E. Tegnérs samlade Skrifter. Första Bandet, Sthm 1847.
1 Sverige och Svenskarne äro måhända ej orätt beskyllda för otacksamhet mot sina store män – medan de lefva – och Tegnér har icke i allo rönt motsatsen för sin del. Få äro säkert de, som numera erinra sig de bittra ord, de personliga smädelser äfven Sveriges mest firade skald fått i lifstiden uppbära af det Politiska parti, som i honom såg en kämpe för det gamla, en reaktionens man. Allt detta oljud har förklingat utan spår, det har blifvit så glömdt, som det förtjenade, och vid den mäktige skaldens död uppsteg, likasom ur hela svenska folkets bröst, en allmän, en odelad hymn till hans lof. Som det vanligtvis händer, var det då först man rätt begrep hvad man förlorat.
2 Å andra sidan kan med skäl sägas, att få författare redan under sin lifstid blifvit så uppburna af beundrares hyllning, så smickrade af enthusiastiska loftal, som Tegnér. Orsaken var dubbel: Tegnér var så svensk, som det är möjligt att vara det i både ljus- och skuggsidor, en blixtrande meteor, högtsträfvande och dunstig, kraftfull och praktälskande, – det är just hvad Svensken beundrar hos skalden ej mindre än hos konungen. Tegnér var ännu något dertill: han var en europeisk notabilitet, och utan orättvisa tör man kunna påstå, att Tegnérs rykte inom fäderneslandet då först nådde sin höjd, när man erfor, att hela Europa med förtjusning läste Frithiof. Hemma i Sverige var Frithiof då redan blifven gammalmodig – en bok, hvilken, engång med förtjusning slukad, af få ånyo öppnades, om icke för att derur sjunga orden till Crusells hänförande melodier. Ja när sjelfva den i musik satte Frithiof alldeles försvann ur salongerna, sedan den till lust och leda gnolats af Stockholms pigor, fortfor Tegnérs namn att uppbäras af nationalfåfängan, och när hans rykte slutligen blifvit föga mer än en tradition, ekade ännu utlänningens loford i hvarje vrå af Skandinaviens land.
3 Huru mångordig enthusiasmen visade sig vid den prisade Skaldens död, har man inhämtat af tidningarna. Icke allenast de båda universiteterna, utan nästan hvartenda gymnasium, hvarenda literär och vitter institution i landet ansåg sig böra fira Tegnérs minne med ordrika parentationer, ja Kongl. theatern i Stockholm föranstaltade till hans ära ett slags apotheos, hvars olyckligt utpyntade skrafvelmessingssol beredde hufvudstadens grinare mycken förlustelse. Man subskriberade äfven till en minnesvård öfver den hädangångne. Vackrast och lämpligast var emellertid tanken att låta skalden föreviga sig sjelf i sina verk, i det man af hans arbeten föranstaltade en ny nitid upplaga, beräknad att inrymma 6 band och innehålla till en del förut otryckta saker. Det är första bandet af denna upplaga, som nu lemnat pressen och hvilket vi här gå att anmäla.
4 Samlingen föregås af skaldens lefnadsteckning, författad af hans måg, poeten Böttiger och i många afseenden af ett särdeles intresse. Tegnérs barndom, hans första vers öfver en död gåsunge*)Skrifven vid 9 års ålder: »Lycklig du,Lille gåsunge nu!Ingen räf, eller korp eller kråka,Dig mera skall råka.», hans torftiga men trägna ungdom, hans inre strider, hans tidigt lysande akademiska och kyrkliga bana tecknas här, på samma gång som hans lynne och hjerta, med varm och lätt hand, och röjer än tecknarens penna mera den älskande anförvandten och beundraren, änoriginal: är den kritiske biografen, så må man villigt förlåta honom det. Anekdoter, ofta pikanta, stundom obetydliga, men alltid lånande färg och värde af skaldens utmärkta personlighet, inflätas i teckningen, som upptager 85 sidor.
6 Derpå begynner samlingen med dess berömdaste dikt, det mest glänsande bladet i skaldens lager: Frithiofs Saga. Mycket af det som i denna dikt hänförde och förtjuste vid dess första framträdande, formens nyhet och praktfulla rythm, bildernas blixtrande glans, fornnordens kärnspråk iklädda den högsta musik, hvaraf svenska språket är mäktigt, betraktas af en svalare efterverld med andra ögon än förr; ja sjelfva den påfallande anachronismen af en sentimental älskare midt i den råa kraftens jernålder kan icke mera förbises af en lugnare kritik. Likväl lärer det icke falla någon in, att bestrida Frithiofs Saga rangen af en bland de utmärktaste hjeltedikter svenska vitterheten och den moderna literaturen öfverhufvud skapat. Den sannt poetiska bearbetningen af en i dess ursprungliga form råbarkad saga (»Frithiof den fräcke»), forntidens taflor framställda i färgrikt lif, den lefvande uppfattningen af det nordiska lynnets mest framstående sidor och framförallt svenskheten af denna dikt både i tankar och form, i förening med de öfverallt, äfven i skummet, frambrytande ljusblickarne af ett mäktigt snille, skola för alla tider gifva Frithiofs Saga ett bestående värde.
7 Gerda, skaldens älsklingsdikt och enligt hans egen önskan offentliggjord först efter hans död, upptar det öfriga af detta band. Poemet Gerda är ofulländadt. Första sången författades redan före Tegnérs afflyttning från Lund 1826 och på de tre följande, af hvilka dock endast fragmenter finnas, synes skalden hafva tidtals arbetat mot slutet af sin lefnad. Men år och sjuklighet hade redan brutit hans krafter och Gerda blef ej så utförd, som han ämnat och velat. Sjelf säger han härom i andra sångens början:
"Månget minne, månget hopp,
Ämnen, sången mindre värda,
Mig förstrött, men på min dörr
Ofta Gerdas minne klappat,
Fast min fantasi har tappat
Bilder, som den fyllde förr,
Och der vuxit ogräs öfver
Mången diktens blomstergång ...."
9 Dock förekommer det läsaren, som vore redan första sången betydligt underlägsen Frithiofs Saga i bildernas storhet och uppfattningens lif. Den kristliga legenden var påtagligen mindre förf:s fält, än hedendomens vikingaverld, till hvilken hans ungdoms sympathier närmast anslöto sig. Han saknade sjelf denna fromhetens ödmjuka hängifvenhet, i hvilken legenden lefver. »Nattvardsbarnen» och »Prestvigningen» äro snarare dithyramber öfver ett kristligt thema, än verkliga Zionsblomster. Karakteristiskt är det, att Tegnér i denna samma Gerda, hvari han vill besjunga den kristliga fromheten och försakelsen, tager sin hufvudperson ur jättarnes hednaslägt. Det var med detta slägtes gigantiska kraft han kände sig mest hem|75 3|mastadd, och det omdöme tör ej vara alltför vågadt, att derest Gerda blifvit fulländad, det hedniska, det jättiska der kommit att framstå bjertare och mera lefvande, än det kristliga. Törhända var det just denna dragning till hednaverlden, denna oförmåga att med sig införlifva legendens kristliga element, hvilka vållade att Gerda blef ofulländad och måste blifva det. Egen till färg och tonart är den prolog om »Jätten Finn»,konsekvensändrat/normaliserat hvaraf poemet föregås och hvilken vi här nedan aftrycka.
10 Till grund för poemet Gerda – säger i dess anmälan Böttiger – hvars början spelar år 1148, låg föreställningen, att Valdemar den stores fosterbroder Axel Hvide, den sedermera så ryktbare erkebiskop Absalon, såsom tjuguårig yngling förälskat sig i Gerda, dotter af densamme jätten Finn, som, enligt en gammal i prologen använd folksägen, byggt domkyrkan i Lund. Af kärlek för Gerda och nit för hennes själs eviga välfärd hade den unge riddaren uppoffrat sina lysande verdsliga planer och äfven sitt hopp att henne någonsin få äga, i det han, för att till kristendomen omvända den stolta jättemön, bestämt sig att ingå i andliga ståndet. Återkommen från Frankrike, der han studerat under Abälard, hade han – redan i sitt trettionde år utnämnd till biskop i Roskild, sedermera jemväl erkebiskop i Lund – omsider verkställt så väl Gerdas, som hennes broder Sölves omvändelse och dop. Bägge jättebarnen hade då för alltid uppflyttat ur berget: Sölve på Blekingsgränsen rest sig en borg, der Sölvitsborg nu ligger, Gerda åter sökt sig ett hem på fadrens fordna kulle vid Lund, den nuvarande Helgonabacken, der hon i Absalons granskap och skygd grundat ett kloster, inom hvars murar hon som priorinna slutat sina dagar.
11 Om bokens nitida yttre är för öfrigt allt godt att säga; endast papperet är skört.
*)Skrifven vid 9 års ålder: »Lycklig du,Lille gåsunge nu!Ingen räf, eller korp eller kråka,Dig mera skall råka.»
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
E. Tegnérs samlade Skrifter. Första Bandet, Sthm 1847.
1 Sverige och Svenskarne äro måhända ej orätt beskyllda för otacksamhet mot sina store män – medan de lefva – och Tegnér har icke i allo rönt motsatsen för sin del. Få äro säkert de, som numera erinra sig de bittra ord, de personliga smädelser äfven Sveriges mest firade skald fått i lifstiden uppbära af det Politiska parti, som i honom såg en kämpe för det gamla, en reaktionens man. Allt detta oljud har förklingat utan spår, det har blifvit så glömdt, som det förtjenade, och vid den mäktige skaldens död uppsteg, likasom ur hela svenska folkets bröst, en allmän, en odelad hymn till hans lof. Som det vanligtvis händer, var det då först man rätt begrep hvad man förlorat.
2 Å andra sidan kan med skäl sägas, att få författare redan under sin lifstid blifvit så uppburna af beundrares hyllning, så smickrade af enthusiastiska loftal, som Tegnér. Orsaken var dubbel: Tegnér var så svensk, som det är möjligt att vara det i både ljus- och skuggsidor, en blixtrande meteor, högtsträfvande och dunstig, kraftfull och praktälskande, – det är just hvad Svensken beundrar hos skalden ej mindre än hos konungen. Tegnér var ännu något dertill: han var en europeisk notabilitet, och utan orättvisa tör man kunna påstå, att Tegnérs rykte inom fäderneslandet då först nådde sin höjd, när man erfor, att hela Europa med förtjusning läste Frithiof. Hemma i Sverige var Frithiof då redan blifven gammalmodig – en bok, hvilken, engång med förtjusning slukad, af få ånyo öppnades, om icke för att derur sjunga orden till Crusells hänförande melodier. Ja när sjelfva den i musik satte Frithiof alldeles försvann ur salongerna, sedan den till lust och leda gnolats af Stockholms pigor, fortfor Tegnérs namn att uppbäras af nationalfåfängan, och när hans rykte slutligen blifvit föga mer än en tradition, ekade ännu utlänningens loford i hvarje vrå af Skandinaviens land.
3 Huru mångordig enthusiasmen visade sig vid den prisade Skaldens död, har man inhämtat af tidningarna. Icke allenast de båda universiteterna, utan nästan hvartenda gymnasium, hvarenda literär och vitter institution i landet ansåg sig böra fira Tegnérs minne med ordrika parentationer, ja Kongl. theatern i Stockholm föranstaltade till hans ära ett slags apotheos, hvars olyckligt utpyntade skrafvelmessingssol beredde hufvudstadens grinare mycken förlustelse. Man subskriberade äfven till en minnesvård öfver den hädangångne. Vackrast och lämpligast var emellertid tanken att låta skalden föreviga sig sjelf i sina verk, i det man af hans arbeten föranstaltade en ny nitid upplaga, beräknad att inrymma 6 band och innehålla till en del förut otryckta saker. Det är första bandet af denna upplaga, som nu lemnat pressen och hvilket vi här gå att anmäla.
4 Samlingen föregås af skaldens lefnadsteckning, författad af hans måg, poeten Böttiger och i många afseenden af ett särdeles intresse. Tegnérs barndom, hans första vers öfver en död gåsunge*)Skrifven vid 9 års ålder: »Lycklig du, Lille gåsunge nu! Ingen räf, eller korp eller kråka, Dig mera skall råka.» , hans torftiga men trägna ungdom, hans inre strider, hans tidigt lysande akademiska och kyrkliga bana tecknas här, på samma gång som hans lynne och hjerta, med varm och lätt hand, och röjer än tecknarens penna mera den älskande anförvandten och beundraren, änoriginal: är den kritiske biografen, så må man villigt förlåta honom det. Anekdoter, ofta pikanta, stundom obetydliga, men alltid lånande färg och värde af skaldens utmärkta personlighet, inflätas i teckningen, som upptager 85 sidor.
6 Derpå begynner samlingen med dess berömdaste dikt, det mest glänsande bladet i skaldens lager: Frithiofs Saga. Mycket af det som i denna dikt hänförde och förtjuste vid dess första framträdande, formens nyhet och praktfulla rythm, bildernas blixtrande glans, fornnordens kärnspråk iklädda den högsta musik, hvaraf svenska språket är mäktigt, betraktas af en svalare efterverld med andra ögon än förr; ja sjelfva den påfallande anachronismen af en sentimental älskare midt i den råa kraftens jernålder kan icke mera förbises af en lugnare kritik. Likväl lärer det icke falla någon in, att bestrida Frithiofs Saga rangen af en bland de utmärktaste hjeltedikter svenska vitterheten och den moderna literaturen öfverhufvud skapat. Den sannt poetiska bearbetningen af en i dess ursprungliga form råbarkad saga (»Frithiof den fräcke»), forntidens taflor framställda i färgrikt lif, den lefvande uppfattningen af det nordiska lynnets mest framstående sidor och framförallt svenskheten af denna dikt både i tankar och form, i förening med de öfverallt, äfven i skummet, frambrytande ljusblickarne af ett mäktigt snille, skola för alla tider gifva Frithiofs Saga ett bestående värde.
7 Gerda, skaldens älsklingsdikt och enligt hans egen önskan offentliggjord först efter hans död, upptar det öfriga af detta band. Poemet Gerda är ofulländadt. Första sången författades redan före Tegnérs afflyttning från Lund 1826 och på de tre följande, af hvilka dock endast fragmenter finnas, synes skalden hafva tidtals arbetat mot slutet af sin lefnad. Men år och sjuklighet hade redan brutit hans krafter och Gerda blef ej så utförd, som han ämnat och velat. Sjelf säger han härom i andra sångens början:
"Månget minne, månget hopp,
Ämnen, sången mindre värda,
Mig förstrött, men på min dörr
Ofta Gerdas minne klappat,
Fast min fantasi har tappat
Bilder, som den fyllde förr,
Och der vuxit ogräs öfver
Mången diktens blomstergång ...."
9 Dock förekommer det läsaren, som vore redan första sången betydligt underlägsen Frithiofs Saga i bildernas storhet och uppfattningens lif. Den kristliga legenden var påtagligen mindre förf:s fält, än hedendomens vikingaverld, till hvilken hans ungdoms sympathier närmast anslöto sig. Han saknade sjelf denna fromhetens ödmjuka hängifvenhet, i hvilken legenden lefver. »Nattvardsbarnen» och »Prestvigningen» äro snarare dithyramber öfver ett kristligt thema, än verkliga Zionsblomster. Karakteristiskt är det, att Tegnér i denna samma Gerda, hvari han vill besjunga den kristliga fromheten och försakelsen, tager sin hufvudperson ur jättarnes hednaslägt. Det var med detta slägtes gigantiska kraft han kände sig mest hem|75 3|mastadd, och det omdöme tör ej vara alltför vågadt, att derest Gerda blifvit fulländad, det hedniska, det jättiska der kommit att framstå bjertare och mera lefvande, än det kristliga. Törhända var det just denna dragning till hednaverlden, denna oförmåga att med sig införlifva legendens kristliga element, hvilka vållade att Gerda blef ofulländad och måste blifva det. Egen till färg och tonart är den prolog om »Jätten Finn»,konsekvensändrat/normaliserat hvaraf poemet föregås och hvilken vi här nedan aftrycka.
10 Till grund för poemet Gerda – säger i dess anmälan Böttiger – hvars början spelar år 1148, låg föreställningen, att Valdemar den stores fosterbroder Axel Hvide, den sedermera så ryktbare erkebiskop Absalon, såsom tjuguårig yngling förälskat sig i Gerda, dotter af densamme jätten Finn, som, enligt en gammal i prologen använd folksägen, byggt domkyrkan i Lund. Af kärlek för Gerda och nit för hennes själs eviga välfärd hade den unge riddaren uppoffrat sina lysande verdsliga planer och äfven sitt hopp att henne någonsin få äga, i det han, för att till kristendomen omvända den stolta jättemön, bestämt sig att ingå i andliga ståndet. Återkommen från Frankrike, der han studerat under Abälard, hade han – redan i sitt trettionde år utnämnd till biskop i Roskild, sedermera jemväl erkebiskop i Lund – omsider verkställt så väl Gerdas, som hennes broder Sölves omvändelse och dop. Bägge jättebarnen hade då för alltid uppflyttat ur berget: Sölve på Blekingsgränsen rest sig en borg, der Sölvitsborg nu ligger, Gerda åter sökt sig ett hem på fadrens fordna kulle vid Lund, den nuvarande Helgonabacken, der hon i Absalons granskap och skygd grundat ett kloster, inom hvars murar hon som priorinna slutat sina dagar.
11 Om bokens nitida yttre är för öfrigt allt godt att säga; endast papperet är skört.