Att äta middag klockan 5

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 5/11 1856:|89 2|

Att äta middag klockan 5.

1 Det ser ut som skulle nuvarande svenska riksdagen börjas med en matfråga. Alla svenska tidningar ha upptagit den. Men så är det också en matfråga af mindre vanlig sort, med hvilken ingen af de berömda auktoriteterna Kajsa Warg, Nylander, Björklund och Höökenberg ha något att skaffa och som i stället har till sin förste målsman i Sverige biskop Wallin. Det är en matfråga, som har till följd att förändra hela dag- och arbetsordningen inom de bildade klasserna, öka arbetstiden med minst en fjerdedel och i samma mån öka administrationens, domstolarnas, läroverkens, handelns och hvarje enskild ståndspersons arbetskraft med en fjerdedel eller mera af dess nuvarande värde.

2 Den frågan är, som man lätt finner, icke så alldeles utan vigt. Det som mer än någonting annat ställer oss här i norden så långt efter andra bildade länder, det är just vår lojhet, tröghet, sömnighet och den fatala okunnigheten om tidens verkliga värde. Det är obestridligt, att vi arbeta mycket mindre än andra folk, följaktligen kunna tillskrifva oss sjelfva största delen af den fattigdom och det tillbakastående i allting, som jemförelsen nu ändtligen lär oss begripa. »Tid är penningar», det är en sats, som utomlands redan kan kallas utsliten, men som här hos oss borde stå med förgyllda bokstäfver öfver dörren till hvarje arbetsrum. Och tiden är icke blott penningar, den är ännu något mer, den är bildning och kunskap, helsa och trefnad. Tiden är det stora kapital, på hvilket hvar och en lefver; men det kapitalet förslösa vi på det onyttigaste, ofta på det löjligaste sätt.

3 Vi tala nu icke om dem, som hos oss kallas dagdrifvare, utan om dem bland ståndspersoner, som anses för arbetsamt folk och verkligen tro sig vara det. Man börjar sin dag kl. 7 eller 8 med en kopp kaffe; sysslar med något smått till kl. 9 eller 10 då man äter sin frukost; arbetar sedan på embetsrummet, kontoret eller skrifkammaren till kl. 1 eller 2, då man kanske ännu hinner spatsera en smula; sätter sig så till middagsbordet; tar derpå en middagslur, kort eller lång, men behöfver alltid en tid att vegetera på maten; har då vidare på e. m. något litet arbete hemma eller borta, tills man hinner till 7-tidenkonsekvensändrat/normaliserat, då man slår sig lös för aftonen, tyckande med skäl att man användt sin dag så bra som alla andra, hvarefter man äter sin qvällsvard tidigare eller senare, tackar den gode Guden för mat och lägger sig med godt samvete, men tung mage till hvila, för att nästa morgon uppstå till alldeles samma dagordning.

4 Räknar man nu den dagens verkliga arbetstimmar, så kunna de i bästa fall uppgå till 8 eller 9, men vanligen endast till 6 eller 7, och det som derutöfver oundvikligen måste göras, det ersätter man, på bekostnad af både helsa och trefnad, med qvälls- eller nattarbete. Men något som icke får förbises och som gör vinsten af de senare arbetstimmarna i de flesta fall illusorisk, är att middagsmåltiden med dess matsmältningstid klyfver dagen, följaktligen också arbetet, i tvenne delar, afbryter dess samband och ordning samt gör allt eftermiddagsarbete till någonting likasom på köpet, hvilket man sjelf måste anse för en bisak. På det sättet kommer man derhän, att förmiddagen ensam blir den egentliga arbetstiden, och följden åter derutaf är att de flesta embetsverk m. m. ej kunna för sina löpande arbeten påräkna mer än de tre (säger tre) arbetstimmarna från 10 till 1. I läroverken, som ha sina eftermiddagstimmar från 3 till 5 (vid universitetet likväl från 4 till 7), kan det med skäl sättas i fråga, om icke lärare och lärjungar första timman ha någon känning af den gamla bekanta plenus venter, och på det sättet blir äfven för dem, likasom för handelskontoren m. m., eftermiddagsarbetet af ganska ringa betydenhet, följaktligen den korta förmiddagen ensam af värde.

5 Vi hemställa till alla tänkandes egen pröfning, om detta är en arbetsdag, om detta är ett sådant arbete, som enhvar är skyldig sin egen förkofran, sin pligt som medlem af ett civiliseradt samhälle och ett fattigt folk, hvilket så alltför väl behöfver alla disponibla krafter för att båda sig upprätt, än mer att gå framåt.

