1 Mer än två tusen år hafva förgått, sedan en dag ett ensamt segel syntes på de vida ödsliga hafsfjärdarna långt upp i norr. Långt bortom menniskors boningar och kända länders kuster hade den feniciska galeren sträckt sin djerfva kosa. Den hade bakom sig lemnat Britanniens gröna stränder och kryssat vida förbi det fabelaktiga Balthias klippor. Den hade på afstånd skådat Guthonernas kojor af jord, hade flytt för Cimbrernas pilar och söke nu Abalus, den vågomsvallade ön, der det gifmilda hafvet uppkastar bernsten på kusterna. Abalus, Balthia och Baltiska hafvet, de voro alla uppkallade efter Baal, deras gud, som af Scytherne kallades Balder; och ville de dermed helga hafven. Men sunnanifrån blåste vinden våldsam; galeren drefs ur sin kosa långt upp mot norr, och qvällens moln hade skymt Plejadernas flock, Arctura och alla de vänliga stjernor, som leda seglarens färd på de öde, af ingen kända omätliga vattenslätterna.
2 Då bröts de djerfve sjömännens mod; de offrade åt sina gudar ett lam och ett kid och sporde de slagtade djurens inelfvor om gudarnes vilja vore att låta dem här förgås. Dock alla tecken voro stumma nu, och bäfvande blef de frågandes håg. Baal hade öfvergifvit dem i nöden; de vände sig till EgyptensIsis och till GrekelandsZeus, molnskockaren; men ingen makt hade en tröst för dem i deras öfvergifvenhet.
3 Då var der ibland dem en man som hette Phraortes; han hade i sin ungdom lidit skeppsbrott på Scythernas kust och med dem dragit i härtåg mot de vilda folken vid Weichselns stränder. Han sade sig hafva hört af Esthyer och Finnar, som bodde söder om baltiska hafvet, att öfver dessa vatten rådde en gud vid namn Jumala, hvars makt räckte alltintill midnattens yttersta mörker i norr. Honom skulle man anropa med böner och skänker, men icke med blod.
4 Fenicierne togo sin Baalsbild, som glänsande af guld och elfenben var uppsatt i framstammen, och störtade honom med brak i hafvet. Derpå framtogo de kostliga håfvor, purpurmantlar och armband af glas samt myrrha och guld och hofvo det allt under sång i vågen som skänk åt Jumala. Och stormen lade sig efterhand, som hade en gud med sin andedrägt bragt den vilda vågen till ro, och det blef frid och stiltie öfver de djupblåa vattenspeglarna.
5 Men samtidigt med lugnet lade sig en tjock dimma öfver hafvet; man såg hvarken himmel eller jord eller vatten mer. Och de feniciske sjömännen bäfvade än mera: de sade till hvarandra: här är verldens ände.
6 Då uppträdde den äldste bland dem och bjöd att man skulle anropa Jehovah, Abrahams gud, hvars tempeltinnar strålade från Zions höjd öfver jordens rund och hvars makt räckte än vidare. Man afsvor Jumala och uppstämde till Jehovahs ära en hymn af David, den månge bland Fenicierne hört under sina besök i Jerusalem. Och än hade sången ej förklingat, innan den ogenomträngliga misten lättade sig och visade en himmel i solsken och ett haf i glans. Mellan en rad af gröna öar flöt galeren in uti lugna vikar. Man landsteg här och fann höga furuskogar, vexlande med en mildare grönska af björk och rönn. Det var en skärgård af ofantelig omkrets, grundad på låga klipphällar, der vågorna efterhand samlat sand och lera. Men höga berg funnos här inga. Blott när man bland dessa tallösa skär seglade längre åt öster och nordost, mötte man långsträckta låga åsar, som kring sig bildat lika långsträckta öar af större omfång; och mellan åsarna begynte vattnet att uppslammas och blifva grundt, så att galeren endast med svårighet flöt. Här funnos vilda djur i mängd, som ostörda ströfvade kring på stränderna. Men sällan såg man här spåren af menniskors fot; blott stundom syntes vid åsarnas sluttning en håla i jorden och spår af grofva fiskredskap. De vildar som fiskade här om sommaren flydde med elg och ren till skogarnas djup, när de såge galeren.
7 På en ö i den ändlösa skärgården steg man i land att jaga. Många djur med sköna pelsverk fälldes här under dagens lopp, och läckra hallon läskade jägaren. När qvällen inbröt, gjordes på stranden eld. och man förlustade sig med lekar och dans, medan talltrasten sjöng i lunderna. Detta landet, sade Phraortes, Scythernes fordne träl, är Eningia, och det består af många tusende öar. Och man prisade högt Eningia såsom jordens största arkipelag.
8 Och tusende år förgingo.
9 Då hände sig vid den tid Erik Väderhatt, Upsala konung, herskade vida i norden och drog fjerran ut på härjaretåg i österled, att konungens väderlycka svek en dag, hans drake skildes från de öfriga och dref för vestanvinden bort uti okända farvatten. Konungen kom i nöd och lät offra åt Thor en bjarmisk träl; men stormen fortfor. En tjocka kom öfver hafvet med starkt sjömörker; på afstånd brusade bränningar, och var icke annat att se, än att man här skulle förgås. Men om bord var en Göthe i konungens tjenst; han hade för tjugu år sedan blifvit af den helige Ansgarius vattenöst och bekände sig, ändock i hemlighet blott, till läran om korset. Han föll i högsta nöden till konungens fot och bad att få anropa hvite Christ, och konungen, mörk i hågen, tillstadde det. Då begynnte Göthen med så hög röst sjunga en psalm om Christi kors, att han dermed öfverröstade vågornas brus. Och vågorna lade sig underbart fort, och mörkret vek från himmelen bort och från konungens ögonbryn; och vikingadraken styrde genom herrliga sund intill en långsträckt kust bevuxen med täta skogar.
10 Konungen gick med sina män i land och drog der flera dagsresor omkring under jagt och härjningar. Han fann ett land så genomskuret af ofantliga sjöar, att dess inre mera liknade en skärgård i hafvet, än ett fastland sådant man finner annorstädes på jorden. Än här, än der syntes de stora öarnas stränder hafva sammanvuxit, så att de, der marken var högre, bildade ansenliga moar med resliga furor på. Sjelfva hafskusten var på månget ställe grund, så att stora landsträckor begynnte höja sin sand öfver vattenytan, som dock ständigt spolade öfver dem, likasom för att hålla dem qvar i sina armar. Ty vattnet var ännu väldigt öfverallt; de vida sjöarna stodo med breda sund i förbindelse med hafvet, och när konungen en dag många mil ini landet blef törstig och upphämtade i sin jernhufva vatten ur sjön, fann han vattnet salt.
11 I detta land, som ännu kämpade med hafvet om herraväldet, syntes här och der på kullarna låga, men rymliga kojor af groft tillyxadt timmer, golflösa och täckta med ruskor af gran. Vid konungens ankomst stodo de alla toma, men elden glödde ännu mellan de ohuggna stenar, som, placerade i midten af golfvet, föreställde eldstaden. Konungens män samlade den i hagarna spridda boskapen och gladde sig när de stundom i kojorna funno pelsverk och korn, ty något annat byte af värde funno de icke. Men om qvällen sågo|82 3| de kring sjöarnas stränder många eldar tändas: innevånarne signalerade till hvarandra fiendens ankomst och samlades från fjerran trakter till motvärn i skogarna. Der mötte de konungens män med skarpa bågar och svärd af det skönaste smide; dem felades icke mod, men krigvane anförare, de voro sena att röras, och de dukade oftast under för vikingarnes snabba taktik. Dock hände någon gång att de slogo vikingarne, och då blef segerglädje och sång och besvärjelser vid de heliga träden fjerran i lunderna.
12 Detta landet känner jag mycket väl, sade konungen. Det är Qvenland, det ock somlige kalla Finland. Fyra stora haf rymmer det inom sitt sköte, och fyra sund leda dit in. I vester och söder är det icke annat än öar och klippgrund, vådliga att befara; men innantill äro sjöarna stängda mellan moar och låga berg. Och dess folk är vida kunnigt för sitt smide och sin trolldomskonst.
13 Och konungen tog skatt af invånarne, bygde en stor jordborg till landets kufvande och seglade sedan vidare.
14 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 18/10 1851:|83 2|
Insjön och hafvet.
(Slut från föreg. N:r)
15 Tusen år efter konung Erik Väderhatts dagar, på en tid då härjaretågen upphört både från öster och vester, satt en man begrundande framför den utbredda kartan af Finland. Detta land, sade han till sig sjelf, är icke annat än ett fånget, splittradt, i sig förloradt haf – ett haf i skiljemynt! – Och hans blick vidgades, det döda limmade pappersbladet fick lif och gestalt, bergen lyftade sig öfver dess yta, skogarna höjde sina toppar, och sjöarna begynnte att gå i glänsande vågor. Han såg mer än bilden, han såg dess verklighet, ty han hade ofta genomströfvat Finland i alla riktningar.
16 Han såg de fordom ofantliga innanhafven smalna och fördela sig medelst vida sträckor af land, som grundades upp och höjde sin ler- och sandbotten öfver vattenytan. Han såg sjöarna förlora sin sälta, ombyta vexter och fiskarter samt alltmera förneka sin nära slägtskap med saltsjön som svallade utanför. Han såg de fordom breda sund, som förenade dessa sjöar med hafvet, århundrade efter århundrade trängas ihop, blifva stridare och slutligen förvandlas i forsande strömmar. Han såg dessa strömmar, i början segelbara, för hvarje år alltmera dämmas och oroas af stenar, dem vårfloden lösryckte från stränderna och bortförde miduti farleden. Han såg hafvet för hvarje menniskoålder draga sig några steg tillbaka, långsamt, men säkert, nyckfullt och likväl i längden regelbundet. Han såg städer anläggas vid dess kust, der inloppen voro klara och hamnarna djupa, och om några hundrade år voro dessa städer hardt nära uppstäder, på den fordna bottnen af deras hamnar bergades hö och i de fordna klara inloppen hade bildat sig en arkipelag af öar.
17 Hvilket land! sade betraktaren, och huru förklara alla dess under? Det är hafvet som drager sig tillbaka från landet, derigenom att Östersjöns vatten minskas. – Och han uppritade på kartan dammar och slussar, hvilka man borde uppföra vid Öresund samt Lilla och Stora Bält, för att hindra fällningen af Östersjöns yta.
18 Hvad gör du? sade till honom hans vän, som nyss hade återvändt från Stralsund och Wismar. Östersjöns vatten faller icke, det stiger, långsamt, men oupphörligt genom århundraden. Gå till stranden af Pommern; du skall der finna rötter af träd och ruiner af menniskors boningar långt under hafvets nuvarande yta. För hvarje menniskoålder täres en bit af stranden bort, vågen stiger allt högre och gamle män som nu lefva minnas sig i sin barndom hafva plockat smultron der fiskaren nu lägger sina nät för makrillen. Derföre stäng icke Östersjöns utlopp, utan vidga dem hellre allt hvad mensklig makt förmår, att vi derborta må räddas från vattunöden.
19 Men det är icke möjligt, sade den förste, att samma haf, som drager sig tillbaka från Finlands stränder, stiger högre och hotande in uppå Pommerns.
20 Så är det emellertid, sade Pomraren. Och ingen af dem fann en lösning på denna gåta.
21 Då trädde till dem en tredje, en gammal man, och utredde för dem huru det skenbart oförklarliga här vore det enklaste i verlden. Han lärde dem jordens daning under ofantlig hetta; huru den smältande jordmassan småningom svalnat på ytan och ännu fortfar att afsvalna, medan dess inre fortfar att glöda; huru denna afsvalning icke sker alldeles jemnt, hvaraf händer att en del af jordytan höjer sig, en annan del sänker sig, allteftersom det inre af jordmassan vidgas eller faller tillhopa; och huru detta är kännbarare vid polernas granskap, der hettan inom och kölden utom träda mot hvarandra i skarpare motsats. Och deraf, tillade han, kommer sig att svenska vallen och finska vallen småningom höja sig, då deremot pommerska, en del af preussiska och danska kusterna sänka sig. Skyllen derföre icke hafvet att det sjunker lägre eller stiger högre: hafvet är oföränderligt genom årtusenden, det är blott landet, som höjer sig i norr och sänker sig i söder om Östersjöns vattenbassin.
22 Ett sällsamt förhållande! utropade Pomraren. Det är ju en ny skapelse. Dock ville jag heller bo i det landet som stiger, än i det som sjunker. När jag bygger min koja på stranden, ser jag hellre att vattnet drar sig ödmjukt tillbaka, än att det pockande tränger mig inpå lifvet.
23 Men, genmälde Finnen bekymrad, det landet som stiger blir kallare i samma mån dess yta närmar sig gränsen för den eviga snön.
24 Var lugn, sade leende den gamle naturforskaren: på tusen år skall landets höjning minska årets medeltemperatur med två eller tre grader; men kärrens utdikande och skogarnas vård skola höja den åtminstone lika mycket.
25 Och våra kuster med deras handel och städer, hvad skall väl blifva deras öde? Och våra herrliga stora insjöar, skola de i en framtid ömkligt försina? Skola icke omätliga sumpmarker deraf blifva en följd? När man hos oss har lyckats fälla en sjö, hvad har man vunnit dermed? Några hundrade eller tusende tunnland sumpig äng i ersättning för en förlorad fiskrik sjö, en ypperlig farled och ett ovärderligt skydd mot nattfrosterna. Och jag talar då icke alls om landets skönhet.
26 Om, sade den gamle, det engång bekräftar sig hvad man nu mera gissar, än med säkerhet vet, att Bottniska vikens kuster vid Torneå höja sig 4 fot i seklet, men höjningen aftar söderut och utgör vid Åbo allenast 2 fot på hundrade år, blir det icke svårt att beräkna kusternas landvinning och insjöarnas fallande, till följe af ett mera sugande aflopp när hafvet står lägre. Man skall då kunna förutsäga när det mäktiga Bottenhafvet, hvars bredd nu intet öga kan öfverskåda ens i smalaste Qvarken, fallit undan och försinat, så att blott dess djupaste rännil, närd af flodernas va|83 3|tten, slingrar sig lik enoriginal: ett väldig flod mellan Sveriges östra och Finlands vestra kust. Man skall dervid finna att Finland på tillandningen vunnit tre gånger så stort område som Sverige, af orsak att finska kusten är mycket grundare; och Torneå skall vid denna tid, om det dåmera finns, med förlägenhet se sig flyttadt åtminstone 8 eller 10 mil från kusten, som i dessa farvatten är den grundaste; de öfriga vestfinska städerna 4 till 8 mil. Qvarkens öar och den blomstrande skärgården från Vasa uppemot Gamla-Carleby skola till största delen gro tillsamman sinsemellan och med fastlandet, blott med några få djupa rännilar, skurna af strömmarna eller af den genomilande hafsvågen. Och på dessa tider skall Bottniska vikens vatten vara sött som en flod, men Finska viken skall ännu behålla en ringa sälta; och vexter och fiskar skola i båda förändras. Men sydfinska kusten skall vinna jemförelsevis mycket mindre, dock så att dess nuvarande gestalt totalt förändras, dess samtliga grunda vikar blifva torra och många af dess nuvarande öar förenas med fasta landet. Åland på sin klippgrund skall mindre än andra nejder förändra gestalt, af orsak att dess läge ställer det midt i mynningen för det norrifrån kommande strömdraget, som skall muddra dess sund och skära dess stigande stränder djupare. Åbo skall tvingas till stora ansträngningar, om det vill behålla sitt nuvarande läge; ty den lilla Aura skall blifva allt stridare och grundare, och forsar skola bilda sig der, såsom de redan gjort i de österbottniska elfvarna och i Kumo. Tvenne städer skola, för djupet af deras hamnar, sist bland alla lida af hafvets flykt: Helsingfors och Kaskö. Men då vattenminskningen vid Kaskö är nära dubbelt kännbarare än den vid Helsingfors, skall Kaskö blifva en uppstad, medan Helsingfors ännu tryggar sin blifvande storhet bakom Sveaborgs kanoner. Och nya städer skola uppstå vid de nya stränderna och handeln, aldrig rådlös, söka sig nya aflopp i de gamlas ställe.
27 Och insjöarna, de skola då alla förtorka?
28 Det är föga troligt. För att våga en sannolik gissning om deras blifvande öde, borde man i någon mån känna deras djup, och man känner det mindre, än man känner hafskusternas. Tänker man sig insjöarnas vatten som oförändradt och stillastående, så kommer man till den slutsats, att markens ökade sluttning efterhand måste utsuga sjöarna, så att blott deras djupaste dälder eller deras af strömmar närda bassiner slutligen qvarstadna. Men tänker man tillbaka på sjöarnes första uppkomst – döttrar af det vikande hafvet, fångar tagna från dess ryggande våg, likt dessa pölar dem en stor öfversvämning qvarlemnar i alla markens gröpper – så slutar man deraf, att ett land, tillkommet så som större delen af det finska genom uppgrundning ur hafvet, måste vara i hög grad vattendränkt och genom lösheten af flera underliggande jordlager bilda en ofantlig reservoir, ur hvilken sjöarna genom otaliga gömda källsprång ständigt hämta en ny näring ur djupet. Låge nu Finland under ett hett luftstreck, så kunde man föreställa sig att solhettan i förening med strömmarnas sugning, efterhand skulle uttorka det sluttande landet. Men så är det ej; dessa långa vintrar med sina ofantliga snömassor qvarhålla en ständig fuktighet och trygga sjöarnas framtid, i det att vårfloderna, i stället att bortrinna i strida bäckar och strömmar, till större delen insugas af marken och qvardröja der i otaliga källådror. Det är derföre sannolikt att sjöarna i de trakter af landet, som hvila på sand eller lergrund, skola för en oberäknelig framtid qvarblifva utan andra förändringar, än den oundvikliga upplandningen af de grundaste; deremot der man icke långt under jordytan möter dessa låga flata hällar af granit, som mångenstädes i Finland äro allmänna, der skola sjöarna hastigare försvinna i mån af utloppen, och den dag skall randas, då mången herrligt svallande fjärd delar Suvandos öde att med ens förrinna och se sin botten fåras af landtmannens plog. Såsom ock nu redan både vid insjön och hafvet icke finnes en gammal man, som ej vet att förtälja huru fäderne dragit not på den strand der nu boskapens bjellra lingar om sommaraftonen.
29 Och när skall allt detta ske? frågade båda de yngre männen med sorgblandad nyfikenhet. Ty båda tänkte med mera vemod än glädje på minskningen af Finlands nu så sköna och blåa sjöar.
30 När vi längesedan äro döde, svarade åter leende den gamle. Tro mig, den nuvarande Eklundska kartan öfver Finland skall en dag blifva en märkvärdig antiqvitet. Det skall blifva en ny tid och ett nytt land, men låtom oss bedja Gud att der icke må blifva ett nytt folk.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Insjön och Hafvet.
1 Mer än två tusen år hafva förgått, sedan en dag ett ensamt segel syntes på de vida ödsliga hafsfjärdarna långt upp i norr. Långt bortom menniskors boningar och kända länders kuster hade den feniciska galeren sträckt sin djerfva kosa. Den hade bakom sig lemnat Britanniens gröna stränder och kryssat vida förbi det fabelaktiga Balthias klippor. Den hade på afstånd skådat Guthonernas kojor af jord, hade flytt för Cimbrernas pilar och söke nu Abalus, den vågomsvallade ön, der det gifmilda hafvet uppkastar bernsten på kusterna. Abalus, Balthia och Baltiska hafvet, de voro alla uppkallade efter Baal, deras gud, som af Scytherne kallades Balder; och ville de dermed helga hafven. Men sunnanifrån blåste vinden våldsam; galeren drefs ur sin kosa långt upp mot norr, och qvällens moln hade skymt Plejadernas flock, Arctura och alla de vänliga stjernor, som leda seglarens färd på de öde, af ingen kända omätliga vattenslätterna.
2 Då bröts de djerfve sjömännens mod; de offrade åt sina gudar ett lam och ett kid och sporde de slagtade djurens inelfvor om gudarnes vilja vore att låta dem här förgås. Dock alla tecken voro stumma nu, och bäfvande blef de frågandes håg. Baal hade öfvergifvit dem i nöden; de vände sig till Egyptens Isis och till Grekelands Zeus, molnskockaren; men ingen makt hade en tröst för dem i deras öfvergifvenhet.
3 Då var der ibland dem en man som hette Phraortes; han hade i sin ungdom lidit skeppsbrott på Scythernas kust och med dem dragit i härtåg mot de vilda folken vid Weichselns stränder. Han sade sig hafva hört af Esthyer och Finnar, som bodde söder om baltiska hafvet, att öfver dessa vatten rådde en gud vid namn Jumala, hvars makt räckte alltintill midnattens yttersta mörker i norr. Honom skulle man anropa med böner och skänker, men icke med blod.
4 Fenicierne togo sin Baalsbild, som glänsande af guld och elfenben var uppsatt i framstammen, och störtade honom med brak i hafvet. Derpå framtogo de kostliga håfvor, purpurmantlar och armband af glas samt myrrha och guld och hofvo det allt under sång i vågen som skänk åt Jumala. Och stormen lade sig efterhand, som hade en gud med sin andedrägt bragt den vilda vågen till ro, och det blef frid och stiltie öfver de djupblåa vattenspeglarna.
5 Men samtidigt med lugnet lade sig en tjock dimma öfver hafvet; man såg hvarken himmel eller jord eller vatten mer. Och de feniciske sjömännen bäfvade än mera: de sade till hvarandra: här är verldens ände.
6 Då uppträdde den äldste bland dem och bjöd att man skulle anropa Jehovah, Abrahams gud, hvars tempeltinnar strålade från Zions höjd öfver jordens rund och hvars makt räckte än vidare. Man afsvor Jumala och uppstämde till Jehovahs ära en hymn af David, den månge bland Fenicierne hört under sina besök i Jerusalem. Och än hade sången ej förklingat, innan den ogenomträngliga misten lättade sig och visade en himmel i solsken och ett haf i glans. Mellan en rad af gröna öar flöt galeren in uti lugna vikar. Man landsteg här och fann höga furuskogar, vexlande med en mildare grönska af björk och rönn. Det var en skärgård af ofantelig omkrets, grundad på låga klipphällar, der vågorna efterhand samlat sand och lera. Men höga berg funnos här inga. Blott när man bland dessa tallösa skär seglade längre åt öster och nordost, mötte man långsträckta låga åsar, som kring sig bildat lika långsträckta öar af större omfång; och mellan åsarna begynte vattnet att uppslammas och blifva grundt, så att galeren endast med svårighet flöt. Här funnos vilda djur i mängd, som ostörda ströfvade kring på stränderna. Men sällan såg man här spåren af menniskors fot; blott stundom syntes vid åsarnas sluttning en håla i jorden och spår af grofva fiskredskap. De vildar som fiskade här om sommaren flydde med elg och ren till skogarnas djup, när de såge galeren.
7 På en ö i den ändlösa skärgården steg man i land att jaga. Många djur med sköna pelsverk fälldes här under dagens lopp, och läckra hallon läskade jägaren. När qvällen inbröt, gjordes på stranden eld. och man förlustade sig med lekar och dans, medan talltrasten sjöng i lunderna. Detta landet, sade Phraortes, Scythernes fordne träl, är Eningia, och det består af många tusende öar. Och man prisade högt Eningia såsom jordens största arkipelag.
8 Och tusende år förgingo.
9 Då hände sig vid den tid Erik Väderhatt, Upsala konung, herskade vida i norden och drog fjerran ut på härjaretåg i österled, att konungens väderlycka svek en dag, hans drake skildes från de öfriga och dref för vestanvinden bort uti okända farvatten. Konungen kom i nöd och lät offra åt Thor en bjarmisk träl; men stormen fortfor. En tjocka kom öfver hafvet med starkt sjömörker; på afstånd brusade bränningar, och var icke annat att se, än att man här skulle förgås. Men om bord var en Göthe i konungens tjenst; han hade för tjugu år sedan blifvit af den helige Ansgarius vattenöst och bekände sig, ändock i hemlighet blott, till läran om korset. Han föll i högsta nöden till konungens fot och bad att få anropa hvite Christ, och konungen, mörk i hågen, tillstadde det. Då begynnte Göthen med så hög röst sjunga en psalm om Christi kors, att han dermed öfverröstade vågornas brus. Och vågorna lade sig underbart fort, och mörkret vek från himmelen bort och från konungens ögonbryn; och vikingadraken styrde genom herrliga sund intill en långsträckt kust bevuxen med täta skogar.
10 Konungen gick med sina män i land och drog der flera dagsresor omkring under jagt och härjningar. Han fann ett land så genomskuret af ofantliga sjöar, att dess inre mera liknade en skärgård i hafvet, än ett fastland sådant man finner annorstädes på jorden. Än här, än der syntes de stora öarnas stränder hafva sammanvuxit, så att de, der marken var högre, bildade ansenliga moar med resliga furor på. Sjelfva hafskusten var på månget ställe grund, så att stora landsträckor begynnte höja sin sand öfver vattenytan, som dock ständigt spolade öfver dem, likasom för att hålla dem qvar i sina armar. Ty vattnet var ännu väldigt öfverallt; de vida sjöarna stodo med breda sund i förbindelse med hafvet, och när konungen en dag många mil ini landet blef törstig och upphämtade i sin jernhufva vatten ur sjön, fann han vattnet salt.
11 I detta land, som ännu kämpade med hafvet om herraväldet, syntes här och der på kullarna låga, men rymliga kojor af groft tillyxadt timmer, golflösa och täckta med ruskor af gran. Vid konungens ankomst stodo de alla toma, men elden glödde ännu mellan de ohuggna stenar, som, placerade i midten af golfvet, föreställde eldstaden. Konungens män samlade den i hagarna spridda boskapen och gladde sig när de stundom i kojorna funno pelsverk och korn, ty något annat byte af värde funno de icke. Men om qvällen sågo|82 3| de kring sjöarnas stränder många eldar tändas: innevånarne signalerade till hvarandra fiendens ankomst och samlades från fjerran trakter till motvärn i skogarna. Der mötte de konungens män med skarpa bågar och svärd af det skönaste smide; dem felades icke mod, men krigvane anförare, de voro sena att röras, och de dukade oftast under för vikingarnes snabba taktik. Dock hände någon gång att de slogo vikingarne, och då blef segerglädje och sång och besvärjelser vid de heliga träden fjerran i lunderna.
12 Detta landet känner jag mycket väl, sade konungen. Det är Qvenland, det ock somlige kalla Finland. Fyra stora haf rymmer det inom sitt sköte, och fyra sund leda dit in. I vester och söder är det icke annat än öar och klippgrund, vådliga att befara; men innantill äro sjöarna stängda mellan moar och låga berg. Och dess folk är vida kunnigt för sitt smide och sin trolldomskonst.
13 Och konungen tog skatt af invånarne, bygde en stor jordborg till landets kufvande och seglade sedan vidare.
14 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 18/10 1851:|83 2|Insjön och hafvet.
(Slut från föreg. N:r)
15 Tusen år efter konung Erik Väderhatts dagar, på en tid då härjaretågen upphört både från öster och vester, satt en man begrundande framför den utbredda kartan af Finland. Detta land, sade han till sig sjelf, är icke annat än ett fånget, splittradt, i sig förloradt haf – ett haf i skiljemynt! – Och hans blick vidgades, det döda limmade pappersbladet fick lif och gestalt, bergen lyftade sig öfver dess yta, skogarna höjde sina toppar, och sjöarna begynnte att gå i glänsande vågor. Han såg mer än bilden, han såg dess verklighet, ty han hade ofta genomströfvat Finland i alla riktningar.
16 Han såg de fordom ofantliga innanhafven smalna och fördela sig medelst vida sträckor af land, som grundades upp och höjde sin ler- och sandbotten öfver vattenytan. Han såg sjöarna förlora sin sälta, ombyta vexter och fiskarter samt alltmera förneka sin nära slägtskap med saltsjön som svallade utanför. Han såg de fordom breda sund, som förenade dessa sjöar med hafvet, århundrade efter århundrade trängas ihop, blifva stridare och slutligen förvandlas i forsande strömmar. Han såg dessa strömmar, i början segelbara, för hvarje år alltmera dämmas och oroas af stenar, dem vårfloden lösryckte från stränderna och bortförde miduti farleden. Han såg hafvet för hvarje menniskoålder draga sig några steg tillbaka, långsamt, men säkert, nyckfullt och likväl i längden regelbundet. Han såg städer anläggas vid dess kust, der inloppen voro klara och hamnarna djupa, och om några hundrade år voro dessa städer hardt nära uppstäder, på den fordna bottnen af deras hamnar bergades hö och i de fordna klara inloppen hade bildat sig en arkipelag af öar.
17 Hvilket land! sade betraktaren, och huru förklara alla dess under? Det är hafvet som drager sig tillbaka från landet, derigenom att Östersjöns vatten minskas. – Och han uppritade på kartan dammar och slussar, hvilka man borde uppföra vid Öresund samt Lilla och Stora Bält, för att hindra fällningen af Östersjöns yta.
18 Hvad gör du? sade till honom hans vän, som nyss hade återvändt från Stralsund och Wismar. Östersjöns vatten faller icke, det stiger, långsamt, men oupphörligt genom århundraden. Gå till stranden af Pommern; du skall der finna rötter af träd och ruiner af menniskors boningar långt under hafvets nuvarande yta. För hvarje menniskoålder täres en bit af stranden bort, vågen stiger allt högre och gamle män som nu lefva minnas sig i sin barndom hafva plockat smultron der fiskaren nu lägger sina nät för makrillen. Derföre stäng icke Östersjöns utlopp, utan vidga dem hellre allt hvad mensklig makt förmår, att vi derborta må räddas från vattunöden.
19 Men det är icke möjligt, sade den förste, att samma haf, som drager sig tillbaka från Finlands stränder, stiger högre och hotande in uppå Pommerns.
20 Så är det emellertid, sade Pomraren. Och ingen af dem fann en lösning på denna gåta.
21 Då trädde till dem en tredje, en gammal man, och utredde för dem huru det skenbart oförklarliga här vore det enklaste i verlden. Han lärde dem jordens daning under ofantlig hetta; huru den smältande jordmassan småningom svalnat på ytan och ännu fortfar att afsvalna, medan dess inre fortfar att glöda; huru denna afsvalning icke sker alldeles jemnt, hvaraf händer att en del af jordytan höjer sig, en annan del sänker sig, allteftersom det inre af jordmassan vidgas eller faller tillhopa; och huru detta är kännbarare vid polernas granskap, der hettan inom och kölden utom träda mot hvarandra i skarpare motsats. Och deraf, tillade han, kommer sig att svenska vallen och finska vallen småningom höja sig, då deremot pommerska, en del af preussiska och danska kusterna sänka sig. Skyllen derföre icke hafvet att det sjunker lägre eller stiger högre: hafvet är oföränderligt genom årtusenden, det är blott landet, som höjer sig i norr och sänker sig i söder om Östersjöns vattenbassin.
22 Ett sällsamt förhållande! utropade Pomraren. Det är ju en ny skapelse. Dock ville jag heller bo i det landet som stiger, än i det som sjunker. När jag bygger min koja på stranden, ser jag hellre att vattnet drar sig ödmjukt tillbaka, än att det pockande tränger mig inpå lifvet.
23 Men, genmälde Finnen bekymrad, det landet som stiger blir kallare i samma mån dess yta närmar sig gränsen för den eviga snön.
24 Var lugn, sade leende den gamle naturforskaren: på tusen år skall landets höjning minska årets medeltemperatur med två eller tre grader; men kärrens utdikande och skogarnas vård skola höja den åtminstone lika mycket.
25 Och våra kuster med deras handel och städer, hvad skall väl blifva deras öde? Och våra herrliga stora insjöar, skola de i en framtid ömkligt försina? Skola icke omätliga sumpmarker deraf blifva en följd? När man hos oss har lyckats fälla en sjö, hvad har man vunnit dermed? Några hundrade eller tusende tunnland sumpig äng i ersättning för en förlorad fiskrik sjö, en ypperlig farled och ett ovärderligt skydd mot nattfrosterna. Och jag talar då icke alls om landets skönhet.
26 Om, sade den gamle, det engång bekräftar sig hvad man nu mera gissar, än med säkerhet vet, att Bottniska vikens kuster vid Torneå höja sig 4 fot i seklet, men höjningen aftar söderut och utgör vid Åbo allenast 2 fot på hundrade år, blir det icke svårt att beräkna kusternas landvinning och insjöarnas fallande, till följe af ett mera sugande aflopp när hafvet står lägre. Man skall då kunna förutsäga när det mäktiga Bottenhafvet, hvars bredd nu intet öga kan öfverskåda ens i smalaste Qvarken, fallit undan och försinat, så att blott dess djupaste rännil, närd af flodernas va|83 3|tten, slingrar sig lik enoriginal: ett väldig flod mellan Sveriges östra och Finlands vestra kust. Man skall dervid finna att Finland på tillandningen vunnit tre gånger så stort område som Sverige, af orsak att finska kusten är mycket grundare; och Torneå skall vid denna tid, om det dåmera finns, med förlägenhet se sig flyttadt åtminstone 8 eller 10 mil från kusten, som i dessa farvatten är den grundaste; de öfriga vestfinska städerna 4 till 8 mil. Qvarkens öar och den blomstrande skärgården från Vasa uppemot Gamla-Carleby skola till största delen gro tillsamman sinsemellan och med fastlandet, blott med några få djupa rännilar, skurna af strömmarna eller af den genomilande hafsvågen. Och på dessa tider skall Bottniska vikens vatten vara sött som en flod, men Finska viken skall ännu behålla en ringa sälta; och vexter och fiskar skola i båda förändras. Men sydfinska kusten skall vinna jemförelsevis mycket mindre, dock så att dess nuvarande gestalt totalt förändras, dess samtliga grunda vikar blifva torra och många af dess nuvarande öar förenas med fasta landet. Åland på sin klippgrund skall mindre än andra nejder förändra gestalt, af orsak att dess läge ställer det midt i mynningen för det norrifrån kommande strömdraget, som skall muddra dess sund och skära dess stigande stränder djupare. Åbo skall tvingas till stora ansträngningar, om det vill behålla sitt nuvarande läge; ty den lilla Aura skall blifva allt stridare och grundare, och forsar skola bilda sig der, såsom de redan gjort i de österbottniska elfvarna och i Kumo. Tvenne städer skola, för djupet af deras hamnar, sist bland alla lida af hafvets flykt: Helsingfors och Kaskö. Men då vattenminskningen vid Kaskö är nära dubbelt kännbarare än den vid Helsingfors, skall Kaskö blifva en uppstad, medan Helsingfors ännu tryggar sin blifvande storhet bakom Sveaborgs kanoner. Och nya städer skola uppstå vid de nya stränderna och handeln, aldrig rådlös, söka sig nya aflopp i de gamlas ställe.
27 Och insjöarna, de skola då alla förtorka?
28 Det är föga troligt. För att våga en sannolik gissning om deras blifvande öde, borde man i någon mån känna deras djup, och man känner det mindre, än man känner hafskusternas. Tänker man sig insjöarnas vatten som oförändradt och stillastående, så kommer man till den slutsats, att markens ökade sluttning efterhand måste utsuga sjöarna, så att blott deras djupaste dälder eller deras af strömmar närda bassiner slutligen qvarstadna. Men tänker man tillbaka på sjöarnes första uppkomst – döttrar af det vikande hafvet, fångar tagna från dess ryggande våg, likt dessa pölar dem en stor öfversvämning qvarlemnar i alla markens gröpper – så slutar man deraf, att ett land, tillkommet så som större delen af det finska genom uppgrundning ur hafvet, måste vara i hög grad vattendränkt och genom lösheten af flera underliggande jordlager bilda en ofantlig reservoir, ur hvilken sjöarna genom otaliga gömda källsprång ständigt hämta en ny näring ur djupet. Låge nu Finland under ett hett luftstreck, så kunde man föreställa sig att solhettan i förening med strömmarnas sugning, efterhand skulle uttorka det sluttande landet. Men så är det ej; dessa långa vintrar med sina ofantliga snömassor qvarhålla en ständig fuktighet och trygga sjöarnas framtid, i det att vårfloderna, i stället att bortrinna i strida bäckar och strömmar, till större delen insugas af marken och qvardröja der i otaliga källådror. Det är derföre sannolikt att sjöarna i de trakter af landet, som hvila på sand eller lergrund, skola för en oberäknelig framtid qvarblifva utan andra förändringar, än den oundvikliga upplandningen af de grundaste; deremot der man icke långt under jordytan möter dessa låga flata hällar af granit, som mångenstädes i Finland äro allmänna, der skola sjöarna hastigare försvinna i mån af utloppen, och den dag skall randas, då mången herrligt svallande fjärd delar Suvandos öde att med ens förrinna och se sin botten fåras af landtmannens plog. Såsom ock nu redan både vid insjön och hafvet icke finnes en gammal man, som ej vet att förtälja huru fäderne dragit not på den strand der nu boskapens bjellra lingar om sommaraftonen.
29 Och när skall allt detta ske? frågade båda de yngre männen med sorgblandad nyfikenhet. Ty båda tänkte med mera vemod än glädje på minskningen af Finlands nu så sköna och blåa sjöar.
30 När vi längesedan äro döde, svarade åter leende den gamle. Tro mig, den nuvarande Eklundska kartan öfver Finland skall en dag blifva en märkvärdig antiqvitet. Det skall blifva en ny tid och ett nytt land, men låtom oss bedja Gud att der icke må blifva ett nytt folk.