Vidare om Skolläraremötena

Vidare om Skolläraremötena

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 25/10 1851:|85 2|

Vidare om Skolläraremötena.

1 Sedan vi sednast i ämnet yttrade några ord, ha nästan alla landets tidningar fortfarande vidrört samma ämne. Alla, – med undantag af en insändare i Åbo Tidn., hvars mening icke är lätt att fatta – hafva med värma förordat sakens verkställande. Vi notera detta faktum, i främsta rummet för saken sjelf, som derigenom blifvit ett öfverläggningsämne för alla bildade fosterlandsvänner, men äfven derföre att man dock ändtligen funnit en fråga, som förenat alla dessa ringa, splittrade och bundna krafter, hvilka här utgöra den periodiska pressen, till samma ansträngningar för samma mål. Pressen hos oss representerar intet parti och blott svagt opinionerna; den har inga anspråk att verka på frågors afgörande: nöjd att bringa fruktbärande ämnen till tals, bör den göra det endrägtigt, allvarligt och utan dessa ordstrider på sidan af saken, hvilka blott kunna nedsätta den sjelf och skada den sak som förfäktas.

2 H:fors Tidningars förslag att förena skolläraremötena med prestmötena ha i tre tidningar (Åbo Und:r, Borgå T. och Ilmarinen) funnit motståndare. Detta påkallar ytterligare några ord om ett förslag, hvilket vi för ingen del framkastat såsom det tänkbart bästa, utan allenast såsom en utväg att lätta sakens praktiska genomförande, men hvars rimlighet vi, på grund af kyrkans och skolans inbördes samband, tro oss hafva i någon mån tillfredsställande lagt i dagen.

3 Vi skola ej tvista med opponenten i Åbo U:r, som säger vår åsigt »smaka af medeltid, eller af den tid, då skolorna voro blott prestskolor», och anse oss med skolans tro hafva menat dess minneskunskap, hvilken dock, i motsats mot kyrkans, »utvecklar sig till vetande redan här i lifvet».konsekvensändrat/normaliserat Denna terräng är, för dess omfattande vidd, icke lätt att vidhålla uti en kort tidningsartikel. Så mycket bör erinras, att vi för ingen del påpekat material och methoder för den första undervisningen (en prestskola), utan fastmera den på kristlig grund bygda och i sitt innersta väsende af kristendomen genomträngda första förståndsbildningen, hvilken, antagen af lärjungen på lärarens auktoritet, har med kyrkans tro både formen och väsendet, fastän icke alltid dess innehåll, gemensama. Att lärjungen efterhand både kan och bör från auktoritetstron komma till ett sjelfständigt vetande, är klart och af ingen bestridt; men denna förståndets mognad – hvilken, ensidigt fasthållen, innebär en fullständig skepticism, – hör icke mera till skolan, ehuru den der har sin rot och begynnelse, utan till universitetet och vetenskapen, hvilkas sjelfständiga ställning till kyrkan har sitt berättigande i den vunna förmågan att »pröfva allt och behålla det bästa».konsekvensändrat/normaliserat Män af oändligt större erfarenhet och insigt än vi hafva sökt grunden till den moderna bildningens afsteg just uti denna det omogna förståndets tidiga emancipation, som Å. U. påyrka – och man behöfver icke gå långt, för att äfven i vårt land finna skägglöse philosopher, hvilka från sin elementära ståndpunkt föraktligt nedblicka på hvarje auktoritet. – Dock en digression på detta fält af så stort omfång skulle föra oss alltför långt från den praktiska sidan af saken, som dock här är den närmaste. Vi lemna åt läsaren sjelf att pröfva Åbo U:rs theori om skolans stående utom kyrkan, »utan annat egentligt samband, än den gemensama högsta chefen».konsekvensändrat/normaliserat

4 Tillämpadt på läraremötena, har detta samband mellan skola och kyrka en för stor betydelse, för att grumlas af några lärares blickande på pastorat eller några pastorers likgiltighet för skolan. Vi hafva icke påstått att sambandet skulle slitas genom skilda skolmöten, men väl att det skulle stärkas genom dessas förening med prestmötena. Man har invändt, att skolmötet, följande strax efter prestmötet, blefve tröttande, men man har dervid förgätit, att skolmötet, såsom ett för hela landet allmänt, skulle, vid sidan af det till en viss grad lokala prestmötet, riktas med friska krafter och nya öfverläggningsämnen. När Borgå T. invänder, att »skolans enskilda angelägenheter ännu aldrig blifvit förhandlade vid ett prestmöte»,konsekvensändrat/normaliserat innebär detta endast, hvad som är allom bekant, att dylika mötens tillämpning på skolan är i Finland någonting nytt. Att åter den af H:fors T. föreslagna föreningen af båda mötena vore detsamma som att för skolmötena »göra ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat nödgas vi, på grund af det sagda, bestrida. Det är åtminstone en praktisk utväg till sakens realiserande; och finner man, på det möjligas område, en bättre, skola vi för vår ringa del med glädje deri instämma.

5 För att utan uppskof komma från ord tid handling, vore det törhända bäst, om hrr skollärare i Åbo ställde sig i spetsen för företaget. Under julferierna skulle då antingen från samtliga erkestiftets, eller, om möjligt, från hela landets skolor af kollegerne utsedde lärare, en från hvarje stad, personligen eller skriftligen förena sig om en gemensam underdånig ansökning för detta ändamål, åtföljd af likaledes gemensamt uppgjordt förslag till stadgar för de blifvande mötena. Härvid bör endast erinras, att mötet sjelft är hufvudsak, de mer eller mindre detaljerade stadgarne deremot bisak, hvarföre olika meningar eller saknade betänkanden från en del håll icke böra fördröja ansökningen.

6 I alla händelser, hvad än de så önskvärda mötenas öde må blifva, gifves det ett fält, der den skriftliga diskussionen kan uträtta mycket godt för undervisningen. Vi äro öfvertygade att en skoltidning, med dess behof af ständig redaktion och dess splittrade utrymme, som försvårar all utförlig behandling, är i våra förhållanden olämplig, att icke säga, på grund af en kort erfarenhet, omöjlig. Men en tidskrift för skolan, utkommande i ett eller två band om året, der hvarje för sitt kall nitälskande lärare hade utrymme att begagna feriernas ledighet för skriftliga meddelanden och der det lärorikaste af andra länders erfarenhet i ämnet finge en stående plats, en sådan tidskrift, utgående från Åbo eller Helsingfors, skulle otvifvelaktigt blifva en kraftig befordran för undervisningens sak. Det är sannt, dess ekonomiska bestånd vore tvifvel underkastadt, men det hopp synes ej förmätet, att det allmänna räckte ett sådant företag sin stödande hand och antingen med anslag eller med subskription för moderkyrkorna gjorde dess utgifvande möjligt.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil