1 I Stockholm pågår som bäst en rättegång mot en svensk sjökapten, anklagad att med grof och oförskylld misshandling ombord å sitt fartyg hafva påskyndat en sjuklig ynglings död utaf lungsot. Mannen tyckes hardt nära öfverbevist, och de svenska tidningarne ha deraf tagit sig anledning till skarpa anmärkningar om en del svenska sjökapteners förfarande mot deras manskap ombord.
2 Frågan ligger oss nära, om behandlingen af sjöfolket ombord på de finska fartygen öfverhufvudtaget är bättre än på de svenska, och tidn. Wiborg N:o 80 har härom en läsvärd insänd artikel. Förf. anmärker som känd erfarenhet, att finska besättningar vanligen mer än andra äro utsatte för sjukdomar och död under utrikes resor. Vi kunna lägga härtill, att sannolikt få eller inga länders handelsflotta till den grad som den finska besväras af rymningar i utländsk hamn – och det oaktadt finnen är känd för att mycket envist fasthänga vid fosterjorden och högst sällan, under andra förhållanden, vara fallen för emigration.
3 Detta måste hafva en orsak. Vi veta, hvad äfven först i Wbg anmärker, att den finska handelsflottan äger en mängd sjökaptener, hvilkas manskap icke haft något med fog att klaga, åtminstone såvidt det gällt stryk och misshandling. Vi äro, också kanske mer än samme förf., böjde att erkänna den tvingande nödvändigheten af en sträng disciplin ombord på fartygen; ty derpå beror skeppets, skepparens och redarens säkerhet. Kaptenen måste hafva en absolut militärisk makt i sjön; det är regeln ombord på alla nationers handelsflottor. Men ju mera enväldig denna makt är, desto säkrare garantier måste finnas emot dess missbruk; desto klarare måste befälhafvaren inse sitt moraliska och sitt legala ansvar för det sätt, på hvilket den utöfvas. Det är dessa garantier och denna insigt som saknas.
4 Anser en sjöman sig förfördelad af sin kapten, kan han i utrikes hamn klaga hos konsuln. Men denna utväg blir i de allraflesta fall gagnlös. Konsuln förstår sällan hans språk, känner icke vårt lands lagar och fruktar väl ofta nog att stöta sig med rederierna. Deraf kommer, att man väl ofta nog hört talas om att finske befälhafvare i utländsk hamn låtit slå uppstudsige matroser i jern och för öfrigt mot dem användt stränga bestraffningar*)Ins. i Wbg anför exempelvis, att en österbottnisk sjökapten i London låtit fastkedja en matros en söndag på däcket till allmän skandal och ovilja för invidliggande fartyg. En annan finsk kapten i en fransk hamn lät instänga en sjuk timmerman utan skötsel i svinkättan. Konsuln lät då föra den sjuke till ett hospital, men här infann sig kaptenen, medan karlen låg i själatåget, och anfäktade den döende för några verktyg, som icke fåtts reda på., men icke att konsuln varit för desse något verksamt beskydd, der de oförskylldt blifvit illa behandlade. Det vore derföre i hög grad önskvärdt, att finske (ryske) konsuler i främmande hamnar erhölle speciel instruktion om hvad dem i sådant afseende åligger och våra lagar föreskrifva.
5 Vid hemkomsten kan visserligen matrosen erhålla rättvisa inför vederbörande domstol, och man har äfven några, ehuru ej särdeles talrika exempel uppå att han erhållit den. Men under den ofta månader långa resan i öppna sjön finnes intet skydd för en brutal befälhafvares misshandlingar mot den som råkat falla i hans onåd – intet annat skydd, än öppet myteri, som också någon gång inträffat – och ogerna vill matrosen, hvars välfärd på hemorten så ofta ligger i rederiernas hand, vid hemkomsten vittna emot sin kapten. Vanligaste utvägen är derföre att rymma i första engelska hamn, der utomdess utliggare ständigt äro tillhands att loda de för sin duglighet gerna mottagne finske matroserne. Dessa rymningar äro så allmänna, och borttaga så ofta hela eller halfva finska besättningar, att antalet af tid efter annan förrymde finske sjömän utan öfverdrift kan uppskattas till hvar tionde man af landets hela nuvarande sjömannapersonal. Af dessa rymmare återkommer sedan kanhända en tiondedel efter flera års förlopp, sedan de i England och Amerika sparat ihop någon behållning, underkastande sig hellre det straff våra lagar bestämma, än de längre uthärda hemlängtans oro*)Till en af Österbottens städer hemkommo i somras tvenne sådane rymmare, som varit borta i 8 eller 10 år och hemförde i sina gördlar flera hundrade guldmynt från Kalifornien. Sådant inträffar nästan alla år. Isynnerhet har sednaste pardonsplakat, som medgaf frihet för straff åt inom viss tid återvändande rymmare, lockat mången tillbaka till hemorten, der icke sällan händer att de finna sina hustrur omgifta i nya äktenskap. Några junkrar ha behagat taga sig en annan hustru i England, men akta sig att tillstå detta, när de komma hem och återfinna sin första maka trognare än de förtjenat.. Största delen blir likväl för alltid borta, tar fördelaktig hyra på engelska eller amerikanska fartyg, eller gifta de sig till någon förmögenhet och etablera sjömanskrogar eller mäklarerörelse i den engelska hamnen, der de sedan i fordne landsmän få sina bästa kunder. Lägger man härtill alla dem som falla ett offer för sjukdomar på sjön, eller i de utländska hospitalerna, för att icke tala om olyckshändelser och skeppsbrott, så måste man antaga, att finska handelsflottan årligen förlorar minst tio procent af sina besättningar – en förlust som väl knappt har något motstycke i andra länders sjöfart.
6 Afräknar man således hvad lättsinne, begär efter ombyte och främmande lockelser kunna dertill bidraga, så torde de täta rymningarna från finska fartyg med få undantag kunna tillskrifvas en dålig behandling ombord, nemligen godtycklig bestraffning, dålig proviant och vanvård vid sjukdom. Den tiden en jungman fick 8 och en matros 12 riksdaler banko i månadshyra, var äfven missförhållandet mellan aflöningen å egna och främmande fartyg mycket lockande; men sedan jungmannen nu får 10 och matrosen 15 till 20 rubel, kan den visserligen högre utländska hyran icke väga så starkt i vågskålen. De fleste bland våra läsare torde känna duglige skeppare och annars rättskaffens män, hvilka af vana och missförstådd pligt agera tyranner ombord och derföre tid efter annan få rekrytera sina besättningar med dyrlegde, ofta oduglige främmande sjömän. Huru förekomma detta, när intet vad kan på skeppsdäck tillåtas ifrån befälhafvarens vilja? I vår tanke på två sätt. För det första genom att bereda äfven sjömän i allmänhet, och särdeles dem som en dag skola föra befäl på sjön, en humanare bildning – att icke behandla dem som legodrängar och att fordra af dem, som annars icke studerat, ett högre (dock icke orimligt) mått af kunskaper utom det egentliga sjömansyrket. För det andra ett öfvervakande från rederiernas sida af skeppares förhållande under resan äfven mot manskapet.
7 Häri, hos redarne, ligger förvisso den verksamaste kontrollen, och deras egen ögonskenliga fördel borde fordra att den strängt utöfvas. Redaren måste, utan all domstols inblandning, veta, om befälhafvaren på hans fartyg behandlar manskapet väl eller illa. Redaren är ock i sista hand moraliskt ansvarig derför, ty på honom beror det att afskeda eller bibehålla en man, som gjort sig känd för ett grymt eller godtyckligt förfarande ombord, och honom drabba närmast dess följder. Blir det engång sed och öfvertygelse hos redarne, att icke i sin tjenst antaga en skeppare, som misshandlar sin besättning, så skall en sådan man, hur god sjöman han för resten må vara, icke finna emploj, utan nödgas antingen kufva sitt obändiga lynne, eller öfvergifva sitt yrke. I de flesta fall torde han besluta sig för det förra och icke låta sin sjömannaduglighet befläckas af en omensklig hårdhet. Sådana myterier, trakasserier och rymningar, som nu beklagligen ofta inträffa på finska fartyg, skulle derigenom blifva sällsyntare och rederierna icke äfventyra enorma hyror åt utländskt sjöfolk. Tillsätter regeringen en våldsam tjensteman, så faller hans kraft-tag på henne tillbaka. Tillsätter redaren en tyrannisk befälhafvare, så bär också redaren skulden för maktens missbruk.
|82 3|
8 Förf. i Wbg klagar öfver den dåliga och oftast förskämda provianten på finska fartyg. I denna klagan ligger någon öfverdrift och någon sanning. Sjömannens kost är vanligen bättre, om också enformigare ombord, än han kan bestå sig hemma i land. Hans bröd är oftast hembakadt hos redaren; hans ärter och gröt förskämmas icke under duglig tillsyn, och får han än icke vin, som fransmannen, eller thé och buljong, som den engelska matrosen, så bör han, med tillägg af det vanliga salta köttet och smöret, stå sig under resor på Östersjön, England, Frankrike och Spanien. I Helsingör ha de flesta finska fartyg, åtminstone före sundstullens upphäfvande, brukat på utresan uppköpa gryn, ärter och något kött. Mera ondt sliter sjömannen på resor till Italien, Levanten och Svarta hafvet, ty dervid händer lätt, att hans smör och kött förskämmas och isynnerhet vattnet, om resan är lång, blir nästan odrickbart. Sannt nog provianteras mera sällan i medelhafshamnarna, än nödigt vore för manskapets helsa. På resor till Amerika och Ostindien blir den finska kosten alltid olämplig och framalstrar skörbjugg; hvarföre det blir oundgängligen nödigt att då förse fartyget med torkade grönsaker, konserveradt kött och något vin*)Ref. känner finska ostindiefarare, som icke uraktlåta dessa försigtighetsmått och i heta klimat dagligen utdela lätt franskt eller capvin åt manskapet.. För längre än 2, högst 3 månaders resa provianterar icke en omtänksam redare sitt fartyg hemifrån med annat än bröd – och rågbröd fås icke i södern. Otvifvelaktigt fordrar det varmare luftstrecket en derefter afpassad ändrad matordning, och att derpå icke fästats behörigt afseende, har säkert kostat mången ärlig finsk becktröja lifvet i Bahia, Rio Janeiro, Boston, Batavia och andra aflägsna hamnar.
9 Förf. i Wbg klagar äfven, att så uselt den finske matrosen lefver, så kort lefver den finska sjökaptenen i utländska hamnar. Rederierna, säger han, få dyrt betala sina kapteners präktiga kalaser, hvari dessa – ehuru hemma från det fattigaste land – dock öfverbjuda alla andra nationers sjöfarande. De svenske kaptenerne lefde förut på samma stora fot, men ha numera för det mesta funnit det klokast att draga in på staten. Blott finnarne fortfara att lysa med sina rikedomar. – Vi notera denna anmärkning, och det står hrr kaptener fritt att svara derpå.
10 Men det är hufvudsakligen på skeppsredarne i vårt land, som den finska sjömannens välfärd hvilar. Menskligheten och deras egen fördel böra hemta dem att undersöka om och i hvad mån deras sjömän äro förfördelade och illa behandlade i jemförelse med andra nationers. På redarne ankommer då i främsta rummet att rätta missbruk, der missbruk finnas, och att afskeda de befälhafvare som gjort sig skyldige till våldsamhet eller vanvård mot deras besättningar. I ett upplyst land, der både lag och sed icke tåla något öfvervåld, bör icke den redlige sjömannen på hafvets ensliga bölja stå rättslös och utan värn emot godtycket. Och vårt lands sjöfart, som åter vaknat till ett kraftigare lif, bör icke mera behöfva blygas för andra nationer öfver behandlingen af sitt folk, ej heller rekrytera Englands hamnar med sina affällingar.
*)Ins. i Wbg anför exempelvis, att en österbottnisk sjökapten i London låtit fastkedja en matros en söndag på däcket till allmän skandal och ovilja för invidliggande fartyg. En annan finsk kapten i en fransk hamn lät instänga en sjuk timmerman utan skötsel i svinkättan. Konsuln lät då föra den sjuke till ett hospital, men här infann sig kaptenen, medan karlen låg i själatåget, och anfäktade den döende för några verktyg, som icke fåtts reda på.
*)Till en af Österbottens städer hemkommo i somras tvenne sådane rymmare, som varit borta i 8 eller 10 år och hemförde i sina gördlar flera hundrade guldmynt från Kalifornien. Sådant inträffar nästan alla år. Isynnerhet har sednaste pardonsplakat, som medgaf frihet för straff åt inom viss tid återvändande rymmare, lockat mången tillbaka till hemorten, der icke sällan händer att de finna sina hustrur omgifta i nya äktenskap. Några junkrar ha behagat taga sig en annan hustru i England, men akta sig att tillstå detta, när de komma hem och återfinna sin första maka trognare än de förtjenat.
*)Ref. känner finska ostindiefarare, som icke uraktlåta dessa försigtighetsmått och i heta klimat dagligen utdela lätt franskt eller capvin åt manskapet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Om sjömäns behandling på finska fartyg.
1 I Stockholm pågår som bäst en rättegång mot en svensk sjökapten, anklagad att med grof och oförskylld misshandling ombord å sitt fartyg hafva påskyndat en sjuklig ynglings död utaf lungsot. Mannen tyckes hardt nära öfverbevist, och de svenska tidningarne ha deraf tagit sig anledning till skarpa anmärkningar om en del svenska sjökapteners förfarande mot deras manskap ombord.
2 Frågan ligger oss nära, om behandlingen af sjöfolket ombord på de finska fartygen öfverhufvudtaget är bättre än på de svenska, och tidn. Wiborg N:o 80 har härom en läsvärd insänd artikel. Förf. anmärker som känd erfarenhet, att finska besättningar vanligen mer än andra äro utsatte för sjukdomar och död under utrikes resor. Vi kunna lägga härtill, att sannolikt få eller inga länders handelsflotta till den grad som den finska besväras af rymningar i utländsk hamn – och det oaktadt finnen är känd för att mycket envist fasthänga vid fosterjorden och högst sällan, under andra förhållanden, vara fallen för emigration.
3 Detta måste hafva en orsak. Vi veta, hvad äfven först i Wbg anmärker, att den finska handelsflottan äger en mängd sjökaptener, hvilkas manskap icke haft något med fog att klaga, åtminstone såvidt det gällt stryk och misshandling. Vi äro, också kanske mer än samme förf., böjde att erkänna den tvingande nödvändigheten af en sträng disciplin ombord på fartygen; ty derpå beror skeppets, skepparens och redarens säkerhet. Kaptenen måste hafva en absolut militärisk makt i sjön; det är regeln ombord på alla nationers handelsflottor. Men ju mera enväldig denna makt är, desto säkrare garantier måste finnas emot dess missbruk; desto klarare måste befälhafvaren inse sitt moraliska och sitt legala ansvar för det sätt, på hvilket den utöfvas. Det är dessa garantier och denna insigt som saknas.
4 Anser en sjöman sig förfördelad af sin kapten, kan han i utrikes hamn klaga hos konsuln. Men denna utväg blir i de allraflesta fall gagnlös. Konsuln förstår sällan hans språk, känner icke vårt lands lagar och fruktar väl ofta nog att stöta sig med rederierna. Deraf kommer, att man väl ofta nog hört talas om att finske befälhafvare i utländsk hamn låtit slå uppstudsige matroser i jern och för öfrigt mot dem användt stränga bestraffningar*)Ins. i Wbg anför exempelvis, att en österbottnisk sjökapten i London låtit fastkedja en matros en söndag på däcket till allmän skandal och ovilja för invidliggande fartyg. En annan finsk kapten i en fransk hamn lät instänga en sjuk timmerman utan skötsel i svinkättan. Konsuln lät då föra den sjuke till ett hospital, men här infann sig kaptenen, medan karlen låg i själatåget, och anfäktade den döende för några verktyg, som icke fåtts reda på., men icke att konsuln varit för desse något verksamt beskydd, der de oförskylldt blifvit illa behandlade. Det vore derföre i hög grad önskvärdt, att finske (ryske) konsuler i främmande hamnar erhölle speciel instruktion om hvad dem i sådant afseende åligger och våra lagar föreskrifva.
5 Vid hemkomsten kan visserligen matrosen erhålla rättvisa inför vederbörande domstol, och man har äfven några, ehuru ej särdeles talrika exempel uppå att han erhållit den. Men under den ofta månader långa resan i öppna sjön finnes intet skydd för en brutal befälhafvares misshandlingar mot den som råkat falla i hans onåd – intet annat skydd, än öppet myteri, som också någon gång inträffat – och ogerna vill matrosen, hvars välfärd på hemorten så ofta ligger i rederiernas hand, vid hemkomsten vittna emot sin kapten. Vanligaste utvägen är derföre att rymma i första engelska hamn, der utomdess utliggare ständigt äro tillhands att loda de för sin duglighet gerna mottagne finske matroserne. Dessa rymningar äro så allmänna, och borttaga så ofta hela eller halfva finska besättningar, att antalet af tid efter annan förrymde finske sjömän utan öfverdrift kan uppskattas till hvar tionde man af landets hela nuvarande sjömannapersonal. Af dessa rymmare återkommer sedan kanhända en tiondedel efter flera års förlopp, sedan de i England och Amerika sparat ihop någon behållning, underkastande sig hellre det straff våra lagar bestämma, än de längre uthärda hemlängtans oro*)Till en af Österbottens städer hemkommo i somras tvenne sådane rymmare, som varit borta i 8 eller 10 år och hemförde i sina gördlar flera hundrade guldmynt från Kalifornien. Sådant inträffar nästan alla år. Isynnerhet har sednaste pardonsplakat, som medgaf frihet för straff åt inom viss tid återvändande rymmare, lockat mången tillbaka till hemorten, der icke sällan händer att de finna sina hustrur omgifta i nya äktenskap. Några junkrar ha behagat taga sig en annan hustru i England, men akta sig att tillstå detta, när de komma hem och återfinna sin första maka trognare än de förtjenat.. Största delen blir likväl för alltid borta, tar fördelaktig hyra på engelska eller amerikanska fartyg, eller gifta de sig till någon förmögenhet och etablera sjömanskrogar eller mäklarerörelse i den engelska hamnen, der de sedan i fordne landsmän få sina bästa kunder. Lägger man härtill alla dem som falla ett offer för sjukdomar på sjön, eller i de utländska hospitalerna, för att icke tala om olyckshändelser och skeppsbrott, så måste man antaga, att finska handelsflottan årligen förlorar minst tio procent af sina besättningar – en förlust som väl knappt har något motstycke i andra länders sjöfart.
6 Afräknar man således hvad lättsinne, begär efter ombyte och främmande lockelser kunna dertill bidraga, så torde de täta rymningarna från finska fartyg med få undantag kunna tillskrifvas en dålig behandling ombord, nemligen godtycklig bestraffning, dålig proviant och vanvård vid sjukdom. Den tiden en jungman fick 8 och en matros 12 riksdaler banko i månadshyra, var äfven missförhållandet mellan aflöningen å egna och främmande fartyg mycket lockande; men sedan jungmannen nu får 10 och matrosen 15 till 20 rubel, kan den visserligen högre utländska hyran icke väga så starkt i vågskålen. De fleste bland våra läsare torde känna duglige skeppare och annars rättskaffens män, hvilka af vana och missförstådd pligt agera tyranner ombord och derföre tid efter annan få rekrytera sina besättningar med dyrlegde, ofta oduglige främmande sjömän. Huru förekomma detta, när intet vad kan på skeppsdäck tillåtas ifrån befälhafvarens vilja? I vår tanke på två sätt. För det första genom att bereda äfven sjömän i allmänhet, och särdeles dem som en dag skola föra befäl på sjön, en humanare bildning – att icke behandla dem som legodrängar och att fordra af dem, som annars icke studerat, ett högre (dock icke orimligt) mått af kunskaper utom det egentliga sjömansyrket. För det andra ett öfvervakande från rederiernas sida af skeppares förhållande under resan äfven mot manskapet.
7 Häri, hos redarne, ligger förvisso den verksamaste kontrollen, och deras egen ögonskenliga fördel borde fordra att den strängt utöfvas. Redaren måste, utan all domstols inblandning, veta, om befälhafvaren på hans fartyg behandlar manskapet väl eller illa. Redaren är ock i sista hand moraliskt ansvarig derför, ty på honom beror det att afskeda eller bibehålla en man, som gjort sig känd för ett grymt eller godtyckligt förfarande ombord, och honom drabba närmast dess följder. Blir det engång sed och öfvertygelse hos redarne, att icke i sin tjenst antaga en skeppare, som misshandlar sin besättning, så skall en sådan man, hur god sjöman han för resten må vara, icke finna emploj, utan nödgas antingen kufva sitt obändiga lynne, eller öfvergifva sitt yrke. I de flesta fall torde han besluta sig för det förra och icke låta sin sjömannaduglighet befläckas af en omensklig hårdhet. Sådana myterier, trakasserier och rymningar, som nu beklagligen ofta inträffa på finska fartyg, skulle derigenom blifva sällsyntare och rederierna icke äfventyra enorma hyror åt utländskt sjöfolk. Tillsätter regeringen en våldsam tjensteman, så faller hans kraft-tag på henne tillbaka. Tillsätter redaren en tyrannisk befälhafvare, så bär också redaren skulden för maktens missbruk.
|82 3|8 Förf. i Wbg klagar öfver den dåliga och oftast förskämda provianten på finska fartyg. I denna klagan ligger någon öfverdrift och någon sanning. Sjömannens kost är vanligen bättre, om också enformigare ombord, än han kan bestå sig hemma i land. Hans bröd är oftast hembakadt hos redaren; hans ärter och gröt förskämmas icke under duglig tillsyn, och får han än icke vin, som fransmannen, eller thé och buljong, som den engelska matrosen, så bör han, med tillägg af det vanliga salta köttet och smöret, stå sig under resor på Östersjön, England, Frankrike och Spanien. I Helsingör ha de flesta finska fartyg, åtminstone före sundstullens upphäfvande, brukat på utresan uppköpa gryn, ärter och något kött. Mera ondt sliter sjömannen på resor till Italien, Levanten och Svarta hafvet, ty dervid händer lätt, att hans smör och kött förskämmas och isynnerhet vattnet, om resan är lång, blir nästan odrickbart. Sannt nog provianteras mera sällan i medelhafshamnarna, än nödigt vore för manskapets helsa. På resor till Amerika och Ostindien blir den finska kosten alltid olämplig och framalstrar skörbjugg; hvarföre det blir oundgängligen nödigt att då förse fartyget med torkade grönsaker, konserveradt kött och något vin*)Ref. känner finska ostindiefarare, som icke uraktlåta dessa försigtighetsmått och i heta klimat dagligen utdela lätt franskt eller capvin åt manskapet.. För längre än 2, högst 3 månaders resa provianterar icke en omtänksam redare sitt fartyg hemifrån med annat än bröd – och rågbröd fås icke i södern. Otvifvelaktigt fordrar det varmare luftstrecket en derefter afpassad ändrad matordning, och att derpå icke fästats behörigt afseende, har säkert kostat mången ärlig finsk becktröja lifvet i Bahia, Rio Janeiro, Boston, Batavia och andra aflägsna hamnar.
9 Förf. i Wbg klagar äfven, att så uselt den finske matrosen lefver, så kort lefver den finska sjökaptenen i utländska hamnar. Rederierna, säger han, få dyrt betala sina kapteners präktiga kalaser, hvari dessa – ehuru hemma från det fattigaste land – dock öfverbjuda alla andra nationers sjöfarande. De svenske kaptenerne lefde förut på samma stora fot, men ha numera för det mesta funnit det klokast att draga in på staten. Blott finnarne fortfara att lysa med sina rikedomar. – Vi notera denna anmärkning, och det står hrr kaptener fritt att svara derpå.
10 Men det är hufvudsakligen på skeppsredarne i vårt land, som den finska sjömannens välfärd hvilar. Menskligheten och deras egen fördel böra hemta dem att undersöka om och i hvad mån deras sjömän äro förfördelade och illa behandlade i jemförelse med andra nationers. På redarne ankommer då i främsta rummet att rätta missbruk, der missbruk finnas, och att afskeda de befälhafvare som gjort sig skyldige till våldsamhet eller vanvård mot deras besättningar. I ett upplyst land, der både lag och sed icke tåla något öfvervåld, bör icke den redlige sjömannen på hafvets ensliga bölja stå rättslös och utan värn emot godtycket. Och vårt lands sjöfart, som åter vaknat till ett kraftigare lif, bör icke mera behöfva blygas för andra nationer öfver behandlingen af sitt folk, ej heller rekrytera Englands hamnar med sina affällingar.