimmer, i hvilken afsigt som helst, sätter sig ned att skrifva, utan att låta hjertat diktera rad för rad. Ty vill hon tänka ut sitt arbete, vill hon låta förståndet agera skolmästare och, utan att bevingas af en eldig fantasi, utan att dikta under känslans ingifvelser, författa i den mening man vanligen ger åt detta ord, så måste hon misslyckas. Vi våge påstå, att en manlig författare aldrig kan till den grad förfalla i oskön platthet, som en misslyckad författarinna. Denna, som det skulle tyckas partiska, åsigt hvilar dock på en väsendtlig olikhet könen emellan. Qvinligheten är så skär, så ömtålig, att minsta fläck fördunklar den, och likasom ett felsteg eller ett lyte hos qvinnan gör ett vida obehagligare intryck, än ett motsvarande hos mannen, så måste ock ett förfeladt försök att behaga – och hvarföre skulle ett fruntimmer annars skrifva? – hos henne förefalla mera afskräckande, än ett likartadt misstag hos en manlig författare.

16 Deremot, om en bildad qvinna – förstås med den makt öfver språk och stil, att hon, som annars med rätta fäster så mycken vigt vid ett vårdadt yttre, icke behöfver blygas för sina tankars drägt – om hon känner den inre röst, som aldrig sviker endast hon lyssnar derpå, om hon känner den mäktigt mana henne att dela med sig af själens skatter, af lifvets rika erfarenhet – om hon känner sitt hjerta klappa i hvarje ord hon nedskrifver – hvarföre skulle hon dömas att tiga, hon hvars ande danades lika högt begåfvad som mannens, fast åt ett annat håll? Nej, må hon då skrifva, må hon då med gladt mod uppträda på »den slippriga författarebanan» – om ock här och der den manliga egoismen skulle höja mot henne sin begabbande röst, så känner hon sig upphöjd öfver dess anfall, ty hon vet att behaget aldrig förfelar sitt intryck och att hvad hon skrifvit af hjertat, det skall hos de goda på jorden till hjertat gå.

17 Vi äro således långt ifrån att vilja bortvisa qvinnan från literaturens område, och biktens isynnerhet; men vi tro, att hon bör noga pröfva sig sjelf och sin förmåga, innan hon vågar sig ut derpå. Icke så som ville vi se henne sätta sig ned att begrunda skäl för och skäl emot, om hon bör skrifva eller ej. Utan vi bedje henne allenast lyssna till sin naturliga känsla af det rätta och passande – den skall säkert icke fela att upplysa henne om hvad hon bör göra.

18 Vi skola, vid vårt omdöme om de båda romanerna, stöda oss på det nu anförda.

19 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 18/10 1848:|81 2|

Literarur.

Så slutades min lek. En tafla ur lifvet.
Den Fallna. Berättelse af Wendela.

2. (Se N:o 78.)

20 Vi ha trott oss böra utförligare utsäga vår oförgripliga mening om fruntimmers skriftställeri, emedan vi inom ganska kort tid nu gå att omnämna de tredje och fjerde inhemska försöken i denna väg. Blott ett par ord ännu om »det öfverseende af kritiken, som en nybegynnare torde hafva någon rätt att påräkna».

21 När en kringresande theatertrupp ger spektakel i en småstad, finnas vanligen bland åskådarne tre slags konstdomare. Medan det hederliga folket af gamla stammen, godsint och öfverseende, uppriktigt beundra hvarje stor gest och applådera hvarje grofkornig qvickhet, sitta der på främsta platserna några, som skryta af att ha sett theatrarna i Petersburg eller Stockholm, och göra sina försmädliga anmärkningar öfver dekorationerna, spelet, musiken, korteligen allt hvarmed den stackars theatern vill slå an på åskådarne. Bakom dem åter sitta theatervänner af en tredje sort; de hvarken beundra eller försmäda, de väga resultaten efter anspråken och tillgångarna; de skänka gerna sin uppmuntran, der de se konstens första fordringar i någon mån tillfredställda, men dölja ej heller sin missbelåtenhet, der detta ej är fallet.

22 Vi vilja icke förklena en börjande literatur genom att jemföra den med ett småstadsspektakel, men vi tro liknelsen något så när passa in på den läsande allmänheten. En blygsam författare fruktar vanligen endast de recensenter, som skrifva; han glömmer att hvarje hans läsare är i sin mån recensent och anställer ungefär dylika betraktelser, som den nämnda spektakelpubliken. Nu har den skrifna kritiken en vida större kontroll uppå sig, än den mundtliga; den måste derföre i allmänhet döma rättvisare och efter skäl, såvida den icke vill ge bugt på sig. Den mundtliga kritiken tar sig mera rätt att döma efter tycken; det är derföre den som för en nybörjare bör synas som den egentligen fruktansvärda. Och vid det starka flödet af svensk romanliteratur döma här i landet de fleste läsare om landets egen skönliteratur i det närmaste som de, hvilka ge min af att ha sett theatrarna i Stockholm, bedöma småstadsspektaklerna.

23 Värdaste författare eller författarinna, när du derföre fordrar »kritikens öfverseende», så vänd dig med din fordran till alla de tusen recensenterna i salonger och kabinetter. Tidningarna ha intet förbarmande – nej, intet förbarmande, men göra de sin pligt, så döma de med rättvisa och moderation. Och skulle de icke göra det, som väl stundom händer, så lider ett förtjenstfullt arbete icke deraf. En hård kritik, är en skärseld, som pröfvar och sofrar; den äkta metallen går oskadad derur, den oäkta brännes till aska. Mäktar kritiken att nedsabla ett arbete, så är detta icke värdt ett bättre öde och må då spårlöst försvinna. I annat fall skall förtjensten framstå klarare än förr. Det är icke med en bok som med en menniska, att den i lifstiden kan huttlas med och sedan gömmas misskänd i grafven. En bok som dör, d. v. s. sjunker i glömska bland massan af mukulatur, den har ej bättre förtjent – och detta glömskans härjareverk bör lugna alla dem som beklaga sig öfver mångskrifveriet nuförtiden. Men en bok af förtjenst – den må då äga sanningens eller skönhetens värde – en sådan bok är sin egen ständiga advokat sålänge tryckt skrift i verlden läses; det skadar den intet om än hundrade recensenter öfverhölja den med malört och ättika; recensionerna läsas i dag och äro i morgon förgätna, som om de aldrig varit.

24 »Öfverseende med en nybegynnare» är i sig sjelf en billig begäran. Det finnes i formen, i anordnandet, i kompositionen mången brist, som endast vanan kan undanrödja; sjelfva idealet framstår för nybörjaren mindre klart och omtöcknas vanligen af ett känslosvall, som röjer att författaren saknar fotfäste i verkligheten. Det är sådana brister, som med skäl göra anspråk på öfverseende. Men dervid bör ochså detta stadna. Felar ett arbete mot det sanna i teckningen, mot det sköna i uppfattningen och framställningen, släpar det sig mödosamt fram med en vinglös fantasi eller visar det obekantskap med de första reglorna för en vårdad stil, så handlade kritiken orätt icke blott mot literaturen, utan ock mot författaren sjelf, om den här läte ett halt öfverseende komma sig till last. Det vore kärlekslöstoriginal: kärlekstlöst att, utan ett varnande ord, lemna en nybörjare, som af förlåtlig oerfarenhet misstagit sig om sin förmåga och sin kallelse, till pris för allt det obarmhertiga hånlöje, all den missaktning, de motgångar och de förödmjukelser, som falla på en misslyckad författares lott.|81 3| Falska vänner och smickrande recensenter ha i sanning mycket på sitt samvete. För att taga ett exempeloriginal: exempet – huru mycket klokare hade icke Sveriges Wilhelmina Stålberg varit, om hon, en aktningsvärd lärarinna för unga fruntimmer, – gömt sina manuskripter för vänners förtroliga krets, i stället att, som nu, med rastlös ifver utskicka den ena platta och andelösa boken efter den andra till ett mål för läsares åtlöje och med den tvetydiga förtjensten att verka som sömngifvande medicin! Vi känna en annan författarinna – och hvarföre skulle vi dölja hennes namn: det var Sara Wacklin – som på lediga stunder skref ganska mycket, både romaner och theaterpjeser. Det var ochså hennes mening att utgifva ett bland dessa arbeten af trycket, men hon var dervid nog försigtig att begära en väns uppriktiga råd. Och vännen svek henne icke, som mången annan gör i sådana fall, utan sade henne utan förbehåll: lägg detta i lådan tillbaka! Hvilket hon och gjorde, och det ångrade hon aldrig. Det var först många år derefter, som hon, på Gustaf Henrik Mellins tillstyrkan och efter hand genomseende, utgaf de ganska pikanta »Hundrade minnena» – hvilket hon ej heller hade orsak att ångra.