6 Man skall kanske svara, att vår dagordning är den naturliga. Det är påtagligen misstag. Naturlig var ordningen i våra fäders tid, hvilka med sina enklare varor och likaså enkla sysselsättningar stodo upp kl. 4 eller 5 på morgonen, åto middag kl. 11, sist 12 och gingo till hvila kl. 8, sist 9 på qvällen. Der var åtminstone någon proportion medan dagens båda arbetstider. Men derhän lärer man numera hvarken kunna eller vilja återgå. Den nuvarande dagordningen har gått från den naturliga, utan att derpå vinna något annat, än ett missförhållande mellan för- och eftermiddag, som gör den senare oduglig för nutidens mångfaldiga verksamhet. Bättre är då en förmiddag, hvilken, om den också är rent konventionel, räcker till för hela dagens arbete och lemnar åt den konventionela eftermiddagen att utgöra dagens behöfliga tid för hvila och rekreation. Eller rättare sagdt: bättre är att icke ha någon eftermiddag alls, utan en dag för arbetet och en qväll för hvilan.

7 Det är så man har det i Frankrike, i England, i Amerika, i en stor del af Tyskland och annorstädes. Dagordningen varierar väl för olika samhällsklasser, så att arbetsklassen mångenstädes indelar sin dag ungefär som hos oss, och äfven hos ståndspersoner är middagstimman icke för alla lika, utan varierar från kl. 4 ända till närmare 8. Detta bevisar endast att vanorna gå sin gång oberoende af några slags öfverenskommelser, och sålunda ha de småningom dragit middagstimman framåt ända till motsatta ytterligheter, så att malisen säger om presidenten för de frie yankees, att »han äter middag först dagen derpå».konsekvensändrat/normaliserat Men under all denna olikhet är der hos alla den väsentliga likhet, att alla ha endast dag och qväll, men ingen eftermiddag, följaktligen på det hela samma enhet och samma utsträckning för arbetstiden. Det är den som är det vigtiga; klockslaget är en bisak.

8 Vetenskapsmannen, embetsmannen, köpmannen stiger i dessa länder vanligen upp kl. 7 eller 8, således icke senare än hos oss och ofta nog tidigare. Efter intaget thé, kaffe eller choklad går han till arbetsrummet kl. 9, arbetar så till kl. 12, då han, antingen hemma, om han bor nära, eller på närmaste restauration, intager en lätt frukost, bestående af en kopp buljong eller en kötträtt, hvarefter han, oförhindrad af digestionsvedermödor, återtager arbetet kl. 1*)Börstimmarna variera mellan kl. 1, 2 och 3. och arbetar så i en fortsättning till kl. 6; summa 8 dagliga arbetstimmar på embetsrummet, i stället för våra 3, förutom hvad han hemma kan uträtta. Men som kl. slår 6, är också allt arbete för dagen slut; middagen ätes i lugn, och resten af dagen egnas åt sällskapslifvet, theatern eller familjen. Efter en så använd dag har man någon rätt att hvila. I medeltal lärer man i dessa länder räkna 10 arbetstimmar om dagen. Man vet, att 12 och 14 timmar ej äro något ovanligt, ty mången står bittida upp. När man kom att arrestera Thiers kl. 4 på morgonen den 2 Dec. 1851, fann man honom redan klädd vid arbetsbordet.

9 I stället att lida till helsan genom detta ökade arbete, har man deraf väsentliga fördelar. Man för under arbetstiden ett lätt diet, och hvad man förtär, det lifvar, men tynger icke. Åter när man gjort en grundelig middag, är arbetet slut; tanken på ziffror och hufvudbry sitter ej mer som ett spöke bakom deserten. I stället för tre måltider om dagen gör man blott två (eller, om man så behagar, 1½) och qvällsvarden, supérn, denna beständiga fiende till menniskors nattro, försvinner. Har man slutat sin middag kl. 6 eller 7, så är man för den dagen försörjd, och hvad man derutöfver håller till godo, det må vara för sällskaps skull ibland goda vänner.

10 Ty om arbetet vinner, så vinner sällskapslifvet ej mindre derpå. Man kommer icke mera tillsammans för att äta och dricka; man kommer för det gladare ändamålet att lifvas af skämtet, att njuta af sången, att uppfriskas af ett förtroligt och bildadt umgänge. Man kan träffas så mycket oftare, för det att inga särdeles arrangementer dertill behöfvas. Alla de traktamenter, som nu höra till saken i vårt umgängeslif, reducera sig då till en kopp thé eller ett glas punsch; de goda vännerna kosta mindre och roa mera; alla odrägliga, långtrådiga cirklade bjudningar försvinna af sig sjelfva, och emedan man kommer till hvarandra med små pretentioner, generar man sig icke att komma oftare och egnare. Hos oss vore det ej otänkbart, att denna till utseendet obetydliga omsvängning i dagordningen skulle bereda uppkomsten af någonting, som härtills för det välsignade ätandet och drickandet aldrig velat komma sig upp här i norden, nemligen ett trefligt och icke det minsta kruserligt sällskapslif.

11 »Skall det vara, så skall det vara», säger man också utrikes. Fördenskull har man vid vissa högtidliga tillfällen stora middagar eller baler, den som så hafva kan; men deremellan lefver man mycket enklare och, så otroligt det låter, mycket tarfligare med sina vänner, än här hemma hos oss.

12 Här i norden föreslås nu kl. 5 såsom lämpligast för middagsmåltiden. Dermed blefve frukosttimman ungefär kl. 11 samt arbetstiden på embetsverk kl. 9–11 och 12–5. Summa 7 timmar.

13 Men här i norden behöfves en rund betänketid, och det har man nu haft, sedan biskop Wallin för tjugu år sedan föreslog saken i Sverige. Här i Helsingfors har samma reform redan länge haft anhängare. För tio år sedan förenade sig ett antal yngre tjenstemän och universitetslärare att bryta isen genom att engång i veckan äta middag tillsamman kl. 5. Men isen bröts icke; den var då ännu »tre alnar tjock» och kapabel att bära tyngden af långt|89 3| större orimligheter, än den dåvarande lefnadsordningen. Nu deremot låta vissa märken ana åtminstone möjligheten af en islossning.

14 Vore också den saken klar som en dag, så drifs den visst icke igenom af några få, långt mindre går den igenom med tidningsartiklar. Dertill fordras främst, att embetsverken och handeln förena sig om en ändrad arbetsordning. Läroverken behöfva icke ens detta, ty nuvarande läsetimmar äro liksom på förhand derpå beräknade. Handeln fogar sig också mycket lätt deri, isynnerhet om tiden för postens expedition framflyttas till sist kl. 5 e. m. Denna framflyttning vore äfven för embetsverken af vigt och så mycket mindre omöjlig här i Helsingfors, som en del poster i halfva årets menföre vänta på den ryska och ändå ej afgå före den tiden. I Stockholm föreslås, att hrr chefer för embetsverken förena sig om den ändrade dagordningen, och dermed anses saken så godt som afgjord. De öfriga följa sedan exemplet.

15 Det föreslås också, att vissa bättre restaurationer vore beredda att kl. 11 och 5 servera dem, som ej äta hemma.

16 Visst komma de gamla goda vanorna eller ovanorna att på många håll ropa ack och ve öfver ett så djerft intrång i deras privilegier. Den kära middagsluren, som hotas med landsflykt, kommer att föra ett krig på lif och död mot den nya ordningen, ifall han icke möjligen får litet rådrum före kl. 5; det säges ju vara mycket helsosamare att sofva före middagen. Än farligare blir fruarnas opposition i spetsen för täta bataljoner af jungfrur och köksor; men den fana, med hvilken man möter denna fruktansvärda falang, blir naturligtvis: en måltid mindre! ingen supér! Vidare komma der många inkast, såsom att natten förvandlas till dag (hvilket allsicke är nödigt); att frukosten i stället blir middag (hvilket beror på enhvar); att samma frukost befordrar värdshuslif (men ingen behöfver värdshus om qvällen); att hemsysslorna förhindras (sysslorna vinna ju ofantligt uppå att ej afbrytas midtpå dagen); att handel och vandel konfunderas (allsicke, de kunna då drifvas hela dagen); att sällskapslifvet blir sömnigt så strax efter middagen (utomlands har man funnit raka motsatsen) etc. etc. etc.

17 Visst uppstår också i början en villervalla, medan några vidhänga det gamla, andra det nya sättet. Men sådant reglerar sig sjelf, och fortare än man tror. Ty fördelarna af det nya ligga så i öppen dag, att också dess envisaste motståndare slutligen måste ge med sig, nemligen fördelarna: att vinna en ökad arbetstid, lifvad, men icke klufven af en lätt frukosttimma; att använda till arbete dagens ljusaste tid, i stället att man nu äter eller sofver bort en stor del deraf; att undvika nattarbete och arbete strax efter middagsmålet; att undgå qvällsvard, till stor vinning för nattron; att ställa hela sällskapslifvet på en enklare och mycket mindre kostsam fot samt, i följd af allt detta, spara tid, spara helsa, spara utgifter och deremot vinna en bättre trefnad både för arbetet, för hvilan och för glädjen.

18 Vi äro så färdige att låna af utlänningen hans löjligaste moder, hans minst prisvärda seder, det anse vi alldeles i sin ordning; hvarföre kunna vi icke engång låna af honom det verkligt goda och nyttiga, som erfarenheten pröfvat och utan allt tvifvel kommer att besanna äfven hos oss?

 

 

  1. *)Börstimmarna variera mellan kl. 1, 2 och 3.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil