1 En af Tidningen Saimas bästa meriter – ty att hon äger flera, derom äro vi ense med det stora antalet af läsare – är utan tvifvel den, att hon blottat fattigdomen, haltlösheten och obetydligheten af vårt lands literära verksamhet, sådan den i närvarande tid visat sig i skrift och tryck. Låt vara, att Saima häri gått tillväga utan all skonsamhet, att hon föga eller intet respekterat det lilla, som dock finnes, och måhända fordrat mera, än våra förhållanden medgifva; hennes förtjenst blir dock, att hafva uttalat ett faktum, hvilket man fåfängt skulle vilja öfverskyla, och som först derigenom att det erkännes, låter hoppas dess aflägsnande. Efter den mera detaljerade artikel i N:s 1 och 2, som på engång är bladets program och krigsförklaring mot den bestående literaturen, har Saima fortfarit att med aforistiska snärtar gissla den sjelfkära literära belåtenheten, der den förmodats exsistera. Utförligare artiklar i ämnet äro sannolikt ännu att förvänta. Emellertid må några ord härom vågas i ett blad, hvilket Saima från början haft all möda ospard att begrina och nedsätta, men hvilket derföre ej skall dröja att ansluta sig till sanningens sak, eho som ock må föra dess talan.
|34 2|
2 Föreställom oss ett folk, som i århundraden njutit civilisationens välgerningar; ett folk, som ägt och äger utmärkte män i vetenskap och vitterhet, en högskola med förtjenstfulle lärare, en talrik och bildad embetsmannaklass, ett upplyst prestastånd och öfverhufvud en på religiös basis hvilande folkbildning, jemförlig med hvilket annat lands som helst, när massornas ståndpunkt skärskådas; föreställom oss, att detta folk, – vare sig i stöd af jemförelser med mindre bildade, eller genom öfverskattande af bildningens frukter inom detsama – en tid bortåt slumrat i den trygga vissheten om att ega en sjelfständig kultur, en literatur, en medveten nationalitet, och dymedelst en väl föga lysande, men dock obestridd rang bland Europas bildade nationer; och föreställom oss, att bland detta folk oväntadt höjer sig en röst, som utan skoning säger: allt det der är en sjelfkär inbillning; du äger en nationel bildning, men för ingen del en literär; en literatur, men utan allt innehåll; en nationalitet, men utan förmåga att uttala sig; du hvarken läser eller skrifver, och tror dig likväl göra båda; du tror dig betyda något i vetandets verld, och du sitter likväl med armarna i kors och värmer dig vid de torftiga spånor, som från rikare och verksamare nationers verkstäder af en händelse förirra sig upp till din förkolnade härd.
3 Naturligtvis väcker sådant tal uppmärksamhet bland de bildade inom folket; ty ingen kan dölja för sig, att det gäller en af nationens lifsfrågor. Många uppstå då och säga: den rösten talar i förmätet öfvermod och mäter det som är med måttstocken af det som icke kan vara. Andra åter mena: förhållandet, engång uttaladt, måste bekräftas eller vederläggas. Den första frågan gäller således: om så är? Bekräftas dervid det sagda, så uppstår frågan: hvarföre så är? Engång utredd, medför denna en ny fråga; hvad bör göras? Och för att dervid ej svärma »ins Blaue hinein»,konsekvensändrat/normaliserat frågas slutligen: hvad är att hoppas?
II.
4 Nåväl! Saimas röst har mindre antastat bokvett och praktisk blidning, än boklighet (bokläsning) och literatur (skriftställeri) i landet. Äfven vi må derföre inskränka oss att betrakta dessa sednare nära beslägtade sidor af bildningen, bokläsning och skriftställeri.
5 Massan af den finska allmogen läser troligen quantitativt lika mycket, som någon annan allmoge. Derom vitnar den mängd af ströskrifter (ty dyrare har bonden ej råd att köpa), som årligen sprides i landet och äfven på främmande botten funnit spekulerande förläggare. Med undantag af bibel, psalmbok och kateches, har väl ingen skrift inom Finland haft att fägna sig åt en så stark afsättning, som folkskriften »Huutavan Ääni»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken, sedan den utgått i tusendetals exemplar, slutligen vann den här sällsynta hedern att tryckas med stereotyper. Men så gäller ock detta endast om religiösa skrifter, och huru litet vår finska allmoge bryr sitt hufvud med hvad man egentligen kallar boklig bildning, bevisas bäst deraf, att väl i de flesta inre landsorter med bok alltid förstås andaktsbok, så att föga någon annan skrift får boklig värdighet. Veterligen hafva Finska Literatur-Sällskapets toimituksia för det mesta stadnat på de bildade klassernas bokhyllor, och ej ens Wänäjän Historia eller Cajans förträffliga Suomen Historia hafva vunnit en publik bland allmogen Finska tidningars och tidskrifters öde är bekant, och om Turun Wiikko Sanomia för ett par år lyckades vinna en vidsträcktare allmänhet, så torde tillfälliga inflytanden af presterskapet härtill medverkat mera, än en vaknad läslust bland allmogen. Återstår att se, hvad Maamiehen Ystävä och den nya serien af folkskrifter i Vasa förmår uträtta, företag, hvilka man tillönskar en bättre framgång, än man egentligen vågar hoppas.
6 Svårligen lärer man således vilja bestrida, att ringa håg för bokligt vetande, utom det religiösa, tills dato röjt sig bland allmogen. I hvad mån denna tröghet är beroende af tillfälliga orsaker, är en sednare fråga. Emellertid, i och med detsama man vänder sin blick till medelklasserna i landet, kommer man från den finska literaturens gebit in på den svenska. Frågas, i hvad mån är hågen för bokliga konster här utbredd och fruktbärande?
7 Öfverhufvud vill det synas, som skulle presterskapet och en del öfrige på landet boende ståndspersoner läsa ej obetydligt, embetsmannen något, köpmannen föga och handtverkaren intet utöfver det som närmast rör deras kall eller deras religiösa behof. Men sådana bestämmanden blifva i deras allmänhet ofta orättvisa. Man får derföre hålla sig till det faktum, att de flesta och betydligaste privatbibliotheker anträffas hos presterskap och lärarestånd; endast kan anmärkas, att de ofta äro stationära och sällan mångsidiga. På större egendomar träffas stundom valda boksamlingar, och svenska bokhandeln räknar der sina bästa consumenter, men hos oss ligger kommunikationens tröghet i vägen. Deraf förklaras väl ock, hvarföre i de större och sydliga städerna tjenstemannens bokhylla vanligen är vida bättre försedd, än i de inre och nordliga landsorterna. Om man nu måste medgifva, att embetsmän och presterskap uppbära den solidare bokhandeln i landet – ty det vackra könet skattar till kabinetts- och läsebibliotheker, och de små boklådorna i landsorten, ja hvarje bokbindare, inkassera ej obetydligt på andeliga ströskrifter – och äfven bland dessa klasser hågen för annan läsning, ätt den för embetet nödiga, är ganska ojemnt spridd; så kan redan häraf slutas, att i landet läses mindre, än man torde föreställt sig. Någon tillförlitlig ziffra för införseln af svenska och tyska böcker är Refer. ej bekant. Vida mera bevisande för den ringa läslusten är bokhandeln i dess nuvarande skick, enär den endast i universitetets granskap kommit i något flor. Men det mest talande bevis synes ligga i den kända och nästan totala bristen på lånebibliotheker, inrättningar, hvilka ofelbart uppstå der håg för läsning förefinnes, men hvilka i vårt land, ofta försökta, sällan burit sig länge. Hvem skulle tro det? Finlands hufvudstad, som dock räknar sina 14 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare, till större delen af bildade samhällsklasser, äger i närvarande stund ej ett enda för allmänheten tillgängligt lånebibliothek.
8 (Forts. följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 4/5 1844:|35 1|
Den Finska Literaturen ock dess Framtid.
(Se N:o 34.)
III.
9 Vi öfvergå från betraktandet af hågen för läsning i landet till skriftställeriet, literaturen i inskränkt betydelse. Läsning och skriftställeri äro frö och frukt; icke så att blotta läsningen begrundar författareskap; icke blir fröet, åt sig sjelf lemnadt, vext och frukt. Dertill fordras ännu rotstöd, solljus, värme; så fordrar skriftställeriet att det lästa skall genomlefvas, att kunskapen som en sjelfständig planta skall slå sina rötter i menniskoanden. Fordom var läsningen af vida mindre vigt, enär den intellektuella bildningen då inhämtades på många andra vägar. Men i våra dagar kan man utan öfverdrift säga,|35 2| att ett folks literatur, quantitativt åtminstone, till en stor del sammanhänger med dess håg för läsning.
10 Hvilken betydelse kan i närvarande ögonblick tillerkännas den literära verksamheten inom Finland?
11 Quantitativt en ganska ringa. Resultaterna ligga klara; de behöfva ej, såsom vid bedömandet af hågen för läsning, framletas ur sökta observationer. Ett faktum ligger framför oss: en i Borgå Tidning N:ris 25, 26 införd förteckning, öfver finska tryckpressens alster 1842. Häri upptagas för året 63 icke-officiella skrifter af tillsammans 610 ark,*)År 1840 utkommo 72 skrifter om 785 ark och 1841 69 om 727 ark. eller icke fullt 10 ark i medeltal på hvarje. Gäller det nu att bedöma förteckningens literära innehåll, så böra åtminstone 15 skrifter, såsom varande stadgar, rättegångshandlingar, instruktioner, reglementen m. m., härifrån afdragas, då de återstående 48 likväl innefatta öfversättningar och nya upplagor af äldre verk samt psalm- och visböcker.**)Almanackan och Finlands Stats-kalender skulle ock ha prydt sin plats i den rika förteckningen, om de upptagits.konsekvensändrat/normaliserat Till dessa 48 böra läggas ungefär 10 akademiska skrifter, till en del fortsättningar af förut påbegynta verk, dock med uteslutande af mindre vigtiga stipendiat-theser. B. T. har upptagit vid Gymnasium i Borgå ventilerade skrifter, men om enahanda i Åbo och Wiborg saknas underrättelse.
12 Då emellertid äfven landets 7 tidningar torde försvara sin plats bland så mången småskrift, komme vi till talet 65 såsom den quantitativa ziffran för Finlands literära verksamhet 1842. Fördeladt på l million 485 tusen invånare, gör detta en skrift på 22 846konsekvensändrat/normaliserat själar, bråk oräknadt. Men äfven med bästa vilja, kan man ej räkna, att i dessa 65 skrifter mer än 40 finska författare uppträdt; hvilket alltså gör en författare på 37 125konsekvensändrat/normaliserat invånare. För att inse ringheten af dessa ziffror, fordras en jemförelse. Låtom oss ej söka den i Europas mest skrifvande länder. Hvad blefve det för ett sandkorn af vår finska literatur i bredd med Tysklands, hvarest 1843 minst 11 000konsekvensändrat/normaliserat skrifter, eller en på 3 272konsekvensändrat/normaliserat invånare, utkommit! Närmare ligger oss jemförelsen med Sverige. Svenska Bibliografin för år 1843 upptager omkr. 900 skrifter, tidningar och andra periodiska skrifter inberäknade, hvilka 900, efter enahanda afdrag, som gjordes vid vår finska förteckning, godt kunna reduceras till 750. Fördeladt på 3 millioner Svenskar, gör detta antal emellertid en skrift på 4 tusen invånare. Afräkne vi från dessa 750 omkring 150 öfversättningar o. m. d.och mera dylikt, så finne vi, att i Sverige belöper sig en författare på 5 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. Jemföras åter dessa ziffror med dem, hvilka vår finska förteckning utvisar,***)Det torde knapt behöfva anmärkas, att dessa ziffror blott äga en approximativ riktighet, hvilken bör göra tillfyllest.konsekvensändrat/normaliserat så framgår deraf det anmärkningsvärda resultat, att, i förhållande till folkmängden, omkring fem och en half gång mera skrifves i Sverige, än i Finland, ehuru båda länderna med fog kunna anses innehafva samma ståndpunkt i bildning. Detta faktum talar för sig sjelft.
IV.
13 Men att mäta ett folks andliga verksamhet efter mängden af böcker och tryckta ark, torde förefalla mången lika olämpligt, som den engelska auktionistens förfarande, hvilken sålde Händels manuskripter pundtals. Så är det likväl ej. Väl gäller det ingalunda om alla författare, att de mest produktiva tillika äro de dugligaste. Men erfarenheten lär, att de mest mångskrifvande folk, i och med detsama de producera den största massa literärt skräp, jemväl framalstra det största antalet utmärkte författare. Med billigt erkännande af ziffrans quantitativa vigt, öfvergå vi derföre till betraktandet af den finska literaturens qualitativa betydelse inom, och utomlands Frågas derföre, hvilken betydelse äger skriftställeriet i Finland som national-literatur? Hvilken vigt för kyrkan och det religiösa behofvet? för staten? för vetenskapen? för konsten? för de materiella intressena? Korteligen, äger den finska lileraturen ett fruktbärande innehåll, och hvilket?
14 Om dessa frågor kunde och borde skrifvas en bok; de vexa vida utöfver det trånga omfånget af en liten tidning. Och när den, som skrifver detta, om samma frågor vågat ett ord, har det ingalunda skett med något hopp att kunna dem besvara; minst här. Men det är godt att de beröras och antydas. Skarpare blickar skola sedan vidtaga mönstringen och öfver vår literära ståndpunkt sprida ett ljus, måhända mindre smickrande, men mera sannt, än den dager, hvari man hittills varit van att betrakta densama.
15 Den närmast liggande frågan gäller en nationalliteratur, det första oundgängliga vilkoret för en fruktbärande literär verksamhet. Man har anmärkt det för Finland egna förhållande, att bildningens språk icke är nationens och nationens icke bildningens. Men vore förhållandet i allo så, – hvilket Saima antyder, – så skulle nationalitet och bildning i ingen mån jemkas och bero af hvarandra. Hvad blefve häraf följden? Den genuint finska massan af nationen skulle stadna, d. ä.det är tillbakaskrida i sin andliga utveckling; de bildade klasserna i landet skulle åter, jemte Österbottens och Nylands kolonister, beröfvade all finsk nationalitet, sjunka ihop till väsenlösa skuggor af en svensk forntid, och landets hela från svensk botten hit omplanterade bildning nedsättas till en rot- och kärnlös parasitvext på den nationelt finska stammen, oförmögen att skjuta ett lefvande skott och bära en sjelfständig frukt med framtidens frön uti.
16 Så olyckligt, så i tu klufvet, splittradt och i denna splittring vanmäktigt är Finland ej. Vi tale här om landets literatur och vi tro oss komma till det resultat, att den är både quantitativt ringa och qualitativt fattig. Men att förneka denna literatur – och hela vårt lands bildning – allt innehåll; att å ena sidan misskänna det genuina finska folkets intellektuella framskridande*)Hvad vi i föreg. N:r yttrat om allmogens ringa håg för bokligt vetande, låter ganska väl förena sig med ett intellektuellt framskridande, så snart man endast fäster tillbörlig vigt vid presterskapets mundtliga inflytande på massorna. och å andra sidan frånkänna de bildade klasserna och kolonisterna på våra kuster all finsk nationalitet, det må den taga på sitt samvete, som dertill har mod. Länge nog visste den finska nationaliteten ej sitt värde och språket missaktades; nu när tiden är kommen att den förra känner sig stark i sin unga kraft och det sednare tillkämpar sig, jemte de bildades aktning, äfven de bildades rättigheter, har det inträffat, att man från den ena orättvisan: misskännande af det finska, öfvergått till den andra: misskännande af det svenska. Utan tvifvel har Saima af uppriktig kärlek för finska intressen uppdragit förenämnde stränga|35 3| gränslinje mellan nationalitet och bildning i landet; men derigenom kommer man, andra besynnerligheter oberäknade, äfven till den underliga consequens, att Saima sjelf, såsom utan gensägelse tillhörande de bildade i landet, genom denna sin bildning står utom den finska nationaliteten samt följaktligen ej kan bedöma eller försäkra det, för hvilket hon, enligt sitt eget bestämmande, måste »sakna allt deltagande».konsekvensändrat/normaliserat
17 Det är denna åsigt af nationalitet och bildning i Finland – såsom splittrade och nära nog fiendtliga mot hvarandra – vi utan tvekan bestride i dess allmänna utsträckning. Vi tro, att Saima gjort undantaget till regel, och tvärtom. Ty att massan af folket i presterskapet under alla sednare tider ägt en förmedlande länk, hvarigenom den stått i beröring med bildningen och de bildade klasserna, är väl en lika afgjord sak, som att detta samma, ofta ur folkets sköte utgångna presterskap i sin bildning väsentligen upptagit finsk nationalitet. Och icke blott presterskapet. En ganska ytlig jemförelse mellan ståndspersonsklasserna i Sverige och Finland utvisar redan en markerad skillnad mellan båda och ett bestämdt finskt tycke hos de sednare. Lokala undantag gifvas. Men icke utan grund har den allmänna meningen i Sverige öfverflyttat de genuina Finnarnes fel och förtjenster på Finlands hela befolkning, ståndspersoner och svenska kolonister inberäknade. Och väl kan man säga, att den finska nationaliteten vunnit många obemärkta segrar långt innan den vaknade till medvetande af sina rättigheter och sin kraft.
18 Gäller således att afgöra, huruvida någon annan literatur, än den på finska språket affattade, är eller kan vara nationell i Finland. Med den största aktning och kärlek för det finska modersmålet, med den fasta öfvertygelse att det i en framtid skall blifva det uteslutande nationella, kunne vi under närvarande förhållande ej tillerkänna det denna uteslutande charakter. Motiverna äro ofvan anförda; landets bildning har i sig upptagit nationella elementer och dessa reflekteras nödvändigt i literaturen, äfven der denna iklädt sig ett främmande tungomål. Begär man en vetenskaplig national-literatur? Nåväl, Porthan skref sina yppersta verk på Latin. Eller en vitter? Franzén skref »Den gamle Knekten» och Runeberg sina Elgskyttar på svenska. Hvilken framtida finsk national-literatur skall prydas af mera nationella verk, än dessa?
Notisen/artikeln ingår i HT 8/5 1844:|36 1|
Den Finska Literaturen och dess Framtid.
(Se N:o 34, 35.)
V.
19 Må vi då för Finland antaga möjligheten af en nationel literatur, som icke instänges blott inom finska språkformen; att denna möjlighet icke saknat all verklighet, är visadt. Ädle och ljuse män hafva inlagt finsk ande i ofinska ord; stå desse män som enstaka undantag bland landets bildade klasser? Då skulle de af ingen förståtts, af ingen älskats; likväl äro Franzéns och Runebergs sånger i hvarje mun och Porthans namn är erkändt som ett bland Finlands yppersta. Att således den första literaturen blott derföre är fattig på en nationell betydelse, emedan den är fattig på hvarje annan, skall, hoppas vi, framgå som resultat ur det följande.
20 Låtom oss återkomma till den literära förteckningen för år 1842, emedan den närmast representerar den närvarande ståndpunkten af skriftställeriet i landet. I hvad mån är detta års literatur fruktbärande för religion och kyrka? Har den på ett lefvande sätt uppfattat och vi|36 2|dare genomfört de ideer, som gro i tiden, den hetsiga striden om det historiska i christendomen, dogmernas nödvärn mot en upplösande universalism, den formela orthodoxins kamp mot extremerna Straussianism och pietism, tidens många partiella lifsyttringar, missionsverkets framskridande och hvad annat mer, som kan beröra de vigtigaste religiösa och kyrkliga intressen? På dessa fordringar svarar förteckningen med tvenne skrifter, D:r Frommans bok om pietismen samt Hr Stenbäcks »Några Ord» om samma ämne. Mångsidigare, det är sannt, finnas förenämnda frågor berörda i Ecklesiastikt Literaturblad,*)Eckles. Literaturblad tillkommer i förteckningen såsom den 8:de tidningen. – Äfven bör som rättelse anmärkas, att Borgå Tidn. jemväl upptagit en synodal disputation från Åbo.konsekvensändrat/normaliserat men med ett utrymme, som icke medgifvit fullständighet eller en utförligare bearbetning. Ringa afseende torde göras på hvad landets öfriga tidningar i en och annan spridd artikel härom ordat. Och medan andra länder öfversvämmas af skrifter för den religiösa uppbyggelsen äger den finska tryckpressen 1842 ej flera än 7 skrifter på finska och 3 på svenska språket, psalmböcker oberäknade, att för detta ändamål uppvisa.
21 En tryckpress med bunden discussion kan naturligtvis för staten äga endast en historisk betydelse. I det rörliga inom staten, i lagarnes och samhällets utveckling och modifikation efter tidsbehofvet spelar pressen i författningar, förslager m. m. en fullkomligt passiv roll. Det statshistoriska intresset deremot representeras dels af Minister Stats-Sekreterarens tid efter annan publicerade berättelse om landets tillstånd, dels af Finlands Allmänna Tidning, hvilken med strängt conservativa tendenser meddelar statsformernas historiska fortskridande utomlands. 1842 års förteckning innehåller för öfrigt icke en enda skrift af hithörande innehåll,**)Såvida man ej härtill vill räkna Hr Kjöllerfelts »Försök till Extraordinarie Skattläggnings Method.» och tidningarne äga för samhället en medelbar betydelse endast såvida, som de behandla frågor, hvilka i intellektuelt eller materielt hänseende äro för samhällets förkofran af vigt.
22 Man skulle förmoda, att ett land med en åtminstone trehundraårig civilisation, ett tvåhundraårigt universitet, med män af erkänd insigt och lärdom, ett land, för hvars intellektuella förkofran Regeringen icke sparat frikostig uppmuntran, ej skulle sakna en vetenskaplig literatur af den vigt, att dess innehåll vore för vetenskapen i europeisk betydelse, ej blott för lokala eller partiela intressen, fruktbärande. Hvem vore nog orättvis att påstå, det denna förmodan i allo svikits, sedan landet äger en vetenskapssocietet, hvars literära verksamhet redan vunnit det omfång, man billigtvis kunnat vänta? Derutöfver, det torde medgifvas, äger likväl den finska tryckpressen ej många verk af allmännare vetenskapligt intresse att framvisa. Landets tvenne öfriga lärda sällskaper arbeta i partiel syftning och det ena af dem utgifver ej några skrifter. 1842 års förteckning upptager bland icke-akademiska skrifter 3 i theologi (hvaribland en öfversättning); 3 historiska: 2 i philologi; 3 i mathematik; 3 i medicin (inber. Finska Läkare Sällsk:s Handl.) för öfrigt i juridik 1 (Den Unge Juristen, 2 uppl.), och i alla öfriga vetenskapsgrener ingen. Universitetet har samma år, utom mindre theser, frambragt 1 skrift i theologisk exegetik, 1 i kyrkolagfarenhet, 1 i medicin, 2 i mathematik och astronomi, samt 5 i philologi; i öfriga vetenskapsgrenar ingen. Tidningarnes vetenskapliga verksamhet mäktar sällan åstadkomma en utförligare recension och inskränker sig föröfrigt till meddelande af torftiga notiser.
23 Hvilken betydelse äger den finska literaturen för vitterhet och skön konst i allmänhet?*)Skön konst i allmänhet? Huru vill man vänta, att i en land, der ingen skön konst vunnit en utbildning, något deröfver skall skrifvas? Ett sådant phenomen var likväl prof. Gyldéns 1841 utgifna »Betydelsen af den antika konstens studium.» Härpå svarar 1842 års förteckning med Runebergs »Hanna»,konsekvensändrat/normaliserat andra upplagan, Berndtsons »Quinnans Skapelse»,konsekvensändrat/normaliserat de i sitt slag märkeliga »Huvilauluja Hämehestä»,konsekvensändrat/normaliserat en liten »Leikki Laulu»,konsekvensändrat/normaliserat samt en visbok; räknar man härtill Prof. Grots Jubel Calender, så visar förteckningen in summa 5 vittra alster, hvilka dock i andra länder uppskjuta »tätt som strå».konsekvensändrat/normaliserat Ej en enda roman, ej engång en toilettkalender. Än mindre något arbete öfver skön konst. Tidningarna meddela små verser och noveller.
24 Men måhända står mera att inhämta till fromma för landets materiela intressen? Härpå svarar förteckningen med... Hushållnings-Sällskapets i Åbo namnförteckning. Kunde dock tilläggas Finska Trädgårdsodlings Sällskapets årsskrift. Några förtjänstfulla uppsatser i dessa ämnen finnas strödda i landets tidningar.
25 Under rubriken blandade ämnen kunde nu visserligen föras bortåt ett dussin småskrifter. Om tidningspressen skola vi särskildt yttra oss. Men ännu återstår af vår literatur en gren, hvilken i viss mening kunde kallas dess kärna, enär kring den de mest nationella sympathier gruppera sig. Det är den traditionellt finska literaturen, närmast representerad af Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia. Häruti äger 1842 års förteckning att framvisa Suomen Kansan Sananlaskuja, och det är dock, under våra förhållanden, mycket nog för ett år.
Notisen/artikeln ingår i HT 18/5 1844:|39 1|
Den Finska Literaturen och dess Framtid.
(Se N:o 34, 35, 36.)
VI.
26 Vi hafva, med anledning af Saimas påståenden om en i landet rådande ringa håg för läsning samt innehållslösheten af en s. k. finsk literatur, fört korteligen upptaga frågan: om så är? och dervid ansett svaret, allmänt taget, utfalla jakande. Dock ej obetingadt. Fattigdom, ej brist på allt innehåll, vidlåder literaturen i landet. Och det är godt. Ty känslan af en fullkomlig betydelselöshet förlamar all kraft och förquäfver en bättre framtid redan i dess linda. Men fattigdom nedslår aldrig ett friskt sinne; städse har den manat Finnen till förnyad verksamhet, och den skall göra det än.
27 Således om det bekräftar sig, att i landet både litet läses och litet skrifves, samt att det skrifna är till sitt innehåll lika fattigt som till sin massa obetydligt, så följer den andra frågan: hvarföre så är?
28 Här återkomme vi helt naturligt till föreställningen om finska och svenska folkklasser i Finland såsom absolut från hvarandra söndrade, ej blott i språk, utan i nationalitet öfverhufvud. Men det är ofvan antydt 1) att de svenska medelklasserna, i förhållande till deras bildning, visa lika ringa håg för läsning, som den finska allmogen samt 2) att finsk nationalitet icke uteslutande bindes af språk och stånd. Frågan gäller således hela befolkningen; hvarföre läser man i Finland mindre, än t. ex. i Sverige?
29 1) Emedan man skrifver mindre. Emedan man saknar en national-literatur*)Se ofvan art. V. »Den finska literaturen är blott derföre fattig på en nationell betydelse, emedan den är fattig på hvarje annan.». Emedan den främmande ande, som genomgår en främmande literatur, icke tillfredsställer det finska folkets behof, väl talar till dess förstånd, men lemnar dess hjerta tomt. En ytlig betraktare kallar så|39 2|dant fördom. Men en sådan egoist är menniskan, att hon nödvändigt måste återfinna något af sig sjelf hos det hon älskar, annars kallnar hennes kärlek till tom vördnad. Och den bildning, hon utifrån inhämtat, älskar hon först då hon införlifvat den med sitt eget väsende.
30 2) Emedan en viss sjelftillräcklighet, en kallsinnighet för yttre impulser ligger i finska lynnet. Denna egenhet upprätthöll folkets nationalitet under sex århundradens främlingavälde. Men den befordrar tillika dess tröghet för alla intryck utifrån; så äfven för läsning. Man fråge en bonde eller en borgare; man skall ej sällan finna honom läraktig, vettgirig, men efter hans eget lynne. Ej må man vänta att han skall gå tre steg för att köpa en bok, »som han icke behöfver».konsekvensändrat/normaliserat Men man lägge boken framför honom och han skall läsa den, om den annars anslår honom; man undervise honom mundtligen och han skall ej befinnas obenägen. Han väntar endast att bildningen skall uppsöka honom, icke han bildningen, liksom behöfde den honom, icke han den.
31 3) Emedan man gnider på tid, emedan brödbekymmer mana om dagen till arbete, om quällen till hvila. Man tale ej om den långa vintern; för de arbetande klasserna äro vår, sommar och höst en enda lång arbetsdag och vintern är den dagens natt, då hvila måste vara. Men än har man ej kommit derhän att finna vederquickelse och hvila i en bildande läsning. Kommer man engång så långt, då finner man, att lifvet äger tid nog allt ädelt och godt, det vare sig i kunskap eller handling.
32 4) Åter å andra sidan, emedan sällskapslifvet sedan Gustaf III:s tid här i norden tagit en skef riktning till nöjen utan nöje, till toma tidsfördrif utan verklig glädje eller njutning. I de elegantaste salonger, liksom i de enklaste borgareförmak, höres väl stundom ett enstaka ord om literatur. En ny bok har utkommit, en skön dikt af Runeberg. »Har ni sett den?» – »Ack ja, den är gudomlig, förträfflig, sådant språk! sådant smak! ni måste låna mig den, ty jag har ännu ej läst den.» – Men françaisen eller spelbordet vänta och samtalet afbrytes.
33 5) Och mycket annat mera i detalj kunde till svar anföras. Dit räkne vi: en hittills ensidigt klassisk bildning i skolorna, vetenskapens nedsättande till brödstudium, brist på esthetisk underbygnad, saknad af alla väckelser för konstsinnet, öfverhufvudtaget en trång blick öfver lifvet, så att säga en andlig närsynthet, hvilken inskränker menniskans håg och sträfvande till den torfva, på hvilken hon föddes, och hindrar den fria blicken öfver en verld, så lärorik genom stora intressens kamp och så förädlande genom anblicken af det evigas ständiga uppenbarelse i vexlande former.
VII.
34 I närmaste sammanhang med det förra står den frågan: hvarföre skrifves så litet i landet? Och hvad vi sednast anfört hör med allt skäl äfven hit. Men bland många svar, kunna äfven följande möjligen äga sin giltighet.
35 1) Emedan det läses så litet. Om det nära sambandet mellan läsning och skriftställeri är nämndt i det föregående. Allt sällsyntare blifva i våra dagar de autodidakter, de sjelflärde, hvilka utan studier plötsligt och blixtlikt framglänsa i literatur eller i konst. Ur egen inre kallelse, ur snillets eller känslans rikedom måste äfven i våra dagar den utmärkte konstnärn eller skriftställaren skapa sina verk; men studier behöfva båda, och icke brödstudier, utan fri utveckling. För skriftställeriet är derföre boken det Jupitershufvud, ur hvilket visheten framspringer fullrustad, och håg för läsning är i hvarje land ett conditio sine qua non för dess literära produktivitet.
36 2) Emedan samma passiva tröghet, som motverkar Finnens håg för läsning, gör honom föga böjd för literär verksamhet. I hans materiella sträfvanden är nödvändigheten den bästa sporre, som förmår något på honom; vore hans land ett Ostindien, så skulle han hela dagen sitta och se på myggornas dans i solskenet. Hans fattiga land har gjort honom till en redbar man, men han saknar företagsenhet, drift, handlingsbegär. Han går länge och begrundar om han skall göra och huru han skall göra det eller det. Kommer så en främling, som uppfattar saken fixt; genast går han Finnen i förväg. Ett exempel må vara nog bland många. Länge har man här i landet varit betänkt på att utgifva en serie af finska folkskrifter. Det öfverlades och begrundades hit och dit, det kom den svårigheten och den olägenheten och det förhindret, och så hade väl Finland ännu ett decennium fått vänta på ett så vackert företag, om icke händelsevis en Svensk, sedan han varit några veckor i landet och hört företaget omtalas, utan vidare omvägar genast satt det i verkställighet.
37 3) Emedan en fördom häftar vid några arter af skriftställeri, försynthet och farhåga vid alla. Saima anmärker t. ex. att romanlitteraturen, ehuru den mest lästa, har en fördom emot sig; man blygs att deri uppträda som författare. Försynthet och rädsla afhålla ynglingen från att hvässa sin penna för tryck; när han blifvit man, kommer månget annat bekymmer och idéernas raskaste vextlighet är förbi. Annorlunda gör Svensken; han skrifver och trycker innan han bär fjun på hakan; à la bonheur, recensenterna tilltyga honom illa; duger han ej till författare, så upphör han; är han endast omogen, så utbildar han sig. Ovist är allt prat mot mångskrifveri och »författare i kolt»; allt grummel sätter sig med tiden och blott det klara och goda består. Men värre är att månget godt anlag går under, blott emedan man ej i tid hörsamat den inre röstens sapere aude!
38 4) Emedan skriftställeriet ej lönar sig eller göres omöjligt genom materiella hinder. Det är bekant, att få bokförlager i Finland gifva någon vinst, och att finska förlager i Sverige kämpa mot flera svårigheter. Veterligen lefver ej inom Finlands landamären en enda man, som funnit det mödan värdt att vara literatör, utan att vara något annat derjemte. Och huru månget tillämnadt verk såg aldrig dagen blott emedan det ej kunde påräkna afsättning och derföre strandade mot en enkel consideration af tryckningskostnaden!
39 Dessa äro några af de klippor, mot hvilka skriftställeriet i Finland oupphörligt lider skeppsbrott. Att äfven andra ganska betydliga förefinnas, lär ingen neka; för vårt ändamål må det anförda vara nog. Vi tage härmed afsked från ämnets faktiska gebit och våge oss in på det problematiska, i det vi fråge: hvad bör göras?
Notisen/artikeln ingår i HT 22/5 1844:|40 1|
Den Finska Literaturen och dess Framtid.
(Se N:o 34, 35, 36, 39.)
VIII.
40 Vår tid är rik på projekter, rik på dödfödda, ofruktbara förslager, hvilka förgå likt skyar, som intet vatten gifva. Men under den rörlighet i alla förhållanden, hvilken de sednaste femtio åren charakteriserat tidehvarfvet, har nästan alltid sjelfva sakens makt fört saken fram, och de villkorliga bestämningar, man varit hugad att pålägga, hafva intet fäste fått och städse visat sig böjda att åter bortfalla. Verklighetens är kan ej på annat vilkor corrigeras af önskningens borde vara, än derigenom att det som borde vara redan finnes som ett frö, en ansats i det som är, och såmedelst framgår ur saken sjelf.
41 Om derföre frågan: hvad bör göras för läsning och skriftställeri i landet? skall undgå att leda till projektmakeri och toma ord, bör den framledas ur sjelfva ämnet och stöda sig på förut motiverade grunder. Hvad har nedanföre yttras, finner sin förklaring i det föregående och innehåller intet nytt, tvärtom ideer, hvilka redan länge varit å bane och till en del redan äro realiserade. Ett ämne som detta kan aldrig blifva utslitet, och framskridna förhållanden kunna göra, att en idé, som, då den först uttalades, knappt bemärktes af fem eller tio individer i samhället, tio år derefter vunnit en oberäknelig utsträckning och derigenom en vigt i det allmännas vågskål.
42 En fri intellektuel verksamhet kan lika litet genom positiva åtgärder direkte frambringas, som en planta kan alstras genom konst. Allt kommer slutligen endast derpå all, att undanrödja de hinder, som ligga i vägen för sakens naturliga fortkomst och utveckling utur sig sjelf. Naturen beherrske vi endast genom att gifva dess lagar en obehindrad tillämpning; likaså menniskoanden. Följaktligen lyder svaret på den ofvan uppställda frågan helt enkelt: man undanrödje de hinder, som motverka hågen för läsning och skriftställeri, samt låte resultaterna för öfrigt fritt utgå ur saken sjelf.
43 Om således det finska lynnets sjelftillräcklighet och kallsinnighet för yttre impulser kunde i någon mån minskas; om fördomen att betrakta läsning som ett arbete kunde undanröjas; om sällskapslifvet åtoge sig att bearbeta literära ämnen; om den klassiska skolbildningen gjorde den moderna literaturen full rättvisa; om brödstudierna kunde förvandlas i fria studier, i hvilka intresset för vetenskapen spelar en lika stor roll, som omtanken om en framtida fortkomst; om en esthetisk eller s. k. humanistisk bildning befordrades jemte den vetenskapliga; om de sköna konsterna vunne en verksamare uppmuntran; om genom dem och genom den humanistiska bildningen en vidsträcktare blick öfver lifvet och verlden blefve allmän och vidgade mängdens intressen utöfver brödbekymren och dagens joller; om literär verksamhet vunne ett anseende, lika med annan verksamhet till samhällets gagn, och ingen fördom ställde någon gren af literaturen för lågt för en loflig ärelystnad; om slutligen de materiella svårigheter, som motverka skriftställeriet, kunde aflägsnas; så vore sannolikt flera vigtiga hinder, hvilka fördröja den|40 2| finska literaturens fortkomst, undanröjde och den skulle framskrida med den kraft och den hastighet, som utmärka en nyväckt idé i dess första ungdoms spänstighet.
44 Ett närmare detaljerande af det nyss anförda ligger utom det trånga omfånget af denna uppsats och på saken gående åtgärder lemne vi åt erfarnare att motivera. Bland sådana åtgärder af stort inflytande torde räknas: folk- och söndagsskolors stiftande eller utvidgande, folkskrifters utgifvande, literära föreningars bildande vid Universitetet och öfverallt i landsorter, der något intresse för en god sak vaknat;*)Nemligen små föreningar, till sin uppkomst tillfälliga, i sin fortgång obundna och i sin tillvaro obestämda, med ett ord, föreningar som alldeles icke bindas af andra band än intresset för saken och följaktligen aldrig nödgas befara att, som väl händt med andra, öfverlefva sig sjelfva. Sådana föreningar kunna till sitt syfte äga läsning eller skriftställeri, – detta må sedan vara huru anspråkslöst som helst och inskränka sig till utgifvande af en handskrifven tidning. Försök i denna väg äro gjorda här och der i liten skala och hafva visat sig nyttiga åtminstone för deltagarne, vi tro ock för deras omgifning.konsekvensändrat/normaliserat sokne- och öfverhufvud lånebibliothekers inrättande, den literära communicationens upphjelpande, negotiationer om upphäfvandet af den svenska tullen på i Finland tryckta svenska böcker, tidningarna utvidgande, tryckeriers och pappersbruks anläggande o. s. v.,**)Hit kunde ock föras prisfrågors framkastande, om icke erfarenheten tillräckligt ådagalagt, att sådana visat sig vara af ringa verkan. Godt är att taga några hundrade Rubel på köpet, när man skrifver om en god sak, men ej tager man till pennan för prisets skull. Afses åter att sjelfva frågan föranleder svaret, så borde tidningarne åtaga sig pligten att vidröra alla vigtiga frågor, som kunna diskuteras.konsekvensändrat/normaliserat hvarförutom alla hithörande ämnen böra af den periodiska pressen oaflåtligen diskuteras och bearbetas.
IX.
45 Men om nu all härpå nedlagd möda, om alla hithörande bekymmer, förhoppningar, förslager, åtgärder, diskussioner och bearbetningar vore förgäfves spilda, om den finska literaturen, lungsigtig redan i sin späda barndom, lika litet äger en framtid, som en forntid? Hvad, om denna inhemska literaturs sjelfständighet, för hvilken så många ädle män arbetat och ännu skola arbeta med gladt mod hela sitt lif igenom, vid hvilken så många stolta förhoppningar redan knytas och hvilken redan nu ger hållning och mål åt så månget ungdomligt sträfvande, vore en tom skugga, en gäckande dröm, lik den politiska sjelfständighet, hvilken Kejsarinnan Elisabeth erbjöd det finska folket 1741? Hvem säger oss, att icke mången tänker i sitt sinne: detta är en mellantid, ett interregnum, likt det skenbara lugn, som uppstår på det ställe och i det ögonblick, der tvenne starka floder mötas, och hvilket för en kort tid lemnar rum äfven för andra krafters spel, än den öfvermäktiga flodens? Vi tale här blott om finsk literatur. Framför oss ligger i öppen dag det öfvermäktiga, nedtryckande inflytande, hvilket den svenska bildningen länge på den utöfvat. Från detta inflytande lösgöra vi oss med hvarje dag mera. Men andra tider kunde komma, då vår inhemska literatur kunde lika nedtryckas af en annan, till massan lika öfvermäktig, som den förra. Skola de komma? Skall den finska literaturen, som fordom Etruskernas, dö ut, innan den ens förstått att den lefvat?
46 Denna framtidsfråga besvarar det förflutnas erfarenhet med ett ljudeligt nej. Icke så, som skulle den första literaturen äga en forntid; dess anor gå ej längre tillbaka än till Agricola. Men om det är afgjordt att en sjelfständig nationalitet alltid måste bevara åtminstone möjligheten af en sjelfständig literatur, må man då lära af mer än för seklers pröfvotid, att det finska folkets nationalitet är temligen segsliten; följaktligen är ingen fara för möjligheten af en literatur. Men blotta möjligheten är en ringa tröst; hvad låter oss hoppas en reelare verklighet?
47 1) Den fördel, att den inhemska literaturen i den traditionela finska mythen, i runan såväl som i den nyare folkvisan, äger en solid basis och utgångspunkt.
48 2) Det faktum, att en reaktion uppstått mot svenska (och öfverhufvud utländska) inflytanden, hvilka allt mera måste tillbakaträngas, och att just denna reaktion, så snart den hunnit blifva allmän, ej kan åtnöja sig med ett blott förnekande af det utländska, utan måste positivt och med ny spänstighet uttala sig i en nationel literatur.
49 3) Det faktum, att det så rika och böjliga finska språket allt mera gör sin rätt gällande; att de utgifna nationalverken betryggat dess anseende inom och utom landets gränser; och att detta språk, ehuru ännu föga utbildadt, genom sin smidighet och consequens egnar sig till den mest tätt åtsittande tricot för tanken i alla bildningens och vetandets grenar.
50 Enligt all sannolik beräkning, skall hvarken denna generation eller ens den kommande skåda det finska folkets och literaturens blomningstid. Eken är yngling vid hundrade år och man ännu vid femhundrade; huru länge har ej det finska folket jollrat i en omyndig barndom! Tidehvarfven hafva sina väderskiften, hvilka försena eller påskynda bildningens vextlighet; men äfven denna äger sina lagar, hvilka bestämma groning, blomning och frukternas mognad, hvar och en på dess tid. För hoppet om den finska literaturens blomning i en framtid må vi anföra ännu ett ... må vara, »en fantasi»; mången fantasi, liksom mången nebulos, visar med tiden en kärna bortom sina dimmor. Få menniskor trodde väl för tvåhundrade år sedan, att den slaviska folkstammen skulle i en framtid intaga en så betydande kulturhistorisk plats, som den redan intagit och allt mera börjar tillkämpa sig. Hvad, om den finska folkstammen, till sitt utsträckning föga mindre, en dag vore kallad att spela en större roll på verldstheatern, än man nu anar? Man invänder med allt skäl: den är ingen »thatkräftig»,konsekvensändrat/normaliserat ingen politisk stam. Men – för att välja ett asiatiskt föredöme, efter Finnen dock är Asiat till börden – äro Hinduerne ett mera politiskt folk? och dock äro de verldens äldsta kulturfolk och äga en afundsvärd literatur. Det talas nu om panslavism; det kan en dag talas om panfennicism eller pansuomism. I denna »allfinskhet» måste finska folket, förmedelst sin äldre kultur, bekläda ett slags hegemoni, och dess literatur i följd deraf vinna en öfver all väntan vidsträckt betydelse.
51 Dock detta må vara »drömmar som strömmar».konsekvensändrat/normaliserat Vi nödgas här afbryta ett ämne, hvilket man har större svårighet att intränga i några små spalter, än att utveckla i volumer. Att dessa små artiklar lika litet uttömt de i art. I framställda frågor, som dessa frågor uttömma sjelfva ämnet, kan ingen förbise. Huru än orden fallit, har vår mening ej kunnat vara att besvara, blott att an|40 3|tyda frågorna. Längre fram följer en artikel om den periodiska pressen och dess ställning i Finland.
*)År 1840 utkommo 72 skrifter om 785 ark och 1841 69 om 727 ark.
**)Almanackan och Finlands Stats-kalender skulle ock ha prydt sin plats i den rika förteckningen, om de upptagits.
***)Det torde knapt behöfva anmärkas, att dessa ziffror blott äga en approximativ riktighet, hvilken bör göra tillfyllest.
*)Hvad vi i föreg. N:r yttrat om allmogens ringa håg för bokligt vetande, låter ganska väl förena sig med ett intellektuellt framskridande, så snart man endast fäster tillbörlig vigt vid presterskapets mundtliga inflytande på massorna.
*)Eckles. Literaturblad tillkommer i förteckningen såsom den 8:de tidningen. – Äfven bör som rättelse anmärkas, att Borgå Tidn. jemväl upptagit en synodal disputation från Åbo.
**)Såvida man ej härtill vill räkna Hr Kjöllerfelts »Försök till Extraordinarie Skattläggnings Method.»
*)Skön konst i allmänhet? Huru vill man vänta, att i en land, der ingen skön konst vunnit en utbildning, något deröfver skall skrifvas? Ett sådant phenomen var likväl prof. Gyldéns 1841 utgifna »Betydelsen af den antika konstens studium.»
*)Se ofvan art. V. »Den finska literaturen är blott derföre fattig på en nationell betydelse, emedan den är fattig på hvarje annan.»
*)Nemligen små föreningar, till sin uppkomst tillfälliga, i sin fortgång obundna och i sin tillvaro obestämda, med ett ord, föreningar som alldeles icke bindas af andra band än intresset för saken och följaktligen aldrig nödgas befara att, som väl händt med andra, öfverlefva sig sjelfva. Sådana föreningar kunna till sitt syfte äga läsning eller skriftställeri, – detta må sedan vara huru anspråkslöst som helst och inskränka sig till utgifvande af en handskrifven tidning. Försök i denna väg äro gjorda här och der i liten skala och hafva visat sig nyttiga åtminstone för deltagarne, vi tro ock för deras omgifning.
**)Hit kunde ock föras prisfrågors framkastande, om icke erfarenheten tillräckligt ådagalagt, att sådana visat sig vara af ringa verkan. Godt är att taga några hundrade Rubel på köpet, när man skrifver om en god sak, men ej tager man till pennan för prisets skull. Afses åter att sjelfva frågan föranleder svaret, så borde tidningarne åtaga sig pligten att vidröra alla vigtiga frågor, som kunna diskuteras.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Den Finska Literaturen och dess Framtid.
I.
1 En af Tidningen Saimas bästa meriter – ty att hon äger flera, derom äro vi ense med det stora antalet af läsare – är utan tvifvel den, att hon blottat fattigdomen, haltlösheten och obetydligheten af vårt lands literära verksamhet, sådan den i närvarande tid visat sig i skrift och tryck. Låt vara, att Saima häri gått tillväga utan all skonsamhet, att hon föga eller intet respekterat det lilla, som dock finnes, och måhända fordrat mera, än våra förhållanden medgifva; hennes förtjenst blir dock, att hafva uttalat ett faktum, hvilket man fåfängt skulle vilja öfverskyla, och som först derigenom att det erkännes, låter hoppas dess aflägsnande. Efter den mera detaljerade artikel i N:s 1 och 2, som på engång är bladets program och krigsförklaring mot den bestående literaturen, har Saima fortfarit att med aforistiska snärtar gissla den sjelfkära literära belåtenheten, der den förmodats exsistera. Utförligare artiklar i ämnet äro sannolikt ännu att förvänta. Emellertid må några ord härom vågas i ett blad, hvilket Saima från början haft all möda ospard att begrina och nedsätta, men hvilket derföre ej skall dröja att ansluta sig till sanningens sak, eho som ock må föra dess talan.
|34 2|2 Föreställom oss ett folk, som i århundraden njutit civilisationens välgerningar; ett folk, som ägt och äger utmärkte män i vetenskap och vitterhet, en högskola med förtjenstfulle lärare, en talrik och bildad embetsmannaklass, ett upplyst prestastånd och öfverhufvud en på religiös basis hvilande folkbildning, jemförlig med hvilket annat lands som helst, när massornas ståndpunkt skärskådas; föreställom oss, att detta folk, – vare sig i stöd af jemförelser med mindre bildade, eller genom öfverskattande af bildningens frukter inom detsama – en tid bortåt slumrat i den trygga vissheten om att ega en sjelfständig kultur, en literatur, en medveten nationalitet, och dymedelst en väl föga lysande, men dock obestridd rang bland Europas bildade nationer; och föreställom oss, att bland detta folk oväntadt höjer sig en röst, som utan skoning säger: allt det der är en sjelfkär inbillning; du äger en nationel bildning, men för ingen del en literär; en literatur, men utan allt innehåll; en nationalitet, men utan förmåga att uttala sig; du hvarken läser eller skrifver, och tror dig likväl göra båda; du tror dig betyda något i vetandets verld, och du sitter likväl med armarna i kors och värmer dig vid de torftiga spånor, som från rikare och verksamare nationers verkstäder af en händelse förirra sig upp till din förkolnade härd.
3 Naturligtvis väcker sådant tal uppmärksamhet bland de bildade inom folket; ty ingen kan dölja för sig, att det gäller en af nationens lifsfrågor. Många uppstå då och säga: den rösten talar i förmätet öfvermod och mäter det som är med måttstocken af det som icke kan vara. Andra åter mena: förhållandet, engång uttaladt, måste bekräftas eller vederläggas. Den första frågan gäller således: om så är? Bekräftas dervid det sagda, så uppstår frågan: hvarföre så är? Engång utredd, medför denna en ny fråga; hvad bör göras? Och för att dervid ej svärma »ins Blaue hinein»,konsekvensändrat/normaliserat frågas slutligen: hvad är att hoppas?
II.
4 Nåväl! Saimas röst har mindre antastat bokvett och praktisk blidning, än boklighet (bokläsning) och literatur (skriftställeri) i landet. Äfven vi må derföre inskränka oss att betrakta dessa sednare nära beslägtade sidor af bildningen, bokläsning och skriftställeri.
5 Massan af den finska allmogen läser troligen quantitativt lika mycket, som någon annan allmoge. Derom vitnar den mängd af ströskrifter (ty dyrare har bonden ej råd att köpa), som årligen sprides i landet och äfven på främmande botten funnit spekulerande förläggare. Med undantag af bibel, psalmbok och kateches, har väl ingen skrift inom Finland haft att fägna sig åt en så stark afsättning, som folkskriften »Huutavan Ääni»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken, sedan den utgått i tusendetals exemplar, slutligen vann den här sällsynta hedern att tryckas med stereotyper. Men så gäller ock detta endast om religiösa skrifter, och huru litet vår finska allmoge bryr sitt hufvud med hvad man egentligen kallar boklig bildning, bevisas bäst deraf, att väl i de flesta inre landsorter med bok alltid förstås andaktsbok, så att föga någon annan skrift får boklig värdighet. Veterligen hafva Finska Literatur-Sällskapets toimituksia för det mesta stadnat på de bildade klassernas bokhyllor, och ej ens Wänäjän Historia eller Cajans förträffliga Suomen Historia hafva vunnit en publik bland allmogen Finska tidningars och tidskrifters öde är bekant, och om Turun Wiikko Sanomia för ett par år lyckades vinna en vidsträcktare allmänhet, så torde tillfälliga inflytanden af presterskapet härtill medverkat mera, än en vaknad läslust bland allmogen. Återstår att se, hvad Maamiehen Ystävä och den nya serien af folkskrifter i Vasa förmår uträtta, företag, hvilka man tillönskar en bättre framgång, än man egentligen vågar hoppas.
6 Svårligen lärer man således vilja bestrida, att ringa håg för bokligt vetande, utom det religiösa, tills dato röjt sig bland allmogen. I hvad mån denna tröghet är beroende af tillfälliga orsaker, är en sednare fråga. Emellertid, i och med detsama man vänder sin blick till medelklasserna i landet, kommer man från den finska literaturens gebit in på den svenska. Frågas, i hvad mån är hågen för bokliga konster här utbredd och fruktbärande?
7 Öfverhufvud vill det synas, som skulle presterskapet och en del öfrige på landet boende ståndspersoner läsa ej obetydligt, embetsmannen något, köpmannen föga och handtverkaren intet utöfver det som närmast rör deras kall eller deras religiösa behof. Men sådana bestämmanden blifva i deras allmänhet ofta orättvisa. Man får derföre hålla sig till det faktum, att de flesta och betydligaste privatbibliotheker anträffas hos presterskap och lärarestånd; endast kan anmärkas, att de ofta äro stationära och sällan mångsidiga. På större egendomar träffas stundom valda boksamlingar, och svenska bokhandeln räknar der sina bästa consumenter, men hos oss ligger kommunikationens tröghet i vägen. Deraf förklaras väl ock, hvarföre i de större och sydliga städerna tjenstemannens bokhylla vanligen är vida bättre försedd, än i de inre och nordliga landsorterna. Om man nu måste medgifva, att embetsmän och presterskap uppbära den solidare bokhandeln i landet – ty det vackra könet skattar till kabinetts- och läsebibliotheker, och de små boklådorna i landsorten, ja hvarje bokbindare, inkassera ej obetydligt på andeliga ströskrifter – och äfven bland dessa klasser hågen för annan läsning, ätt den för embetet nödiga, är ganska ojemnt spridd; så kan redan häraf slutas, att i landet läses mindre, än man torde föreställt sig. Någon tillförlitlig ziffra för införseln af svenska och tyska böcker är Refer. ej bekant. Vida mera bevisande för den ringa läslusten är bokhandeln i dess nuvarande skick, enär den endast i universitetets granskap kommit i något flor. Men det mest talande bevis synes ligga i den kända och nästan totala bristen på lånebibliotheker, inrättningar, hvilka ofelbart uppstå der håg för läsning förefinnes, men hvilka i vårt land, ofta försökta, sällan burit sig länge. Hvem skulle tro det? Finlands hufvudstad, som dock räknar sina 14 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare, till större delen af bildade samhällsklasser, äger i närvarande stund ej ett enda för allmänheten tillgängligt lånebibliothek.
8 (Forts. följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 4/5 1844: |35 1|Den Finska Literaturen ock dess Framtid.
(Se N:o 34.)
III.
9 Vi öfvergå från betraktandet af hågen för läsning i landet till skriftställeriet, literaturen i inskränkt betydelse. Läsning och skriftställeri äro frö och frukt; icke så att blotta läsningen begrundar författareskap; icke blir fröet, åt sig sjelf lemnadt, vext och frukt. Dertill fordras ännu rotstöd, solljus, värme; så fordrar skriftställeriet att det lästa skall genomlefvas, att kunskapen som en sjelfständig planta skall slå sina rötter i menniskoanden. Fordom var läsningen af vida mindre vigt, enär den intellektuella bildningen då inhämtades på många andra vägar. Men i våra dagar kan man utan öfverdrift säga,|35 2| att ett folks literatur, quantitativt åtminstone, till en stor del sammanhänger med dess håg för läsning.
10 Hvilken betydelse kan i närvarande ögonblick tillerkännas den literära verksamheten inom Finland?
11 Quantitativt en ganska ringa. Resultaterna ligga klara; de behöfva ej, såsom vid bedömandet af hågen för läsning, framletas ur sökta observationer. Ett faktum ligger framför oss: en i Borgå Tidning N:ris 25, 26 införd förteckning, öfver finska tryckpressens alster 1842. Häri upptagas för året 63 icke-officiella skrifter af tillsammans 610 ark,*)År 1840 utkommo 72 skrifter om 785 ark och 1841 69 om 727 ark. eller icke fullt 10 ark i medeltal på hvarje. Gäller det nu att bedöma förteckningens literära innehåll, så böra åtminstone 15 skrifter, såsom varande stadgar, rättegångshandlingar, instruktioner, reglementen m. m., härifrån afdragas, då de återstående 48 likväl innefatta öfversättningar och nya upplagor af äldre verk samt psalm- och visböcker.**)Almanackan och Finlands Stats-kalender skulle ock ha prydt sin plats i den rika förteckningen, om de upptagits.konsekvensändrat/normaliserat Till dessa 48 böra läggas ungefär 10 akademiska skrifter, till en del fortsättningar af förut påbegynta verk, dock med uteslutande af mindre vigtiga stipendiat-theser. B. T. har upptagit vid Gymnasium i Borgå ventilerade skrifter, men om enahanda i Åbo och Wiborg saknas underrättelse.
12 Då emellertid äfven landets 7 tidningar torde försvara sin plats bland så mången småskrift, komme vi till talet 65 såsom den quantitativa ziffran för Finlands literära verksamhet 1842. Fördeladt på l million 485 tusen invånare, gör detta en skrift på 22 846konsekvensändrat/normaliserat själar, bråk oräknadt. Men äfven med bästa vilja, kan man ej räkna, att i dessa 65 skrifter mer än 40 finska författare uppträdt; hvilket alltså gör en författare på 37 125konsekvensändrat/normaliserat invånare. För att inse ringheten af dessa ziffror, fordras en jemförelse. Låtom oss ej söka den i Europas mest skrifvande länder. Hvad blefve det för ett sandkorn af vår finska literatur i bredd med Tysklands, hvarest 1843 minst 11 000konsekvensändrat/normaliserat skrifter, eller en på 3 272konsekvensändrat/normaliserat invånare, utkommit! Närmare ligger oss jemförelsen med Sverige. Svenska Bibliografin för år 1843 upptager omkr. 900 skrifter, tidningar och andra periodiska skrifter inberäknade, hvilka 900, efter enahanda afdrag, som gjordes vid vår finska förteckning, godt kunna reduceras till 750. Fördeladt på 3 millioner Svenskar, gör detta antal emellertid en skrift på 4 tusen invånare. Afräkne vi från dessa 750 omkring 150 öfversättningar o. m. d.och mera dylikt, så finne vi, att i Sverige belöper sig en författare på 5 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. Jemföras åter dessa ziffror med dem, hvilka vår finska förteckning utvisar,***)Det torde knapt behöfva anmärkas, att dessa ziffror blott äga en approximativ riktighet, hvilken bör göra tillfyllest.konsekvensändrat/normaliserat så framgår deraf det anmärkningsvärda resultat, att, i förhållande till folkmängden, omkring fem och en half gång mera skrifves i Sverige, än i Finland, ehuru båda länderna med fog kunna anses innehafva samma ståndpunkt i bildning. Detta faktum talar för sig sjelft.
IV.
13 Men att mäta ett folks andliga verksamhet efter mängden af böcker och tryckta ark, torde förefalla mången lika olämpligt, som den engelska auktionistens förfarande, hvilken sålde Händels manuskripter pundtals. Så är det likväl ej. Väl gäller det ingalunda om alla författare, att de mest produktiva tillika äro de dugligaste. Men erfarenheten lär, att de mest mångskrifvande folk, i och med detsama de producera den största massa literärt skräp, jemväl framalstra det största antalet utmärkte författare. Med billigt erkännande af ziffrans quantitativa vigt, öfvergå vi derföre till betraktandet af den finska literaturens qualitativa betydelse inom, och utomlands Frågas derföre, hvilken betydelse äger skriftställeriet i Finland som national-literatur? Hvilken vigt för kyrkan och det religiösa behofvet? för staten? för vetenskapen? för konsten? för de materiella intressena? Korteligen, äger den finska lileraturen ett fruktbärande innehåll, och hvilket?
14 Om dessa frågor kunde och borde skrifvas en bok; de vexa vida utöfver det trånga omfånget af en liten tidning. Och när den, som skrifver detta, om samma frågor vågat ett ord, har det ingalunda skett med något hopp att kunna dem besvara; minst här. Men det är godt att de beröras och antydas. Skarpare blickar skola sedan vidtaga mönstringen och öfver vår literära ståndpunkt sprida ett ljus, måhända mindre smickrande, men mera sannt, än den dager, hvari man hittills varit van att betrakta densama.
15 Den närmast liggande frågan gäller en nationalliteratur, det första oundgängliga vilkoret för en fruktbärande literär verksamhet. Man har anmärkt det för Finland egna förhållande, att bildningens språk icke är nationens och nationens icke bildningens. Men vore förhållandet i allo så, – hvilket Saima antyder, – så skulle nationalitet och bildning i ingen mån jemkas och bero af hvarandra. Hvad blefve häraf följden? Den genuint finska massan af nationen skulle stadna, d. ä.det är tillbakaskrida i sin andliga utveckling; de bildade klasserna i landet skulle åter, jemte Österbottens och Nylands kolonister, beröfvade all finsk nationalitet, sjunka ihop till väsenlösa skuggor af en svensk forntid, och landets hela från svensk botten hit omplanterade bildning nedsättas till en rot- och kärnlös parasitvext på den nationelt finska stammen, oförmögen att skjuta ett lefvande skott och bära en sjelfständig frukt med framtidens frön uti.
16 Så olyckligt, så i tu klufvet, splittradt och i denna splittring vanmäktigt är Finland ej. Vi tale här om landets literatur och vi tro oss komma till det resultat, att den är både quantitativt ringa och qualitativt fattig. Men att förneka denna literatur – och hela vårt lands bildning – allt innehåll; att å ena sidan misskänna det genuina finska folkets intellektuella framskridande*)Hvad vi i föreg. N:r yttrat om allmogens ringa håg för bokligt vetande, låter ganska väl förena sig med ett intellektuellt framskridande, så snart man endast fäster tillbörlig vigt vid presterskapets mundtliga inflytande på massorna. och å andra sidan frånkänna de bildade klasserna och kolonisterna på våra kuster all finsk nationalitet, det må den taga på sitt samvete, som dertill har mod. Länge nog visste den finska nationaliteten ej sitt värde och språket missaktades; nu när tiden är kommen att den förra känner sig stark i sin unga kraft och det sednare tillkämpar sig, jemte de bildades aktning, äfven de bildades rättigheter, har det inträffat, att man från den ena orättvisan: misskännande af det finska, öfvergått till den andra: misskännande af det svenska. Utan tvifvel har Saima af uppriktig kärlek för finska intressen uppdragit förenämnde stränga|35 3| gränslinje mellan nationalitet och bildning i landet; men derigenom kommer man, andra besynnerligheter oberäknade, äfven till den underliga consequens, att Saima sjelf, såsom utan gensägelse tillhörande de bildade i landet, genom denna sin bildning står utom den finska nationaliteten samt följaktligen ej kan bedöma eller försäkra det, för hvilket hon, enligt sitt eget bestämmande, måste »sakna allt deltagande».konsekvensändrat/normaliserat
17 Det är denna åsigt af nationalitet och bildning i Finland – såsom splittrade och nära nog fiendtliga mot hvarandra – vi utan tvekan bestride i dess allmänna utsträckning. Vi tro, att Saima gjort undantaget till regel, och tvärtom. Ty att massan af folket i presterskapet under alla sednare tider ägt en förmedlande länk, hvarigenom den stått i beröring med bildningen och de bildade klasserna, är väl en lika afgjord sak, som att detta samma, ofta ur folkets sköte utgångna presterskap i sin bildning väsentligen upptagit finsk nationalitet. Och icke blott presterskapet. En ganska ytlig jemförelse mellan ståndspersonsklasserna i Sverige och Finland utvisar redan en markerad skillnad mellan båda och ett bestämdt finskt tycke hos de sednare. Lokala undantag gifvas. Men icke utan grund har den allmänna meningen i Sverige öfverflyttat de genuina Finnarnes fel och förtjenster på Finlands hela befolkning, ståndspersoner och svenska kolonister inberäknade. Och väl kan man säga, att den finska nationaliteten vunnit många obemärkta segrar långt innan den vaknade till medvetande af sina rättigheter och sin kraft.
18 Gäller således att afgöra, huruvida någon annan literatur, än den på finska språket affattade, är eller kan vara nationell i Finland. Med den största aktning och kärlek för det finska modersmålet, med den fasta öfvertygelse att det i en framtid skall blifva det uteslutande nationella, kunne vi under närvarande förhållande ej tillerkänna det denna uteslutande charakter. Motiverna äro ofvan anförda; landets bildning har i sig upptagit nationella elementer och dessa reflekteras nödvändigt i literaturen, äfven der denna iklädt sig ett främmande tungomål. Begär man en vetenskaplig national-literatur? Nåväl, Porthan skref sina yppersta verk på Latin. Eller en vitter? Franzén skref »Den gamle Knekten» och Runeberg sina Elgskyttar på svenska. Hvilken framtida finsk national-literatur skall prydas af mera nationella verk, än dessa?
Notisen/artikeln ingår i HT 8/5 1844:|36 1|Den Finska Literaturen och dess Framtid.
(Se N:o 34, 35.)
V.
19 Må vi då för Finland antaga möjligheten af en nationel literatur, som icke instänges blott inom finska språkformen; att denna möjlighet icke saknat all verklighet, är visadt. Ädle och ljuse män hafva inlagt finsk ande i ofinska ord; stå desse män som enstaka undantag bland landets bildade klasser? Då skulle de af ingen förståtts, af ingen älskats; likväl äro Franzéns och Runebergs sånger i hvarje mun och Porthans namn är erkändt som ett bland Finlands yppersta. Att således den första literaturen blott derföre är fattig på en nationell betydelse, emedan den är fattig på hvarje annan, skall, hoppas vi, framgå som resultat ur det följande.
20 Låtom oss återkomma till den literära förteckningen för år 1842, emedan den närmast representerar den närvarande ståndpunkten af skriftställeriet i landet. I hvad mån är detta års literatur fruktbärande för religion och kyrka? Har den på ett lefvande sätt uppfattat och vi|36 2|dare genomfört de ideer, som gro i tiden, den hetsiga striden om det historiska i christendomen, dogmernas nödvärn mot en upplösande universalism, den formela orthodoxins kamp mot extremerna Straussianism och pietism, tidens många partiella lifsyttringar, missionsverkets framskridande och hvad annat mer, som kan beröra de vigtigaste religiösa och kyrkliga intressen? På dessa fordringar svarar förteckningen med tvenne skrifter, D:r Frommans bok om pietismen samt Hr Stenbäcks »Några Ord» om samma ämne. Mångsidigare, det är sannt, finnas förenämnda frågor berörda i Ecklesiastikt Literaturblad,*)Eckles. Literaturblad tillkommer i förteckningen såsom den 8:de tidningen. – Äfven bör som rättelse anmärkas, att Borgå Tidn. jemväl upptagit en synodal disputation från Åbo.konsekvensändrat/normaliserat men med ett utrymme, som icke medgifvit fullständighet eller en utförligare bearbetning. Ringa afseende torde göras på hvad landets öfriga tidningar i en och annan spridd artikel härom ordat. Och medan andra länder öfversvämmas af skrifter för den religiösa uppbyggelsen äger den finska tryckpressen 1842 ej flera än 7 skrifter på finska och 3 på svenska språket, psalmböcker oberäknade, att för detta ändamål uppvisa.
21 En tryckpress med bunden discussion kan naturligtvis för staten äga endast en historisk betydelse. I det rörliga inom staten, i lagarnes och samhällets utveckling och modifikation efter tidsbehofvet spelar pressen i författningar, förslager m. m. en fullkomligt passiv roll. Det statshistoriska intresset deremot representeras dels af Minister Stats-Sekreterarens tid efter annan publicerade berättelse om landets tillstånd, dels af Finlands Allmänna Tidning, hvilken med strängt conservativa tendenser meddelar statsformernas historiska fortskridande utomlands. 1842 års förteckning innehåller för öfrigt icke en enda skrift af hithörande innehåll,**)Såvida man ej härtill vill räkna Hr Kjöllerfelts »Försök till Extraordinarie Skattläggnings Method.» och tidningarne äga för samhället en medelbar betydelse endast såvida, som de behandla frågor, hvilka i intellektuelt eller materielt hänseende äro för samhällets förkofran af vigt.
22 Man skulle förmoda, att ett land med en åtminstone trehundraårig civilisation, ett tvåhundraårigt universitet, med män af erkänd insigt och lärdom, ett land, för hvars intellektuella förkofran Regeringen icke sparat frikostig uppmuntran, ej skulle sakna en vetenskaplig literatur af den vigt, att dess innehåll vore för vetenskapen i europeisk betydelse, ej blott för lokala eller partiela intressen, fruktbärande. Hvem vore nog orättvis att påstå, det denna förmodan i allo svikits, sedan landet äger en vetenskapssocietet, hvars literära verksamhet redan vunnit det omfång, man billigtvis kunnat vänta? Derutöfver, det torde medgifvas, äger likväl den finska tryckpressen ej många verk af allmännare vetenskapligt intresse att framvisa. Landets tvenne öfriga lärda sällskaper arbeta i partiel syftning och det ena af dem utgifver ej några skrifter. 1842 års förteckning upptager bland icke-akademiska skrifter 3 i theologi (hvaribland en öfversättning); 3 historiska: 2 i philologi; 3 i mathematik; 3 i medicin (inber. Finska Läkare Sällsk:s Handl.) för öfrigt i juridik 1 (Den Unge Juristen, 2 uppl.), och i alla öfriga vetenskapsgrener ingen. Universitetet har samma år, utom mindre theser, frambragt 1 skrift i theologisk exegetik, 1 i kyrkolagfarenhet, 1 i medicin, 2 i mathematik och astronomi, samt 5 i philologi; i öfriga vetenskapsgrenar ingen. Tidningarnes vetenskapliga verksamhet mäktar sällan åstadkomma en utförligare recension och inskränker sig föröfrigt till meddelande af torftiga notiser.
23 Hvilken betydelse äger den finska literaturen för vitterhet och skön konst i allmänhet?*)Skön konst i allmänhet? Huru vill man vänta, att i en land, der ingen skön konst vunnit en utbildning, något deröfver skall skrifvas? Ett sådant phenomen var likväl prof. Gyldéns 1841 utgifna »Betydelsen af den antika konstens studium.» Härpå svarar 1842 års förteckning med Runebergs »Hanna»,konsekvensändrat/normaliserat andra upplagan, Berndtsons »Quinnans Skapelse»,konsekvensändrat/normaliserat de i sitt slag märkeliga »Huvilauluja Hämehestä»,konsekvensändrat/normaliserat en liten »Leikki Laulu»,konsekvensändrat/normaliserat samt en visbok; räknar man härtill Prof. Grots Jubel Calender, så visar förteckningen in summa 5 vittra alster, hvilka dock i andra länder uppskjuta »tätt som strå».konsekvensändrat/normaliserat Ej en enda roman, ej engång en toilettkalender. Än mindre något arbete öfver skön konst. Tidningarna meddela små verser och noveller.
24 Men måhända står mera att inhämta till fromma för landets materiela intressen? Härpå svarar förteckningen med... Hushållnings-Sällskapets i Åbo namnförteckning. Kunde dock tilläggas Finska Trädgårdsodlings Sällskapets årsskrift. Några förtjänstfulla uppsatser i dessa ämnen finnas strödda i landets tidningar.
25 Under rubriken blandade ämnen kunde nu visserligen föras bortåt ett dussin småskrifter. Om tidningspressen skola vi särskildt yttra oss. Men ännu återstår af vår literatur en gren, hvilken i viss mening kunde kallas dess kärna, enär kring den de mest nationella sympathier gruppera sig. Det är den traditionellt finska literaturen, närmast representerad af Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia. Häruti äger 1842 års förteckning att framvisa Suomen Kansan Sananlaskuja, och det är dock, under våra förhållanden, mycket nog för ett år.
Notisen/artikeln ingår i HT 18/5 1844:|39 1|Den Finska Literaturen och dess Framtid.
(Se N:o 34, 35, 36.)
VI.
26 Vi hafva, med anledning af Saimas påståenden om en i landet rådande ringa håg för läsning samt innehållslösheten af en s. k. finsk literatur, fört korteligen upptaga frågan: om så är? och dervid ansett svaret, allmänt taget, utfalla jakande. Dock ej obetingadt. Fattigdom, ej brist på allt innehåll, vidlåder literaturen i landet. Och det är godt. Ty känslan af en fullkomlig betydelselöshet förlamar all kraft och förquäfver en bättre framtid redan i dess linda. Men fattigdom nedslår aldrig ett friskt sinne; städse har den manat Finnen till förnyad verksamhet, och den skall göra det än.
27 Således om det bekräftar sig, att i landet både litet läses och litet skrifves, samt att det skrifna är till sitt innehåll lika fattigt som till sin massa obetydligt, så följer den andra frågan: hvarföre så är?
28 Här återkomme vi helt naturligt till föreställningen om finska och svenska folkklasser i Finland såsom absolut från hvarandra söndrade, ej blott i språk, utan i nationalitet öfverhufvud. Men det är ofvan antydt 1) att de svenska medelklasserna, i förhållande till deras bildning, visa lika ringa håg för läsning, som den finska allmogen samt 2) att finsk nationalitet icke uteslutande bindes af språk och stånd. Frågan gäller således hela befolkningen; hvarföre läser man i Finland mindre, än t. ex. i Sverige?
29 1) Emedan man skrifver mindre. Emedan man saknar en national-literatur*)Se ofvan art. V. »Den finska literaturen är blott derföre fattig på en nationell betydelse, emedan den är fattig på hvarje annan.». Emedan den främmande ande, som genomgår en främmande literatur, icke tillfredsställer det finska folkets behof, väl talar till dess förstånd, men lemnar dess hjerta tomt. En ytlig betraktare kallar så|39 2|dant fördom. Men en sådan egoist är menniskan, att hon nödvändigt måste återfinna något af sig sjelf hos det hon älskar, annars kallnar hennes kärlek till tom vördnad. Och den bildning, hon utifrån inhämtat, älskar hon först då hon införlifvat den med sitt eget väsende.
30 2) Emedan en viss sjelftillräcklighet, en kallsinnighet för yttre impulser ligger i finska lynnet. Denna egenhet upprätthöll folkets nationalitet under sex århundradens främlingavälde. Men den befordrar tillika dess tröghet för alla intryck utifrån; så äfven för läsning. Man fråge en bonde eller en borgare; man skall ej sällan finna honom läraktig, vettgirig, men efter hans eget lynne. Ej må man vänta att han skall gå tre steg för att köpa en bok, »som han icke behöfver».konsekvensändrat/normaliserat Men man lägge boken framför honom och han skall läsa den, om den annars anslår honom; man undervise honom mundtligen och han skall ej befinnas obenägen. Han väntar endast att bildningen skall uppsöka honom, icke han bildningen, liksom behöfde den honom, icke han den.
31 3) Emedan man gnider på tid, emedan brödbekymmer mana om dagen till arbete, om quällen till hvila. Man tale ej om den långa vintern; för de arbetande klasserna äro vår, sommar och höst en enda lång arbetsdag och vintern är den dagens natt, då hvila måste vara. Men än har man ej kommit derhän att finna vederquickelse och hvila i en bildande läsning. Kommer man engång så långt, då finner man, att lifvet äger tid nog allt ädelt och godt, det vare sig i kunskap eller handling.
32 4) Åter å andra sidan, emedan sällskapslifvet sedan Gustaf III:s tid här i norden tagit en skef riktning till nöjen utan nöje, till toma tidsfördrif utan verklig glädje eller njutning. I de elegantaste salonger, liksom i de enklaste borgareförmak, höres väl stundom ett enstaka ord om literatur. En ny bok har utkommit, en skön dikt af Runeberg. »Har ni sett den?» – »Ack ja, den är gudomlig, förträfflig, sådant språk! sådant smak! ni måste låna mig den, ty jag har ännu ej läst den.» – Men françaisen eller spelbordet vänta och samtalet afbrytes.
33 5) Och mycket annat mera i detalj kunde till svar anföras. Dit räkne vi: en hittills ensidigt klassisk bildning i skolorna, vetenskapens nedsättande till brödstudium, brist på esthetisk underbygnad, saknad af alla väckelser för konstsinnet, öfverhufvudtaget en trång blick öfver lifvet, så att säga en andlig närsynthet, hvilken inskränker menniskans håg och sträfvande till den torfva, på hvilken hon föddes, och hindrar den fria blicken öfver en verld, så lärorik genom stora intressens kamp och så förädlande genom anblicken af det evigas ständiga uppenbarelse i vexlande former.
VII.
34 I närmaste sammanhang med det förra står den frågan: hvarföre skrifves så litet i landet? Och hvad vi sednast anfört hör med allt skäl äfven hit. Men bland många svar, kunna äfven följande möjligen äga sin giltighet.
35 1) Emedan det läses så litet. Om det nära sambandet mellan läsning och skriftställeri är nämndt i det föregående. Allt sällsyntare blifva i våra dagar de autodidakter, de sjelflärde, hvilka utan studier plötsligt och blixtlikt framglänsa i literatur eller i konst. Ur egen inre kallelse, ur snillets eller känslans rikedom måste äfven i våra dagar den utmärkte konstnärn eller skriftställaren skapa sina verk; men studier behöfva båda, och icke brödstudier, utan fri utveckling. För skriftställeriet är derföre boken det Jupitershufvud, ur hvilket visheten framspringer fullrustad, och håg för läsning är i hvarje land ett conditio sine qua non för dess literära produktivitet.
36 2) Emedan samma passiva tröghet, som motverkar Finnens håg för läsning, gör honom föga böjd för literär verksamhet. I hans materiella sträfvanden är nödvändigheten den bästa sporre, som förmår något på honom; vore hans land ett Ostindien, så skulle han hela dagen sitta och se på myggornas dans i solskenet. Hans fattiga land har gjort honom till en redbar man, men han saknar företagsenhet, drift, handlingsbegär. Han går länge och begrundar om han skall göra och huru han skall göra det eller det. Kommer så en främling, som uppfattar saken fixt; genast går han Finnen i förväg. Ett exempel må vara nog bland många. Länge har man här i landet varit betänkt på att utgifva en serie af finska folkskrifter. Det öfverlades och begrundades hit och dit, det kom den svårigheten och den olägenheten och det förhindret, och så hade väl Finland ännu ett decennium fått vänta på ett så vackert företag, om icke händelsevis en Svensk, sedan han varit några veckor i landet och hört företaget omtalas, utan vidare omvägar genast satt det i verkställighet.
37 3) Emedan en fördom häftar vid några arter af skriftställeri, försynthet och farhåga vid alla. Saima anmärker t. ex. att romanlitteraturen, ehuru den mest lästa, har en fördom emot sig; man blygs att deri uppträda som författare. Försynthet och rädsla afhålla ynglingen från att hvässa sin penna för tryck; när han blifvit man, kommer månget annat bekymmer och idéernas raskaste vextlighet är förbi. Annorlunda gör Svensken; han skrifver och trycker innan han bär fjun på hakan; à la bonheur, recensenterna tilltyga honom illa; duger han ej till författare, så upphör han; är han endast omogen, så utbildar han sig. Ovist är allt prat mot mångskrifveri och »författare i kolt»; allt grummel sätter sig med tiden och blott det klara och goda består. Men värre är att månget godt anlag går under, blott emedan man ej i tid hörsamat den inre röstens sapere aude!
38 4) Emedan skriftställeriet ej lönar sig eller göres omöjligt genom materiella hinder. Det är bekant, att få bokförlager i Finland gifva någon vinst, och att finska förlager i Sverige kämpa mot flera svårigheter. Veterligen lefver ej inom Finlands landamären en enda man, som funnit det mödan värdt att vara literatör, utan att vara något annat derjemte. Och huru månget tillämnadt verk såg aldrig dagen blott emedan det ej kunde påräkna afsättning och derföre strandade mot en enkel consideration af tryckningskostnaden!
39 Dessa äro några af de klippor, mot hvilka skriftställeriet i Finland oupphörligt lider skeppsbrott. Att äfven andra ganska betydliga förefinnas, lär ingen neka; för vårt ändamål må det anförda vara nog. Vi tage härmed afsked från ämnets faktiska gebit och våge oss in på det problematiska, i det vi fråge: hvad bör göras?
Notisen/artikeln ingår i HT 22/5 1844:|40 1|Den Finska Literaturen och dess Framtid.
(Se N:o 34, 35, 36, 39.)
VIII.
40 Vår tid är rik på projekter, rik på dödfödda, ofruktbara förslager, hvilka förgå likt skyar, som intet vatten gifva. Men under den rörlighet i alla förhållanden, hvilken de sednaste femtio åren charakteriserat tidehvarfvet, har nästan alltid sjelfva sakens makt fört saken fram, och de villkorliga bestämningar, man varit hugad att pålägga, hafva intet fäste fått och städse visat sig böjda att åter bortfalla. Verklighetens är kan ej på annat vilkor corrigeras af önskningens borde vara, än derigenom att det som borde vara redan finnes som ett frö, en ansats i det som är, och såmedelst framgår ur saken sjelf.
41 Om derföre frågan: hvad bör göras för läsning och skriftställeri i landet? skall undgå att leda till projektmakeri och toma ord, bör den framledas ur sjelfva ämnet och stöda sig på förut motiverade grunder. Hvad har nedanföre yttras, finner sin förklaring i det föregående och innehåller intet nytt, tvärtom ideer, hvilka redan länge varit å bane och till en del redan äro realiserade. Ett ämne som detta kan aldrig blifva utslitet, och framskridna förhållanden kunna göra, att en idé, som, då den först uttalades, knappt bemärktes af fem eller tio individer i samhället, tio år derefter vunnit en oberäknelig utsträckning och derigenom en vigt i det allmännas vågskål.
42 En fri intellektuel verksamhet kan lika litet genom positiva åtgärder direkte frambringas, som en planta kan alstras genom konst. Allt kommer slutligen endast derpå all, att undanrödja de hinder, som ligga i vägen för sakens naturliga fortkomst och utveckling utur sig sjelf. Naturen beherrske vi endast genom att gifva dess lagar en obehindrad tillämpning; likaså menniskoanden. Följaktligen lyder svaret på den ofvan uppställda frågan helt enkelt: man undanrödje de hinder, som motverka hågen för läsning och skriftställeri, samt låte resultaterna för öfrigt fritt utgå ur saken sjelf.
43 Om således det finska lynnets sjelftillräcklighet och kallsinnighet för yttre impulser kunde i någon mån minskas; om fördomen att betrakta läsning som ett arbete kunde undanröjas; om sällskapslifvet åtoge sig att bearbeta literära ämnen; om den klassiska skolbildningen gjorde den moderna literaturen full rättvisa; om brödstudierna kunde förvandlas i fria studier, i hvilka intresset för vetenskapen spelar en lika stor roll, som omtanken om en framtida fortkomst; om en esthetisk eller s. k. humanistisk bildning befordrades jemte den vetenskapliga; om de sköna konsterna vunne en verksamare uppmuntran; om genom dem och genom den humanistiska bildningen en vidsträcktare blick öfver lifvet och verlden blefve allmän och vidgade mängdens intressen utöfver brödbekymren och dagens joller; om literär verksamhet vunne ett anseende, lika med annan verksamhet till samhällets gagn, och ingen fördom ställde någon gren af literaturen för lågt för en loflig ärelystnad; om slutligen de materiella svårigheter, som motverka skriftställeriet, kunde aflägsnas; så vore sannolikt flera vigtiga hinder, hvilka fördröja den|40 2| finska literaturens fortkomst, undanröjde och den skulle framskrida med den kraft och den hastighet, som utmärka en nyväckt idé i dess första ungdoms spänstighet.
44 Ett närmare detaljerande af det nyss anförda ligger utom det trånga omfånget af denna uppsats och på saken gående åtgärder lemne vi åt erfarnare att motivera. Bland sådana åtgärder af stort inflytande torde räknas: folk- och söndagsskolors stiftande eller utvidgande, folkskrifters utgifvande, literära föreningars bildande vid Universitetet och öfverallt i landsorter, der något intresse för en god sak vaknat;*)Nemligen små föreningar, till sin uppkomst tillfälliga, i sin fortgång obundna och i sin tillvaro obestämda, med ett ord, föreningar som alldeles icke bindas af andra band än intresset för saken och följaktligen aldrig nödgas befara att, som väl händt med andra, öfverlefva sig sjelfva. Sådana föreningar kunna till sitt syfte äga läsning eller skriftställeri, – detta må sedan vara huru anspråkslöst som helst och inskränka sig till utgifvande af en handskrifven tidning. Försök i denna väg äro gjorda här och der i liten skala och hafva visat sig nyttiga åtminstone för deltagarne, vi tro ock för deras omgifning.konsekvensändrat/normaliserat sokne- och öfverhufvud lånebibliothekers inrättande, den literära communicationens upphjelpande, negotiationer om upphäfvandet af den svenska tullen på i Finland tryckta svenska böcker, tidningarna utvidgande, tryckeriers och pappersbruks anläggande o. s. v.,**)Hit kunde ock föras prisfrågors framkastande, om icke erfarenheten tillräckligt ådagalagt, att sådana visat sig vara af ringa verkan. Godt är att taga några hundrade Rubel på köpet, när man skrifver om en god sak, men ej tager man till pennan för prisets skull. Afses åter att sjelfva frågan föranleder svaret, så borde tidningarne åtaga sig pligten att vidröra alla vigtiga frågor, som kunna diskuteras.konsekvensändrat/normaliserat hvarförutom alla hithörande ämnen böra af den periodiska pressen oaflåtligen diskuteras och bearbetas.
IX.
45 Men om nu all härpå nedlagd möda, om alla hithörande bekymmer, förhoppningar, förslager, åtgärder, diskussioner och bearbetningar vore förgäfves spilda, om den finska literaturen, lungsigtig redan i sin späda barndom, lika litet äger en framtid, som en forntid? Hvad, om denna inhemska literaturs sjelfständighet, för hvilken så många ädle män arbetat och ännu skola arbeta med gladt mod hela sitt lif igenom, vid hvilken så många stolta förhoppningar redan knytas och hvilken redan nu ger hållning och mål åt så månget ungdomligt sträfvande, vore en tom skugga, en gäckande dröm, lik den politiska sjelfständighet, hvilken Kejsarinnan Elisabeth erbjöd det finska folket 1741? Hvem säger oss, att icke mången tänker i sitt sinne: detta är en mellantid, ett interregnum, likt det skenbara lugn, som uppstår på det ställe och i det ögonblick, der tvenne starka floder mötas, och hvilket för en kort tid lemnar rum äfven för andra krafters spel, än den öfvermäktiga flodens? Vi tale här blott om finsk literatur. Framför oss ligger i öppen dag det öfvermäktiga, nedtryckande inflytande, hvilket den svenska bildningen länge på den utöfvat. Från detta inflytande lösgöra vi oss med hvarje dag mera. Men andra tider kunde komma, då vår inhemska literatur kunde lika nedtryckas af en annan, till massan lika öfvermäktig, som den förra. Skola de komma? Skall den finska literaturen, som fordom Etruskernas, dö ut, innan den ens förstått att den lefvat?
46 Denna framtidsfråga besvarar det förflutnas erfarenhet med ett ljudeligt nej. Icke så, som skulle den första literaturen äga en forntid; dess anor gå ej längre tillbaka än till Agricola. Men om det är afgjordt att en sjelfständig nationalitet alltid måste bevara åtminstone möjligheten af en sjelfständig literatur, må man då lära af mer än för seklers pröfvotid, att det finska folkets nationalitet är temligen segsliten; följaktligen är ingen fara för möjligheten af en literatur. Men blotta möjligheten är en ringa tröst; hvad låter oss hoppas en reelare verklighet?
47 1) Den fördel, att den inhemska literaturen i den traditionela finska mythen, i runan såväl som i den nyare folkvisan, äger en solid basis och utgångspunkt.
48 2) Det faktum, att en reaktion uppstått mot svenska (och öfverhufvud utländska) inflytanden, hvilka allt mera måste tillbakaträngas, och att just denna reaktion, så snart den hunnit blifva allmän, ej kan åtnöja sig med ett blott förnekande af det utländska, utan måste positivt och med ny spänstighet uttala sig i en nationel literatur.
49 3) Det faktum, att det så rika och böjliga finska språket allt mera gör sin rätt gällande; att de utgifna nationalverken betryggat dess anseende inom och utom landets gränser; och att detta språk, ehuru ännu föga utbildadt, genom sin smidighet och consequens egnar sig till den mest tätt åtsittande tricot för tanken i alla bildningens och vetandets grenar.
50 Enligt all sannolik beräkning, skall hvarken denna generation eller ens den kommande skåda det finska folkets och literaturens blomningstid. Eken är yngling vid hundrade år och man ännu vid femhundrade; huru länge har ej det finska folket jollrat i en omyndig barndom! Tidehvarfven hafva sina väderskiften, hvilka försena eller påskynda bildningens vextlighet; men äfven denna äger sina lagar, hvilka bestämma groning, blomning och frukternas mognad, hvar och en på dess tid. För hoppet om den finska literaturens blomning i en framtid må vi anföra ännu ett ... må vara, »en fantasi»; mången fantasi, liksom mången nebulos, visar med tiden en kärna bortom sina dimmor. Få menniskor trodde väl för tvåhundrade år sedan, att den slaviska folkstammen skulle i en framtid intaga en så betydande kulturhistorisk plats, som den redan intagit och allt mera börjar tillkämpa sig. Hvad, om den finska folkstammen, till sitt utsträckning föga mindre, en dag vore kallad att spela en större roll på verldstheatern, än man nu anar? Man invänder med allt skäl: den är ingen »thatkräftig»,konsekvensändrat/normaliserat ingen politisk stam. Men – för att välja ett asiatiskt föredöme, efter Finnen dock är Asiat till börden – äro Hinduerne ett mera politiskt folk? och dock äro de verldens äldsta kulturfolk och äga en afundsvärd literatur. Det talas nu om panslavism; det kan en dag talas om panfennicism eller pansuomism. I denna »allfinskhet» måste finska folket, förmedelst sin äldre kultur, bekläda ett slags hegemoni, och dess literatur i följd deraf vinna en öfver all väntan vidsträckt betydelse.
51 Dock detta må vara »drömmar som strömmar».konsekvensändrat/normaliserat Vi nödgas här afbryta ett ämne, hvilket man har större svårighet att intränga i några små spalter, än att utveckla i volumer. Att dessa små artiklar lika litet uttömt de i art. I framställda frågor, som dessa frågor uttömma sjelfva ämnet, kan ingen förbise. Huru än orden fallit, har vår mening ej kunnat vara att besvara, blott att an|40 3|tyda frågorna. Längre fram följer en artikel om den periodiska pressen och dess ställning i Finland.