25 Ganska riktigt anmärker förf. till »Den fallna» i sitt »eftertal», att »ett arbete af värde knappast behöfver något tal alls, ty det talar tillräckligt för sig sjelft». En liten rekommendation för sin förstfödde må dock ingen förtyda, endast »tidsandan» lemnas ur spelet, och – vare nu nog sagdt om företalen.

26 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 21/10 1848:|82 2|

Literatur.

27 Så slutades min lek. En tafla ur lifvet. Den Fallna. Berättelse af Wendela.

(Forts. från N:o 81.)

3.

28 »Så slutades min lek, en tafla ur lifvet», är en sjelfbiografi. August Hamster, gemenligen kallad »pojk-August» är son till en olycklig mor och en okänd far. Uppfostrad af »mamma Segerman», skickas han vid 13 års ålder till sjöss, men finner ej behag i sjölifvet, blir gymnasist i Borgå, student, informator hos prosten E ... och så slutligen läkare. Han älskar Johanna, sin fostermors dotter, men o ve! hon befinnes vara hans halfsyster. På Nikolaitorget i Åbo ser han en annan flicka, »som går framför honom, liksom hon blifvit förd af någon mekanisk kraft. Hon föll slutligen omkull och hade svårt att hjelpa sig uppkonsekvensändrat/normaliserat – Pojk-August hjelper naturligtvis upp henne och blir kär i henne. Men o ve! ochså hon befanns vara hans halfsyster. Den vindtbeutel till far, som ställt till dessa oredor, kommer ändtligen i egen person till Åbo, för att der i en mörk vindstrappa bli ihjälknuffad af sin son, Axel Segerman. Men med hjeltens glädje »är det för alltid förbi, ty för båda dem han älskat får han endast hysa en broders ömma vänskap».

29 Uppränningen är således helt tragisk. Lik Ramido Marinesco, finner pojk-August i allt hvad han älskar endast »sin faders sköna verk», och slutligen möter honom denne fader som botgörare. Det vore obilligt att genom en jemförelse med Ramido Marinesco förkrossa »Så slutades min lek»; – det vore att jemföra en österländsk trädgård, full med sykomorers skugga och orangers doft, med en målad rullgardin. Men likheten af intrigen faller dock i ögonen och bidrar icke att höja arbetets värde.

30 Hvad vi derföre först nödgas frånkänna författarinnan, är uppfinningsförmåga både i komposition och detalj! Likasom det hela är en misslyckad lokalisering af en skön sydländsk saga, så bestå ochså detaljerna af ett det hvardagligaste plockgods, utan ens den pikanta nyhet, som äfven det tusen gånger hörda får genom att anbringas på rätta stället. Ty jemte allt det triviala, som boken innehåller både i situationer och reflexioner, utan att äga en skymt af hvad man kallar karakterer, saknar den olyckligt|82 3|vis både klarhet och behag i framställningen. Man kan icke berätta mera sladderaktigt. Berättelsen far med en ångvagns hastighet och skrammel fram öfver Köpenhamn, Stockholm, Petersburg, Borgå, Åbo och Uleåborg, alla mindre stationer att förtiga, och öfverallt far den med samma fart, utan att det ringaste moderera sin hastighet efter orternas vigt, om icke i sig sjelfva, så dock för de handlande personerna. Läsaren blir af denna färd riktigt andtruten. På de flesta ställen har dessutom pojk-August, som beskrifver dem, just ingenting att beställa.

31 Olyckligast af alla äro dock beskrifningarna öfver Petersburg och Uleåborg. Efter att i flygande fart hafva talat om militären, fartygen, palatsen, Isaksbryggan och »Nevski Kasanski Snaminima» i Petersburg, egnar förf. i samma andedrag ett loftal öfver Isvotschikerna samt kommer dervid till den märkvärdiga reflexion, att »den ryska hyrkusken och den svenska åkaren äro hvardera mycket lätt födda. Kanhända den sednare super något mer. Det spirituösa, om äfven icke spirituella, ligger således i detta fall öfvervägande på Svenskens sida etc.» Och derefter går pojk-August strax ombord på Viktoria igen, för att om andra Europas hufvudstäder med lika flygande fart anställa lika sinnrika observationer.

32 Ytterst platt är beskrifningen om Uleåborg; men om pojk-August »icke ingår i någon fullständig skildring af dervarande fruntimmers skönhet, behag och lefnadston, så kommer det sig deraf, att den bleka lilja, hvilken han såg i Åbo, efterlemnat ett så starkt intryck hos honom, att han ej kan uteslutande sysselsätta sig med andra af hennes kön». – Det var dock skada. Ty »I Uleåborgs tärnor, lysande genom er skönhet, ert förstånd och ert hjertas godhet, I skolen ständigt erinra pojk-August de glada stunder – stunder outplånliga utur hans minne – hvilka han tillbragt i edert sällskap:

De skola stå uti hans minne

som Pharus eld på fjerran strand;

Som tröstens engel står derinne

I templet vid en offerbrandkonsekvensändrat/normaliserat

34 Och dessutom – »I hafven dessutom öfvertygat pojk-August, att en man, med huru stora anspråk på bildning och salongvana som helst, aldrig kan hafva ledsamt i edert sällskapkonsekvensändrat/normaliserat

35 Nej, värdaste pojk-August, med någon »bildning och salongsvana» säger man icke sina vänner sådana komplimenter – i tryck.

36 Hade författarinnan ägt denna medfödda smak, denna naturliga takt, som i brydsama fall utgöra qvinnans rådgifvare och ständigt tillropa henne sitt halt! när hon af oaktsamhet är på väg att fela mot konvenansen eller behagen, så hade förf. säkert utstrukit den ena hälften af sin bok och omskrifvit den andra, innan hon lemnat den till trycket. Den skulle då möjligen ha förblifvit ganska ofullkomlig, men den skulle icke ha varit hvad intet arbete af fruntimmershand får vara: behaglöst och platt, och vi skulle då uppriktigt hafva sagt till författarinnan: skrif och ni skall efterhand fullända er! Ty det är med detta obeskrifliga, som man kallar takt, alldeles så som med gehöret i musiken. Med godt gehör blir det alltid en möjlighet att arbeta sig upp till mästerskap eller åtminstone till talent, men utan detsamma båtar det icke om man än arbetade vid klaveret från morgon till qväll i sitt anletes svett.

37 Och derföre säga vi till författarinnan af »Så slutades min lek» med samma uppriktighet, som vi önske att andra recensenter skulle säga åt oss, ifall vi skrefve något: skrif icke mera! Var nyttig, var aktningsvärd i ert förra kall, såsom vi icke tvifla uppå att ni är, – och ni skall i denna er verksamhet finna fullkomlig ersättning för den vanskliga och oftast osäkra författareäran. Ty att ni äfven äger upphöjdare åsigter af lifvet, röjer det elfte kapitlet af er lilla bok. Välan, gör dessa åsigter gällande i er omgifning, och ni skall deraf skörda en belöning af mera värde, än om ni fått läsa öfver er bok en smickrande och falsk recension.

38 Härnäst några ord om »Den Fallna».

Notisen/artikeln ingår i HT 28/10 1848:|84 2|

Literatur.

39 Så slutades min lek. Den Fallna, berättelse af Wendela.

4.

(Se N:o 82.)

40 »Den Fallna», har man sagt oss, är en romantiserad berättelse ur det verkliga lifvet. Verklig eller icke, det kommer på ett ut; vi tillhöra ej dem, som i hvarje liten novell utspeja en cacherad verklighet med alla dess anspelningar. Det kan vara oss nog, att en berättelse är moraliskt och psykologiskt sann – och denna förtjenst är den första vi tro oss skyldige att tillerkänna »Den Fallna».

41 Händelsen passerar i en mindre stad. Den unge köpmannen Leonard Lindmark har en älskvärd hustru Elisabeth. Trefligt och lyckligt är deras lif, men pröfningen kommer. Rudolph Berg har blifvit borgmästare i staden. För hans imponerande personlighet svigtar Elisabeths trohet som maka och slutligen – faller hon, faller för att omsider genom olyckor, ångern och förödmjukelsen återföras till sin pligt.

42 Man kunde kalla detta ämne alldagligt, och i sjelfva verket är det så (om förlåtelse! det är icke otroheten vi kalla alldaglig). En qvinnas fel och ånger, det är allt. Af detta ämne kan likväl göras oändeligt mycket, och om förf. icke gjort allt, icke ens mycket deraf, så har hon dock gjort något. Hvilket på sitt sätt är mycket.

43 »Den Fallna» är en så uteslutande tafla ur hjertats verld, att den så att säga är utan ram. Det yttre lifvet behandlas der som en bisak. I berättelsen finnes så föga dekoration, att man alldeles icke kan göra sig en föreställning om omgifningen, och så föga situation, att man stundom tycker sig höra en berättelse om idel känslor. Det är liksom en målning med färg på färg, men knapphändiga konturer. Med ett ord, »Den Fallna» saknar fond och ram, och detta måste anses som en brist, i synnerhet om boken vore längre, emedan intresset då skulle mattas. Nu hålles likväl uppmärksamheten så temligen fängslad af passionernas utveckling.

44 Hvad man kallar karakterer har berättelsen icke. Af de fem hufvudpersonerna – och de öfriga paradera der som toma namn – framstår ingen helgjuten i denna sammanfattning af godt och ondt, som utgör menniskan. Alla lefva och röra de sig uteslutande i en enda känsla: de synas tillgängliga endast för kärleken, vänskapen och ångern, i öfriga förhållanden äro de stumma. Onekligen har detta sina fördelar: handlingen hålles bättre tillsamman och får något dramatiskt, berättelsen går icke så mycket på bredden. Men på samma gång får den mindre lif och verklighet, och hvad den vinner i sammanhang, förlorar den genom en trängsel, som gör att man »hör machineriet knarra».

45 Vi ha i det föregående nämnt om qvinnans stora företräden, när hon tecknar sådana taflor ur hjertats verld, sådana känslospel, som här »Den Fallna». I det underbara ombytliga väsende, som kallas qvinna, kan endast hon sjelf rätt lefva sig in, och derföre kan endast hon återgifva detta väsende i sin sanning. Det är ochså »Den Fallnas» största förtjenst, och en förtjenst så god som någon, att hufvudpersonen, Elisabeth, är väl och sannt qvinligt genomförd. Märk: det är den felande qvinnan, som handlar så; d. v. s. när hon felar, handlar hon så och icke annorlunda. Det är hennes köns lynne att, som Elisabeth, utan beräkning offra allt, vare sig i trohet eller otrohet. Hvad kunde Elisabeth vinna genom sin brottsliga kärlek? Icke rikedom, glans, anseende, nöjen: det allt hade hon förut och frågade icke derefter. Verdsligt menadt vann hon i sanning intet annat än sjelfva det qvalfulla nöjet att för sin kärlek offra allt: sin första kärlek, sin pligt som maka, sin pligt som mor, menniskors aktning och aktningen för sig sjelf. Ingen kunde således handla med mindre beräkning, men just det att hon handlade så, var qvinligt, var sannt.

46 Lika väl skildrade äro Elisabeths fåfänga strider med sig sjelf och i synnerhet katastrofen vid barnens död. Är händelsen digtad – och vi ha ej rättighet att förutsätta något annat – så måste erkännas, att en naturligare vändpunkt i berättelsen ej kunnat uppfinnas. Det är den mäktigaste känsla i qvinnohjertat, det är moderskärleken, som här öfverröstar hvarje annan, och när den reser sig upp i sin allmakt, falla de syndiga tankar till jorden som vissnade löf. – Mattare är framställningen af Elisabeths ånger i slutet af boken.

47 Den andra hufvudpersonen är Rudolph Berg. Hans brottsliga, skoningslösa, men uppriktiga kärlek till Elisabet är skildrad med talent och sanning. Det är en komplett manlig egoism, lika pockande, som qvinnans kärlek är försakande. Likväl är bristen på egentlig karakter hos Berg, som man, mera i ögonen fallande. En ansats dertill finnes i Bergs biografi, tecknad sidd. 25 och följ. I fortsättningen saknar han hållning; man vet icke på hvilken qvist man skall taga honom och hans förhållande till den fordna vännen Lindmark förekommer omotiveradt.

48 Tredje hufvudfiguren är Lindmark. Äfven han saknar en markerad personlighet, men denna brist är, troligen mot förf:s beräkning, alldeles på sitt ställe. Lindmark var en »beskedlig karl»; men en beskedlig karl spelas vanligen ur brädet af en energisk personlighet. Hade icke Lindmark varit af denna sortens beskedliga folk, så vore Elisabeths otrohet oförklarlig; nu begriper man den. – Fjerde och femte personligheterna äro presten Ferdinand och kusinen Virginia, den förra idel vänskap, den sednare idel kärlek. Deraf ensamt kan dock ingen menska lefva. Men förf. låter dem båda lefva och dö deraf. För många sjuksängar göra en alltför trist effekt. Här se vi ej mindre än tre; tre femtedelar af hufvudpersonalen dör, och det är dock mycket.

49 Vi nämnde nyss om brist på situation. Det finnes dock en af verklig effekt, den då Leonard Lindmark öfverraskar sin maka i Bergs armar. Detta uppträde är skildradt med energi.

50 Stilen i »Den Fallna» är icke alltid ledig, lider af enformighet, men är dock merändels korrekt. Någon gång skummar i den ett känslosvall, som icke faller sig naturligt. I de (lyckligtvis sparsamt förekommande) reflexionerna uttala sig upphöjda tänkesätt och ett bildadt förstånd.

51 Förf. säger sig glädjas om läsaren finner i hennes bok, »om ock blott ett korn gull». Denna tillfredsställelse tro vi förf. hafva rättmätiga anspråk uppå. Finge vi öppet säga henne vår mening om »Den Fallna», – en mening, hvarpå hon för öfrigt visst icke behöfver lägga någon vigt – så skulle vi säga: fullända er, skrif och låt icke afskräcka er! Vi skulle säga henne, ni är verkligt blygsam i er sjelfrekommendation och derföre finner läsaren sina förhoppning öfverträffade. Fortsätt att|84 3| bilda er efter mamsell Bremer, hvilken ni synes ha tagit till förebild. Tillegna er hennes sköna stil, hennes täcka dekoration af hemmets och hjertats lif – men undvik hennes ofta vågade situationer och studera i denna del den mera jemna Friherrinnan Knorring. Låna ännu dertill af Fru Carlén hennes stadigt hållna karakterer – och ni skall blifva, om icke just en Bremer, Knorring eller Carlén, så dock en författarinna, hvilken, så tro vi, skall intaga en hedrande plats inom Sveriges och Finlands sköna literatur.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil